Det blev inte riktigt som väntat med EU´s fortsatta stöd till det konkursmässiga Grekland.För att släppa loss mer pengar till den besvärliga medlemmen på södra Balkan kräver nu länderna i Eurozonen enighet i det grekiska parlamentet bakom ytterligare ett hårt ekonomiskt åtstramningspaket. Den ombildade grekiska vänsterregeringen står mot väggen och är nu helt i händerna på euroländerna som skärper kraven.Den finansiella krisen i Grekland har utvecklat sig till en politisk kris för hela Europa. Därför är det sannolikt att EU´s euroländer ställer upp med ytterligare pengar för att Grekland inte genast skall gå i konkurs. Det talas om 12 miljarder euro denna gång att läggas till de 340 miljarder euro som tidigare lånats ut. Efter det krävs ytterligare ett stödpaket. Alla andra alternativ innebar mycket ovissa följder inte bara för Greklands ekonomi utan får besvärliga följder runt om i Europa och på andra håll i den globala ekonomin. Och för själva EU´s framtid.
Dessa nya åtaganden, främst från Tyskland och Frankrike, vars banker har lånat ut mest till Grekland under åren, kommer säkert att skynda på ansträngningarna att få en finansiell institution inom EU som bättre kan förhindra att EU´s medlemsländer lever över sina tillgångar.Ett europeiskt finansministerium helt enkelt. Det finns motstånd till detta, inte minst i det EU - ljumma Sverige. Men i längden blir det för dyrt att vräka ut jättelika summor för att hålla raden av misskötsamma sydeuropeiska länder ( och Irland) under armarna. På det utrikes- och säkerhetspolitiska området har ju EU fått en institution och en talesman, Catherine Ashton, som representerar både EU kommissionen och det europeiska rådet, dvs säga medlemsländernas stats- och regeringschefer. Henry Kissinger stod tidigare för ett berömt yttrande:" Vem och vart ringer man om man vill veta vilken politik Europa vill föra i den eller den frågan?" Nu vet han. Men på det finanspolitiska området finns ingen riktig samordning, ingen riktig beslutsapparat. Förr eller senare måste en sådan inrättas. Hellre förr.
Grekland är ett särskilt kapitel. Landet blev medlem i EU genom att uppge mycket bättre ekonomiska siffror än de verkliga. Under åren därefter friserades den ekonomiska statistiken regelbundet tills verkligheten kom ikapp.Statsröta, inkompetens och ett korruptionsklimat av värsta sorten präglar det grekiska samhället och särskilt den politiska sfären. Psykologiskt har grekerna inte uppfattat sig som helhjärtade medlemar av EU.Den nuvarande premiärministern Giorgios Papandreous far Andreas drev ju en kampanj mot EU ( och även NATO). Politiska kulturer och deras vanor är svåra att förändra. Alltför många människor är beroende av tjänster och gentjänster för att reformer skall kunna bli effektiva. Många av de som demonsterar nu på det atenska torget Syntagman och på andra håll mot nedskärningar är själva djupt insyltade i det korrupta och nepotistiska systemet. Alla klagar på politikerna i Grekland och Italien. Men år efter år spelar man med i systemet och drar även nytta av det.Systemet har gamla rötter. I Italien sedan romartiden. I Grekland sedan Bysans dagar. Krocken i EU mellan de olika länderrnas politiska traditioner och kulturer är hårdför. Det är ett under att man fortfarande håller ihop så myckert som man gör. Det är väl för att de flesta inser att fördelarna med samarbetet är så uppenbara. Även om det kostar på ordentligt mellan varven.
Men nu är det som det är. Vid de årliga Engelbergs seminariet, som i år handlade om ideologi och politik, iuntervjuvade jag en tysk politiker för Axess TV och frågade honom om Tyskland verkligen var villigt att ställa upp igen för Grekland.
" Självklart, Grekland är ju medlem av EU - familjen. Och naturligtvis hjälper man en familjemedlem i svårigheter".Men inte bara det: den nuvarande krisen kan inte lösas genom att Grekland inställer sina betalningar eller lämnar eurozonen. Det skulle underminera det europeiska banksystemet och öka övriga EU-länders skuldsättning.
söndag 19 juni 2011
torsdag 2 juni 2011
USA´s och" Englands" ambassadörer lämnar Sverige
Det har varit gott om diplomatiska mottagningar den senaste tiden. Och skälen har varit nog så intressanta.Häromdagen firade USA sin nationaldag i förtid med ett stort party i den sluttande trädgården bakom den hårt befästa ambassadbyggnaden på Dag Hammarskölds väg på Djurgården.Öl, californiskt vin, hot dogs och hamburgare. Samt en bra jazzorkester. Skälet till firandet redan i slutet av maj var tvåfalt: den fjärde juli är många svenskar borta från Stockholm och den unge ambassadören Matthew Barzun lämnar sin tjänst här med omedelbar verkan. Barzun blev USA ´s ambassadör i Sverige som tack för att han hjälpt president Obama vinna valet.Och nu kallas denne knappt fyrtioårige synnerligenn dynamiske man hem för att leda en del av Obamas återvalskammpanj. Hans specialitet är sociala medier, de som avgjorde presidentvalet till Obamas fördel förra gången. 50 procent av alla USA s ambassadörer i världen är politiskt utnämnda.På dessa ambassader är det andremannen som är den verkliga yrkesmannen. I Sverige är det nu William Stewart.Han kom hit efter att ha varit andreman påp ambassaden i Kairo ( som har tusen anställda) och tidigare i Yemen, Oman och Irak.
- Why do they send an expert on the arab world like you to Sweden?, frågade jag honom.
- I asked for it. I hade to get out.
Nu blir nog Stewart chargé i Stockholm. Om inte Obama behöver ge Stockholm en kortare tid till någon demokratisk politiker som slogs ut i valet förra året.
Några dagar senare var det det dags att ta adjö av den likaledes unge brittiske ambassadören Andrew Mitchell.Han och hans fru Helen tog emot i en av de få ambassadörsresidensen på Djurgården som är byggd för ändamålet och inte för någon svensk industrimans bostad.Istället för att som vanligt förplägas med champagne, glass och jordgubbar blev det denna gång Plim ur pappmuggar. Säkert efter påbud från London i den pågående ekonomiska åtstramningen in Britain.Ja just det. På svenska finns det underligt nog inget namn för det land som David Cameron regerar över. I Sverige kallar man hela Britain för England. Vilket med rätta upprör skottar. Och Storbritannien innefattar inte Nordirland. Britterns själva säger UK. Men vad skall vi kalla landet för?
Ambbassadören Mitchell som ofta bär knallröda byxor har liksom Barzun blivit hemkallad i förtid. Han skall basa över hela den diplomatiska delen vid Londonolympiaden nästa år. Ett jättejobb med bla över hundra statschefer att hålla reda på.
På ett helt annant håll på Djurgården ligger Italiens ambassad som på samma gång är ambassadören Angelo Persianis residens. Villan heter Oakhill och ligger mittemot prins Eugenes Waldemarsudde och var egentligen byggt till Prins Wilhelm och hans ryska furstliga hustru.De fick barnet Lennart ( Mainau) men skiljdes snart.Italien under Mussolini köpte den praktfulla villan på 1920-talet och där höll ambassdören Persiani ett strålande kalas med anledning av nationaldagen den 2 juni. Italien fyller ju 150 år som nation i år. Men nationaldagen firas till minne av att Italien efter en folkomröstning blev republik den 2 juni 1946.
De helstekta grisarna ute på den runda väldiga terassen med utsikt över inloppet till Stockholm fick mig att minnas grisfesterna som Club 33 värd
i Rimini på 60-talet. Mitt första möte med detta de mest tjusande av länder.
När vinet flödat och ambassadören på klingande svenska hållit tal blev det sång och musik.Den ena efter den andra i den italienska sverigekolonin steg upp på tribunen och rev av både "Volare", napolitanska folksånger och arior ur il Trovatore och en hel del annat.
Det är körigt att vara i utrikesbranschen.
- Why do they send an expert on the arab world like you to Sweden?, frågade jag honom.
- I asked for it. I hade to get out.
Nu blir nog Stewart chargé i Stockholm. Om inte Obama behöver ge Stockholm en kortare tid till någon demokratisk politiker som slogs ut i valet förra året.
Några dagar senare var det det dags att ta adjö av den likaledes unge brittiske ambassadören Andrew Mitchell.Han och hans fru Helen tog emot i en av de få ambassadörsresidensen på Djurgården som är byggd för ändamålet och inte för någon svensk industrimans bostad.Istället för att som vanligt förplägas med champagne, glass och jordgubbar blev det denna gång Plim ur pappmuggar. Säkert efter påbud från London i den pågående ekonomiska åtstramningen in Britain.Ja just det. På svenska finns det underligt nog inget namn för det land som David Cameron regerar över. I Sverige kallar man hela Britain för England. Vilket med rätta upprör skottar. Och Storbritannien innefattar inte Nordirland. Britterns själva säger UK. Men vad skall vi kalla landet för?
Ambbassadören Mitchell som ofta bär knallröda byxor har liksom Barzun blivit hemkallad i förtid. Han skall basa över hela den diplomatiska delen vid Londonolympiaden nästa år. Ett jättejobb med bla över hundra statschefer att hålla reda på.
På ett helt annant håll på Djurgården ligger Italiens ambassad som på samma gång är ambassadören Angelo Persianis residens. Villan heter Oakhill och ligger mittemot prins Eugenes Waldemarsudde och var egentligen byggt till Prins Wilhelm och hans ryska furstliga hustru.De fick barnet Lennart ( Mainau) men skiljdes snart.Italien under Mussolini köpte den praktfulla villan på 1920-talet och där höll ambassdören Persiani ett strålande kalas med anledning av nationaldagen den 2 juni. Italien fyller ju 150 år som nation i år. Men nationaldagen firas till minne av att Italien efter en folkomröstning blev republik den 2 juni 1946.
De helstekta grisarna ute på den runda väldiga terassen med utsikt över inloppet till Stockholm fick mig att minnas grisfesterna som Club 33 värd
i Rimini på 60-talet. Mitt första möte med detta de mest tjusande av länder.
När vinet flödat och ambassadören på klingande svenska hållit tal blev det sång och musik.Den ena efter den andra i den italienska sverigekolonin steg upp på tribunen och rev av både "Volare", napolitanska folksånger och arior ur il Trovatore och en hel del annat.
Det är körigt att vara i utrikesbranschen.
måndag 23 maj 2011
Henry Kissinger - still alive!
Vid 87 års ålder är Henry Kissinger fortfarande fullt verksam med att skriva böcker och artiklar och att ge dyrbara råd inom utrikes-och säkerhetspolitiken. I ett eget jetplan flyger han runt i världen och träffar toppolitiker men också företagsledare som gärna betalar svindlande summor för hans tolkningar om nutiden och profetior om framtiden.I sitt konsultföretag Kissinger Associates har president Nixons utrikesminister samlat ett mycket erfaret gäng bedömare som alla tillhör den så kallade realistiska skolan när det gäller den internationella politiken.Kissinger, som själv var historieprofessor vid Harvard både före och efter sin tid som politiker menar att utan " the long arc of time " blir all beskrivning av politik och regerande ytligt och missvisande. Det långa tidsperspektivet använder sig Kissinger också av i sin bok om Kina,som just kommit ut. Kissinger var ju den som förberedde USA´s oväntade öppning mot Kina i början av 1970-talet. Och hur mycket visste Kissinger själv om Kina och kinesisk historia när han gav sig iväg till till sitt första möte med Cho en Lai? " Egentligen ingenting!"
Och det är nog ett av de stora problemen med USA´s och ibland också Västeuropas engagemang på olika håll i världen. Inte minst idag i arabvärlden:De som fattar och förbereder besluten är mycket dåligt insatta i " the long arc of time " när det gäller den politiska och kulturella bakgrunden runtom i arabvärlden.
I en lång profile i Financial Times ( den 21 maj )intervjuvas Kissinger av den brittiske, USA-baserade historikern Simon Schama.Han får bla frågan om hur han ser på att USA skall börja dra tillbaka trupper från Afghanistan i sommar.
" Jag vet från personlig erfarenhet ( Vietnam )att när man börjar minska sin närvaro så fortsätter tillbakadragandet obevekligt.Det är som när man äter salta jordnötter. Ju mer man äter. detso mer vill man ha."
Börjar man skära ned på den militära närvaron, frestas man att fortsätta.Men skall man lyckas i en förhandling måste man vara i en styrkeposition. Inte i en position där man är på väg att dra sig ur.
Diehard Kissinger.Nobel fredspristagare och anklagad krigsförbrytare på samma gång. Still going strong. I kommentariat branschen är det ingen merit att vara 30 år gammal. Och Henry är den man vill träffa.Jag har sedan en tid tillbaka en förfrågan hos hans stab om en längre intervjuv med honom för skandinavisk TV. Payback time for the Nobel prize?
Om USA och deras allierade, däribland ju Sverige, drar sig ur Afghanistan ser Kissinger ett Indien och Ryssland som tar landets norra del medan Pakistan gör gemensam sak med talibanerna i söder. " Ett krig mellan Pakistan och Indien, båda kärnvapenmakter, kan bli alltmer sannolikt."
Intervjuvaren Simon Shama återvänder till ämnet Kina:Om Mao hade levt idag vad tror ni han hade haft för åsikt om dagens Kina?
- Jag tror att han hade varit bekymrad.Mao trodde verkligen på att skapa en etisk standard för Kina. Jag tror att dagens kinesiska Yuppies själviskhet hade bekymrat honom mycket".
Och det är nog ett av de stora problemen med USA´s och ibland också Västeuropas engagemang på olika håll i världen. Inte minst idag i arabvärlden:De som fattar och förbereder besluten är mycket dåligt insatta i " the long arc of time " när det gäller den politiska och kulturella bakgrunden runtom i arabvärlden.
I en lång profile i Financial Times ( den 21 maj )intervjuvas Kissinger av den brittiske, USA-baserade historikern Simon Schama.Han får bla frågan om hur han ser på att USA skall börja dra tillbaka trupper från Afghanistan i sommar.
" Jag vet från personlig erfarenhet ( Vietnam )att när man börjar minska sin närvaro så fortsätter tillbakadragandet obevekligt.Det är som när man äter salta jordnötter. Ju mer man äter. detso mer vill man ha."
Börjar man skära ned på den militära närvaron, frestas man att fortsätta.Men skall man lyckas i en förhandling måste man vara i en styrkeposition. Inte i en position där man är på väg att dra sig ur.
Diehard Kissinger.Nobel fredspristagare och anklagad krigsförbrytare på samma gång. Still going strong. I kommentariat branschen är det ingen merit att vara 30 år gammal. Och Henry är den man vill träffa.Jag har sedan en tid tillbaka en förfrågan hos hans stab om en längre intervjuv med honom för skandinavisk TV. Payback time for the Nobel prize?
Om USA och deras allierade, däribland ju Sverige, drar sig ur Afghanistan ser Kissinger ett Indien och Ryssland som tar landets norra del medan Pakistan gör gemensam sak med talibanerna i söder. " Ett krig mellan Pakistan och Indien, båda kärnvapenmakter, kan bli alltmer sannolikt."
Intervjuvaren Simon Shama återvänder till ämnet Kina:Om Mao hade levt idag vad tror ni han hade haft för åsikt om dagens Kina?
- Jag tror att han hade varit bekymrad.Mao trodde verkligen på att skapa en etisk standard för Kina. Jag tror att dagens kinesiska Yuppies själviskhet hade bekymrat honom mycket".
tisdag 17 maj 2011
P.G.Wodehouse. Still alive!
När man blir något äldre kan man bli invald i olika sällskap. Det känns smickrande. Några har tänkt på ens person och tyckt att man skulle passa in i det eller det sammanhanget. Det är som när man får en present till födelsedagen eller en julklapp: " jaha det är så de ser mig". Och ibland som bekant undrar man varför de tror att jag skulle ha nöje av den boken, eller den författaren.
Jag har tidigare skrivit om det anrika sällskapet IDUN i vilket jag valdes in förra året. I morgon skall jag hålla tal där om " Läget i världen". I all blygsmahet.
Till skillnad mot tex engelsmän är svenskar inte särskilt clubable.
Vi är medlemmar i en klubb för att utöva något:golf,bridge,fiske,segla eller nåt. Inte för att umgås i första hand. Vilket engelsmännen gör på sina klubbar. Och amerikaner.
Häromåret blev jag invald i Wodehouseakademin. Jag blev både glad och överraskad över detta. Jag har visserligen faiblesse för England och för engelsmän. Jag gillar John Cleese, som jag såg för en tid sedan på cirkus i hans " pay my former wife tour". Och tittar då och då ånyå på de tolv vansinniga Faulty Tower programmen. I Rom på pressklubben på 1970-talet vid via della Mercede umgicks jag helst med britterna. Men P.G. Wodehouse?
Sir Pelham Grenville Wodehouse, 1881-1975 var en av de mest lästa författarna någonsin.70 romaner, 200 noveller,libretton skrivna för Gershwin,Cole Porter och andra.I den brittiskt orienterade svenska bildade borgerligheten köptes varje år, under deccenier, en Wodehouse och en Olle Hedberg. I mina föräldrars bibliotek här i Torekov har jag tjugo av varje.
Den svenska Wodehouseakadmin har 14 medlemmar. Av diskretion skall jag inte nämna några andra medlemmars namn. Vi hade årssammankomst med damer häromkvällen hos en ledamot på hans en härliga herrgård i Stockholms skärgård.Kvällen blev så nära en sammankomst på slottet Blanding hos Lord Emsworth som är möjligt. Wodehouse beskriver egentligen en epok som var försvunnen redan då han beskrev den: Det Edwarianska England. Men på ett genialt sätt förmår P.G att beskriva det brittiska klassamhället på samma gång som löjeväckande som något eftertraktat. Ja nästan heroiskt.Alla som träffat engelsmän vet att det bland dom är förbjudet att var en "bore ". Det innebär bland annat att man inte, på svenskars vis, oavbrutet pratar om sig själv eller ställer frågor som " och vad sysslar Du med ". P.G visar att man i konversation om ingenting och allting kan skapa en angenäm, humoristisk atmosfär som inger genuint välbefinnande hos omgivningen.
Wodehouse blir därför tidlös - och det blev även kvällen på svenska Blanding.
P.G eller " mästaren " som han benämns i akademin blev 94 år.När tyskarna tog delar av Frankrike 1940 grep de Wodehouse i hans villa i Le Touquet ( där för övrigt John Clesses " Pang i Bygget " utspelar sig).Wodehouses böcker var populära i Nazityskland där de betraktade Bertie Wooster och andra av hans romanfigurer om avslöjande satir över "den degenererade brittiska överklassen". Wodehouse internerades i ett fångläger i Tyskland.Efter en tid tubbades han att hålla en serie föredrag i tysk radio som sändes till USA. Som då ännu inte inträtt i kriget.Detta var vid tiden för den tyska blitzen över England. Inte populärt. P.G. bodde efter kriget i USA. Flera förslag att adla honom avvisades. Den brittiske ambassadören i Washington på 1970 talet ombads att yttra sig i frågan: Nej, för sjutton, vi kämpar dagligen med att få bort den bild av engelsmannen som Wodehouse beskriver. Att adla honom skulle ge helt fel signaler" Strax före sin död kom dock erkännadet. Lord Emsworth skapare hade blivit Sir.
Kanske upplever Wodehouse en ny vår. Min yngsta dotter hittade häromkvällen " En blyg ung man" ( The small bachelor) från 1937, i bokhyllan.
" Verkar verkligen kul " var hennes verdict, morgonen därpå.
Wodehouse lives!
Jag har tidigare skrivit om det anrika sällskapet IDUN i vilket jag valdes in förra året. I morgon skall jag hålla tal där om " Läget i världen". I all blygsmahet.
Till skillnad mot tex engelsmän är svenskar inte särskilt clubable.
Vi är medlemmar i en klubb för att utöva något:golf,bridge,fiske,segla eller nåt. Inte för att umgås i första hand. Vilket engelsmännen gör på sina klubbar. Och amerikaner.
Häromåret blev jag invald i Wodehouseakademin. Jag blev både glad och överraskad över detta. Jag har visserligen faiblesse för England och för engelsmän. Jag gillar John Cleese, som jag såg för en tid sedan på cirkus i hans " pay my former wife tour". Och tittar då och då ånyå på de tolv vansinniga Faulty Tower programmen. I Rom på pressklubben på 1970-talet vid via della Mercede umgicks jag helst med britterna. Men P.G. Wodehouse?
Sir Pelham Grenville Wodehouse, 1881-1975 var en av de mest lästa författarna någonsin.70 romaner, 200 noveller,libretton skrivna för Gershwin,Cole Porter och andra.I den brittiskt orienterade svenska bildade borgerligheten köptes varje år, under deccenier, en Wodehouse och en Olle Hedberg. I mina föräldrars bibliotek här i Torekov har jag tjugo av varje.
Den svenska Wodehouseakadmin har 14 medlemmar. Av diskretion skall jag inte nämna några andra medlemmars namn. Vi hade årssammankomst med damer häromkvällen hos en ledamot på hans en härliga herrgård i Stockholms skärgård.Kvällen blev så nära en sammankomst på slottet Blanding hos Lord Emsworth som är möjligt. Wodehouse beskriver egentligen en epok som var försvunnen redan då han beskrev den: Det Edwarianska England. Men på ett genialt sätt förmår P.G att beskriva det brittiska klassamhället på samma gång som löjeväckande som något eftertraktat. Ja nästan heroiskt.Alla som träffat engelsmän vet att det bland dom är förbjudet att var en "bore ". Det innebär bland annat att man inte, på svenskars vis, oavbrutet pratar om sig själv eller ställer frågor som " och vad sysslar Du med ". P.G visar att man i konversation om ingenting och allting kan skapa en angenäm, humoristisk atmosfär som inger genuint välbefinnande hos omgivningen.
Wodehouse blir därför tidlös - och det blev även kvällen på svenska Blanding.
P.G eller " mästaren " som han benämns i akademin blev 94 år.När tyskarna tog delar av Frankrike 1940 grep de Wodehouse i hans villa i Le Touquet ( där för övrigt John Clesses " Pang i Bygget " utspelar sig).Wodehouses böcker var populära i Nazityskland där de betraktade Bertie Wooster och andra av hans romanfigurer om avslöjande satir över "den degenererade brittiska överklassen". Wodehouse internerades i ett fångläger i Tyskland.Efter en tid tubbades han att hålla en serie föredrag i tysk radio som sändes till USA. Som då ännu inte inträtt i kriget.Detta var vid tiden för den tyska blitzen över England. Inte populärt. P.G. bodde efter kriget i USA. Flera förslag att adla honom avvisades. Den brittiske ambassadören i Washington på 1970 talet ombads att yttra sig i frågan: Nej, för sjutton, vi kämpar dagligen med att få bort den bild av engelsmannen som Wodehouse beskriver. Att adla honom skulle ge helt fel signaler" Strax före sin död kom dock erkännadet. Lord Emsworth skapare hade blivit Sir.
Kanske upplever Wodehouse en ny vår. Min yngsta dotter hittade häromkvällen " En blyg ung man" ( The small bachelor) från 1937, i bokhyllan.
" Verkar verkligen kul " var hennes verdict, morgonen därpå.
Wodehouse lives!
lördag 14 maj 2011
Västra Karup, Birgit NIlsson och min farfar prosten Anders
Västra Karup på Bjärehalvön kan synas vara ett av rätt många ointressanta ställen runtom i Sverige. Varför hittar man förresten inte några riktigt trista ställen i Frankrike eller Italien? Skulle en fransman gilla Gislaved?
Västra karup består av ett antal bostadshus på ömse sidor av vägen som leder till Torekov. Där finns en sparbank, en småskola och en ICA butik, uppe vid korsvägen som leder till Ängelholm eller Båstad. Butiken som är gammal och privatägd vill ICA med hårda metoder lägga ned därför att den är för liten. Lindströms plågas av allt högre avgifter men kämpar på. Kommer man bara en bit upp i backen ovanför byn har man en vidunderlig utsikt över Skälderviken, Kullen och Hallands Väderö.
I Västra Karup finns också en stor gammal och rätt vacker kyrka med svart hattorn.En del av byggnaden är från 1100 talet. På kyrkogården ligger hovsångerskan Birgit Nilsson begraven. Men under en präktig gravsten, rest och vårdad av församlingen, ligger även min farfar prosten, mina föräldrar och åtskilliga av mina sju fastrar begravna.
Birgit Nilssons gravvård är märklig såtillvida att den pryds av ett idolporträtt av den världs berömda hovsångerskan. På katolska kyrkogårdar finns nästan alltid fotografier av de avlidna. Ofta tagna i ungdomsåren, som i svenska tidningars dödsrunor. Det är rörande med fotot av en nittonåring som begravts på kyrkogården i Jochberg utanför Kitzbuhel efter att ha stupat vid Sedan under försa världskriget.Min farfar prostens foto hänger på väggen i sakristian bland kyrkans andra gudsmän. Min farfar föddes 1848. Han dog 1935 och tjänstgjorde in i det sista.I porträttet börjar jag nu se likheter.
Av en slump träffar jag den nuvarande kyrkoherden: "Ja den allmänna pensionen hade ju inte inrättats. Alla fick jobba in i det sista om man inte hade särskilda avtal. Dessutom är det sant som det sägs att den nye prästen fick ta över änkan".
Min farmor Elin dog dock före min farfar.
Det är också sant att min farfar döpte Birgit Nilsson, som var enda barnet till en bonde i trakten. Vid akten skrek Birgit så kraftigt att min farfar Anders beordrade assisteranade kyrvaktmästarn: "giv henne sudden". Dåtidens napp, en bomullstuss dränkt i brännvin.
Präster på den tiden dominerade sitt fögderi totalt.Han döpte,vigde och begrov. Och husförhörde. Han var ordförande överallt. Västra Karups kyrka rymmer närmare tusen personer. Det var obligatoriskt att gå i kyrkan. Prästen hade förstås också en politisk roll eftersom han var statens man i bygden. Prästen hade järnkoll på befolkningens förehavanden och kunde naturligtvis med hänvisning till vad Bibeln hade att säga, tillhålla sina församlingsbor inte bara när de allmänt gjorde felsteg utan också när de felade i respekt för kungahus och annan överhet.Jag tvivlar på att det fanns bolsjeviker i Västra Karup 1920.
När min farfar sökte prosttjänsten i Västra Karup, efter att ha varit komminister i Torekov, skall Oscar den II ha sagt: Han med de många barnen skall ha tjänsten. Det blev tio barn till slut.
Som överallt annars i Sverige skiftade dialekterna markant på Bjärehalvön ända fram till helt nyligen. Det läser jag i Bjäre hembygds årsbok.Liksom man förstås idag kan höra vem som är värmlänning eller östgöte, kunde man snabbt avgöra vem som var från grannorterna Grevie, Förslöv, Västra Karup eller Torekov. Även orden för många ting var annorlunda från bygd till bygd.När jag talar skånska har jag en tung Bjäre accent. Det hade säkert Birgit Nilsson också när hon talade med sina gamla kamrater.Min farfar däremot talade säkert på ett helt annant sätt eftersom han var från Skabersjö. Långt söderut. Om han inte talade riksskånska.
Västra karup består av ett antal bostadshus på ömse sidor av vägen som leder till Torekov. Där finns en sparbank, en småskola och en ICA butik, uppe vid korsvägen som leder till Ängelholm eller Båstad. Butiken som är gammal och privatägd vill ICA med hårda metoder lägga ned därför att den är för liten. Lindströms plågas av allt högre avgifter men kämpar på. Kommer man bara en bit upp i backen ovanför byn har man en vidunderlig utsikt över Skälderviken, Kullen och Hallands Väderö.
I Västra Karup finns också en stor gammal och rätt vacker kyrka med svart hattorn.En del av byggnaden är från 1100 talet. På kyrkogården ligger hovsångerskan Birgit Nilsson begraven. Men under en präktig gravsten, rest och vårdad av församlingen, ligger även min farfar prosten, mina föräldrar och åtskilliga av mina sju fastrar begravna.
Birgit Nilssons gravvård är märklig såtillvida att den pryds av ett idolporträtt av den världs berömda hovsångerskan. På katolska kyrkogårdar finns nästan alltid fotografier av de avlidna. Ofta tagna i ungdomsåren, som i svenska tidningars dödsrunor. Det är rörande med fotot av en nittonåring som begravts på kyrkogården i Jochberg utanför Kitzbuhel efter att ha stupat vid Sedan under försa världskriget.Min farfar prostens foto hänger på väggen i sakristian bland kyrkans andra gudsmän. Min farfar föddes 1848. Han dog 1935 och tjänstgjorde in i det sista.I porträttet börjar jag nu se likheter.
Av en slump träffar jag den nuvarande kyrkoherden: "Ja den allmänna pensionen hade ju inte inrättats. Alla fick jobba in i det sista om man inte hade särskilda avtal. Dessutom är det sant som det sägs att den nye prästen fick ta över änkan".
Min farmor Elin dog dock före min farfar.
Det är också sant att min farfar döpte Birgit Nilsson, som var enda barnet till en bonde i trakten. Vid akten skrek Birgit så kraftigt att min farfar Anders beordrade assisteranade kyrvaktmästarn: "giv henne sudden". Dåtidens napp, en bomullstuss dränkt i brännvin.
Präster på den tiden dominerade sitt fögderi totalt.Han döpte,vigde och begrov. Och husförhörde. Han var ordförande överallt. Västra Karups kyrka rymmer närmare tusen personer. Det var obligatoriskt att gå i kyrkan. Prästen hade förstås också en politisk roll eftersom han var statens man i bygden. Prästen hade järnkoll på befolkningens förehavanden och kunde naturligtvis med hänvisning till vad Bibeln hade att säga, tillhålla sina församlingsbor inte bara när de allmänt gjorde felsteg utan också när de felade i respekt för kungahus och annan överhet.Jag tvivlar på att det fanns bolsjeviker i Västra Karup 1920.
När min farfar sökte prosttjänsten i Västra Karup, efter att ha varit komminister i Torekov, skall Oscar den II ha sagt: Han med de många barnen skall ha tjänsten. Det blev tio barn till slut.
Som överallt annars i Sverige skiftade dialekterna markant på Bjärehalvön ända fram till helt nyligen. Det läser jag i Bjäre hembygds årsbok.Liksom man förstås idag kan höra vem som är värmlänning eller östgöte, kunde man snabbt avgöra vem som var från grannorterna Grevie, Förslöv, Västra Karup eller Torekov. Även orden för många ting var annorlunda från bygd till bygd.När jag talar skånska har jag en tung Bjäre accent. Det hade säkert Birgit Nilsson också när hon talade med sina gamla kamrater.Min farfar däremot talade säkert på ett helt annant sätt eftersom han var från Skabersjö. Långt söderut. Om han inte talade riksskånska.
torsdag 12 maj 2011
Fortkörning och böter - leve demokratin!
Att köra bil i Sverige bjuder som regel inte på några överraskningar. Eller störd sinnesro. För länge sedan kunde Stockholms bilförare koleriskt skrika " bonnläpp" åt någon med "D" eller "S" på registreringsskylten när den stackars utsocknes inte rörde sig smidigt nog i Tegelbackseleändets virrvarr. Jag vet inte varför beteckningen för hemvist på bilar togs bort i Sverige. I Tyskland och Italien kan man fortfarande ropa " Idiot " eller " Caffone " åt usocknes.
Men! alltjämt kan man bli kallsvettig i trafiken i Sverige. Två egna erfarenheter nyligen. Idag på förmiddagen gled jag charmant nedför E 4 an söderut. En bil framför mig strax före Nyköping höll 105 km i timmen. Jag gick ut i vänsterfil, ökade hastigheten förstås. Och just när jag passerade bilen såg jag i högra ögonvrån en parkerad polisbil och en polis på motorcykel. Jag bromsade ned, på ögontjänares vis, la mig i högerfilen igen. Men såg polisen på motorcyklen sätta iväg. Efter mig? Kanske det. Ett stort obehag drog över mig. Konflikt med rättvisan. Jagad av polisen. Han följde efter mig och sen strax innan en avfart gick han upp jämsides, tittade på mig,vevade vant och kraftfull med högerarmen, indikerande att jag skulle köra in på avfartsvägen.Först tänkte jag: fan var det nittio här, höll jag 121 vid omkörningen. Blir jag av med körkortet?
Tre kvinnliga poliser och ett par bilar väntade på mig. Jag hann tänka: hur mycket alkohol drack jag igår kväll? Hjälper det att det var en överdådig Ch Talbot 1995? Har jag förbrännt allt? Alltså i statens våld, uniformer runt mig, snabba motorcyklar, obevekliga tjänstemän, blåsapparater, körkortskontroll. Nå den mycket söta och unga kvinnliga konstapeln, Emelie , sa att jag kört 118. Och att det blev 1.500 kronor. Och ville jag ha ett inbetalningskort direkt eller driva det i domstol?
Jag tog det första men sa samtidigt: Från Södertälje och hit har mer än hälften av alla bilar hållit mellan 114 och 129. Och några mer än så.
- Vi vet, sa hon. Det är därför vi står här. Men det underliga var att under de tio minuter hon behandlade mig stoppades ingen annan bil.
Nå någon alkohol fanns inte kvar. Och körkortet fick jag behålla. Det fick jag däremot inte för några år sedan när jag körde 121 på sista vägen till Arlanda flygplats där det är 90 och inte 110 som jag trodde.
Och igår på Södermälarstrand var det stor kontroll 0930 på morgonen. Där jag givetvis blev invinkad. Men blev förklarad oskyldig.
De här händelserna kommer som en blixt från en klar himmel:från en totalt lugn och rosig dagssituation är man plötsligt i den demokratiska statens
första prövande fångstnät. Jag klarade mig ur. Men de som inte gör det kan komma i stora besvär. Jag tänker på en arbetskamrat som druckit för mycket en kväll, blev tagen, fick nån månads fängelse, blev av med körkortet. Men för att få det tillbaka måste han bevisa att han inte var beroende av alkhol. Hur bevisar man det?
Jag tänker på Kamratpostens chefredaktör Ola Lindholm som grips av polis efter en fotbollsmatch, avtvingas urinprov som innehåller substans tydande på att han tagit kokain. Expressen hänger ut honom med namn, han blir suspenderad från sitt jobb på TV och på sin tidning utan att han dömts av domstol. Och hur stora rubriker blir det om han frikänns?
Men framför allt tänker jag på de många länder där polis, militär och myndigheter när som helst kan gripa medborgare, hålla dom fängslade, tortera dom och ofta utan någon juridisk process spärra in dom i många år eller helt enkelt ta livet av dom.
Och som ett exempel på vilken slags, nästa naiv, rättsstat Sverige är:
Häromdagen på den hårt trafikerade Långholmsgatan som från Hornstull leder upp på Västerbron i Stockholm satt ett fyrtiotal miljaktivister i den ena filen. I protest mot den ökande biltrafiken. Livsfarligt för dom och blockerande trafiken för de flesta. Jag kände mig som arg major på Östermalm och frågade en av de många poliser som övervakade det hela:
- Har dom tillstånd att demonstrera på ett sådant här farligt ställe.
- Nej, sa den ungen polismannen,men vår uppgift är att se till att de kan utöva sina demokratiska rättigheter att demonstrera. Har de brutit mot lagen blir det en senare fråga.
1.500 kronor i böter för fortkörning. Ja kör till för det!
Men! alltjämt kan man bli kallsvettig i trafiken i Sverige. Två egna erfarenheter nyligen. Idag på förmiddagen gled jag charmant nedför E 4 an söderut. En bil framför mig strax före Nyköping höll 105 km i timmen. Jag gick ut i vänsterfil, ökade hastigheten förstås. Och just när jag passerade bilen såg jag i högra ögonvrån en parkerad polisbil och en polis på motorcykel. Jag bromsade ned, på ögontjänares vis, la mig i högerfilen igen. Men såg polisen på motorcyklen sätta iväg. Efter mig? Kanske det. Ett stort obehag drog över mig. Konflikt med rättvisan. Jagad av polisen. Han följde efter mig och sen strax innan en avfart gick han upp jämsides, tittade på mig,vevade vant och kraftfull med högerarmen, indikerande att jag skulle köra in på avfartsvägen.Först tänkte jag: fan var det nittio här, höll jag 121 vid omkörningen. Blir jag av med körkortet?
Tre kvinnliga poliser och ett par bilar väntade på mig. Jag hann tänka: hur mycket alkohol drack jag igår kväll? Hjälper det att det var en överdådig Ch Talbot 1995? Har jag förbrännt allt? Alltså i statens våld, uniformer runt mig, snabba motorcyklar, obevekliga tjänstemän, blåsapparater, körkortskontroll. Nå den mycket söta och unga kvinnliga konstapeln, Emelie , sa att jag kört 118. Och att det blev 1.500 kronor. Och ville jag ha ett inbetalningskort direkt eller driva det i domstol?
Jag tog det första men sa samtidigt: Från Södertälje och hit har mer än hälften av alla bilar hållit mellan 114 och 129. Och några mer än så.
- Vi vet, sa hon. Det är därför vi står här. Men det underliga var att under de tio minuter hon behandlade mig stoppades ingen annan bil.
Nå någon alkohol fanns inte kvar. Och körkortet fick jag behålla. Det fick jag däremot inte för några år sedan när jag körde 121 på sista vägen till Arlanda flygplats där det är 90 och inte 110 som jag trodde.
Och igår på Södermälarstrand var det stor kontroll 0930 på morgonen. Där jag givetvis blev invinkad. Men blev förklarad oskyldig.
De här händelserna kommer som en blixt från en klar himmel:från en totalt lugn och rosig dagssituation är man plötsligt i den demokratiska statens
första prövande fångstnät. Jag klarade mig ur. Men de som inte gör det kan komma i stora besvär. Jag tänker på en arbetskamrat som druckit för mycket en kväll, blev tagen, fick nån månads fängelse, blev av med körkortet. Men för att få det tillbaka måste han bevisa att han inte var beroende av alkhol. Hur bevisar man det?
Jag tänker på Kamratpostens chefredaktör Ola Lindholm som grips av polis efter en fotbollsmatch, avtvingas urinprov som innehåller substans tydande på att han tagit kokain. Expressen hänger ut honom med namn, han blir suspenderad från sitt jobb på TV och på sin tidning utan att han dömts av domstol. Och hur stora rubriker blir det om han frikänns?
Men framför allt tänker jag på de många länder där polis, militär och myndigheter när som helst kan gripa medborgare, hålla dom fängslade, tortera dom och ofta utan någon juridisk process spärra in dom i många år eller helt enkelt ta livet av dom.
Och som ett exempel på vilken slags, nästa naiv, rättsstat Sverige är:
Häromdagen på den hårt trafikerade Långholmsgatan som från Hornstull leder upp på Västerbron i Stockholm satt ett fyrtiotal miljaktivister i den ena filen. I protest mot den ökande biltrafiken. Livsfarligt för dom och blockerande trafiken för de flesta. Jag kände mig som arg major på Östermalm och frågade en av de många poliser som övervakade det hela:
- Har dom tillstånd att demonstrera på ett sådant här farligt ställe.
- Nej, sa den ungen polismannen,men vår uppgift är att se till att de kan utöva sina demokratiska rättigheter att demonstrera. Har de brutit mot lagen blir det en senare fråga.
1.500 kronor i böter för fortkörning. Ja kör till för det!
måndag 9 maj 2011
President Obamas triumf - but it´s the economy stupid!
För president Obama blev bin Ladens död en stor framgång. När det väl blev klart var Al Qaedaledaren befann sig blev det nödvändigt att agera.Hade operationen misslyckats och Bin Laden lyckats att fly hade nog Obama över en natt förvandlats till en " lame duck". Hans chanser att bli återvald för en ny fyraårsperiod nästa år hade varit små.1980 misslyckades president Carter med att frita den amerikanska gisslan i Iran. Därmed försvann Carters chanser att bli återvald.Och banade istället vägen för Ronald Reagans ganska magnifika åttaåriga presidentskap. Kritiken mot Obama att han har svårt att besluta sig, att han är för cerebral, för oerfaren, för ung osv , undanröjdes när han tog beslutet att röja Bin Laden ur vägen. Inte genom att bomba hela Bin Ladens husområde i Abbottabad utan genom beslutet att skjuta honom." Man to man", så att säga. Obamas ansiktsuttryck på bilden från the situation room visar vad som stod på spel. Presidenten i uppknäppt tenniströja hade just avverkat nio hål golf. I det höga spelet i Abbottabad visade Obama beslutsamhet och ledarskap som är helt nödvändigt för att de amerikanska väljarna skall ge honom förtroende. Mycket riktigt sköt hans ratings genast i höjden. Och den samlade bedömarkåren, kommentariatet, var enig i berömmet. Liksom faktiskt också Obamas politiska motståndare bland republikanerna. Där ännu åtminstone tolv personer kan bli partiets slutgiltiga kandidat i presidentvalet nästa år.
Men som det brukar sägas: inga politiska val vinns på grund av utrikespolitiska framgångar. Inför de svenska riksdagsvalen i höstas bjöd jag in alla de svenska riksdagspartiernas ledare till Utrikespolitiska Institutet för att de en och en skulle kunna ge sitt partis syn på Sveriges utrikes- och säkerhetspolitik. Alla tackade nej.
It´s the economy stupid!,som väl president Clinton myntade på sin tid, som avgör. Och på det området har president Obama fortfarande mycket att göra.
Underskotten i USA´s budget och handelbalans är enorma. Att höja skatter är inte populärt i USA. Och att dra ned på den federala statens utgifter kan också sätta igång en ny ekonomisk nedgång. Och öka arbetslösheten som just nu ligger på 9 procent.
Samtidigt kommer siffror som säger att jakten på den islamistiska terrorismen sedan 11 september 2001 har kostat 2000 miljarder dollar. Möjligen kan undanröjandet av Bin Laden minska utgifterna för USA på det området. Men säkert är det inte. Det är inte alla människor runt om i världen som strävar efter liberala, pluralistiska, egalitära demokratier som den i Sverige eller i USA. Även om vi gärna vill tro det. Och önskar det.
Men som det brukar sägas: inga politiska val vinns på grund av utrikespolitiska framgångar. Inför de svenska riksdagsvalen i höstas bjöd jag in alla de svenska riksdagspartiernas ledare till Utrikespolitiska Institutet för att de en och en skulle kunna ge sitt partis syn på Sveriges utrikes- och säkerhetspolitik. Alla tackade nej.
It´s the economy stupid!,som väl president Clinton myntade på sin tid, som avgör. Och på det området har president Obama fortfarande mycket att göra.
Underskotten i USA´s budget och handelbalans är enorma. Att höja skatter är inte populärt i USA. Och att dra ned på den federala statens utgifter kan också sätta igång en ny ekonomisk nedgång. Och öka arbetslösheten som just nu ligger på 9 procent.
Samtidigt kommer siffror som säger att jakten på den islamistiska terrorismen sedan 11 september 2001 har kostat 2000 miljarder dollar. Möjligen kan undanröjandet av Bin Laden minska utgifterna för USA på det området. Men säkert är det inte. Det är inte alla människor runt om i världen som strävar efter liberala, pluralistiska, egalitära demokratier som den i Sverige eller i USA. Även om vi gärna vill tro det. Och önskar det.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)