Vad kan man säga mer om det som händer i arabvärlden än det som redan sagts.Jo att ingen egentligen kan säga vad som kommer hända om säg några veckor. Någonstans.Man kan tro och spekulera. En del med hjälp av tidigare utrikespolitiska erfarenheter. Som tex de östeuropeiska staternas frigörelse från sovjetkommunismen 1989 eller den helt otroliga upplösningen av Sovjetunionen därefter och de baltiska staternas plötsliga självständighet.Men de flesta av dessa länder hade tidigare, om än korta, erfarenheter av demokrati och de kunde ganska snabbt mobilisera krafter att ta över styret. I de länder som saknade den historiska bakgrunden har det gått sämst. Albanien, Rumänien och merparten av de asiatiska tidigare sovjetiska republikerna.
I arabvärlden finns inte mycket erfarenhet av demokrati och civil society. " Egypten kan gå till fria val för första gången på 7.000 år" skrev Carl Bildt häromdagen på sin blogg " Alla dessa dagar ". Som till skillnad mot denna blogg har bortåt 30.000 läsare. Däribland folket på UD där CB inte syns så ofta.
I Tunisien och Egypten börjar människor åter bli oroliga och otåliga efter den tidigare oerhörda euforin. Ben Alis och Mubaraks folk sitter fortfarande kvar. Och även om de säkert är opportunister har de inte blivit folkpartister över en natt. De har många intressen inte minst ekonomiska att hålla fast vid. Med förfäran ser de säkert hur Alis och Mubaraks påstått väldiga tillgångar i Schweiz och annorstädes beslagtas. USA och EU tvekar fortfarande om hur de skall ställa sig till de poltiska alternativ som ännu inte kan skönjas. Islamister bidar sin tid.
I Libyen är situationen ännu mer osäker och för många skräckinjagande.Till skillnad mot i Tunisien och Egypten finns inga av den nuvarande regimens män som skulle kunna eller tillåtas ta över efter Khadaffi den äldre. Hans sex söner har gjort bort sig rejält och verkar snart lika förvirrade för att inte säga tokiga som fadern. Klanerna i landet som inte kunnat göra mycket väsen av sig under Khadaffis mer än 40-åriga styre börjar nu visa sig och ställa krav. Under tiden skjuter oljepriserna i höjden i takt med den ökade osäkerheten
kring Libyens produktion. Libyens grannländer liksom södra EU ( och snart säkert även norra ) förbereder
sig nervöst för en flyktingvåg, större än vi sett sedan balkankrigets dagar.
måndag 28 februari 2011
fredag 25 februari 2011
Vin - som passion och big business
Sedan rätt många år intresserar jag mig för vin. Jag tillhör den generation som tidigt drack vin men som inte kunde något alls om den trevliga drycken. Halvsöt turkisk Beyaz innan kalasen i 15-årsåldern tillsammans med grabbarna för att gaska upp oss inför dansen. Vino Tinto ( trots Francodiktaturen ) Parador och Montrouge var rödvinerna a´ tre och femti flaskan. Merparten av de vuxna, även i Djursholm, hade inte vin liggandes hemma. Det dracks sällan vin om man inte hade gäster till veckändorna och då köptes det hem för tillfället.
Systemets kataloger, väldigt mycket mindre omfångsrika än idag, hade nästan bara röda viner från Bordeaux och Bourgogne. I Italien, där jag var utrikeskorre på 70-talet, drack man bara vino rosso eller biancho sfuso, dvs på karaff från stora fat. Var det en bra trattoria hade man en bra vinbonde som leverantör. Inget snack omn årgångar, jordar och druvor. Några dammiga Barolos låg på hyllorna.
Sedan dess har jag lärt mig en del. Och druckit en del. Och fått smak på de stora kanonerna. Det är inget billigt nöje. Men det är oerhört intressant och mycket gott .
Jag övar mig ständigt och har ibland tre flaskor rött öpnna. Som idag: en Couvent de Jacobins 2008 från Louis Jadot en av Bourgognes bästa hus, en Bourdeaux, Medoc 2007 La Tour de By och en annan Bordeaux Ch Grand Moueys 2006 från det enklare området Entre-Deux -Mers.140,150,89 kronor. Jag doftar, pröva, smackar. Men spottar inte ut. Det gör däremot folk på de många vinprovningar som vinagenterna anordnar och som jag bevistar. Ibland kan det röra sig om över hundra viner på en eftermiddag.
Ibland kommer en slottsägare till Stockholm. Sverige är intressant. Ty kommer man in på Systemets ordinarie sortiment kan man sälja stora mängder. Häromkvällen bjöd agenten Ward wines på middag med ägaren till Rhonevinerna Chateau Mont Redon, Jean Abeille och hans son Jerome. Sex glas vid varje kuvert.Ett vitt och fem röda, från olika vingårdar och olika årgångar. M.Abeille, fjärde vingenerationen, talade på franskengelska insikts- och kärleksfullt. Vi smackade men spottade inte. Där går gränsen. Äter man samtidigt, spottar man inte ut drycken.
Det gör man däremot snart vid den stora en primeurprovningen i Bordeaux i början av april. Tusen skribenter och vinhandlare från hela världen träffas då på de stora världsberömda slotten i B. i tre dagar. Det är första gången som årgång 2010 tas ur tunnorna och presenteras. Jag har varit med de två senaste åren. Fyrtio viner från fyrtio slott före lunch. Och sedan vidare till Pomerol för fyrtio till efter en lunch i en slottsträdgård med något mognare viner. Det fordras stor erfarenhet att från den råa, kartiga men väldoftande saft som bjuds dra slutsatsen om hur detta vin kommer att smaka om tio eller rjugo år. Och det är big business. De stora Bordeuaxvinerna från 2009 kostar redan 10,000 kronor flaskan, de något mindre som Ch. Cos Estournel eller Pichon Lalande 3.000. Rika kineser och indier har fått smak på godsakerna och driver priserna. Precis som jag en gång. Tyvärr.
Jag återkommer i ärendet.
Systemets kataloger, väldigt mycket mindre omfångsrika än idag, hade nästan bara röda viner från Bordeaux och Bourgogne. I Italien, där jag var utrikeskorre på 70-talet, drack man bara vino rosso eller biancho sfuso, dvs på karaff från stora fat. Var det en bra trattoria hade man en bra vinbonde som leverantör. Inget snack omn årgångar, jordar och druvor. Några dammiga Barolos låg på hyllorna.
Sedan dess har jag lärt mig en del. Och druckit en del. Och fått smak på de stora kanonerna. Det är inget billigt nöje. Men det är oerhört intressant och mycket gott .
Jag övar mig ständigt och har ibland tre flaskor rött öpnna. Som idag: en Couvent de Jacobins 2008 från Louis Jadot en av Bourgognes bästa hus, en Bourdeaux, Medoc 2007 La Tour de By och en annan Bordeaux Ch Grand Moueys 2006 från det enklare området Entre-Deux -Mers.140,150,89 kronor. Jag doftar, pröva, smackar. Men spottar inte ut. Det gör däremot folk på de många vinprovningar som vinagenterna anordnar och som jag bevistar. Ibland kan det röra sig om över hundra viner på en eftermiddag.
Ibland kommer en slottsägare till Stockholm. Sverige är intressant. Ty kommer man in på Systemets ordinarie sortiment kan man sälja stora mängder. Häromkvällen bjöd agenten Ward wines på middag med ägaren till Rhonevinerna Chateau Mont Redon, Jean Abeille och hans son Jerome. Sex glas vid varje kuvert.Ett vitt och fem röda, från olika vingårdar och olika årgångar. M.Abeille, fjärde vingenerationen, talade på franskengelska insikts- och kärleksfullt. Vi smackade men spottade inte. Där går gränsen. Äter man samtidigt, spottar man inte ut drycken.
Det gör man däremot snart vid den stora en primeurprovningen i Bordeaux i början av april. Tusen skribenter och vinhandlare från hela världen träffas då på de stora världsberömda slotten i B. i tre dagar. Det är första gången som årgång 2010 tas ur tunnorna och presenteras. Jag har varit med de två senaste åren. Fyrtio viner från fyrtio slott före lunch. Och sedan vidare till Pomerol för fyrtio till efter en lunch i en slottsträdgård med något mognare viner. Det fordras stor erfarenhet att från den råa, kartiga men väldoftande saft som bjuds dra slutsatsen om hur detta vin kommer att smaka om tio eller rjugo år. Och det är big business. De stora Bordeuaxvinerna från 2009 kostar redan 10,000 kronor flaskan, de något mindre som Ch. Cos Estournel eller Pichon Lalande 3.000. Rika kineser och indier har fått smak på godsakerna och driver priserna. Precis som jag en gång. Tyvärr.
Jag återkommer i ärendet.
onsdag 23 februari 2011
På Volvo i Göteborg om läget i Mellanöstern
Jag är på Volvo lastvagnar i Göteborg för att tala med en ledningsgrupp på 15 man om vad som händer i Nordafrika och Mellanöstern. Det är inte så ofta som stora företag tycker sig ha behov av utrikespolitiska analyser.Dan Olsson på Stena sa till mig en gång på min fråga om hur mycket säkerhetspolitiska analyser hans företag gjorde innan de satsade miljarder i Arktis? -" Inte mycket. Händer det något tar vi tag i det då".
För ett företag som Volvo truck verkar det vara annorlunda.I så gott som varje land i Nordafrika och Merllanöstern har Volvo betydande verksamhet genom lokala agenter. I Marocko har man en egen ganska stor organisation. På en tavla på direktionsplanet i den stiliga byggnaden ute på Hisingen visas försäljningen månad efter månad i det nu så oroliga området. Det har gått bra hittills ända sedan" tvärniten"2009.
Men nu är man orolig förstås. En stor del av affärsverksamheten i de här länderna är på olika sätt knutna till
de politiska ledarskapet och deras familjer. Att få en agentur förutsätter kontakter. Vad händer nu? Vem talar man med nu när Mubarak och hans familj gått och Tunisiens Ben Ali är borta med sin tjuvaskara. Och vem talar man med i Libyen om en vecka eller två? Ja inte hade jag svar på de frågorna. Men jag kunde ge en allmän översikt och en prognos. Märkligt är det att de stora svenska exportföretagen verkar ha så liten beredskap när det gäller analyser av de länder de verkar i och den generalla utrikespolitiska bilden. Och hur mcyket vet man om Islam på Sandvik eller Scania?
I skrivande stund håller sig Kheddafi kvar i Libyen. Till skillnad mot i Egypten tidigare finns inga journalister annart än just vid gränsen mellan länderna. Men militären i Libyen är inte lika hänsynsfull mot demonstranter som i Tunisien och i Egypten. Det vet man sedan förr. 1000 mestadels islamistiska fånger sköts 1996 med maskingevär. 1982 slog Syriens president al- Assad till mot muslimska brödraskapets uppror i staden Hama, som delvis jämnades med marken och dödade 20.000. Men så är det . Ledarna i diktaturer har mycket lite känsla för människovärde. Vilket väl i sin tur är en förutsättning för att kunna behålla makten i det tjugförsta århundradet.
För ett företag som Volvo truck verkar det vara annorlunda.I så gott som varje land i Nordafrika och Merllanöstern har Volvo betydande verksamhet genom lokala agenter. I Marocko har man en egen ganska stor organisation. På en tavla på direktionsplanet i den stiliga byggnaden ute på Hisingen visas försäljningen månad efter månad i det nu så oroliga området. Det har gått bra hittills ända sedan" tvärniten"2009.
Men nu är man orolig förstås. En stor del av affärsverksamheten i de här länderna är på olika sätt knutna till
de politiska ledarskapet och deras familjer. Att få en agentur förutsätter kontakter. Vad händer nu? Vem talar man med nu när Mubarak och hans familj gått och Tunisiens Ben Ali är borta med sin tjuvaskara. Och vem talar man med i Libyen om en vecka eller två? Ja inte hade jag svar på de frågorna. Men jag kunde ge en allmän översikt och en prognos. Märkligt är det att de stora svenska exportföretagen verkar ha så liten beredskap när det gäller analyser av de länder de verkar i och den generalla utrikespolitiska bilden. Och hur mcyket vet man om Islam på Sandvik eller Scania?
I skrivande stund håller sig Kheddafi kvar i Libyen. Till skillnad mot i Egypten tidigare finns inga journalister annart än just vid gränsen mellan länderna. Men militären i Libyen är inte lika hänsynsfull mot demonstranter som i Tunisien och i Egypten. Det vet man sedan förr. 1000 mestadels islamistiska fånger sköts 1996 med maskingevär. 1982 slog Syriens president al- Assad till mot muslimska brödraskapets uppror i staden Hama, som delvis jämnades med marken och dödade 20.000. Men så är det . Ledarna i diktaturer har mycket lite känsla för människovärde. Vilket väl i sin tur är en förutsättning för att kunna behålla makten i det tjugförsta århundradet.
måndag 21 februari 2011
Arabvärldens framtid - vid en lunch på Sällskapet
Jag äter lunch på Sällskapet i Stockholm med en av WHO´s mer framstående representanter. Den rätt murriga men originella matsalen är nästan full med herrar i övre medelåldern. Ja de flesta mer än så. Vid ett bord till vänster just när man kommer in matsalen sitter som vanligt på måndagar ett tiotal pensionerade svenska diplomater med den tidigare kabinettsekreteraren Leif Leifland i spetsen. Han var en uppskattad ordförande ett antal år i Utrikespolitiska Institutets styrelse. En sann liberal tror jag. Inga kvinnor till lunch på Sällskapet. Mer än de som serverar. En anakronism i Stockholm 2011.
Vår lunchgäst är läkare,utbildad i Bulgarien, somalier och chef för WHO i Pakistan, tidigare i Iran. Vi talar förstås om den snabba och verkligen dramatiska utvecklingen i Nordafrika, särskilt i Libyen.
Vi är överens om att det troligaste scenariot för Egypten och Tunisien är turkisk till sin karaktär. Militären som bålverk mot anarki och islamism.Öppnar för ett civilt samhälle på väg mot en slags arabisk demokrati.
I monarkierna Marocko och Jordanien är kanske de unga kungarna kloka nog att beträda samma väg. Utan dock att som i Sverige och Norge berövas allt.
Och vad säger vår lunchgäst om Libyen? Khadaffi kommer inte att dra sig för omfattande våld för att slå ned
demonstranterna. Jag tror att han har rätt. Dagens utveckling i Libyen ger syn för sägen. Vad vår sagesman också påpekar och som är mindre känt i Europa är klanernas betydelse i nästan hela arabvärlden.
En klan kan ha uppemot en miljon medlemmar som gynnar varandra. Den klan som landets ledarskikt tillhör
blir synnerligen gynnad. Andra missgynnande. I Benghazi, Libyens andra stad, där revolterna i landet bröt ut, har under hela Khadaffis 42 åriga styre, de flesta känt sig förfördelade.
Under lunchen blir vi överens om ytterligare ett par saker: hatet och motståndet mot Israel har inte alls förekommit hos de arabiska demonstranterna. Och de så kallade islamistiska terroristgrupperna som Osama bin Ladens Al Quaida finns inte alls med i bilden..
Men det vikitgaste av allt: vilken typ av demokratiskt samhälle, på arabvärlden egna villkor, kan bli följden av den brand av protester som vi nu ser?
Vår lunchgäst är läkare,utbildad i Bulgarien, somalier och chef för WHO i Pakistan, tidigare i Iran. Vi talar förstås om den snabba och verkligen dramatiska utvecklingen i Nordafrika, särskilt i Libyen.
Vi är överens om att det troligaste scenariot för Egypten och Tunisien är turkisk till sin karaktär. Militären som bålverk mot anarki och islamism.Öppnar för ett civilt samhälle på väg mot en slags arabisk demokrati.
I monarkierna Marocko och Jordanien är kanske de unga kungarna kloka nog att beträda samma väg. Utan dock att som i Sverige och Norge berövas allt.
Och vad säger vår lunchgäst om Libyen? Khadaffi kommer inte att dra sig för omfattande våld för att slå ned
demonstranterna. Jag tror att han har rätt. Dagens utveckling i Libyen ger syn för sägen. Vad vår sagesman också påpekar och som är mindre känt i Europa är klanernas betydelse i nästan hela arabvärlden.
En klan kan ha uppemot en miljon medlemmar som gynnar varandra. Den klan som landets ledarskikt tillhör
blir synnerligen gynnad. Andra missgynnande. I Benghazi, Libyens andra stad, där revolterna i landet bröt ut, har under hela Khadaffis 42 åriga styre, de flesta känt sig förfördelade.
Under lunchen blir vi överens om ytterligare ett par saker: hatet och motståndet mot Israel har inte alls förekommit hos de arabiska demonstranterna. Och de så kallade islamistiska terroristgrupperna som Osama bin Ladens Al Quaida finns inte alls med i bilden..
Men det vikitgaste av allt: vilken typ av demokratiskt samhälle, på arabvärlden egna villkor, kan bli följden av den brand av protester som vi nu ser?
fredag 18 februari 2011
Mellanöstern: Att veta eller känna på sig?
Varje dag ringer tidningar, radio och TV. Vad kommer att hända nu? Sprider sig upproret i Egypten och Tunisien? Och till vilka länder? Vilka regimer kommer att falla? Det går ju egentligen inte att förutsäga. Vem förutsade Sovjetunionens sammanbrott och upplösning? Problemet är att man använder sig av gamla måttstockar, av redan kända storheter.Det nya har ju inte inträffat och dess rational är inte känd. Man kan visserligen känna på sig. Och man kan försöka frammana intuition. Min intuition säger mig att Bahreins sunnitiska kungahus kommer att falla och ersättas av landets shiitiska majoritet. Min intuition kan säga att Khaddafi i Libyen har suttit till makten över fyrtio år och att det nu är dags. Men bara för några dagar sedan sade jag i flera stora medier att regimerna runt Egypten och Tunisien blivit varnade av Mubaraks och Ben Alis fall. Att de inte kommer att tillåta en sådan utveckling hemmavid. Men vad säger man idag med vilda upplopp i Benghazi och Manama? Man behöver kanske inte säga något alls. "Inga kommentarer". Så lämpliga ord för en utrikeskommentator.
Att vara styrande i USA dessa dagar är inte avundsvärt.Bahrein är gammal allierad till USA som har HK för sin femte flotta där. Med sin shiitiska majoritet gränsar det till shiamullornas Iran. Jag skulle vilja sitta med när Nationella säkerhetsrådet under Obamas ledning träffas på morgnarna i Vita Huset. The buck stops here.
På Utrikespolitiska Institutet ( UI ) var det stor nostalgisk övning igår när Carl Bildt frankt förklarade att Sverige spelade den viktigaste rollen när de baltiska staterna slet sig ur Sovjetunionen. Diplomaterna Berner, Fredén, Ahlander nickade instämmande. Två herrar som jag intervjuvat för TV spelade viktiga roller vid mötet utan att vara närvarande. Boris Jeltsin uppgraderades till statsman under krisen, Gorbatjov fick betydligt mindre beröm.
Att vara styrande i USA dessa dagar är inte avundsvärt.Bahrein är gammal allierad till USA som har HK för sin femte flotta där. Med sin shiitiska majoritet gränsar det till shiamullornas Iran. Jag skulle vilja sitta med när Nationella säkerhetsrådet under Obamas ledning träffas på morgnarna i Vita Huset. The buck stops here.
På Utrikespolitiska Institutet ( UI ) var det stor nostalgisk övning igår när Carl Bildt frankt förklarade att Sverige spelade den viktigaste rollen när de baltiska staterna slet sig ur Sovjetunionen. Diplomaterna Berner, Fredén, Ahlander nickade instämmande. Två herrar som jag intervjuvat för TV spelade viktiga roller vid mötet utan att vara närvarande. Boris Jeltsin uppgraderades till statsman under krisen, Gorbatjov fick betydligt mindre beröm.
onsdag 16 februari 2011
Ny akt i operan Berlusconi
Vad som nu händer i Italien är nog utan exempel i modern tid i västvärlden. Landets regeringschef står åtalad för mutbrott och sexualbrott. Det handlar om världens till storleken sjätte industriland, ett av de stora kulturländerna om inte det största. Italien som älskas i stort sett av alla, som frambringat den skönaste konst,den härligaste musik och som fortfarande har de mest geniala formgivarna i världen.
Jag har länge försvarat Silvio Berlusconi som politiker. Jag har inte deltagit i den mobbning han utsatts för särskilt i England och här i Sverige. Som utrikeskorrespondent i Rom i fem år ( på 70-talet och som reseledare för Club 33 i Rimini på 60-talet) har jag lärt mig att italienare, till skillnad mot svenskar och engelsmän, inte moraliserar över människors sexuella vandel. Att en 74 årig man har kraft nog att på olika sätt uppvakta yngre vackra damer har nog snarare varit till Belusconis fördel. I hemlandet.Men det finns gränser även i Italien. Framförallt sätter åtalen mot premiärministern stora frågetecken kring hans omdömesförmåga.
Det positiva först. När efterkrigstidens politiska etablissemang brakade samma i mutaffärerna i början av 1990 talet, uppstod ett politiskt vakum i det talienska samhället.Kristdemokraterna och socialisterna som tillsammans styrt sedan Mussolinis fall, försvann i ett moln av skandaler. In på scenen trädde entrepenörsgeniet Berlusconi från Milano. På grundval av sitt ägandes fotbollslag Milan AC ´s supporterklubbar Forza Milan bildade han partiert Forza Italia. Direkt 1994 fick partiet 25 procent av rösterna. Oerhört. Regering kunde bildas med ett par mindre högerpartier. Sedan dess har Berlusconi nästa hela tiden lett Italiens regeringar, de flesta med längre livslängd än någon av landets mer en femtio sedan kriget. Trots stark men splittrad opposition från vänster och från en stark men splittrad fackföreningsrörelse
har Silvio B. styrt Italien genom stormiga nationella och internationella, inte minst ekonomiska,vatten. Skickligt! Han har blivit god vän med flera internationella ledare,som givit Italien fördelar. Ytterst få utanför Italien kan namnet på en italienska premiärminister före Berlusconi. Nu vet man. Dock inte alltid med positiva förtecken.
Att Silvio B. mutat folk när han byggt upp sitt affärsimperium, mycket inom media, är nog sant. Att göra affärer i Italien utan bestickning, innebär stor tröghet. Att han däremot ringer polisen för att beordra dem att släppa en 17-årig dam som besökt B´s slott utanför Milano för nattliga "Bunga Bunga" kalas är mycket omdömslöst. Tillräckligt för att avsätta honom? Döma honom? Knappast.
Berlusconis fösvar är att domare och åklagare är politsierade och vill störta regeringen från vänster.
L´Opera buffa continua.
Jag har länge försvarat Silvio Berlusconi som politiker. Jag har inte deltagit i den mobbning han utsatts för särskilt i England och här i Sverige. Som utrikeskorrespondent i Rom i fem år ( på 70-talet och som reseledare för Club 33 i Rimini på 60-talet) har jag lärt mig att italienare, till skillnad mot svenskar och engelsmän, inte moraliserar över människors sexuella vandel. Att en 74 årig man har kraft nog att på olika sätt uppvakta yngre vackra damer har nog snarare varit till Belusconis fördel. I hemlandet.Men det finns gränser även i Italien. Framförallt sätter åtalen mot premiärministern stora frågetecken kring hans omdömesförmåga.
Det positiva först. När efterkrigstidens politiska etablissemang brakade samma i mutaffärerna i början av 1990 talet, uppstod ett politiskt vakum i det talienska samhället.Kristdemokraterna och socialisterna som tillsammans styrt sedan Mussolinis fall, försvann i ett moln av skandaler. In på scenen trädde entrepenörsgeniet Berlusconi från Milano. På grundval av sitt ägandes fotbollslag Milan AC ´s supporterklubbar Forza Milan bildade han partiert Forza Italia. Direkt 1994 fick partiet 25 procent av rösterna. Oerhört. Regering kunde bildas med ett par mindre högerpartier. Sedan dess har Berlusconi nästa hela tiden lett Italiens regeringar, de flesta med längre livslängd än någon av landets mer en femtio sedan kriget. Trots stark men splittrad opposition från vänster och från en stark men splittrad fackföreningsrörelse
har Silvio B. styrt Italien genom stormiga nationella och internationella, inte minst ekonomiska,vatten. Skickligt! Han har blivit god vän med flera internationella ledare,som givit Italien fördelar. Ytterst få utanför Italien kan namnet på en italienska premiärminister före Berlusconi. Nu vet man. Dock inte alltid med positiva förtecken.
Att Silvio B. mutat folk när han byggt upp sitt affärsimperium, mycket inom media, är nog sant. Att göra affärer i Italien utan bestickning, innebär stor tröghet. Att han däremot ringer polisen för att beordra dem att släppa en 17-årig dam som besökt B´s slott utanför Milano för nattliga "Bunga Bunga" kalas är mycket omdömslöst. Tillräckligt för att avsätta honom? Döma honom? Knappast.
Berlusconis fösvar är att domare och åklagare är politsierade och vill störta regeringen från vänster.
L´Opera buffa continua.
lördag 12 februari 2011
Att vara utrikeskommentator
Expressen ringde igår kväll." Vad händer nu i Egypten?" Det var alltså tidningens nätupplaga. Det betyder att min kommentar ligger ute på nätet en knapp timma senare. 2,5 miljoner unika träffar i veckan.
Jag svarade att visserligen har Mubarak avgått men hela det gamla militära gänget kring honom sitter kvar vid makten. Och något alternativ är inte i sikte.Jag tar gärna på mig rollen som slaven på triumfvagnen. När applåderade man sist en militärdiktatur? Och en en vicepresident Suleiman som i tjugo år stått vid den nu flyktade Mubaraks sida, som chef för den egyptiska säkerhetstjänsten? Nå idag säger militären att de skall leda övergången till demokrati. Vad annat skulle de säga. Men varför sa de inget om detta under de senaste 30 åren? Eller för den delen någon gång sedan 1952 då militären första gången steg in.
Detta sade jag även i en intervjuv för Rapport idag. Den har sänts klockan 1800 och sannolikt också klockan 1930. Kommentaren här i hellnerview läses av kanske 20 personer.( Ännu så länge). Rapport har 1,3 miljoner tittare särskilt idag då sändningen ligger just före den anskrämliga Melodifestivalen som har 3,5 miljoner.
Jag kommer ihåg första gången jag gjorde en live kommentar i rapport på 1980 - talet. Jag trodde jag skulle svimma i direktsändning. Jag såg alla tittarna framför mig. Nu 30 år och 500 kameramöten senare gör jag som den legendariske programledaren Bengt Öste i Rapport: talar till sin 94 åriga mor därhemma .Alltså man talar till en enda person inte till 1,3 miljoner.
Många som intervjuvas i TV föredrar att gör det direkt live.Dagens intervjuv varade 20 minuter. Drygt en minuter var med i sändning- Man har ingen som helst kontroll över vad som tas med. I redigeringen kan man få den intervjuvade att säga ungefär vad som helst. Det är Uppdragl gransknings specialitet. Man får lita på journalisten. Han hade valt bland annat mina ord om att jag var " Slaven på triumfvagnen denna rosiga glädjens dag.Men det är ju faktiskt Mubaraks egna miklitärkumpaner som tagit makten".
Sen ringer Aftonbladet ( papperstidningen ) när jag sover middag. Reportern skall sammanställa en artikel med frågor och svar. Mina svar skall hon sammanfatta på några rader.
Vad händer nu?När blir det val?Vad vill USA? Vad vill de religiösa? osv. Den typen av frågor tycker inte forskare om. Har man skrivit fyra böcker om ämnet och dessförinnan doktorerat blir dom tokiga i såna lägen.
Men jag som när Berlinmuren föll gjorde Europas fyrtioåriga efterkrigshistoria i Rapports kvällssändning halvåtta ( som på den tiden var dagens enda ) på 1 minut och 25 sekunder, jag tvekar inte . Varje situation har sin tidsrymd.Och Olle Stenholm, min företrädare som utrikeschef på Rapport,sa en gång: TV är ett konstnärligt medium. det gäller att hitta en eller två ting i det som händer och som representerar helheten". Problemet är bara att det är så få journalister som är konstnärer.
Jag svarade att visserligen har Mubarak avgått men hela det gamla militära gänget kring honom sitter kvar vid makten. Och något alternativ är inte i sikte.Jag tar gärna på mig rollen som slaven på triumfvagnen. När applåderade man sist en militärdiktatur? Och en en vicepresident Suleiman som i tjugo år stått vid den nu flyktade Mubaraks sida, som chef för den egyptiska säkerhetstjänsten? Nå idag säger militären att de skall leda övergången till demokrati. Vad annat skulle de säga. Men varför sa de inget om detta under de senaste 30 åren? Eller för den delen någon gång sedan 1952 då militären första gången steg in.
Detta sade jag även i en intervjuv för Rapport idag. Den har sänts klockan 1800 och sannolikt också klockan 1930. Kommentaren här i hellnerview läses av kanske 20 personer.( Ännu så länge). Rapport har 1,3 miljoner tittare särskilt idag då sändningen ligger just före den anskrämliga Melodifestivalen som har 3,5 miljoner.
Jag kommer ihåg första gången jag gjorde en live kommentar i rapport på 1980 - talet. Jag trodde jag skulle svimma i direktsändning. Jag såg alla tittarna framför mig. Nu 30 år och 500 kameramöten senare gör jag som den legendariske programledaren Bengt Öste i Rapport: talar till sin 94 åriga mor därhemma .Alltså man talar till en enda person inte till 1,3 miljoner.
Många som intervjuvas i TV föredrar att gör det direkt live.Dagens intervjuv varade 20 minuter. Drygt en minuter var med i sändning- Man har ingen som helst kontroll över vad som tas med. I redigeringen kan man få den intervjuvade att säga ungefär vad som helst. Det är Uppdragl gransknings specialitet. Man får lita på journalisten. Han hade valt bland annat mina ord om att jag var " Slaven på triumfvagnen denna rosiga glädjens dag.Men det är ju faktiskt Mubaraks egna miklitärkumpaner som tagit makten".
Sen ringer Aftonbladet ( papperstidningen ) när jag sover middag. Reportern skall sammanställa en artikel med frågor och svar. Mina svar skall hon sammanfatta på några rader.
Vad händer nu?När blir det val?Vad vill USA? Vad vill de religiösa? osv. Den typen av frågor tycker inte forskare om. Har man skrivit fyra böcker om ämnet och dessförinnan doktorerat blir dom tokiga i såna lägen.
Men jag som när Berlinmuren föll gjorde Europas fyrtioåriga efterkrigshistoria i Rapports kvällssändning halvåtta ( som på den tiden var dagens enda ) på 1 minut och 25 sekunder, jag tvekar inte . Varje situation har sin tidsrymd.Och Olle Stenholm, min företrädare som utrikeschef på Rapport,sa en gång: TV är ett konstnärligt medium. det gäller att hitta en eller två ting i det som händer och som representerar helheten". Problemet är bara att det är så få journalister som är konstnärer.
fredag 11 februari 2011
Mubarak avgår. Och vad nu?
Mubarak stands tall, skrev jag igår kväll efter presidentens tal. Det varade bara ett dygn. Vid femtiden idag eftermiddag meddelade alltså hans ganska nyutnämnde vicepresiden Suleiman att presidenten avgått och att han dessförinnan lämnat över alla befogenheter till landets militära ledning. Överväldigade av lycka ropar nu de ständigt allt fler demonstranterna på Kairos stora torg allt högre. Man kan säga att gatans parlament besegrat en diktator och jagat honom på flykten. Precis det som skedde i Tunisien tidigare.Fast i Egypten under de arton dagarna så mycket mer storartat. Detta borde ge råg i ryggen åt oppositionella krafter i Marocko, Algeriet, Libyen men knappast i Saudiarabien eller i gulfstaterna där de ekonmiska villkoren för invånarna ( om inte för gästarbetarna ) är mycket bättre.
Men i denna eufori är det lätt att vara slaven på triumfvagen. Egypten leds sedan en timme tillbaka av ett militärråd vars ordförande är försvarsministern. Vicepresidenten Suleiman är själv general och har länge varit chef för den stenhårda egyptiska säkerhetstjänsten. Är Egypten på väg ut ur askan in i elden? Det är sällan folkmassor i historien jublat över att makten i landet tagits över av militären.
Visserligen borde det nya militärstyret nu vara inställt på att ge stöd åt en demokratiprocess som leder fram till en ny grundlag och val av president och till parlament sernare i höst.För detta kommer de att ha ett brett internationellt stöd och sannolikt också av majoriteten av Egyptens befolkning.Men efter den revolutionära euforin kommer frågan om vilket Egypten befolkningen vill ha.Och vilket Egypten vill militären eller den hittills härskande klassen eller det muslimska brödraskapet ha. När väl enigheten, skapad av att få bort Mubarak efter trettio år vid makten försvinner, kommer vi säkert att se en rad allvarliga mostättningar träda fram.Oerhört mycket står på spel inrikes- och utrikespolitiskt. Och Egypten saknar nästan all erfarenhet av att kanalisiera de här olika kraven och målsättningarna i en demokratisk process.Och vad militärer tycker sämst om av allt är osäkerhet om hur läget ser ut och om vilket målet verkligen är. Vare sig det är i Kairo eller på ett regemente i Skövde.
Men i denna eufori är det lätt att vara slaven på triumfvagen. Egypten leds sedan en timme tillbaka av ett militärråd vars ordförande är försvarsministern. Vicepresidenten Suleiman är själv general och har länge varit chef för den stenhårda egyptiska säkerhetstjänsten. Är Egypten på väg ut ur askan in i elden? Det är sällan folkmassor i historien jublat över att makten i landet tagits över av militären.
Visserligen borde det nya militärstyret nu vara inställt på att ge stöd åt en demokratiprocess som leder fram till en ny grundlag och val av president och till parlament sernare i höst.För detta kommer de att ha ett brett internationellt stöd och sannolikt också av majoriteten av Egyptens befolkning.Men efter den revolutionära euforin kommer frågan om vilket Egypten befolkningen vill ha.Och vilket Egypten vill militären eller den hittills härskande klassen eller det muslimska brödraskapet ha. När väl enigheten, skapad av att få bort Mubarak efter trettio år vid makten försvinner, kommer vi säkert att se en rad allvarliga mostättningar träda fram.Oerhört mycket står på spel inrikes- och utrikespolitiskt. Och Egypten saknar nästan all erfarenhet av att kanalisiera de här olika kraven och målsättningarna i en demokratisk process.Och vad militärer tycker sämst om av allt är osäkerhet om hur läget ser ut och om vilket målet verkligen är. Vare sig det är i Kairo eller på ett regemente i Skövde.
torsdag 10 februari 2011
Mubarak stands tall
Sedan en timme tittar jag omväxlande på CNN,BBC och engelskspråkiga aljazeera. Bättre politisk TV än så här kan det inte bli.History in the making. Alla spekulerar: skall han avgå, när skall han tala. Hela tiden alla typer av spekulationer hela tiden interfolierade med bilder från det torg i Kairo som för länge sedan slagit ut Himmelska Fridens torg i Peking som världens torg nummer ett.Så kommer Mubarak i egyptisk TV, simultant översatt från arabiska i alla tre kanaler. TV 4 som ligger ute missar alltihop genom att inte simultant lyssna på talet i sändningen.
Men det viktigaste förstås är att Mubarak har beslutat sig för att inte avgå som Egyptens president. Folket på Tahrirtorget exploderar i vrede. Presidenten håller ett långt byråkratiskt tal om att förändringar skall ske undan för undan fram till ett presidentval i september.Fram till dess skall grundlagen delvis ändras och undantagstillståndet som funnits i trettio år skall hävas. En del av makten skall delegeras till den nyutnämnde vicepresidenten Suleiman, som själv är en tung del av Mubaraks regim.
Mubarak talar också om att han inte kommer att ta intryck av utländska krafter och deras kritik. Ett klassiskt försök att skylla en inrikespolitisk kris på utländska krafter.
Samtidigt. Vad hade hänt om Mubarak hade avgått i kväll? Vem skulle då tagit makten i Egypten? Naturligtvis militären av vilken ju Mubarak är en del, gammal flygeneral som han är.Civila alternativ att ta över ledarskapet och administrationen i arabvärldens största land finns helt enkelt inte. Vare sig islamister eller sekulära lioberaler.Däremot kan tiden fram till september ta fram flera nya alternativ att leda Egypten. Möjligtvis i ett friare politiska klimat än Egypten någonsin haft.
Men det viktigaste förstås är att Mubarak har beslutat sig för att inte avgå som Egyptens president. Folket på Tahrirtorget exploderar i vrede. Presidenten håller ett långt byråkratiskt tal om att förändringar skall ske undan för undan fram till ett presidentval i september.Fram till dess skall grundlagen delvis ändras och undantagstillståndet som funnits i trettio år skall hävas. En del av makten skall delegeras till den nyutnämnde vicepresidenten Suleiman, som själv är en tung del av Mubaraks regim.
Mubarak talar också om att han inte kommer att ta intryck av utländska krafter och deras kritik. Ett klassiskt försök att skylla en inrikespolitisk kris på utländska krafter.
Samtidigt. Vad hade hänt om Mubarak hade avgått i kväll? Vem skulle då tagit makten i Egypten? Naturligtvis militären av vilken ju Mubarak är en del, gammal flygeneral som han är.Civila alternativ att ta över ledarskapet och administrationen i arabvärldens största land finns helt enkelt inte. Vare sig islamister eller sekulära lioberaler.Däremot kan tiden fram till september ta fram flera nya alternativ att leda Egypten. Möjligtvis i ett friare politiska klimat än Egypten någonsin haft.
onsdag 9 februari 2011
På amerikanska ambassaden
Jag var på amerikanska ambassaden igår på en mottagning. Sådana där mottagningar kan vara mycket effektiva. Ett par glas vin av gott märke och möjlighet att under rätt kort tid träffa rätt många människor med insikter och åsikter särskilt i internationella förhållanden. Obamas representant i Sverige heter Barzun, är knappt fyrtio år gammal. Han och hans fru som är konstnär är mycket trevliga men saknar all erfarenhet av diplomatyrket eller utrikespolitik överhuvudtaget. Liksom över hälften av alla USA s ambassadörer runt om i världen är Barzun en politisk utnämning. Han är IT miljardär och hjälpte Obama bland annat med Twitter och facebook under valkampanjen. Många länder har "politiska sändebud" . I USA s fall blir det därför ofta, som i Sverige, andremannen som är den professionelle diplomaten. I Stockholm heter han nu William Stewart och intressant nog var hans tidigare postering Kairo,som är en av de största US ambassaderna i världen med nära tusen anställda. Sverige kanske har fem man på ambassaden i Kairo.De annars mycket öppna och frispråkiga amerikanska diplomaterna har blivit något mer återhållsamma tycker jag mig märka sedan wikileaks rapporterat om US diplomaternas privata samtal och funderingar. bla det famösa omdömet om Carl Bildt: " a middlesize dog who wants to be a big dog".Nå jag lyckades ändå få ett bra grepp om hur svårt Obama administrationen tycker det är att hitta en tydlig strategi i händelsutvecklingen i Tunisen och Egypten. Den utsände ambassadören Whister säger att president Mubarak bör sitta kvar ett tag till samtidigt som Hillary Clinton säger att det får stå för ambassadörens räkning. Medan president Obama uppmanar till eftertänksamhet men också till förändringar mot demokrati.Föga överraskande är USA´s dilemma att det är riskfyllt att överge pålitliga bundsförvanter till förmån för andra okända krafter. Varav en är islamistisk.
Idag modererade jag ett seminarium på Utrikespolitiska Institutet kring vad av vikt som skall hända i världen 2011. Hans Blix menade att ett sätt att förhindra Iran att skaffa kärnvapen vore att skapa en kärnvapenfri zon i Mellanöstern. Men han erkände att det skulle ta tid att får Israel( som ju har kärnvapen) med på ett sådant arrangemang. Andra talare efterlyste en samlad EU-politik i utrikespolitiska frågor.Kissingers gamla fråga" Vem skall man tala med när man ringer EU", är fortfarande aktuell.
Jag själv frågade panelen varför inte de nordafrikanska länderna skulle kunna börja kandidera för medlemsskap i EU. Det skulle tvinga dem mot demokrati och disciplinerade ekonomier.Precis det som ett antal tidigare kommunistländer i östeuropa gjort, många med stor framgång. Argumentet att nordafrika inte ligger i Europa är tunt. Vad är Europa annat en en geografisk gräns.
Idag modererade jag ett seminarium på Utrikespolitiska Institutet kring vad av vikt som skall hända i världen 2011. Hans Blix menade att ett sätt att förhindra Iran att skaffa kärnvapen vore att skapa en kärnvapenfri zon i Mellanöstern. Men han erkände att det skulle ta tid att får Israel( som ju har kärnvapen) med på ett sådant arrangemang. Andra talare efterlyste en samlad EU-politik i utrikespolitiska frågor.Kissingers gamla fråga" Vem skall man tala med när man ringer EU", är fortfarande aktuell.
Jag själv frågade panelen varför inte de nordafrikanska länderna skulle kunna börja kandidera för medlemsskap i EU. Det skulle tvinga dem mot demokrati och disciplinerade ekonomier.Precis det som ett antal tidigare kommunistländer i östeuropa gjort, många med stor framgång. Argumentet att nordafrika inte ligger i Europa är tunt. Vad är Europa annat en en geografisk gräns.
söndag 6 februari 2011
Kommer en blivande demokrati i Egypten att avskaffa sig själv?
När nu en del av oppositionen i Egypten har bjudits in för att diskutera reformer med regimen måste man fråga sig vilka egyptier dessa inbjudna representerar. Några partier i västlig mening förutom regimens eget har ju aldrig tillåtits fungera i det autokratiska Egypten. Vare sig före eller efter självständigheten i början av 1950-talet. I Väst och inte minst i Sverige har man utgått från att de som demonstrerat i fjorton dagar på det stora torget i Kairo dels är eniga om hur ett nytt politiskt Egypten skall ta form sedan president Mubarak avgått, men dels också att de 80 miljoner egyptier som inte varit på torget i Kairo delar deras åsikter. Det är inte säkert att det förhåller sig på det viset.
Mubaraks föregångare Nasser och Sadat ansågs inte av majoriteten av egyptier som några slags monstruösa sydamerikanska diktatorer eller östkommunistiska partichefer. Sprungna ur den folkligt rekryterade militären representerade de ett nytt självsäkert Egypten som kastat av sig utländska ok och hade en utbredd popularitet bland befolkningen. När Sadat mördades övertog också Mubarak den rollen.Jag vill påstå att trots korruption,fattigdom och utbredd nepotism Mubarak och militären, som arvtagare till nationens stora 1900 talsgestalter, har betydande stöd bland befolkningen .Om Mubarak tvingas avgå finns militären kvar som tung maktfaktor som på andra håll från Marocko till Turkiet. En militär som dessutom i många år i många av länderna ekonomiskt har stötts av USA.
Här finns dock en paradox.Skulle fria allmänna val utlysas till hösten skulle med stor säkerhet det muslimska brödraskapet bli det i särklass största partiet även om bara fyrtio procent av befolkningen röstade. Enligt en stor undersökning av Pew institutet tycker 95 procent av egyptierna att det är bra att Islam spelar " en stor roll" i politiken medan 2 procent säger att det är dåligt. En god gissning är att demonstranterna i Kairo och Alexandria till rätt stor del kommer från de två procenten.
Skulle fria val utlysas är det rätt säkert att islamistiska kandidater skulle få majoritet. Även när det gäller presidentposten. Att Hans Blix gamle vice chef i FN s atomenergiprogram, ateisten ElBaradei skulle kunna vinna ett sådant val är en befängd tanke.
USA som förstås har ett viktigt inflytande på den kommande utvecklingen står som så ofta inför ett verkligt dilemma: att följa USAs demokratiska universella principer eller slå vakt om sina strategiska och ekonomiska intressen i Mellanöstern. Att regimen i Iran ställt sig bakom protesterna i Egypten kan ge en fingervisning om hur kartan i Mellanöstern snart kan komma att ritas om.
Detta är förstås ett klassiskt problem med demokratin: att när den väl införts kan den avskaffa sig själv. Helt demokratiskt.
Mubaraks föregångare Nasser och Sadat ansågs inte av majoriteten av egyptier som några slags monstruösa sydamerikanska diktatorer eller östkommunistiska partichefer. Sprungna ur den folkligt rekryterade militären representerade de ett nytt självsäkert Egypten som kastat av sig utländska ok och hade en utbredd popularitet bland befolkningen. När Sadat mördades övertog också Mubarak den rollen.Jag vill påstå att trots korruption,fattigdom och utbredd nepotism Mubarak och militären, som arvtagare till nationens stora 1900 talsgestalter, har betydande stöd bland befolkningen .Om Mubarak tvingas avgå finns militären kvar som tung maktfaktor som på andra håll från Marocko till Turkiet. En militär som dessutom i många år i många av länderna ekonomiskt har stötts av USA.
Här finns dock en paradox.Skulle fria allmänna val utlysas till hösten skulle med stor säkerhet det muslimska brödraskapet bli det i särklass största partiet även om bara fyrtio procent av befolkningen röstade. Enligt en stor undersökning av Pew institutet tycker 95 procent av egyptierna att det är bra att Islam spelar " en stor roll" i politiken medan 2 procent säger att det är dåligt. En god gissning är att demonstranterna i Kairo och Alexandria till rätt stor del kommer från de två procenten.
Skulle fria val utlysas är det rätt säkert att islamistiska kandidater skulle få majoritet. Även när det gäller presidentposten. Att Hans Blix gamle vice chef i FN s atomenergiprogram, ateisten ElBaradei skulle kunna vinna ett sådant val är en befängd tanke.
USA som förstås har ett viktigt inflytande på den kommande utvecklingen står som så ofta inför ett verkligt dilemma: att följa USAs demokratiska universella principer eller slå vakt om sina strategiska och ekonomiska intressen i Mellanöstern. Att regimen i Iran ställt sig bakom protesterna i Egypten kan ge en fingervisning om hur kartan i Mellanöstern snart kan komma att ritas om.
Detta är förstås ett klassiskt problem med demokratin: att när den väl införts kan den avskaffa sig själv. Helt demokratiskt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)