Vid det stora mötet i London om Libyen erbjöd utrikesminister Carl Bildt att ställa ett antal Jas Gripen plan till NATO s förfogande för att upprätthålla flygförbudszonen över Libyen. För att gå med på detta vill socialdemokraterna begränsa den svenska medverkan till att enbart bevaka luftrummet. Och alltså inte anfalla libyska tanks eller annat krigsmateriel. En sista reflex från den döende neutralitetspolitiken. Likväl är det svenska beslutet sensationellt.Sett i perspektivet av den svenska neutralitens historia. Jag har just skrivit färdigt ett kapitel om Sveriges neutralitet sedan andra världskriget för en bok som kommer att heta " images pof Sweden". Bakgrunden till beslutet om svenskt deltagande är visserligen resolutionen 1973 i FN s säkerhetsråd nyligen. Men ändå.Svensk trupp deltar och har deltagit i flera fredsbefrämjade insatser under efterkrigstiden. För närvarande i Afghanistan under NATO s befäl. Men med stridsflygplan. Det är något annat.
FN resolutionen säger att FNs medlemsstater har rätt att " vidta alla nödvändiga åtgärder" för att skydda civila när och om de attackeras. Samtidigt säger NATO chefen Anders Fogh Rasmussen att " NATO är opartisk" mellan kontrahenterna i Libyen. Som ju i verkligheten utkämpar ett inbördeskrig. Jag skulle vilja säga att Sverige nu ger sig in i ett militärt äventyr som ingen kan förutse vare sig händelseförloppet av eller slutmålet för. Och ser man bilderna på motståndsmännen i Libyen inser man att deras militära kapacitet är synnerligen undermålig.Utan de allierades stöd ( där Sverige alltså inom kort är en del) skulle Kheddafi med stor säkerhet slagit ned allt motstånd. Och tagit en gruvelig hämnd på upprorsmakarna. USA säger sig vilja hålla en låg profil. Men hittills har USA varit den helt dominerande partnern bland de allierade. Av 200 Tomahwak missilier som avfyrats sedan den 19 mars har alla utom sju varit amerikanska. President Obamas Libyental igår var ännu ett uttryck för det som kommit att kallas för Oabamadoktrinen : en supermakt som nogrannt överväger både nationella och humanitära intressen innan USA ger sig in i militära företag. Och gör man det, som nu i Libyen, föredrar man att göra det i samarbete med andra nationer. Problemet är bara att USA är så våldsamt överlägset när det gäller militär kapacitet att det är omöjligt att låta fransmän eller engelsmän ( eller svenskar för den delen ) hålla i ledningen. Sanningen är helt enkelt att USA redan involverat sig mycket djupare på alla sätt i Libyen än vad vare sig den amerikanska befolkningen eller USA s allierade känt till. Och att USA nu, med ett jättelikt budgetunderskott, har gett sig in i sitt tredje krig i den muslimska världen.
Med sitt engagemang nu kommer också Sverige att ställas inför en rad svåra frågor: Hur långt kan och får FN mandatet om att skydda civila sträcka sig?
Till att utrusta den vildvuxna oppositionen med vapen? Vilka är rebellerna? och vilket Libyen har de tänkt sig om Kheddafis störtas? Hur många civila kommer att dödas och skadas i de sannolikt ganska långvariga insatser som återstår?Och vilket ansvar har Sverige för det nya Nordafrika och Mellanöstern som man alltmer skönjer konturerna av.Och hur kommer vi och de andra allierade att ställa sig oppositionen i Syrien, Jemen och kanske snart i Saudiarabaien och flera andra länder?
Man kan gott säga att ett nytt kapitel i Sveriges historia har påbörjats. Och att den 200- åriga neutralist epoken nu är begraven för gott.
onsdag 30 mars 2011
söndag 27 mars 2011
To be a Scandinavian
Det råder en allmän föreställning om att de skandinaviska länderna har mycket gemensamt. Och att vi vet en hel del om varandras länder. Men jag tror att detta är fel.Hur många svenskar kan tex namnet på Finlands eller Danmarks statsminister?Att Norges heter Jens Stoltenberg är nog mer bekant. Han har varit med länge och han är socialdemokrat. Och är dessutom rätt stilig. Men att Mari Kiwiniemi är statsminister i Finland och centerpartist och att Lars Lökke Rasmussen har posten i Danmark och tillhör ett konservativt parti med det osannolika namnet Venstre, är nog inte så känt i Sverige.
Okunskapen om varandras länder i Skandinavien kan bero på många saker. En är att 96 procent av Finlands befolkning talar ett språk som är totalt obegripligt för alla icke finsktalande skandinaver. Danskan, som när det skrivs är nästan detsamma som norska, är för svenskar och finnar i det närmaste obegriplig i sin talade form. Dessutom: korrespondenter för media från Sverige i grannländerna blir allt färre.Och vice versa. Vi reser mycket till varandras länder. Men tillfälliga besök betyder som regel inte kunskap och förståelse. En hälsingborgare som varje år tar färjan över till Danmark fyrtio gånger vet inte att statsministern där heter Lars Lökke Rasmussen för det.
Och varför skulle man stå varandra närmare bara därför att man är grannland. Hur många människor har sina bättre vänner bland sina grannar i bostadshus eller i villaområden? Och hur mycket vet man om dom?
När jag var chef och programledare för TV 3´nystartade TV kanal, som sände från London, i slutet av 1980-talet sändes nyhetsprogrammet till Norge, Danmark och Sverige samtidigt. Jag läste den första nyheten på svenska och min co anchor Lise läste den andra på danska. Och norska reportrar gjorde reportagen. Detta var ägaren Jan Stenbecks " the nordic dream that came thru". Men brukar jag säga " vid varje givet tillfälle förstod en tredjedel av tittarna inget av vad som sas". Programmet lades också ned efter ett år.Och vad TV 3 är idag vet vi alla.
Utrikes- och säkerhetspolitiskt är och har de skandinaviska länderna varit så åtskiljda som det är möjligt. Under det kalla kriget förhindrades Finland genom påtvingade avtal med Sovjet att delta i nästan allt internationellt samarbete utom inom FN s ram. Norge var och är med i NATO men har en djup misstänksamhet mot EU och det kontinentala Europa. Norge blickar västerut. Mot England och Amerika.
Danmark är i Europa och trivs i Europa. Med i EU, med i NATO. Man dricker vin till lunch och ger ofta fan i rökförbudet. Och Sverige? Utanför och innanför på en och samma gång. Med i EU men utanför dess monetära union, utanför NATO men har soldater under NATO s befäl.Skepsis mot EU men ändå den ofrivillige medlemmen.
Och hur ofta säger man " I am Scandinavian " när man är ute och reser. Och om man säger det, vad betyder det?
Okunskapen om varandras länder i Skandinavien kan bero på många saker. En är att 96 procent av Finlands befolkning talar ett språk som är totalt obegripligt för alla icke finsktalande skandinaver. Danskan, som när det skrivs är nästan detsamma som norska, är för svenskar och finnar i det närmaste obegriplig i sin talade form. Dessutom: korrespondenter för media från Sverige i grannländerna blir allt färre.Och vice versa. Vi reser mycket till varandras länder. Men tillfälliga besök betyder som regel inte kunskap och förståelse. En hälsingborgare som varje år tar färjan över till Danmark fyrtio gånger vet inte att statsministern där heter Lars Lökke Rasmussen för det.
Och varför skulle man stå varandra närmare bara därför att man är grannland. Hur många människor har sina bättre vänner bland sina grannar i bostadshus eller i villaområden? Och hur mycket vet man om dom?
När jag var chef och programledare för TV 3´nystartade TV kanal, som sände från London, i slutet av 1980-talet sändes nyhetsprogrammet till Norge, Danmark och Sverige samtidigt. Jag läste den första nyheten på svenska och min co anchor Lise läste den andra på danska. Och norska reportrar gjorde reportagen. Detta var ägaren Jan Stenbecks " the nordic dream that came thru". Men brukar jag säga " vid varje givet tillfälle förstod en tredjedel av tittarna inget av vad som sas". Programmet lades också ned efter ett år.Och vad TV 3 är idag vet vi alla.
Utrikes- och säkerhetspolitiskt är och har de skandinaviska länderna varit så åtskiljda som det är möjligt. Under det kalla kriget förhindrades Finland genom påtvingade avtal med Sovjet att delta i nästan allt internationellt samarbete utom inom FN s ram. Norge var och är med i NATO men har en djup misstänksamhet mot EU och det kontinentala Europa. Norge blickar västerut. Mot England och Amerika.
Danmark är i Europa och trivs i Europa. Med i EU, med i NATO. Man dricker vin till lunch och ger ofta fan i rökförbudet. Och Sverige? Utanför och innanför på en och samma gång. Med i EU men utanför dess monetära union, utanför NATO men har soldater under NATO s befäl.Skepsis mot EU men ändå den ofrivillige medlemmen.
Och hur ofta säger man " I am Scandinavian " när man är ute och reser. Och om man säger det, vad betyder det?
fredag 25 mars 2011
USA, Europa och Sveriges neutralitet - i Nordafrika
Kriget i Libyen, ja det är ju faktiskt ett krig, ger signaler om att allting inte är som förut. Stor- och mellanmakterna emellan.USA har för första gången på mycket länge klart sagt ifrån att man inte vill sitta i förarsätet när det gäller Libyen längre än en mycket kort tid till.President Obama gick till val med att trappa ned USA s militära engagemang särskilt i arabvärlden. Inte trappa upp det.USA´s kraft och utrustning var nog nödvändig för att etablera no fly zonen över Libyen. Men framöver är det den europeiska delen av NATO som får stå för merparten av insatserna. Och just nu ser dessa ut att bli rätt så långvariga.Men har Europa viljan,förmågan och framför allt en enighet att gå in i detta engagemang vars mål idag ingen klart ser.Tyskland lade ned sin röst i FN s säkerhetsråd samman med Ryssland,Kina,Indien och Brasilien i omröstningen om ett militärt ingripande.Turkiet är mycket skeptiskt.
Dessutom: idag strömmar rapporterna in om våld mot demonstranter i Syrien och Jordanien. Sedan tidigare är läget synnerligen oroligt i Jemen och framöver kanske också i Algeriet och Marocko. Och snart kanske i självaste Saudirabien. Och vad gör FN då och Europa? Och vad händer med den gummiartade svenska alliansfria neutraliteten? Om vilken det finns och alltid funnits delade uppfattningar hemmavid.
Anders Fogh Rasmussen, en gång statsminister i Danmark, men nu chef för NATO, berättade häromdagen att USA nu står för 75 procent av de 26 NATO-ländernas sammanlagda försvarsutgifter. Och även om Frankrikes president Zarkozy tog initiativet i Libyen och britterna hängde på, måste man fråga sig om Europa har kraften, enigheten och utrustningen att ge sig in i ett längre krig i nordafrika. Jo, jo det heter i FN s resolution att man bara är där för att skydda civila. Men var går gränsen för det. Och vilka är civila och vilka är militärer i något som alltmer ser ut som ett inbördeskrig. Inte så olikt det spanska för övrigt för mer än sjuttio år sedan.Inte så underligt att Sverige tvekar om vilka, om ens några, insatser skall göras.Den nye ledaren för socialdemokraterna Håkan Juholt, ordförande i riksdagens försvarsutskott betonade Sveriges militära alliansfrihet någon vecka innan han blev vald. Utrikesutskottets ordförande Göran Lennmarker som jag träffade häromdagen sa däremot: Sverige är varken alliansfritt eller neutralt. Men att skicka Jas Gripen in i Libyen under NATO´s ledning synes lite väl magstarkt för ett land vars valspråk mycket länge varit" den svenska neutraliteten har tjänat oss väl".
Dessutom: idag strömmar rapporterna in om våld mot demonstranter i Syrien och Jordanien. Sedan tidigare är läget synnerligen oroligt i Jemen och framöver kanske också i Algeriet och Marocko. Och snart kanske i självaste Saudirabien. Och vad gör FN då och Europa? Och vad händer med den gummiartade svenska alliansfria neutraliteten? Om vilken det finns och alltid funnits delade uppfattningar hemmavid.
Anders Fogh Rasmussen, en gång statsminister i Danmark, men nu chef för NATO, berättade häromdagen att USA nu står för 75 procent av de 26 NATO-ländernas sammanlagda försvarsutgifter. Och även om Frankrikes president Zarkozy tog initiativet i Libyen och britterna hängde på, måste man fråga sig om Europa har kraften, enigheten och utrustningen att ge sig in i ett längre krig i nordafrika. Jo, jo det heter i FN s resolution att man bara är där för att skydda civila. Men var går gränsen för det. Och vilka är civila och vilka är militärer i något som alltmer ser ut som ett inbördeskrig. Inte så olikt det spanska för övrigt för mer än sjuttio år sedan.Inte så underligt att Sverige tvekar om vilka, om ens några, insatser skall göras.Den nye ledaren för socialdemokraterna Håkan Juholt, ordförande i riksdagens försvarsutskott betonade Sveriges militära alliansfrihet någon vecka innan han blev vald. Utrikesutskottets ordförande Göran Lennmarker som jag träffade häromdagen sa däremot: Sverige är varken alliansfritt eller neutralt. Men att skicka Jas Gripen in i Libyen under NATO´s ledning synes lite väl magstarkt för ett land vars valspråk mycket länge varit" den svenska neutraliteten har tjänat oss väl".
söndag 20 mars 2011
Årsmöte i Idun med en sup, en biff och konstnären Lars Vilks
Sällskapet Idun har sammankomst med middag i herrklubben Stora Sällskapets hus vid Arsenalsgatan i Stockholm. Idun bildades 1862 och en del av dess illustra 500 medlemmar har träffats en kväll varannan månad alltsedan dess. Idel äldre herrar. Professorer, ämbetsmän, läkare, ingenjörer, någon konstnär en och annan journalist. Så här såg Sverige ut förr i världen.Sällskap och föreningar, möten, glam och middagar. En sup, en biff och lite rödvin.Och ett föredrag.
Denna kväll är det årsmöte i Idun. Först " en skål i Idun" för oss som enligt statuterna "skall befordra samvaro mellan personer verksamma inom olika kulturområden". Med personer i Idun avses fortfarande enbart män. Årsmötesförhandlingarna avverkas på fem minuter. Som i socialdemokratiska partiet ( och i de flesta andra föreningar ) har valnämnden gjort sitt. Och att i Sverige på ett årsmöte eller en kongress föreslå någon annan än den föreslagne skulle väcka betydande uppseende. Den gamla maximen gäller: demokrati är en alltför allvarlig sak för att besluten inte skall vara fattade på förhand".
Ofta i internationella sammanhang har jag efterlyst en " election committee". Ibland har jag då tagits i örat av någon engelsman som sagt:
What do you mean Anders, this is not Saddam Husseins Iraq.Here the delegates decide in pleno".
Mitt mjäkiga försvar. "But this is not the way we do it in Sweeeden" har inte imponerat.
En snaps med sång är legio vid Iduns middagar.Liksom ett föredrag av en konstnär. Denna gång är det den numera herostratiskt ryktbare Lars Vilks. Ja han med Muhammed som rondellhundar. Vilks som jag intervjuvat i Axess TV tillsammans med den underbara Ayan Hirsi Ali, somaliskan som brutit med islam, är egentligen konsthistoriker. Professor i Bergen bla, För första gången, sannolikt, i Iduns och även Stora Sällskapets långa historia, anländer föredragshållaren med fyra livvakter. Två från SÄPO och två för att skydda lokalerna vid Arsenalsgatan. Vilks är kul och självironisk. Med ett snabbt bildspel i powerpoint berättar han den tragikomiska historien om sitt konstverk Nimis längst ut på Kullaberg i Skåne.Sedan 1980 har han olagligt byggt sina allt större träskulpturer där vid Kattegatts steniga strand.Det hela har blivit en stor turistattraktion. Men då och då har länsstyrelsen liksom domstolar i olika instanser gjort personliga besök i rock, hatt och kjol.Stapplande i branten. Dessa besök liksom all uppståndelse har blivit en rörlig del av själva konstverket.Helt i linje med den postmodernistiska konceptkonst som är Vilks grundtema. Iduns soignerade middagssällskap skruvade osäkert på sig under Vilks snabba presentation. Men var vi medvetna om att vi i samma stund blev en del av själva konstverket?
Denna kväll är det årsmöte i Idun. Först " en skål i Idun" för oss som enligt statuterna "skall befordra samvaro mellan personer verksamma inom olika kulturområden". Med personer i Idun avses fortfarande enbart män. Årsmötesförhandlingarna avverkas på fem minuter. Som i socialdemokratiska partiet ( och i de flesta andra föreningar ) har valnämnden gjort sitt. Och att i Sverige på ett årsmöte eller en kongress föreslå någon annan än den föreslagne skulle väcka betydande uppseende. Den gamla maximen gäller: demokrati är en alltför allvarlig sak för att besluten inte skall vara fattade på förhand".
Ofta i internationella sammanhang har jag efterlyst en " election committee". Ibland har jag då tagits i örat av någon engelsman som sagt:
What do you mean Anders, this is not Saddam Husseins Iraq.Here the delegates decide in pleno".
Mitt mjäkiga försvar. "But this is not the way we do it in Sweeeden" har inte imponerat.
En snaps med sång är legio vid Iduns middagar.Liksom ett föredrag av en konstnär. Denna gång är det den numera herostratiskt ryktbare Lars Vilks. Ja han med Muhammed som rondellhundar. Vilks som jag intervjuvat i Axess TV tillsammans med den underbara Ayan Hirsi Ali, somaliskan som brutit med islam, är egentligen konsthistoriker. Professor i Bergen bla, För första gången, sannolikt, i Iduns och även Stora Sällskapets långa historia, anländer föredragshållaren med fyra livvakter. Två från SÄPO och två för att skydda lokalerna vid Arsenalsgatan. Vilks är kul och självironisk. Med ett snabbt bildspel i powerpoint berättar han den tragikomiska historien om sitt konstverk Nimis längst ut på Kullaberg i Skåne.Sedan 1980 har han olagligt byggt sina allt större träskulpturer där vid Kattegatts steniga strand.Det hela har blivit en stor turistattraktion. Men då och då har länsstyrelsen liksom domstolar i olika instanser gjort personliga besök i rock, hatt och kjol.Stapplande i branten. Dessa besök liksom all uppståndelse har blivit en rörlig del av själva konstverket.Helt i linje med den postmodernistiska konceptkonst som är Vilks grundtema. Iduns soignerade middagssällskap skruvade osäkert på sig under Vilks snabba presentation. Men var vi medvetna om att vi i samma stund blev en del av själva konstverket?
Det direktsända kriget - in living color
Den händelsedigra utvecklingen i Nordafrika och Japan lyfter de stora internationella TV-kanalerna till ständigt nya journalistiska höjder. Jag växlar mellan CNN, BBC world och Al Jazeeras englskspråkiga kanal. Och minns hur det var på SVT Rapport i slutet av 1980-talet då jag var utrikeschef där. Vad som än hände under dagen så meddelades detta under en halvtimme, halvåtta på kvällen. Punkt slut. Och på tidningarna berättade man vad som hänt först morgonen därpå. I brevlådan. Peter Arnett på CNN var pionjär under första Irakkriget när han stod på balkongen på Bagdad Hilton och live worldwide berättade: " I can see the first cruise missile coming down the main street, it´s taking a right turn. The war has started. This is Peter Arnett,CNN,Bagdad".
Och idag. Dygnet runt har de tre kanalerna exellenta reportrar i Tripolis,Bengahzi,Tobruk, Paris, London, New York, Washington. Och just såg jag att de flugit in folk till Cypern, Neapel,Sigonella, startplatser för att flyga in i Libyen. Jag hör Al Jazeeras anchor säga: vi kommer att ge er rapporter från Paris, Benghazi,Tripoli, Tokio in a minute. Och vad han har framför sig är omkring tio monitorer med livebilder från alla dessa skådeplatser. Producenterna väljer vilka bilder och vilka geografiska platser som skall läggas ut och växlas på samma sätt som under en golf- eller skidtävling. Och från Libyen kommer bilderna från just de ställen där flera av andra världskrigets stora pansarslag utkämpades. Under Rommel och Montgomery. Rapporterna därifrån då kunde ta dagar innan de nådde medierna i Europa och USA. Nu sänds kriget live. " And in living color " som TV kanalen CBS började sina program med i början av 1960-talet. Fast de flesta då hade svartvita TV mottagare.
De nationella TV-kanalerna som SVT eller TV 4 har förstås inte en chans att hänga med i det här. Deras rapportering på fasta tider är överspelade fem minuter efter programmets slut. Där har tidningarna numera en fördel. De måste uppdatera sig i princip varje minut. Dygnet runt. Och det finns inget så mögigt som gamla,överspelade nyheter. Inte underligt att journalister fortfarande röker och även tar sig ett glas vin.
En helt annan sak. Jag har just gratulerat årtets Brittingham/Viking stipendiat i champagne på Royal Viking här i Stockholm. Jag hade själv detta förnämliga amerikastipendium på 1960-talet. Studierna och vistelsen i Madison Wisconsin har betytt mycket för min förståelse av USA. Ett land som ju i grunden fungerar annorlunda än europeiska länder. Fast man gärna glömmer bort det. Vid det här laget är vi flera hundra " Vikings" från de skandinaviska länderna och USA som träffas varje år på " convention" under mycket angenäma och nostalgiska former.
Och idag. Dygnet runt har de tre kanalerna exellenta reportrar i Tripolis,Bengahzi,Tobruk, Paris, London, New York, Washington. Och just såg jag att de flugit in folk till Cypern, Neapel,Sigonella, startplatser för att flyga in i Libyen. Jag hör Al Jazeeras anchor säga: vi kommer att ge er rapporter från Paris, Benghazi,Tripoli, Tokio in a minute. Och vad han har framför sig är omkring tio monitorer med livebilder från alla dessa skådeplatser. Producenterna väljer vilka bilder och vilka geografiska platser som skall läggas ut och växlas på samma sätt som under en golf- eller skidtävling. Och från Libyen kommer bilderna från just de ställen där flera av andra världskrigets stora pansarslag utkämpades. Under Rommel och Montgomery. Rapporterna därifrån då kunde ta dagar innan de nådde medierna i Europa och USA. Nu sänds kriget live. " And in living color " som TV kanalen CBS började sina program med i början av 1960-talet. Fast de flesta då hade svartvita TV mottagare.
De nationella TV-kanalerna som SVT eller TV 4 har förstås inte en chans att hänga med i det här. Deras rapportering på fasta tider är överspelade fem minuter efter programmets slut. Där har tidningarna numera en fördel. De måste uppdatera sig i princip varje minut. Dygnet runt. Och det finns inget så mögigt som gamla,överspelade nyheter. Inte underligt att journalister fortfarande röker och även tar sig ett glas vin.
En helt annan sak. Jag har just gratulerat årtets Brittingham/Viking stipendiat i champagne på Royal Viking här i Stockholm. Jag hade själv detta förnämliga amerikastipendium på 1960-talet. Studierna och vistelsen i Madison Wisconsin har betytt mycket för min förståelse av USA. Ett land som ju i grunden fungerar annorlunda än europeiska länder. Fast man gärna glömmer bort det. Vid det här laget är vi flera hundra " Vikings" från de skandinaviska länderna och USA som träffas varje år på " convention" under mycket angenäma och nostalgiska former.
fredag 18 mars 2011
Come back för kolonialmakterna
Det finns många märkligheter i det som nu pågår kring Libyen.
1) Att FN s säkerhetsråd kunde ge OK till ett internationellt ingripande var faktiskt inte helt väntat. Men Ryssland och Kina röstade inte emot utan la ned sina röster. De gillar egentligen inte sådana här internationella ingripande. De kan själva råka ut för förslag om FN ingrepp när de plågat egna minoriteter i Tjetjenien eller Tibet för mycket. Men ansvaret att inte ha förhindrat ett libyskt blodbad blev för tungt.
2) USA s tillbakadragna roll.Dess militära etablissemang betvivlar flygförbudets effektivitet. Libyen är inte heller särskilt strategiskt viktigt för USA. Till skillnad mot Egypten och Bahrein. Men viktigast tror jag är att USA nu tvingar Frankrike, UK och Norge! att ta ett militärt initiativ. Inom ramen för det danskledda NATO! USA vill ( för en gångs skull ) ligga lågt i Mellanöstern. Obama till skillnad mot George Bush vill inte verka uppslukad av en särskild fråga.Men vill ändå framstå som berörd, av det som händer i arabvärlden." No drama Obama ". After all he is a slick jurist with a Harvard background. Dessutom kan ingripandet i Libyen (med FNs stöd)framstå som mer välgrundat just därför att USA inte leder det. Minns Irak!
3) Frankrikes och Italiens engagemang. Frankrike som i början av arabrevolten ville skicka polisiärt stöd till Tunisens president går nu i täten för ett militärt ingripande mot Libyens ledare. Mirageplanen rusar motorerna på det franska baserna. President Sarkozy har lågra opinionssiffror. Fransmännen gillar när deras president visar internationell handlingskraft. Berlusconi i Italien har även han gjort helt om. Libyen är tidigare italiensk koloni.Italien har mycket affärer, särskilt olja och gas med Khaddafi och man är rädd för stora flyktingsströmmar. Att Berlusconis mycket pragmatiska regering nu satsar på den libyska oppositionen bör vara ett av många tecken på att Kheddafis dagar är räknade.
Men glöm inte bort att Frankrike, Storbritannien och Italien är gamla kolonialmakter i området. De nu kritiserade eller störtade ledarna företrädde i alla fall till en början frihetrörelser. Nu är kolonialmakterna tillbaka på banan - men denna gång i demokratins och humanitetens mångfärgade mantel.
1) Att FN s säkerhetsråd kunde ge OK till ett internationellt ingripande var faktiskt inte helt väntat. Men Ryssland och Kina röstade inte emot utan la ned sina röster. De gillar egentligen inte sådana här internationella ingripande. De kan själva råka ut för förslag om FN ingrepp när de plågat egna minoriteter i Tjetjenien eller Tibet för mycket. Men ansvaret att inte ha förhindrat ett libyskt blodbad blev för tungt.
2) USA s tillbakadragna roll.Dess militära etablissemang betvivlar flygförbudets effektivitet. Libyen är inte heller särskilt strategiskt viktigt för USA. Till skillnad mot Egypten och Bahrein. Men viktigast tror jag är att USA nu tvingar Frankrike, UK och Norge! att ta ett militärt initiativ. Inom ramen för det danskledda NATO! USA vill ( för en gångs skull ) ligga lågt i Mellanöstern. Obama till skillnad mot George Bush vill inte verka uppslukad av en särskild fråga.Men vill ändå framstå som berörd, av det som händer i arabvärlden." No drama Obama ". After all he is a slick jurist with a Harvard background. Dessutom kan ingripandet i Libyen (med FNs stöd)framstå som mer välgrundat just därför att USA inte leder det. Minns Irak!
3) Frankrikes och Italiens engagemang. Frankrike som i början av arabrevolten ville skicka polisiärt stöd till Tunisens president går nu i täten för ett militärt ingripande mot Libyens ledare. Mirageplanen rusar motorerna på det franska baserna. President Sarkozy har lågra opinionssiffror. Fransmännen gillar när deras president visar internationell handlingskraft. Berlusconi i Italien har även han gjort helt om. Libyen är tidigare italiensk koloni.Italien har mycket affärer, särskilt olja och gas med Khaddafi och man är rädd för stora flyktingsströmmar. Att Berlusconis mycket pragmatiska regering nu satsar på den libyska oppositionen bör vara ett av många tecken på att Kheddafis dagar är räknade.
Men glöm inte bort att Frankrike, Storbritannien och Italien är gamla kolonialmakter i området. De nu kritiserade eller störtade ledarna företrädde i alla fall till en början frihetrörelser. Nu är kolonialmakterna tillbaka på banan - men denna gång i demokratins och humanitetens mångfärgade mantel.
tisdag 15 mars 2011
Mediernas val -. Japan eller Libyen?
Det är faktiskt rätt ofta som det inträffar två stora internationella nyheter på samma gång. Medierna släpper då genast den först komna nyheten till förmån för den andra. Så även om utvecklingen i Libyen och i Bahrein fortfarande är mycket dramatisk och storpolitiskt allt viktigare blir det händelserna i Japan som helt tar över.Ännu några dagar. Även i den engelskspråkiga men arabägda TV-kanalen ( Qatar ) Al Jezeraz. Eftersom TV leder media bevakningen handlar det också om bilder. Och bilderna från Japan är underbart dramatiska. Ovissheten om hur mycket av den osynliga radioaktiviteten som kommer ut och varthän den blåser spär på intresset i hela världen och därmed på alla redaktioner. Farhågan om möjligheten av en ny snar jordbävning ökar den febriga känslan av en "developing story ". Den bästa jordmånen för all nyhetsjournalistik.
I Libyen ser Kheddafi ut att ta tillbaka sitt land. Hans pansar rullar där några av de stora slagen under andra världskriget stod.Tobruk, staden inte långt från Benghazi, hette en storartad krigsfilm på biogrrafen i Torekov när jag var mycket liten. Den västliga omvärlden ser ett blodbad rycka närmare. Dels i själva striderna men också i regimens hämnd på de otrogna. En " no fly zone" över den vida libyska öknen? Ja arabförbundet har gett sitt ja till detta. Men arabförbundet består av regimer vars invånare helst vill bli av med dem. Och vad händer om Khedaffis flyg ignorerar flygförbudet? En amerikansk militär invasion med europeiskt ( kanske svenskt ) stöd? Knappast troligt.Utländska insatser i Afghanistan och Irak är fortfarande i fullt swing. Är väst ute efter att beskydda civila i Libyen eller vill man aktivt stödja den ena parten - upproret? Eller vill man bara freda sitt samvete." Gör något!". Ryssar och kineser är måttligt intresserade. Och därmed är FN ur spel. Och vad med kritiken mot USA och UK när det gällde invasionen i Irak mot Saddam Hussein?
I Japan står framtidens energiförsörjning på spel. 400 nya kärnkraftverk är planerade runt om i världen, 16 i USA, 11 i UK. Motståndet hade börjat vika i Tyskland, Italien och Sverige.Särskilt de kraftigt växande ekonomierna i Asien, Kina och Indien , måste ha elektricitet. Kinas regim står och faller med fortsatt ekonomisk uteveckling. Under de senaste trettio åren har många fler människor dött genom att gräva efter kol eller borra efter olja än av kärnkraftsindustrin. Jordbävningar och tsunamin utgör inga verkliga hot i Nord och Västeuropa.I Japan kommer det antingen att visa sig att deras kärnkraftverk till slut visat sig hålla säkerhetsmåttet. Då fortsätter den globala utbyggnaden av kärnkraften om än långsammare och med ännu mer säkerhetstänkande. Eller så för katastrofen i Japan med sig omfattande livsfarliga radioaktiva utsläpp. Det kan innebära dödsstöten för den globala kärnkraften. Men också full fart mot andra säkrare energikällor. Även det en "bra story", som man säger på redaktionerna världen över.
I Libyen ser Kheddafi ut att ta tillbaka sitt land. Hans pansar rullar där några av de stora slagen under andra världskriget stod.Tobruk, staden inte långt från Benghazi, hette en storartad krigsfilm på biogrrafen i Torekov när jag var mycket liten. Den västliga omvärlden ser ett blodbad rycka närmare. Dels i själva striderna men också i regimens hämnd på de otrogna. En " no fly zone" över den vida libyska öknen? Ja arabförbundet har gett sitt ja till detta. Men arabförbundet består av regimer vars invånare helst vill bli av med dem. Och vad händer om Khedaffis flyg ignorerar flygförbudet? En amerikansk militär invasion med europeiskt ( kanske svenskt ) stöd? Knappast troligt.Utländska insatser i Afghanistan och Irak är fortfarande i fullt swing. Är väst ute efter att beskydda civila i Libyen eller vill man aktivt stödja den ena parten - upproret? Eller vill man bara freda sitt samvete." Gör något!". Ryssar och kineser är måttligt intresserade. Och därmed är FN ur spel. Och vad med kritiken mot USA och UK när det gällde invasionen i Irak mot Saddam Hussein?
I Japan står framtidens energiförsörjning på spel. 400 nya kärnkraftverk är planerade runt om i världen, 16 i USA, 11 i UK. Motståndet hade börjat vika i Tyskland, Italien och Sverige.Särskilt de kraftigt växande ekonomierna i Asien, Kina och Indien , måste ha elektricitet. Kinas regim står och faller med fortsatt ekonomisk uteveckling. Under de senaste trettio åren har många fler människor dött genom att gräva efter kol eller borra efter olja än av kärnkraftsindustrin. Jordbävningar och tsunamin utgör inga verkliga hot i Nord och Västeuropa.I Japan kommer det antingen att visa sig att deras kärnkraftverk till slut visat sig hålla säkerhetsmåttet. Då fortsätter den globala utbyggnaden av kärnkraften om än långsammare och med ännu mer säkerhetstänkande. Eller så för katastrofen i Japan med sig omfattande livsfarliga radioaktiva utsläpp. Det kan innebära dödsstöten för den globala kärnkraften. Men också full fart mot andra säkrare energikällor. Även det en "bra story", som man säger på redaktionerna världen över.
måndag 14 mars 2011
Rast hos von Otter och Gyllensvaan
Som vanligt på väg från Södern till Stockholm stannar jag till på Gyllene Uttern. En kvart bara för att sitta i en av de oerhört bekväma fåtöljerna i salongen just till höger när man kommer in. Numera är det en konferensanläggning men fortfarande förstås med strålande utsikt över Vättern och det mystiska Visingsö. Idag dock osynlig i det täta vårdiset.
Gyllene Uttern är Sveriges första väghotell. Innan motorvägen byggdes gick gamla Riksettan precis utanför porten.När min far och jag segat oss igenom Gränna i den vänsterstyrda Oldsmobilen i vänstertrafiken stannade vi till och åt lunch. Under hela resan ner till Bjärehalvön kunde föraren inte se de mötande bilarna förrän han bestämt sig för att köra om.Ibland sov man över i de röda stugorna mellan träden med ovanliga vita körsbär. På somrarna jobbade ofta flickkamrater från Stockholm i receptionen. Trots att stället är Sveriges grövsta pastisch av en riddarborg, byggd 1934, ansågs det mycket elegant.På en av väggarna i caféet finns en bildsvit och en hel bordsplacering från Peter Wallenbergs bröllop, nån gång i början av 50-talet.
På spiselhällen i det innersta rummet finns ett järnsmitt heraldiskt vapen. En utter och en svan med utslagna vingar. Ingen idag bryr sig på allvar om adelskap, mer än Svensk damtidning och några av dess läsare.Björn af Kleen har i sin mycket läsvärda bok " Jorden de ärvde " klätt av de sista som trott att ärvd börd skulle ge särställning.
Men Gyllensvaan och von Otter speglar det som var en gång. Den adliga Gyllensvan fanns bara i trettio år på 1700-talet. Han hade godset och slottet Västanå som ligger några kilometer från Gyllene Uttern på en klippa ovanför Vättern och motorvägen. Den förste och ende fideikommissarien fick igenom, underligt nog, att alla innehavare av fideikommisset framgent måste heta Gyllensvaan. Så när en baron von Otter genom arv blev ägare fick han byta namn och blev av med sin titel. Gyllene Uttern fick sitt namn på det viset när det byggdes i sin gamla riddarstil. Och föreningen av namnen finns i spiselhällen. Idag har Västanå inget med väghotellet att göra.Genom att fideikommissen avskaffades ( med några undantag ) 1967 behöver heller ingen tvingas heta Gyllensvan.Men slottet drivs även det som konferensanläggning och hotell vid den utmärkta golfbanan.
Jag tog in där en natt för några år sedan med min adlige halvbror. Jag frågade den reslige yngre mannen i receptionen om han visste något om familjen von Otter.
- Absolut, svarade han. - jag heter Carsten von Otter. På dagarna är jag receptionist, och på kvällarna är jag hovmästare i resturangen. Välkomna!
Gyllene Uttern är Sveriges första väghotell. Innan motorvägen byggdes gick gamla Riksettan precis utanför porten.När min far och jag segat oss igenom Gränna i den vänsterstyrda Oldsmobilen i vänstertrafiken stannade vi till och åt lunch. Under hela resan ner till Bjärehalvön kunde föraren inte se de mötande bilarna förrän han bestämt sig för att köra om.Ibland sov man över i de röda stugorna mellan träden med ovanliga vita körsbär. På somrarna jobbade ofta flickkamrater från Stockholm i receptionen. Trots att stället är Sveriges grövsta pastisch av en riddarborg, byggd 1934, ansågs det mycket elegant.På en av väggarna i caféet finns en bildsvit och en hel bordsplacering från Peter Wallenbergs bröllop, nån gång i början av 50-talet.
På spiselhällen i det innersta rummet finns ett järnsmitt heraldiskt vapen. En utter och en svan med utslagna vingar. Ingen idag bryr sig på allvar om adelskap, mer än Svensk damtidning och några av dess läsare.Björn af Kleen har i sin mycket läsvärda bok " Jorden de ärvde " klätt av de sista som trott att ärvd börd skulle ge särställning.
Men Gyllensvaan och von Otter speglar det som var en gång. Den adliga Gyllensvan fanns bara i trettio år på 1700-talet. Han hade godset och slottet Västanå som ligger några kilometer från Gyllene Uttern på en klippa ovanför Vättern och motorvägen. Den förste och ende fideikommissarien fick igenom, underligt nog, att alla innehavare av fideikommisset framgent måste heta Gyllensvaan. Så när en baron von Otter genom arv blev ägare fick han byta namn och blev av med sin titel. Gyllene Uttern fick sitt namn på det viset när det byggdes i sin gamla riddarstil. Och föreningen av namnen finns i spiselhällen. Idag har Västanå inget med väghotellet att göra.Genom att fideikommissen avskaffades ( med några undantag ) 1967 behöver heller ingen tvingas heta Gyllensvan.Men slottet drivs även det som konferensanläggning och hotell vid den utmärkta golfbanan.
Jag tog in där en natt för några år sedan med min adlige halvbror. Jag frågade den reslige yngre mannen i receptionen om han visste något om familjen von Otter.
- Absolut, svarade han. - jag heter Carsten von Otter. På dagarna är jag receptionist, och på kvällarna är jag hovmästare i resturangen. Välkomna!
fredag 11 mars 2011
Lunch i Rungsted med Karen Blixen
Jag reser till Danmark för att möta våren. Och faktiskt är det ett par grader varmare i Helsingör. Och i Rungsted i trädgården till Karen Blixens barndomshem, nu museum, blommar vintergäcken mitt i hagelskurarna. Danskarna tar inte vintern på lika stort allvar som svenskarna. Man slår inte igen allt för fem sex månader. Fritidsbåtarna i imponerande storlek ligger kvar i hamnarna,utekafeerna låter bord och stolar stå kvar. Den stora matvaruaffären i Rungsted, halvvägs mellan Helsingör och Köpenhamn, har för det mesta varor som finns i liknande svenska affärer. Lite yppiggare kanske när det gäller bakverken, köttet och särskilt fisken. Danskar liksom fransmän är ju i grunden gottegrisar.Men en sak skiljer sig ordentligt: vin och sprit. Här hittar jag ett trettiotal olika slott i Bordeaux, från 100 till 500 svenska kronor, ett tiotal Barolos och Barabarescos från Piemonte kring 150 kronor, mängder med Bourgogner.Vita och röda. På ett svenskt system vid Hornstulll eller i Båstad hittar man tre halvdåliga Bordåer, ingen Barolo. Egentligen är det skandal att svenskarna i alla år funnit sig i detta otroliga förmynderi och misstroende som det faktiskt innebär att en statlig myndighet skall bestämma ett mediokert urval viner åt befolkningen. Ja ja det finns många sorter på systemet. Men vem är betjänt av 40 sorters vitt vin i prisklass 50 till 75 kronor? Arg major på Östermalm.
Alldeles vid sidan av Karen Blixens museem ligger Rungsteds Kro. 250 år gammal, sluttande golv, ål och äggröra på matsedeln. Två yppiga medelålders damer serverar, och röker därimellan vällustigt cigaretter i baren just innanför ingången. Många av gästerna tar ett glas vin. Inget svenskt skrymtande med isvatten till maten.
Karen Dinesen var en världsberömd författare. Men nu rätt bortglömd.Äktenskapet med den orolige svenske baronen Bror Blixen, den tragiska kärlekshistorien med britten Finch-Hatton, som störtade, lever kvar i filmen och annat om åren i Afrika. Men i det välgjorda museet lever Isak Dinesen, som ofta var hennes pseudonym.Oerhört smal, tärd, elegant de sista åren. Men en världsstjärna. Jag köper ett svartvitt vykort där hon äter lunch med Marilyn Monroe och Arthur Miller. Marilyn är fascinerad av henne. Jag köper också Babettes gästabud, som fick en Oscar, på danska.Den är bara på 83 sidor.Hmm - man behöver inte skriva så långt. Jag frågar den eleganta damen bakom disken i shopen om det verkligen är så att skriven danska är identiskt med skriven norska. Hon ser bestört ut och säger: " Dom kan ju inte stava ".
Karen Blixen var också en skicklig konstnär med härliga porträtt av anställda på den afrikanska farmen.
På hemvägen i våren stannar jag förstås vid Louisiana i Humlebeck. En stor Picassoutställning. Mycket folk. Många står gripna, vördnadsfulla. Jag går snabbt igenom. Jag tycker att jag har sett allt förut. Längst stannar jag vid ett jättefoto av en vällustig lunch på stranden i Nice med Pablo och ett antal vänner. Lunch i Rungsted är bättre än lunch någonstans i Sverige. Men lunch vid Medelhavet med goda vänner är alltid att längta till.
Alldeles vid sidan av Karen Blixens museem ligger Rungsteds Kro. 250 år gammal, sluttande golv, ål och äggröra på matsedeln. Två yppiga medelålders damer serverar, och röker därimellan vällustigt cigaretter i baren just innanför ingången. Många av gästerna tar ett glas vin. Inget svenskt skrymtande med isvatten till maten.
Karen Dinesen var en världsberömd författare. Men nu rätt bortglömd.Äktenskapet med den orolige svenske baronen Bror Blixen, den tragiska kärlekshistorien med britten Finch-Hatton, som störtade, lever kvar i filmen och annat om åren i Afrika. Men i det välgjorda museet lever Isak Dinesen, som ofta var hennes pseudonym.Oerhört smal, tärd, elegant de sista åren. Men en världsstjärna. Jag köper ett svartvitt vykort där hon äter lunch med Marilyn Monroe och Arthur Miller. Marilyn är fascinerad av henne. Jag köper också Babettes gästabud, som fick en Oscar, på danska.Den är bara på 83 sidor.Hmm - man behöver inte skriva så långt. Jag frågar den eleganta damen bakom disken i shopen om det verkligen är så att skriven danska är identiskt med skriven norska. Hon ser bestört ut och säger: " Dom kan ju inte stava ".
Karen Blixen var också en skicklig konstnär med härliga porträtt av anställda på den afrikanska farmen.
På hemvägen i våren stannar jag förstås vid Louisiana i Humlebeck. En stor Picassoutställning. Mycket folk. Många står gripna, vördnadsfulla. Jag går snabbt igenom. Jag tycker att jag har sett allt förut. Längst stannar jag vid ett jättefoto av en vällustig lunch på stranden i Nice med Pablo och ett antal vänner. Lunch i Rungsted är bättre än lunch någonstans i Sverige. Men lunch vid Medelhavet med goda vänner är alltid att längta till.
tisdag 8 mars 2011
Alla dessa resor. Carl Bildt - EU´s utrikesminister?
Carl Bildt är på många sätt en mycket säregen politiker. Det jag vet finns tex ingen politiker i världen som så intensivt förmedlar vad han gör och hur han tänker, till omvärlden. Sedan åtskilliga år skriver han flera gånger om dagen på sin blogg " Alla dessa dagar". Men för att även de i världen som till äventyrs inte förstår svenska skall få veta vad han tycker och var han är och vilka han träffar, twittrar Bildt sedan en tid tillbaka också på engelska.
Jag känner Carl Bildt sedan lång tid tillbaka. Jag har intervjuvat honom åtskilliga gånger för TV och lett olika övningar där Bildt varit primus motor och även träffat honom då och då privat, bla på flygresor i regeringsplanet.Han är en av de få politiker som faktiskt verkar vara samma person i de mest skiftande sammanhang. Självsäker, lätt arrogant, självironisk ibland, mycket humoristisk,charmfull, medialt smart och ytterligt kompetent och kunnig inom utrikes- och säkerhetspolitik. Vid det här laget har han ett kontaktnät på toppnivå runt om i världen som få ledande internationella politiker. Att döma av hans blogg är han mycket sällan i Sverige och på UD, där han ju faktiskt är chef. Häromdagten kom Richard Murrays utredning om utrikesförvaltningen och idag Peter Egardts. Bägge förordar effektivisering. Bildts ständiga möten med utrikesministrar och med personer med högre ställning än så, reser frågetecken. På vems uppdrag sker alla dessa resor, alla dessa möten? Inte reser Danmarks eller Hollands utrikesministrar runt i världen och träffar hotshots stup i kvarten.Vilken roll spelar Sverige i världen idag egentligen? Olof Plame gjorde en hel del resor mestadels i tredje världen till stöd för olika nationalistledare. Men vad är meningen med Carl Bildts oerhörda resande och kontaktskapande? Jag tror att han tagit på sig rollen som EU´s egentliga utrikesminister. Jag tror att Carl Bildt har en egen agenda för hur EU skall skapa en egen utrikes- och säkerhetspolitik. Det förklarar bland annat Bildts försiktighet i sina uttalanden inför den ytterst labila situationen i Libyen. Han vill inte föra en svensk linje i enskilda utrikespolitiska frågor. Bildt vill bygga upp en EU - linje i fråga efter fråga. Han menar att om enskilda EU länder för egen politik ger det ingen kraft , medan en samlad politik kan ge EU den styrka och det inflytande i världen som EU ännu saknar.Och vilket märks nu när revolterna sprids i flera EU-länders gamla kolonier. Det jag hört," från pålitlliga källor", som det brukar heta, är att Carl Bildt är ett stort stöd för EU´s utrikespolitiske chef Cathrine Ashton." Hon ringer två gånger om dagen till Carl ", säger en sagesman. Ingen kan vara mer nöjd med en sådan ordning än Carl Bildt. Han vet ofta svaren på de mest invecklade frågeställningar. And he has been around for a long time, by now. Men Carl Bildt har problem. I Moskva är han fortfarande inte väl sedd efter sina uttalanden om att jämföra den ryska invasionen i Georgien med Nazitysklands ockupation av Sudettyskland. I Washington har Bildt vänner bland likasinnade intellektuella på think tanks och i Obamas administration.Men ses där med skepsis på andra håll. I den mån de alls vet vem han är. I Sverige har Reinfeldt och den allt utrikespolkitiskt tyngre statsrådsberedningen låtit Bildt hållas. Men irritationen ökar där över hans soloåkning.
Carl BiIdt är en av få intellektuella svenska politiker. Han läser oerhört mycket och är en bildad karl.Dock inte inom sportens och melodifestivalernas värld.
En vanlig medborgare kan fråga sig hur en sådan aktiv person klarar av sitt familjeliv. Svaret på det finns i en twitter idag :"Evening at home. Unusual occurrence. But I feel it is somtimes worth repeating now and then."
Jag känner Carl Bildt sedan lång tid tillbaka. Jag har intervjuvat honom åtskilliga gånger för TV och lett olika övningar där Bildt varit primus motor och även träffat honom då och då privat, bla på flygresor i regeringsplanet.Han är en av de få politiker som faktiskt verkar vara samma person i de mest skiftande sammanhang. Självsäker, lätt arrogant, självironisk ibland, mycket humoristisk,charmfull, medialt smart och ytterligt kompetent och kunnig inom utrikes- och säkerhetspolitik. Vid det här laget har han ett kontaktnät på toppnivå runt om i världen som få ledande internationella politiker. Att döma av hans blogg är han mycket sällan i Sverige och på UD, där han ju faktiskt är chef. Häromdagten kom Richard Murrays utredning om utrikesförvaltningen och idag Peter Egardts. Bägge förordar effektivisering. Bildts ständiga möten med utrikesministrar och med personer med högre ställning än så, reser frågetecken. På vems uppdrag sker alla dessa resor, alla dessa möten? Inte reser Danmarks eller Hollands utrikesministrar runt i världen och träffar hotshots stup i kvarten.Vilken roll spelar Sverige i världen idag egentligen? Olof Plame gjorde en hel del resor mestadels i tredje världen till stöd för olika nationalistledare. Men vad är meningen med Carl Bildts oerhörda resande och kontaktskapande? Jag tror att han tagit på sig rollen som EU´s egentliga utrikesminister. Jag tror att Carl Bildt har en egen agenda för hur EU skall skapa en egen utrikes- och säkerhetspolitik. Det förklarar bland annat Bildts försiktighet i sina uttalanden inför den ytterst labila situationen i Libyen. Han vill inte föra en svensk linje i enskilda utrikespolitiska frågor. Bildt vill bygga upp en EU - linje i fråga efter fråga. Han menar att om enskilda EU länder för egen politik ger det ingen kraft , medan en samlad politik kan ge EU den styrka och det inflytande i världen som EU ännu saknar.Och vilket märks nu när revolterna sprids i flera EU-länders gamla kolonier. Det jag hört," från pålitlliga källor", som det brukar heta, är att Carl Bildt är ett stort stöd för EU´s utrikespolitiske chef Cathrine Ashton." Hon ringer två gånger om dagen till Carl ", säger en sagesman. Ingen kan vara mer nöjd med en sådan ordning än Carl Bildt. Han vet ofta svaren på de mest invecklade frågeställningar. And he has been around for a long time, by now. Men Carl Bildt har problem. I Moskva är han fortfarande inte väl sedd efter sina uttalanden om att jämföra den ryska invasionen i Georgien med Nazitysklands ockupation av Sudettyskland. I Washington har Bildt vänner bland likasinnade intellektuella på think tanks och i Obamas administration.Men ses där med skepsis på andra håll. I den mån de alls vet vem han är. I Sverige har Reinfeldt och den allt utrikespolkitiskt tyngre statsrådsberedningen låtit Bildt hållas. Men irritationen ökar där över hans soloåkning.
Carl BiIdt är en av få intellektuella svenska politiker. Han läser oerhört mycket och är en bildad karl.Dock inte inom sportens och melodifestivalernas värld.
En vanlig medborgare kan fråga sig hur en sådan aktiv person klarar av sitt familjeliv. Svaret på det finns i en twitter idag :"Evening at home. Unusual occurrence. But I feel it is somtimes worth repeating now and then."
lördag 5 mars 2011
Torekov - rikt, kallt och republikanskt
Är i Torekov för att skriva om den svenska neutraliteten. I Torekovs hamn står en man på isen med en jättesåg och sågar ut isbitar kring sin rödmålade skuta. Han berättar att isen är tio centimeter tjock men att den varit 60 cm tidigare i år. Isen har legat ut till Hallands Väderö.Men man har inte kunnat gå dit ut. Det kunde man på 60-talet, säger han på sin mycket omisskännligaVästra Bjäredialekt. Nu den 5 mars blåser vinden hårt från nordväst och för in den sista isen mot Ydre Halls klippor och mot badstranden nedanför mig. Där som jag morgonbadat i ur och skur varje sommar sedan andra världskriget.
Själva byn är spöklikt tom så här års. Nästan alla hus ägs av de som för kallades badgäster. Torekovborna har sålt sina ganska enkla hus för stora summor och har byggt nytt ovanför den gamla byn. På min farfar prostens tid, i början av 1900-talet, bodde mycket folk nere i byn, kring hamnen. Sillfisket gav betydande inkomster och fortfarande gick segelfartyg från Torekov på de stora haven.
På Svartskär utanför Ydre Hall sitter skarvarna orörliga i den hårda vinden i det skarpa solljuset. Hur står de ut? Jag måste fråga min vän ornitologen som bor just vid stranden och som med sin stora kikare följer varje fågelrörelse nu när våren, kanske, äntligen kommer.
Jag skriver om den svenska neutraliteten för ett kapitel i en bok " Images of Sweden " som Ax:son Johnsonstiftelsen skall ge ut. Boken bygger bygger på ett anförande som jag gjorde vid ett seminarium på det världsarvsvackra Engelsberg i januari. Med Axess TV och tidskriften Axess gör stiftelsen en storartad insats i det samhälle som EsaiasTegnér en gång hedrade med orden " Blott barbariet var en gång fosterländskt".
Från att ha varit ett fattigt pastorat i många århundraden har Torekov numera fått rykte om sig som tillhåll för de verkligt rika. Det är samhället väl unt. Även om prosten uppe i Västra Karup inte längre, som min farfar Anders, hade betalt i tioende. Men politiskt sett är Torekov mest känt för " Torekov överenskommelsen". Grundlagsutredningen for från badort till badort. När de kom till Hotell Kattegatt i Torekov kom de överens om kungens framtida ställning. I Torekov togs all makt togs ifrån honom. Trots att Oscar II skall ha sagt att min farfar skulle ha prosttjönsten i V.Karup/Torekov " för att han har tio barn ", så misstänker jag att ett republikanskt sinnelag här bland ättltingarna till de vittberfarna sjömännen.
Själva byn är spöklikt tom så här års. Nästan alla hus ägs av de som för kallades badgäster. Torekovborna har sålt sina ganska enkla hus för stora summor och har byggt nytt ovanför den gamla byn. På min farfar prostens tid, i början av 1900-talet, bodde mycket folk nere i byn, kring hamnen. Sillfisket gav betydande inkomster och fortfarande gick segelfartyg från Torekov på de stora haven.
På Svartskär utanför Ydre Hall sitter skarvarna orörliga i den hårda vinden i det skarpa solljuset. Hur står de ut? Jag måste fråga min vän ornitologen som bor just vid stranden och som med sin stora kikare följer varje fågelrörelse nu när våren, kanske, äntligen kommer.
Jag skriver om den svenska neutraliteten för ett kapitel i en bok " Images of Sweden " som Ax:son Johnsonstiftelsen skall ge ut. Boken bygger bygger på ett anförande som jag gjorde vid ett seminarium på det världsarvsvackra Engelsberg i januari. Med Axess TV och tidskriften Axess gör stiftelsen en storartad insats i det samhälle som EsaiasTegnér en gång hedrade med orden " Blott barbariet var en gång fosterländskt".
Från att ha varit ett fattigt pastorat i många århundraden har Torekov numera fått rykte om sig som tillhåll för de verkligt rika. Det är samhället väl unt. Även om prosten uppe i Västra Karup inte längre, som min farfar Anders, hade betalt i tioende. Men politiskt sett är Torekov mest känt för " Torekov överenskommelsen". Grundlagsutredningen for från badort till badort. När de kom till Hotell Kattegatt i Torekov kom de överens om kungens framtida ställning. I Torekov togs all makt togs ifrån honom. Trots att Oscar II skall ha sagt att min farfar skulle ha prosttjönsten i V.Karup/Torekov " för att han har tio barn ", så misstänker jag att ett republikanskt sinnelag här bland ättltingarna till de vittberfarna sjömännen.
onsdag 2 mars 2011
Arabisk värdighet - nu och då
När nu västmakterna med USA och UK i spetsen åter samlar sig för en möjlig intervention i arabvärlden borde de tänka något på västvärldens historia av intervention i denna del av världen. Och hur detta har uppfattats av araberna själva. Sedan det ottomanska väldet brakade samman vid första världskriget rusade England och Frankrike in i området och högg för sig stora delar. Frankrike tog Syrien, Libanon, Marocko,Tunisien och Algeriet. England lade under sig Irak,Egypten och Palestina. Det hette då att man befriade områdena från ottomanerna/turkarna.Särskilt britterna lovade att hjälpa till att skapa självstyre och välstånd. Detta hade arabvärlden hört förut.Västliga ledare har både förr och nu hävdat att deras invasioner handlat om befrielse.Det höll sig ottomanerna för goda för.Men redan när Napoleon invaderade Egypten 1798 proklamerade han: Tro inte ryktena som säger att jag kommit för att förgöra er religion.Nej jag kommer för att återupprätta Edra rättigheter och att jag respekterar Gud, profeten och koranen." Med andra ord, Napoleon var där för arabernas bästa och inte för att förbättra Frankrikes strategiska intressen gentemot engelsmännen.USA´s stora inflytande i arabvärlden efter andra världskriget har naturligvis också varit geostrategiskt och inte minst inriktat på att försäkra sig om områdets väldiga oljetillgångar. Först i och med George W. Bush invasion i Irak använde USA demokratiska reformer som argument.
De arabiska folken ser sig själva som brickor i spelet mellan andra nationers ekonomiska och politiska intressen i området. De ser sig tvingade att spela efter regler som skapats av andra nationer.
Det som nu sker runt om i arabvärlden är i första hand ett kraftfullt försök att upprätta en självständighet och värdighet. En både nationell och en arabisk värdighet. I sin kamp om att behålla makten i Libyen är det just det Khadaffi för fram. Inte helt utan framgång kanske. Den högljudda solidariteten från den västliga omvärlden - liksom löften om intervention- kan visa sig kontraproduktiv.
De arabiska folken ser sig själva som brickor i spelet mellan andra nationers ekonomiska och politiska intressen i området. De ser sig tvingade att spela efter regler som skapats av andra nationer.
Det som nu sker runt om i arabvärlden är i första hand ett kraftfullt försök att upprätta en självständighet och värdighet. En både nationell och en arabisk värdighet. I sin kamp om att behålla makten i Libyen är det just det Khadaffi för fram. Inte helt utan framgång kanske. Den högljudda solidariteten från den västliga omvärlden - liksom löften om intervention- kan visa sig kontraproduktiv.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)