Krampaktigt försök av Palestina att åter komma i ljuset

Det är mycket svårt att avgöra vad som verkligen händer i Mellanöstern. Och det är lika svårt att avgöra vad det som händer verkligen betyder.Det är dock uppenbart att den plötsliga och oväntade försoningen mellan de två stora grupperingarna i Palestina är ett resultat av händelserna runtom i arabvärlden. Och framför allt det som händer i Syrien. För Palestina har det varit en stor svaghet att inte kunna tala för hela befolkningen när det gäller att förhandla med Israel. Och omvänt har det förstås varit en fördel för Israel att ha en splittrad motståndare. Särskilt för de israeler som egentligen inte vill ha en överenskommelse.De två rörelser som nu säger sig vilja försonas är mycket olika. Al Fatah som har makten på västbanken har inga religiösa inslag och erkänner Israel som stat. Hamas som styr i det överbefolkade Gaza är islamistiskt orienterat och vill i princip att Israel skall försvinna. Israel i sin tur under sin högerradikala premiärminister Nethanjau får naturligtvis en ursäkt till att inte sätta sig i förhandlingar med en part som till en del består av en vad Isarel betecknar som en terroristorganisation.
Vad har då föranlett denna plötsliga försoningsiver? Jag tror att händelserna i övriga Mellanöstern har drivit bort fokus från Israel-Palestinakonflikten och därmed försämrat det internationella stödet för Palestina. Med Mubarak borta från Egypten har PLO på Västbanken förlorat ett viktigt stöd. För Hamas del ser de med oro på hur bundförvanten Assad i Syrien ser sin ställning hotad. Bättre alltså att försöka bilda en enad palestinsk front i den osäkerhet som idag utgöra Nordafrika och Mellanöstern.
I övrigt:
Libyen: Uteblivna framgångar för EU-NATO-USA insater i Libyen ser ut att ge en majoritet i Sveriges riksdag för att avbryta de svenska flyginsaterna där. Frågan är om minoritetsregeringen Reinfeldt inte borde utlysa nyval framöver. Libyenflyget blir bara ännu ett nederlag sedan valet i september.
I Libyen håller Ghedaffi ställningarna och utan markstöd har "rebellerna" inte så stora chanser att störta landets långvariga styre.I synnerhet som USA s intresse för det hela svalnar alltmer.
Syrien:Inte oväntat har regimen Assad satt hårt mot hårt mot de olika upproren runtom i landet.Det är inte första gången. Under Assads far dödades mer än 20.000 upproriska syrier. Vad som dock gör det svårt för regimen är att upproren inte har något definierat ledarskap. Och så var det ju inte heller i Tunisien, Egypten eller för den delen i Libyen. Hade det funnits en organisation för motståndet i Syrien, med kända ledargestalter, hade den varit oskadliggjord för länge sedan. Detta är både en styrka och en svaghet för oppositionen runt om i arabvärlden. Styrkan i detta är att det för regimerna blir svårare att identifiera och att slå ned upproret. Svagheten är att alternativet till de förtryckande regimerna blir svaga och otydliga. Vilket också gär det svårt att skaffa effektivt stöd utifrån. Organiserad opposition i Sverige eller på andra håll verkar överhuvudtaget inte finnas.Och i övrigt sitter mer eller mindra samma regimer kvar i orubbat bo runtom i arabavärlden. Även om en del lättnader ( kanske bara tillfälligt) har införts här och där. Alltmedan omvärldens intresse bleknar.

Från Torekov till Rungsted - ännu en gång

Sist jag var i Torekov, i mars, stod en man och sågade upp tjugo centimeter tjock is i hamnen. Kring badbryggorna låg drivisen tillsammans med mindre roade svanar.Nu under påskens under har folk badat ( om än i tio gradigt vatten) och det tidigare fiskeläget har invaderats för en kort tid av utsocknes inte helt utblottade villaägare som har förtränat inför sommarens oavbrutna trädgårdskalas. The chattering classes har gjort en rivstart.
Snabbt har trädens blad slagit ut.Vitsipporna i backarna upp mot Hallandsåsen är i år så ymniga att man kan tro att snön ligger kvar.Krogen G Swensson, som i min ungdom var en korvkiosk, tar 89 kronor glaset för husets vin. Och för maträtterna som vore man vid Stureplan. En amper dam sätter sig att äta frukost iklädd en vit badrock på Hotell Torekov. Men blir avvisad. Och detta i Torekov som blivit nationellt berömt för att folk efter morgonbadet helt ogenerat spatserar omkring i sina badrockar, helst slitna, till frampå eftermiddagen. Har det dyra gentila etablissemanget inte förstått vad som gäller i byn? Damen sätter sig på parkeringsplatsen utanför. Och avslutar sin frukost. I badrock.Är Torekov verkligen värt en omväg?

En dag drar jag till Danmark.Så nära till ett annat land. Till kontinenten, som det hette förr innan inträdet i EU gjorde oss till tveksamma och osäkra kontinentaler.
Färjan från Helsingborg till Helsingör är ingen lustresa. Men den ger en underlighet med komisk effekt. Under åtta minuter får man köpa alkohol i butiken ombord. Då säger en röst i högtalare på tre språk: nu är det stängt för spritköp och nu öppnar vi för köp av tobak". Det hela är absurbt och obegripligt eftersom ju både Danmark och Sverige är med i EU och ingen skattefrihet alltså råder. Jag frågar många. Men ingen kan förklara. Varför vill folk inte ta reda på saker, undrar jag när Hamlets Kronborgs slott välkomnar mig till det underbara Danmark.Landet för min moders conception.
Jag far längs den stillsamma kustvägen. Öresund till vänster, ståtliga sekelskiftesvillor till höger. Så nära Sverige. Men ändå så långt borta.
Vid Rungstedlund hoppar jag över Karen Blixens museeum och går istället sakta igenom hennes bostad som är lika intakt bevarad som grevinnan Pipers bostad på Axel von Fersens Lövsta utanför Norrköping.
Ena delen vätter ut mot den stora Dyrehaven och den andra mot Öresund och Sverige. På båda sidor arbetsrum där Karen Blixen efter åren på den afrikanska farmen och äktenskapet med Bror Blixen skrev de böcker som gjorde henne världsberömd:Sju fantastiska berättelser, Babbetes gästabud osv.Inredningen i rummen är vacker,sober men mycket konventionell högborgerlig 1880 tal. Typ. Men så bodde Karen också i sitt föräldrahem. En märklighet som jag aldrig sett tidigare är att de vita spröda gardinerna nedtill vilar halvmetersvis ut på golvet.
"Efter mönster från svenska herrgårdar, men nu är de så slitna att de inte kan tvättas mer", säger en proper värdinna.
Sedan blir det lunch på Rungsted Kro helt bredvid. Ett sådant nöje att sätta sig på en Kro som serverat sedan 1800 - talets början och som sedan dess inte ändrat inredning. I förstugan vid baren röker serveringsdamerna ihop med öldrickande herrar från trakten. Danskar böjer sig inte lika lätt för förbud som den präktige grannen där borta över sundet.
Jag har med mig dagstidnigen Politiken som till skillnad mot de svenska morgontidningarna behållit sitt stora format. Och därmed innehåller mycket mer.Vid läsandet slås man av hur lite man vet om tillståndet i Danmark. Politiskt, kulturellt och socialt. De exellenta tv serierna Borgen och Matador ger förstås en del inblickar. Men på det hela taget: ett främmande land.
Jämfört med Politien och Berlingske Tidende liknar Svenskan och DN alltmer Metro och City. Och dom betalar man ju inte för.
Ett smörrebröd förstås! Konstigt att det conceptet inte exporterats internationellt. Som pizza, kebab, hamburgers. Och ändå så gott, så enkelt och rätt så billigt.
Rungsted Kro bjuder smörrebröd på " gammel ost på fedt med sky,eller tatar med aegggeblomme, Röget ål röraeg " eller varför inte Dyrlaegerns natmad- bröd med leverpastej,skinka och inlagd gurk".

Fyra månaders revolt i arabvärlden. Men vad har egentligen hänt?

Vad har det egentligen blivit av revolutionen i Nordafrika och Mellanöstern? Det är snart fyra månader sedan den unge mannen Mohamed Bouazizi i Tunisien brände sig själv till döds i protest mot ofriheten och de usla framtidsutsikterna i sitt hemland.Protesterna vällde sedan snabbt fram oförutsedda och fantastiska.Och på det hela taget oförhindrade.Tunisiens president sedan ett kvartssekel Ben Ali flydde med familj och tonvis med guld. Revolten spred sig till det stora folkrika Egypten. Och efter kort tid avsattes president Mubarak men inte som Ali för att fly utomlands utan till husarrest i badorten Sharm El Scheik. Kommentatorerna " the pundits " fylkades i medierna och förutsåg en snar repris på det som hände i östeuropa före mer än tjugo år sedan. Domnino teorins fulländning. Kommunistregimerna föll den ena efter den andra först utanför Sovjet, sedan inne i Sovjet och sedan själva Sovjet. Jaha så blir det väl något liknande i " The wider Middle East ". Det blev en del demonstrationer i en rad länder. Det blev en FN resolution om rätt att skapa ett flygförbud över Libyen.Och det blev ett inbördeskrig i landet som blir alltmer oöverskådligt. Och förfärligt. Men vad är det som egentligen har hänt eller förändrats i arabvärlden? Sedan årsskiftet.
Tunisien har en 78-årig president och en 84-årig premiärminister, båda liksom nästan alla andra i ledande befattningar " leftovers" från den landsflyktige Ben Alis regim. I Egypten sitter de gamla makthavarna i orubbat bo. Den gamle Mubarak blev ett bondeoffer.Många lättnander när det gäller yttrandefrihet och annat har införts. Förvisso. Val sägs skall hållas. Men i övrigt?
I Libyen, det enda land i området där en västerländsk intervention gjorts, kämpar Kheddafi , tidigare av alla nationer i världen erkänd som landets ledare,  för att behålla makten. Trots massivt flygingripande har oppositionen, rebellerna, små möjligheter att vinna slutgiltig framgång. I Bahrein verkar allt ha återtgått till det normala. I Jemen kämpar presidenten Saleh på. Och där liksom på många andra håll, vet alla att alternativet till diktaturen är stamfejder, inbördeskrig och kanske stärkta positioner för terrororganisationer som Al Quaida. I Jemen liksom i flera andra länder i Mellanöstern finns ingen beredskap i förvaltningen, inom militären eller på annat håll att träda in och plocka upp bitarna och administera en övertgång till ett annat styre. Somalia är redan " a failed state. Går Jemen samma väg öppnar sig mycket osäkra villkor inte minst för befolkningen i området. Det är ju inte i  första hand en skandinavisk demokrati som står på dagordningen hos de protesterande.I Syrien backar regimen Assad. Men hur kan oppositionen förvandlas till ett  alternativt styre?
I Östeuropa på sin tid fanns alternativ till de kommunistiska diktaturerna. De politiska alternativen i den muslimska världen är synnerligen otydliga, Vad står egentligen oppositionen, rebellerna,demonstranterna för.Vilket samhälle vill de ha. Vilka är de? Och hur förhåller de sig till västvärlden? Till USA? och till Israel.Och vem får makten över en stor del av västvärldens ( och den asiatiska världens) energiförsörjning?
Jag har en känsla av att det är denna osäkerhet om " alternativet", som gör att protesterna och reformerna avstannar halvvägs. Och som gör att de gamla regimernas folk, blir kvar. Att reformerna blir kosmetik och liptalk. Europa och USA tvekar. Vilka hästar skall man egentligen satsa på. De gamla beprövade. Eller de nya okända. Och de gamla regimerna med Saudiarabien i spetsen gnuggar händerna.

USA - stipendiater som briljanta förebilder

Häromdagen var jag inbjuden att hålla ett kort anförande vid Sverige - Amerika stiftelsens årsmöte. Anledningen var att jag en gång i tiden via stiftelsen fått ett Brittingham Viking stipendium på ett år för studier vid det utmärkta Wisconsin universitetet i Madison. Jag är alltså en alumnus. Men vid årsmötet hade jag också uppdraget att på sammanlagt sex minuter intervjuva de sexton unga kvinnor och män som blivit årets stipendiater. Vanan att fatta mig kort fick jag under min tid på Rapport i TV. Och särskilt den dagen då Berlinmuren föll hösten 1989 och jag i sändningen 19.30 ( den enda som då fanns) fick uppdraget att göra Europas historia från andra världskriget till just den dagen. På 1 minut och 25 sekunder.
Årets stipendiater hade alla den mest suveräna akademiska bakgrund. Och får man förmoda, framtid. 
Ämnena handlar om bla digital innovation, screening av prostatacancer, plasticitet till nanometer skalor eller imaterialrätt.Åtskilliga kommer att läsa vid Harvard, Columbia eller i Berkeley. Ämnen och lärosäten något skilda från  min och andra vikingars erfarenhet, som på undergraduate vis var mer av det sociala, men däremed inte mindre betydelsefulla slaget.För att förstå USA.
Men de här stipendiaterna som jag intervjuvade kan på många sätt vara Sveriges framtid. Och de emotsäger till en del jättegnölet på den svenska skolan, brilljant framfört senast av Maciej Zaremba i ett antal monumentala artiklar i Dagens Nyheter. Men uppenbarligen kan dagens hårt kritiserade skola frambringa exellens. Chalmers, KTH och Handelshögskolan liksom Karolinska fylls ju varje år med studenter från de vanliga skolorna. Zarembas kritik får applåder av Peter Wolodarski idag i DN.Peter liksom jag har varit redaktör för den liberala vänstertidskriften Liberal Debatt. Men och, i sin artikel idag i DN slår han ett slag för den gamla lärdomsskolan och fördömer dagens " flummerier" där läraren mist sin auktoriritet. Ja förlorat sitt yrke.
Jag gick i Djursholms Samskola, där många lärare hade professorskompetens. Jag märkte aldrig något intresse från lärarnas sida att försöka förstå de enskilda elevernas olika särart och förmågor. De körde efter en mall.Passade man inte in var det kört. Jag har många vänner som var urusla i den gamla skolan. De fick underkänt för att de missat ett s i tredje person pluralis på ett engelskprov. Många fick inte gå kvar utan fick börja i Beskow, Whitlock, dåtidens Enskilda eller avgrunders avgrund, Solbacka läroverk. Men jag, Jan Guillou, Göran Zachrisson och en mängd andra klarade oss ganska bra med tiden. Utan den gamla lärdomsskolan.Stora A studenterna försvann obemärkta bort i livet.
Tillsammans med Sverige Amerika stiftelsens utmärkta direktör Anna Rosvall Stuart försökte vi intressera DN och Svenskans vetenskapsreportrar att skriva om några av årets stipendiater. Det kunde ju göras minst lika intressant som en story om någon som deltagit i Let´s Dance, Melodifestivalen, blivit modell i Milano, vunnit en kocktävling eller blivit proffs i Milan AC. Inget intresse från DN eller svenskan. Och likväl kan ju dessa unga vetenskapliga personer kunna vara lika bra förebilder för de som går i dagens kritiserade skola som en programledare i Kanal TV 5. Ingen föds ju med förebilder. Medierna skapar dem.

Frankrike och det beslöjade ansiktet

Sedan den 13 april är det ett brott i Frankrike att dölja sitt ansikte offentligt. Och att uppmuntra någon att göra det. Eller som landets premiärminister skrev i ett cirkulär till cheferna för Frankrikes 22 regioner: den franska republiken lever inte med ett dolt ansikte." Den här debatten har vi också i Sverige och i många andra europeiska länder. Men i Frankrike kostar det nu alltså 150 Euro, 1.500 kronor , att dölja sitt ansikte. Och uppmanar man någon att göra det kan man få ett års fängelse och 30.000 euro i böter. Är den man uppmanar under 18 år kan det bli dubbelt straff. En kvinna har redan bötfällts. Inte så mycket kanske med tanke på att Frankrike idag har omkring fem miljoner muslimer, nästan alla födda i eller hästammande från muslimska länder.Varav merparten är tidigare franska kolonier, eller delar av Frankrike, som Algeriet, Marocko,Tunisien, Syrien eller från det, som man kallar Svarta Afrika. Förbudet ekar principerna i det republikanska revolutionära Frankrike: att dölja sitt ansikte är ett tecken på underlägsenhet och är oförenligt med principerna om frihet, jämlikhet och mänsklig värdighet.
I Paris ser jag under ett antal dagar innan förbudet trädde i kraft inte en enda människa med dolt ansikte. Man kan ju också fråga sig om det inte är en rättighet att skyla även sitt ansikte liksom alla andra delar av kroppen. Och vad med de allt större solglasögon som särskilt unga kvinnor utrustar sig med?
En annan sak. När jag nu vistats i Paris, Bordeaux och i Languedoc kring staden Beziérs märker jag just  ingen skillnad i levnadsstandard mot den man har i Sverige. I la douce France är mat och vin bättre och billigare på resturangerna. Kaffelivet underbart, klimatet varmare. Tågen går som spjut, är bekväma och går i tid. Men jag har inte varit utanför allfartsvägarna denna gång. Inte i de 750 förstadsgetton runt om i landet där sex miljoner människor lever på bidrag. Jag har sett några av de åtta miljoner som lever under fattigdomströskeln.En hel del i bylten på trottoarerna kring Luxembourgträdgården i Paris. Jag har inte talat med en enda av de tre miljoner som är arbetslösa. Däremot har jag tagit reda på vad fransmännen tycker är viktigt i det politiska livet inför valen av ny president och nytt parlament nästa år.I Frankrike liksom i Sverige är det arbetslösheten som 97 procent tycker är viktigast, tillväxten i ekonomin kommer sedan. Utbildning 93 procent. Däremot kommer invandrarfrågor först på tioende plats av det som fransmännen bryr sig mest om. Och frågan om Europa, EU och allt det där? Ja det kommer ändå längre ned på listan. Och precis som i Sverige ser jag nästan inga EU- flaggor eller andra Europasymboler vart jag vänder mig. Ja det skulle väl vara själva valutan då. Som dock uttalas med en akut accent på o-et.

Ett glas svalt halmgult vin i Roquebrun

Det är underligt hur man i Frankrike och Italien bevarar sina mindre städer och byar.Medan man i Sverige rev rubbet och byggde nytt. Vi bilar runt en dag i Languedoc mellan havet och de Svarta bergen. Samhälle efter samhälle Clermont, Castries, Cauzol de Bezier och allt vad de heter. Intakta stadscentra överallt, med en kyrka ofta från 1200 talet på topp, ett torg med hotell de la Ville. Och så går det nedför i vindlande gränder, med bagerier, boucherier och andra småaffärer. Man fattar inte vad folk får sin utkomst ifrån. Inga fabriker så långt ögat når.Men visst. Vinfälten sträcker ut sig åt alla håll mellan samhällena. Men vin och därtill billigt vin?. Är det framtiden? I Frankrike varnas i alla annonser för vin och sprit hur vanskligt det kan vara att dricka lite för mycket. Gränsen är 0,5 promille som Sverige hade tidigare. Kontrollerna bli allt fler. Och till skillnad mot i Sverige är det heller inte tillåtet att tala i mobiltelefon i bilen eller SMs a.
Vi bilar upp mot de Svarta bergen upp till staden Roquebrun. Måndagförmiddag och vi har följt floden Orb som åt andra hållet rinner ut i medelhavet alldeles vid Beziérs där Ryan air numera landar. Roquebrun blickar ned på floden och skyddas mot de nordliga tramontanavindarna av ett bergsmassiv. Det är varmt och stilla och det är Bon Jour och bon journée överallt. Den orala kontakten som ger en slags trygghet åt människor i mindre samhällen.Garriguemannen är förtjust trots at han ännu inte fått några ostron för dagen.
- Så här skall det vara, säger han. Inget tillgjort som på Rivieran i Grasse och Mougins. Där allt är restaurerat och tillrättalagt och puttenuttigt.Engelska,svenska, tyska överallt.
Han tillhör dom som vill vara ensam om att vara turist på en plats. En gammal svensk dröm som charterturismen slog sönder en gång. Och förresten. Vem vill vara ensam på stranden i Rimini?
Nä så är det. I den här lilla staden under de Svarta bergen är säkert flera av husen tusen år gamla. De är bebodda men bara nödtorftigt underhållna. Någon fattigdom är det förstås numera inte tal om. Ur de små vackra gamla portarna av trä kommer jeansklädda mödrar eller fäder med barn i samma barnvagnar som överallt annars.
Dock vinet i de små glasen på caféet vid infarten till stan just vid broändan är halmgult och suberbt.Vi går sedan mot Auberge Hubert för lunch. Just ovanför floden Orb. Som just nu forsar ordenligt efter snösmältningen uppe i bergen.

Lunch i Languedoc - bortom Farsta och Falsterbo

Nu är det slut på vinproveriet ett tag. Jag bilar ned till Languedoc och tar in på slottet Rouvignac hos familjen Saint Victor. En mil från havet och lika långt från den ganska stora staden Beziérs.Vi är några stycken och får en hel flygel för oss själva. Jättestora rum, fönster från golv till tak.Som salongsdörrar, med blekt gråmålade fönsterluckor. Garderober stora som ettor på Gärdet. Här har bott folk sedan romartiden. En del av slottet är från 1600-talet. I början av 1800-talet byggdes det nuvarande slottet men bara för sommar boende.Guy Saint Victors far, kavalleristen, hittade ett jättelikt alldeles helt lerkrus i åkern just utanför slottet. Kruset, med en hel del kiselstenar i den brända röda leran, står uppställd alldeles intill där vi äter frukost. Den varma vinden drar i de utslagna kastanjernas kronor och i den jättelika almen där kajorna bråkar i gryningen. Och där det sitter en fågel som gapar nästan hela natten och som jag aldrig hört i Sverige.Vi har en vin och fågelman i sällskapet.
" Varför sjunger fågeln natten igenom? Det hör man aldrig i Sverige.
" En del uppvaktar sina damer på dan, andra på natten"
Hur många rum finns i slottet frågar jag Guy.
Jag vet inte riktigt ,runt femtio kanske.
Som alltid i Europa söder om Malmö finns en problematisk historia. Vem gjorde vad under andra världskriget. Och med vem. Languedoc var en del av det icke ockuperade Frankrike. Det som leddes av marsalken Petain. Men tyskarna kom hit ändå med tiden. Vem tillhörde man? Vad gjorde man? Vad tvingades man till? Ingen tysk använde sig dock av Rouvignac, säger Guy, le Proprietaire.Är han baron, greve, eller vad? Nobilära titlar talar man inte om i Frankrike Men det betyder fortfarande något. Som i Tyskland och i någon skånsk anakronistisk enklav.Guy har en kusin som är markis, visar det sig vid en senare lunch. Markis? För en svensk tonåring är väl det något man skymmer fönstret med.
På Rouvignac är vattnet från egen brunn.Mosaikgolvet i en av matsalarna har i stråk bjärtare färger. Slottet har ingen källare utan står direkt på marken. En vattenkälla fuktar matsalsgolvet och håller mosaikens färger vid liv.
Här i Languedoc är det vingårdar överallt. En del ligger i Garrigueområden där mynta, timjan och andra vilda kryddväxter inte bara ger doft kring våra strövtåg utan också, kanske, kan ge smak åt vinerna här.Biologen,fågelmannen är också Garrigueexpert. Han tror att salvia och annat kan tränga genom druvornas skal och ge smak. Andra tvivlar.
Husen i samhällena som vi färdas igenom har alla samma beiga färg.Där finns minst ett bageri, en vinaffär men inte alltid en mataffär. Carrefour eller någon annan stor livsmedelkedja lurar och drar med jämna geografiska mellanrum.
En förmiddag skall vi besöka svenska vänner i en by en halvtimme bort.På vägen dit stannar vi till för att besöka söndagens marknad i Chinnion. Biologen är sedan länge beroende av ostron. I den tidiga förmiddagen får han i sig sex färska Belon från kusten nedanför. Jag är mindre beroende (av ostron) och nöjer mig med un ballon vin blanc de pays. Kraftiga vindbyar drar genom platantädens kronor och fäller frömjöl i drivor ned över ostronen  och i vinglasen. Cést la vie.
De svenska vännerna har förverkligat den svenska drömmen: tänk om vi kunde skaffa oss ett litet hus i Provence eller Languedoc.De hittade en by, ett förfallet hus med en vingård. De köpte, renoverade, anla pool och bättrade på sin skolfranska. Så när snödrivan är kvar i Sverige tar de Ryan air för 500 kronor till Beziers, hyr en bil och andas ut i den sydfranska våren. Eller bilar ned från Falsterbo i den sena milda hösten.Vi sitter i trädgården efter lunch och mycket vin från trakten.Languedocs landskap rullar upp sig, några vingårdar, pinjeskogar, fält av låga växter, en plötslig olivlund. Begynnade låga berg i fonden. En dröm för frusna, längtande svenskar bortom Farsta och Falsterbo.

I Pomerol hos greven med den korta halsen

Det är trettio grader varmt när vi lämnar St Emillion för att åka in i grannkommunen Pomerol.Syrenerna, les lilas, blommar,maskrosorna, dandylions på engelska, är utblommade. Naturen här runt Bordå är ovanligt lite spektakulär för att vara i Frankrike. Det är platt som söder om landsvägen i Skåne.Men det odlas intressantare saker än potatis på fälten. Nämligen guld. Det står Ch Petrus på en skylt. 25.000 kronor flaskan. Man tackar och reser vidare. Det är karga jordar här på det som en gång var havsbotten. Mycket kalk,mycket avlagringar som vinplantorna gräver sig ned igenom för att söka näring och vatten . Femton ,tjugo meter ibland.
Chateau kan betyda lite vad som helst. Men oftast är det välhållna, välritade ganska låga byggnader i brun- eller vitgrå kalksten från 17- eller 1600 tal. En välkrattad gårdsplan, lite gräsmattor, visthus med trätunnor och ståltankar. Allt skinande ren och välordnat. Med toppviner slarvas ingenting.
Pomerol är ett litet distrikt. Jag kunde vara i trakten av Eslöv bortsett från att det är 29 grader i skuggan i början av april. Och att det som sagt är vinrankor på åkrarna. Provningen i Pomerol är på slottet La Pointe. I ett partytält serveras en buffet lunch med , kallskuret, olika pateér, några delikata ostar. Samt  husets eget vin från 2005, ett kanonår, som ingen spottar. Istället står vi i skuggan på gräsmattan vid små bord. Äter och dricker. Innan det är dags att börja arbeta. Aux travail! som fältropet dessa dagar i Bordå med omnejd lyder.
Pomerol är litet. Bara tolv slott är med och visar upp sig inne i en av La Pointes salar. Franska slottsägare ( i alla fall de i vindistrikten kring Bordå) verkar göra en grej av att klä sig kalssiskt brittiskt.M Christophe Bailliencourt dit Courcol är inget undantag. Sval och elegant ( som det hette i romaner förr i världen) står han bakom sitt lilla bord och skvätter i sitt slott Ch Gazin i de ständiga Riedelglasen. Tillnamnet Courcol fick familjen 1214 av av den franske kungen Phillipe Auguste. Och faktiskt har den elegante mannen med flaskan i högsta hugg en ganska kort hals.Vinet har en härlig doft och är fullt med frukt och tanniner, ämnet i druvans skal som bidrar till att det håller länge och blir allt bättre med åren. Jag frågar honom om han tycker att det stämmer att inget vin i världen skall behöva kosta mer än 500 kronor.
- Inte ens det , säger han- 400 eller mindre även för de största. Resten är vinsten. Vinerna här i Bordå, de stora alltså, har blivit lyxartiklar. Som klockor, väskor och parfymer. ( Eller vissa föredragshållare skulle jag kunna tillägga på klingande franska biensur.)
Jag frågar baronen de Bailliencourt ( eller är han greve, kanske markis) varför inte andra områden i världen utanför Bordå, Bourgogne och några få plättar i Californien kan göra samma resa i berömmelse och rikedom. Är Ditt vin Ch Gazin så mycket bättre än andra runt om i världen?
- Det är inte fråga om att vara bättre eller sämre, säger han charmant. Man skall inte jämföra så där. Vinerna i Bordeaux är unika, därför att jorden, le terroir , bara finns här.Människor har alltid tyckt om våra viner. Nu mer än förr. Voilá.

I St Emillion med ett leende

Idag kör vi över Garonne som delar Bordå itu och styr mot den högra strandens läckerheter i St Emillion och Pomerol. Två av vinvärldens mest sägenomspunna områden med slott som Cheval Blanc, Ausone, Figeac, Petrus och Conseillante. Vi åker igenom den lilla staden St Emillion, belägen på ett berg av den kalksten som ger vinet här sin särskilda och underbara kvalitet. Stan är medeltida till sin kärna och runt omkring ända in i stan sträcker sig vingårdarna, där plantorna just har fått sina första gröna blad. Slotten radar upp sig vid varje kilometer: Angelus, Figeac, Trottvieille. Alla de namn jag sett under åren på de allt dyrare och allt mer oåtkomliga flaskorna.Värdslottet i St Emillion detta år ärt Ch La Couspade. Samma procedur som igår på den vänstra stranden i Medoc: charmanta slottsägare eller deras vinmästare chef de chai bakom de små borden med de stora vinerna. St Emillion har lyckats särskilt bra 2010. Den dominerande druvan här Merlot utvecklades optimalt. Ch Couspade eller Ch Dominique är alldels mörkrött, packat med frukt, stor doft redan av omisskänlig bordå, blyertspenna och lite rutten tång en stilla morgon i Torekov med sydlig vind.
Bakom ett bord står en blek, välklädd, 40-årig man och pyttsar i sitt slotts vin i den strida strömmen av rödkindade riedelglasförsedda journalister och vinhandlare från hela världen.
Jag noterar att det är samma namn på buteljens etikett som mannens namnskylt på den gråa kostymens bröstficka: Thierry Capdemourlin.
" Jag är den sextondegenerationen  Capdemourlin, säger han medan han pyttsar upp en skvätt av slottets vin, en Grand cru classé. Vi började  1582 här säger han sedan. Vi har också slottet Balestard La Tonnelle, lite längre bort där vår vinchef står. Och förresten här är min pappa". Den femtonde generationen alltså.
Ägare och andra som står bakom borden ser verkligen nöjda ut. Det brukar ju inte bönder göra. Alltid verkar det vara något som inte är bra. Men i Bordå på de stora slotten är det bara leenden dessa tider. Underbara vinår, köpare på kö, vinkritikern Robert Parker jackar upp sina poäng. Och de som köpt på spekulation har med rekord slagit alla världens akltiebörser eller det flesta andra investeringar när det ghäller värdestegring på investerade pengar.
Då och då kommer en rundnäte herre , med grönt förkläde, röda kinder och svart basker in i den eleganta slottsalen på Ch Couspade,. Hans uppgift är att tömma de midjehöga breda och eleganta kärl där alla världens vinkunniga sprutar ut de ortoligt dyra dropparna från 2010 års skörd i St Emillion., Men han gör det med bravur. Och med ett leende.

I Bordeaux för att spotta stora viner

Det är 29 grader varmt i Bordeaux. Gatorna är lika renspolade som i Paris. Myndigheterna kämpar med att hålla undan den vanmäktiga trafiken som terroriserar den vackra staden. Dag och natt. Det är lätt att hitta i Bordeaux. Den breda floden Garonne som delar stan mittitu är riktmärket. Till skillnad mot Tibern och Seine som snirklar sig genom och förvillar är Garonne bred och rak och brun.
Jag är på väg till den årliga presentationen av av de stora nya bordeauxvinerna.2010 har just släppts ut ur sina ekfat eller ståltankar. Det är en stor händelse med handelsmän och skribenter från hela världen. Inte minst från Kina och andra delar av Asien som blir allt större kunder av de allt dyrare vinerna. Och medan ekonomierna sackar i Europa och USA finns det allt mer pengar och förmögna därborta.
I varje distrikt är ett av slotten värd för de andra. I St Julien är det Branaire Ducru. I ett av slottets flyglar presenterar 30 slott sitt alldeles färska vin från 2010. Mestadels herrar mestadels med god färg i kinderna vandrar från bord till bord, får sig en skvätt hälld i Riedelglasen, snurrar, doftar, fyller munnen, rullar vinet och vänder sig sedan mot en av de stora ganska eleganta spottkopparna och sprutar ut. Så till nästa bord efter en kort anteckning i vinboken. Detta är seriösa saker. Man sväljer mycket lite vin. Efter dessa trettio viner kör man vidare till chateau Citran för att pröva 30 till. På en dag kan det bli över hundra slott. Det gäller att ha gommen och huvudet klara.
Precis som 2009 ser 2010 ut att bli ett kanonår i Bordeaux. Hösten var fin, druvorna blev fylliga och söta. Man plockade druvorna Merlot och Cabernet Sauvignon ända in i november på flera slott särskilt på den andra stranden av Garonne, den högra, där  områdena St Emillion och Pomerol ligger. Dit åker jag i morgon.
Det här handlar om big business.De vinerna vi spottar kommer när de kommer ut på marknaden om några år att kosta mellan 400 och 5,000 kronor. De allra största Latour,Lafite,Mouton osv över 10.000 kr flaskan. De är inte med här nu. Skall man pröva dom får man göra upp om privatbesök.
Det är vi som nu går runt och spottar som till slut bestämmer slutpriset. Skribenter och handelsmän. Och allra mest den store skribentgurun Robert Parker i Maryland USA med sitt ganska geniala poängssytem. Den verkliga skickligheten är att från den rätt råa saft vi smakar idag kunna bedöma hur vinet kommer att bli om tio eller tjugo år. Det fordras träning och erfarenhet för detta. Och för mig är det bara tredje året jag är med. Dock känner vi alla att dessa viner från 2010 kommer att bli något sensationellt bra.Och därmed driva priserna ännu mer i höjden.

We will always have Paris - på La Closerie des Lilas

Var och  har sitt Paris naturligtvis. Mitt började innan jag ens kommit dit. Som sextonåring, medan jag hade jävligt ont i en visdomstand, läste jag i ett streck Hemmingways " Och solen har sin gång". Jag vet att många kvinnor inte gillar Hemmingway men Solen har sin gång är en underbar kärlekshistoria mellan den amerikanska pariskorrespondenten Jake och den vackra vidlyftiga engelskan Lady Brett i 20-talets Paris. Kärleken funkar dåligt men beskrivningen av den tidens Paris var så lockande att jag genast ville resa dit. Hemmingway skrev på nåt sätt om den där boken några år innan han sköt sig i Ketchum Idaho 1961. Den boken "A movable feast" eller en Fest för livet kom ut efter hans död och är en självbiografi om Hemmingways år i Paris. I morse läste jag en lång artikel i Le Figaro på mitt fruktostcafé om att boken skall ges ut på nytt på franska " Paris est un fete".
Paris drog till sig många konstnärer och författare på 20-talet några år efter första världskriget. Precis som efter det andra världskriget. Det verkar tex som varenda känd svensk målare var i Paris en tid på 20-talet: Dardel,GAN Carlsund,Otte Sköld Sigrid Hjertén. Om de träffade Hemmingway vet jag inte, men de besökte samma caféer och barer. Mestadels kring Bld Montparnasse i gränslandet mellan 5 och 6 arrondissemanget.Jag knallar upp dit vid tolvtiden på dan från mitt hotell vid Place dÓdeón. Trottoarer och gator är otroligt rena i Paris. Stockholm är otroligt skitigt i jämförelse. I Paris har de ett system med att släppa på vatten överallt och en armé med sopare och små maskiner. Gatustenarna är av dyrt och vackert matrial överallt. Vid Bld Montparnasse ligger de på rad: Dome, Select, la Rotonde och tvärsöver gatan La Coupole.Numera mångbesjungna och legendariska, men då en gång billiga ställen för konstnärer inhemska eller utländska. Jag väljer Select. Och går förbi den glasinramade resturangen in i baravdelningen, hälsar på ägaren M Mazias och beställer ett glas Sancerre. På Select har inget ändrats från 20-talet förstår man: gulbruna väggar, smårutigt mosaikgolv med enstaka bjärta röda och gröna bitar, fläktar i taket.Pinnstolar gjorda i ett stycke. Vid bardisken äldre eleganta damer och herrar som läser , pratar och dricker kaffe eller aperetiver. Alla verkar känna varandra. Eller så är det bara fransmännens socialitet att genast skapa en familjär och konversatorisk stämning omkring sig. Särskilt på kafeér. Det trevliga hälsandet och avskedstagandet hjälper till: Bonjour Monsiuer, aux revoir Madame" Jag går vidare längs boulevarden tills den möter Bld Saint Michel. Där precis i hörnet ligger La Closerie des Lilas, Syrengården.Syrener har dock aldrig funnits där, sägs det.Varje konstnär och författare från mitten av 1800-talet och framåt som arbetat i Paris har varit på Closerie des Lilas. Strindberg var mycket betagen,liksom något senare Picasso, Modigliani, Bonnet, Verlaine och Oscar Wilde. En man Paul Fort gjorde stället och därmed hela Montparnasse till ett konstnärligt centrum när han bjöd in det konstnärliga " toute Paris " för att stödja utgivningen av den nya tidskriften Vers et Prose. Han utnämndes till "Prince des Poètes" 1912 och därefter varje tisdagskväll samlades över 200 intellektuella och konstnärer på Lilas.
Jag får ett bord i baren. Varje bord har en liten plakett av mässing där det står namnet på en konstnär. På mitt råkar det stå " Paul Fort". Pappersduken är fylld med kopierade autografer av sentida besökare som Jeanne Moreau, Vaclav Havel och Rod Stewart " I love Paris anytime". Och Hemmingway som drar mellanstrecket i sitt H hela vägen över sitt förnamn Ernest. 
Hemmingway bodde med sin fru Hadley och lille son Bumpy några kvarter bort ovanför ett litet sågverk, bertättar han i " En fest för livet ". Han gick ofta till Closerie des Lilas för att arbeta med manuset till Solen har sing gång. I en  anteckningsbok med svarta pärmar. Men också för att möta Scott Fitzgerald och läsa hans manus på " The great Gatsby".
Den här lunchen verkar konstnärerna ha tagit paus. I den välpolerade baren sitter ett vackert par ( som skuret ur the Great Gatsby ) och tittar varandra i ögonen. Bredvid mig ett äldre par med en vit hund i en korg mellan sig. Vid nästa bord, som det kanske står Léger på, sitter ett mycket fylligt par och äter ostron från upphöjda fat. Konstnärer? Kanske det. Hur ser en konstnär ut? Kunde man se att Strindberg var författare när han drack absinth på Lilas? Eller Ernest Hemmingway. Han finns på bild rakt ovanför en röd dubbellampett ovanför baren.Mycket stilig i kostym, med väst, vit skjorta, mustasch och rak vänsterbena i det svarta håret. Åren i Paris var hans lyckligaste, skriver han. Och som Humphrey Bogart säger till Ingrid Bergman i filmen Casablanca: " We will always have Paris".

Våren i Paris - och L´heure bleue

En bra tid att vara i Paris. 20 grader varmt och kastanjerna i Luxembourgträdgården har slagit ut. Bladen alltså. Äntligen har jag hittat ett bra beläget hotell i stan: Hotel Michelet Odéon alldeles bredvid teatern och bara några minuter nedför sedan till Carrefour de l´Odéon där man trevligt på morgonen tar en café creme och en croissant på L´Editeures för att sedan gå ned till Bld St Germain. Vill man åt andra hållet går jag som idag genom Luxembourgträdgården. Det är söndag och rangliga svettiga herrar och damer springer runt, runt i den vackra trädgården. Ett gäng flickor,i några slags uniformer, kanske är de blåvingar, undersöker noga de många olika trädsorter som finns i den här parisiska jättelungan. En del faktiskt kvar från Marie de Medicis tid. Hon, toscanskan som gifte sig med Henrik den fjärde och anla den fina parken i början av 1600 -talet. Och som lärde fransmännen hyfs och att laga mat.
I den varma aprilkvällen går jag förbi cafeerna Deux Magots och Flore. Där och överallt annars är det fullpackat. Det där området kring kyrkan St Germain- des-prés är förstås ett präktigt mål för turister från överallt i världen. Kyrkan gjordes om till saltpeterfabrik under franska revolutionen.Jag är också en turist och gör mig inga illusioner. Men det märkliga med Paris är att parisare verkar befolka sina egna turistattraktioner vilket gör att man känner sig mindre som åskådare och mer som deltagare. På café Flore satt  Jean Paul Sartre och Simone de Beauvoir och andra och skrev hela dagarna vid småbord på övervåningen under kriget. Deux Magot undvek parisarna. Stället fick dåligt rykte eftersom de ockuperande tyskarna hade det som favorit.Läser jag i Thirza Vallois upplysande "Around and about in Paris"
Jag söker ett ställe för middag. På rue Saint-Benoit hittar jag Le Petit Saint-Benoit på vänster sida på väg ned mot Seine. 1901 startade man krogen som länge var billig nog för Jean Cocteau, Picasso och Hemmingway. Innan de fick lite bättre ställt för att kanske gå till andra ställen. Ritz tex.Jag sitter ute på trottoaren just när den parisiska blå timmen l´heur bleue smyger sig på. Det blir verkligen blått över de strama husfasaderna.Paris är ganska stramt. Austére. Till skillnad mot det mjuka, böljande Rom tex.
Trots att det bara är en av de första dagarna i april blir det ingen kvällskyla som det alltid blir i Sverige.Nästan hela året om. Jag minns bara en enda sen kväll i Torekov då det fortfarande var 25 grader.1999 i juli. Nu är jag är i södern. Igen. Äntligen.
Maträtterna  på Le Petit Saint-Benoit kostar runt 13 euro. En hundralapp billigare än i Sverige sedan euron förlorat mer än tio procent mot den stolta kronan.Jag väljer mellan Souris d´Agneau och Filet Mignon. Jag får en umärkt Bordeaux på den ovanliga halvlitersflaskan: Ch Carbonneau 2009, en av de största årgångarna alla tider. 140 kronor.Den svenske vinskribenten L.M. Grewins favoritvin Maucaillou finns för 48 Euro helflaska. I övrigt har stället specialiserat sig på de stora bordåslottens andraviner.Klokt.Vinet serveras i små glas. Inte som i Sverige i jättebägare ibland fyllda till brädden. Ociviliserat!
I Frankrike är borden på krogarna ofta mycket små. Och man sitter mycket när andra gäster. Men så är det i folkrika länder. Folk är mycket nära varandra rent fysiskt överallt. I bostäderna, på vägarna, på krogarna.Kanske även i sängen. Och fransmännen verkar gilla det. Ingen större beröringsångest.
Jag börjar tala med paret som slagit sig ned bredvid mitt lilla bord. Han är från Wien från början. Hon från Sofia. Men de bor i Skopje, Makedonien.De smeker varandras händer då och då. De är första gången i Paris och verkar vara på en kärleksresa. Jag får tillfälle att spela Allan på tyska och engelska och berättar vältaligt om den Blå timmen som just väller över oss. 

Mot Frankrike!

Jag är på väg till Paris för att bland annat besöka det franska utrikespolitiska institutet och för att försöka ta reda på den franska inställningen till de omstörtande händelserna i Nordafrika och Mellanöstern. President Zarkozy har ju gått i täten för NATO´s intervention i Libyen. En helomvändning sedan man inte riktigt förstått vad som hände i Tunisien utan där och då först erbjöd stöd åt den nu landsflyktige Ben Ali., Inget europeiskt land har så mycket förfluten historia i området som Frankrike: Marocko, Algeriet, Tunisien, Syrien, Libanon. Och i Frankrike bor fem miljoner muslimer. Kulturellt och ekonomiskt spelar Frankrike en stor roll i dessa områden. Och mycket står på spel. Det gäller att satsa på de rätta hästarna.
I Libyen är det däremot Italien som har haft de bästa kontakterna och de största investeringarna. Regeringen Berlusconi har vårdat relationerna och även betalat ett stort skadestånd för den italienska kolonialtidens övergrepp.Kheddafi lovade för bara något år sedan att se till att utvandrarströmmen från Afrika, som tog sig vägar via Libyen, inte skulle nå Italien och EU. Nu är det ett nytt ballgame som amerikanarna säger. Italien har upplåtit flera baser för NATO-ländernas och Sveriges flygningar in över Libyen. Men den italienska regeringen är egentligen skeptisk till NATO´s militära operationer. Mer tror man i Rom på att pressa Khedaffis närmaset omgivning med övertalning ( och hot )till att överge honom.
Sverige ger sig nu in i ett militärt vågspel med praktiskt taget hela riksdagen bakom sig. Bara Sverigedemokraterna rösta emot, vilket jag tror i längden kan vara en röstvinnande politik. Mycket talar för att NATO´s engagemang i Libyen kan bli långvarigt. Howard McKeon, tung demokrat i den amerikanska kongressen menade igår att NATO måste förbereda sig på att upprätthålla en no fly zone i Libyen lika länge som den i Irak på sin tid. Den varade i nästan tio år. Jag är inte säker på att alla de svenska riksdagsmän som idag röstade för att Sverige skulle delta med Jas Gripen i Libyen riktigt visste vad de röstade på. Finland har legat lågt i denna affär. Jag måste ringa den finske militärattachen och fråga hur finnarena resonerar.
Jag återkommer från Frankrike. Även med något mer lättsmällt gods.