Vid 87 års ålder är Henry Kissinger fortfarande fullt verksam med att skriva böcker och artiklar och att ge dyrbara råd inom utrikes-och säkerhetspolitiken. I ett eget jetplan flyger han runt i världen och träffar toppolitiker men också företagsledare som gärna betalar svindlande summor för hans tolkningar om nutiden och profetior om framtiden.I sitt konsultföretag Kissinger Associates har president Nixons utrikesminister samlat ett mycket erfaret gäng bedömare som alla tillhör den så kallade realistiska skolan när det gäller den internationella politiken.Kissinger, som själv var historieprofessor vid Harvard både före och efter sin tid som politiker menar att utan " the long arc of time " blir all beskrivning av politik och regerande ytligt och missvisande. Det långa tidsperspektivet använder sig Kissinger också av i sin bok om Kina,som just kommit ut. Kissinger var ju den som förberedde USA´s oväntade öppning mot Kina i början av 1970-talet. Och hur mycket visste Kissinger själv om Kina och kinesisk historia när han gav sig iväg till till sitt första möte med Cho en Lai? " Egentligen ingenting!"
Och det är nog ett av de stora problemen med USA´s och ibland också Västeuropas engagemang på olika håll i världen. Inte minst idag i arabvärlden:De som fattar och förbereder besluten är mycket dåligt insatta i " the long arc of time " när det gäller den politiska och kulturella bakgrunden runtom i arabvärlden.
I en lång profile i Financial Times ( den 21 maj )intervjuvas Kissinger av den brittiske, USA-baserade historikern Simon Schama.Han får bla frågan om hur han ser på att USA skall börja dra tillbaka trupper från Afghanistan i sommar.
" Jag vet från personlig erfarenhet ( Vietnam )att när man börjar minska sin närvaro så fortsätter tillbakadragandet obevekligt.Det är som när man äter salta jordnötter. Ju mer man äter. detso mer vill man ha."
Börjar man skära ned på den militära närvaron, frestas man att fortsätta.Men skall man lyckas i en förhandling måste man vara i en styrkeposition. Inte i en position där man är på väg att dra sig ur.
Diehard Kissinger.Nobel fredspristagare och anklagad krigsförbrytare på samma gång. Still going strong. I kommentariat branschen är det ingen merit att vara 30 år gammal. Och Henry är den man vill träffa.Jag har sedan en tid tillbaka en förfrågan hos hans stab om en längre intervjuv med honom för skandinavisk TV. Payback time for the Nobel prize?
Om USA och deras allierade, däribland ju Sverige, drar sig ur Afghanistan ser Kissinger ett Indien och Ryssland som tar landets norra del medan Pakistan gör gemensam sak med talibanerna i söder. " Ett krig mellan Pakistan och Indien, båda kärnvapenmakter, kan bli alltmer sannolikt."
Intervjuvaren Simon Shama återvänder till ämnet Kina:Om Mao hade levt idag vad tror ni han hade haft för åsikt om dagens Kina?
- Jag tror att han hade varit bekymrad.Mao trodde verkligen på att skapa en etisk standard för Kina. Jag tror att dagens kinesiska Yuppies själviskhet hade bekymrat honom mycket".
måndag 23 maj 2011
tisdag 17 maj 2011
P.G.Wodehouse. Still alive!
När man blir något äldre kan man bli invald i olika sällskap. Det känns smickrande. Några har tänkt på ens person och tyckt att man skulle passa in i det eller det sammanhanget. Det är som när man får en present till födelsedagen eller en julklapp: " jaha det är så de ser mig". Och ibland som bekant undrar man varför de tror att jag skulle ha nöje av den boken, eller den författaren.
Jag har tidigare skrivit om det anrika sällskapet IDUN i vilket jag valdes in förra året. I morgon skall jag hålla tal där om " Läget i världen". I all blygsmahet.
Till skillnad mot tex engelsmän är svenskar inte särskilt clubable.
Vi är medlemmar i en klubb för att utöva något:golf,bridge,fiske,segla eller nåt. Inte för att umgås i första hand. Vilket engelsmännen gör på sina klubbar. Och amerikaner.
Häromåret blev jag invald i Wodehouseakademin. Jag blev både glad och överraskad över detta. Jag har visserligen faiblesse för England och för engelsmän. Jag gillar John Cleese, som jag såg för en tid sedan på cirkus i hans " pay my former wife tour". Och tittar då och då ånyå på de tolv vansinniga Faulty Tower programmen. I Rom på pressklubben på 1970-talet vid via della Mercede umgicks jag helst med britterna. Men P.G. Wodehouse?
Sir Pelham Grenville Wodehouse, 1881-1975 var en av de mest lästa författarna någonsin.70 romaner, 200 noveller,libretton skrivna för Gershwin,Cole Porter och andra.I den brittiskt orienterade svenska bildade borgerligheten köptes varje år, under deccenier, en Wodehouse och en Olle Hedberg. I mina föräldrars bibliotek här i Torekov har jag tjugo av varje.
Den svenska Wodehouseakadmin har 14 medlemmar. Av diskretion skall jag inte nämna några andra medlemmars namn. Vi hade årssammankomst med damer häromkvällen hos en ledamot på hans en härliga herrgård i Stockholms skärgård.Kvällen blev så nära en sammankomst på slottet Blanding hos Lord Emsworth som är möjligt. Wodehouse beskriver egentligen en epok som var försvunnen redan då han beskrev den: Det Edwarianska England. Men på ett genialt sätt förmår P.G att beskriva det brittiska klassamhället på samma gång som löjeväckande som något eftertraktat. Ja nästan heroiskt.Alla som träffat engelsmän vet att det bland dom är förbjudet att var en "bore ". Det innebär bland annat att man inte, på svenskars vis, oavbrutet pratar om sig själv eller ställer frågor som " och vad sysslar Du med ". P.G visar att man i konversation om ingenting och allting kan skapa en angenäm, humoristisk atmosfär som inger genuint välbefinnande hos omgivningen.
Wodehouse blir därför tidlös - och det blev även kvällen på svenska Blanding.
P.G eller " mästaren " som han benämns i akademin blev 94 år.När tyskarna tog delar av Frankrike 1940 grep de Wodehouse i hans villa i Le Touquet ( där för övrigt John Clesses " Pang i Bygget " utspelar sig).Wodehouses böcker var populära i Nazityskland där de betraktade Bertie Wooster och andra av hans romanfigurer om avslöjande satir över "den degenererade brittiska överklassen". Wodehouse internerades i ett fångläger i Tyskland.Efter en tid tubbades han att hålla en serie föredrag i tysk radio som sändes till USA. Som då ännu inte inträtt i kriget.Detta var vid tiden för den tyska blitzen över England. Inte populärt. P.G. bodde efter kriget i USA. Flera förslag att adla honom avvisades. Den brittiske ambassadören i Washington på 1970 talet ombads att yttra sig i frågan: Nej, för sjutton, vi kämpar dagligen med att få bort den bild av engelsmannen som Wodehouse beskriver. Att adla honom skulle ge helt fel signaler" Strax före sin död kom dock erkännadet. Lord Emsworth skapare hade blivit Sir.
Kanske upplever Wodehouse en ny vår. Min yngsta dotter hittade häromkvällen " En blyg ung man" ( The small bachelor) från 1937, i bokhyllan.
" Verkar verkligen kul " var hennes verdict, morgonen därpå.
Wodehouse lives!
Jag har tidigare skrivit om det anrika sällskapet IDUN i vilket jag valdes in förra året. I morgon skall jag hålla tal där om " Läget i världen". I all blygsmahet.
Till skillnad mot tex engelsmän är svenskar inte särskilt clubable.
Vi är medlemmar i en klubb för att utöva något:golf,bridge,fiske,segla eller nåt. Inte för att umgås i första hand. Vilket engelsmännen gör på sina klubbar. Och amerikaner.
Häromåret blev jag invald i Wodehouseakademin. Jag blev både glad och överraskad över detta. Jag har visserligen faiblesse för England och för engelsmän. Jag gillar John Cleese, som jag såg för en tid sedan på cirkus i hans " pay my former wife tour". Och tittar då och då ånyå på de tolv vansinniga Faulty Tower programmen. I Rom på pressklubben på 1970-talet vid via della Mercede umgicks jag helst med britterna. Men P.G. Wodehouse?
Sir Pelham Grenville Wodehouse, 1881-1975 var en av de mest lästa författarna någonsin.70 romaner, 200 noveller,libretton skrivna för Gershwin,Cole Porter och andra.I den brittiskt orienterade svenska bildade borgerligheten köptes varje år, under deccenier, en Wodehouse och en Olle Hedberg. I mina föräldrars bibliotek här i Torekov har jag tjugo av varje.
Den svenska Wodehouseakadmin har 14 medlemmar. Av diskretion skall jag inte nämna några andra medlemmars namn. Vi hade årssammankomst med damer häromkvällen hos en ledamot på hans en härliga herrgård i Stockholms skärgård.Kvällen blev så nära en sammankomst på slottet Blanding hos Lord Emsworth som är möjligt. Wodehouse beskriver egentligen en epok som var försvunnen redan då han beskrev den: Det Edwarianska England. Men på ett genialt sätt förmår P.G att beskriva det brittiska klassamhället på samma gång som löjeväckande som något eftertraktat. Ja nästan heroiskt.Alla som träffat engelsmän vet att det bland dom är förbjudet att var en "bore ". Det innebär bland annat att man inte, på svenskars vis, oavbrutet pratar om sig själv eller ställer frågor som " och vad sysslar Du med ". P.G visar att man i konversation om ingenting och allting kan skapa en angenäm, humoristisk atmosfär som inger genuint välbefinnande hos omgivningen.
Wodehouse blir därför tidlös - och det blev även kvällen på svenska Blanding.
P.G eller " mästaren " som han benämns i akademin blev 94 år.När tyskarna tog delar av Frankrike 1940 grep de Wodehouse i hans villa i Le Touquet ( där för övrigt John Clesses " Pang i Bygget " utspelar sig).Wodehouses böcker var populära i Nazityskland där de betraktade Bertie Wooster och andra av hans romanfigurer om avslöjande satir över "den degenererade brittiska överklassen". Wodehouse internerades i ett fångläger i Tyskland.Efter en tid tubbades han att hålla en serie föredrag i tysk radio som sändes till USA. Som då ännu inte inträtt i kriget.Detta var vid tiden för den tyska blitzen över England. Inte populärt. P.G. bodde efter kriget i USA. Flera förslag att adla honom avvisades. Den brittiske ambassadören i Washington på 1970 talet ombads att yttra sig i frågan: Nej, för sjutton, vi kämpar dagligen med att få bort den bild av engelsmannen som Wodehouse beskriver. Att adla honom skulle ge helt fel signaler" Strax före sin död kom dock erkännadet. Lord Emsworth skapare hade blivit Sir.
Kanske upplever Wodehouse en ny vår. Min yngsta dotter hittade häromkvällen " En blyg ung man" ( The small bachelor) från 1937, i bokhyllan.
" Verkar verkligen kul " var hennes verdict, morgonen därpå.
Wodehouse lives!
lördag 14 maj 2011
Västra Karup, Birgit NIlsson och min farfar prosten Anders
Västra Karup på Bjärehalvön kan synas vara ett av rätt många ointressanta ställen runtom i Sverige. Varför hittar man förresten inte några riktigt trista ställen i Frankrike eller Italien? Skulle en fransman gilla Gislaved?
Västra karup består av ett antal bostadshus på ömse sidor av vägen som leder till Torekov. Där finns en sparbank, en småskola och en ICA butik, uppe vid korsvägen som leder till Ängelholm eller Båstad. Butiken som är gammal och privatägd vill ICA med hårda metoder lägga ned därför att den är för liten. Lindströms plågas av allt högre avgifter men kämpar på. Kommer man bara en bit upp i backen ovanför byn har man en vidunderlig utsikt över Skälderviken, Kullen och Hallands Väderö.
I Västra Karup finns också en stor gammal och rätt vacker kyrka med svart hattorn.En del av byggnaden är från 1100 talet. På kyrkogården ligger hovsångerskan Birgit Nilsson begraven. Men under en präktig gravsten, rest och vårdad av församlingen, ligger även min farfar prosten, mina föräldrar och åtskilliga av mina sju fastrar begravna.
Birgit Nilssons gravvård är märklig såtillvida att den pryds av ett idolporträtt av den världs berömda hovsångerskan. På katolska kyrkogårdar finns nästan alltid fotografier av de avlidna. Ofta tagna i ungdomsåren, som i svenska tidningars dödsrunor. Det är rörande med fotot av en nittonåring som begravts på kyrkogården i Jochberg utanför Kitzbuhel efter att ha stupat vid Sedan under försa världskriget.Min farfar prostens foto hänger på väggen i sakristian bland kyrkans andra gudsmän. Min farfar föddes 1848. Han dog 1935 och tjänstgjorde in i det sista.I porträttet börjar jag nu se likheter.
Av en slump träffar jag den nuvarande kyrkoherden: "Ja den allmänna pensionen hade ju inte inrättats. Alla fick jobba in i det sista om man inte hade särskilda avtal. Dessutom är det sant som det sägs att den nye prästen fick ta över änkan".
Min farmor Elin dog dock före min farfar.
Det är också sant att min farfar döpte Birgit Nilsson, som var enda barnet till en bonde i trakten. Vid akten skrek Birgit så kraftigt att min farfar Anders beordrade assisteranade kyrvaktmästarn: "giv henne sudden". Dåtidens napp, en bomullstuss dränkt i brännvin.
Präster på den tiden dominerade sitt fögderi totalt.Han döpte,vigde och begrov. Och husförhörde. Han var ordförande överallt. Västra Karups kyrka rymmer närmare tusen personer. Det var obligatoriskt att gå i kyrkan. Prästen hade förstås också en politisk roll eftersom han var statens man i bygden. Prästen hade järnkoll på befolkningens förehavanden och kunde naturligtvis med hänvisning till vad Bibeln hade att säga, tillhålla sina församlingsbor inte bara när de allmänt gjorde felsteg utan också när de felade i respekt för kungahus och annan överhet.Jag tvivlar på att det fanns bolsjeviker i Västra Karup 1920.
När min farfar sökte prosttjänsten i Västra Karup, efter att ha varit komminister i Torekov, skall Oscar den II ha sagt: Han med de många barnen skall ha tjänsten. Det blev tio barn till slut.
Som överallt annars i Sverige skiftade dialekterna markant på Bjärehalvön ända fram till helt nyligen. Det läser jag i Bjäre hembygds årsbok.Liksom man förstås idag kan höra vem som är värmlänning eller östgöte, kunde man snabbt avgöra vem som var från grannorterna Grevie, Förslöv, Västra Karup eller Torekov. Även orden för många ting var annorlunda från bygd till bygd.När jag talar skånska har jag en tung Bjäre accent. Det hade säkert Birgit Nilsson också när hon talade med sina gamla kamrater.Min farfar däremot talade säkert på ett helt annant sätt eftersom han var från Skabersjö. Långt söderut. Om han inte talade riksskånska.
Västra karup består av ett antal bostadshus på ömse sidor av vägen som leder till Torekov. Där finns en sparbank, en småskola och en ICA butik, uppe vid korsvägen som leder till Ängelholm eller Båstad. Butiken som är gammal och privatägd vill ICA med hårda metoder lägga ned därför att den är för liten. Lindströms plågas av allt högre avgifter men kämpar på. Kommer man bara en bit upp i backen ovanför byn har man en vidunderlig utsikt över Skälderviken, Kullen och Hallands Väderö.
I Västra Karup finns också en stor gammal och rätt vacker kyrka med svart hattorn.En del av byggnaden är från 1100 talet. På kyrkogården ligger hovsångerskan Birgit Nilsson begraven. Men under en präktig gravsten, rest och vårdad av församlingen, ligger även min farfar prosten, mina föräldrar och åtskilliga av mina sju fastrar begravna.
Birgit Nilssons gravvård är märklig såtillvida att den pryds av ett idolporträtt av den världs berömda hovsångerskan. På katolska kyrkogårdar finns nästan alltid fotografier av de avlidna. Ofta tagna i ungdomsåren, som i svenska tidningars dödsrunor. Det är rörande med fotot av en nittonåring som begravts på kyrkogården i Jochberg utanför Kitzbuhel efter att ha stupat vid Sedan under försa världskriget.Min farfar prostens foto hänger på väggen i sakristian bland kyrkans andra gudsmän. Min farfar föddes 1848. Han dog 1935 och tjänstgjorde in i det sista.I porträttet börjar jag nu se likheter.
Av en slump träffar jag den nuvarande kyrkoherden: "Ja den allmänna pensionen hade ju inte inrättats. Alla fick jobba in i det sista om man inte hade särskilda avtal. Dessutom är det sant som det sägs att den nye prästen fick ta över änkan".
Min farmor Elin dog dock före min farfar.
Det är också sant att min farfar döpte Birgit Nilsson, som var enda barnet till en bonde i trakten. Vid akten skrek Birgit så kraftigt att min farfar Anders beordrade assisteranade kyrvaktmästarn: "giv henne sudden". Dåtidens napp, en bomullstuss dränkt i brännvin.
Präster på den tiden dominerade sitt fögderi totalt.Han döpte,vigde och begrov. Och husförhörde. Han var ordförande överallt. Västra Karups kyrka rymmer närmare tusen personer. Det var obligatoriskt att gå i kyrkan. Prästen hade förstås också en politisk roll eftersom han var statens man i bygden. Prästen hade järnkoll på befolkningens förehavanden och kunde naturligtvis med hänvisning till vad Bibeln hade att säga, tillhålla sina församlingsbor inte bara när de allmänt gjorde felsteg utan också när de felade i respekt för kungahus och annan överhet.Jag tvivlar på att det fanns bolsjeviker i Västra Karup 1920.
När min farfar sökte prosttjänsten i Västra Karup, efter att ha varit komminister i Torekov, skall Oscar den II ha sagt: Han med de många barnen skall ha tjänsten. Det blev tio barn till slut.
Som överallt annars i Sverige skiftade dialekterna markant på Bjärehalvön ända fram till helt nyligen. Det läser jag i Bjäre hembygds årsbok.Liksom man förstås idag kan höra vem som är värmlänning eller östgöte, kunde man snabbt avgöra vem som var från grannorterna Grevie, Förslöv, Västra Karup eller Torekov. Även orden för många ting var annorlunda från bygd till bygd.När jag talar skånska har jag en tung Bjäre accent. Det hade säkert Birgit Nilsson också när hon talade med sina gamla kamrater.Min farfar däremot talade säkert på ett helt annant sätt eftersom han var från Skabersjö. Långt söderut. Om han inte talade riksskånska.
torsdag 12 maj 2011
Fortkörning och böter - leve demokratin!
Att köra bil i Sverige bjuder som regel inte på några överraskningar. Eller störd sinnesro. För länge sedan kunde Stockholms bilförare koleriskt skrika " bonnläpp" åt någon med "D" eller "S" på registreringsskylten när den stackars utsocknes inte rörde sig smidigt nog i Tegelbackseleändets virrvarr. Jag vet inte varför beteckningen för hemvist på bilar togs bort i Sverige. I Tyskland och Italien kan man fortfarande ropa " Idiot " eller " Caffone " åt usocknes.
Men! alltjämt kan man bli kallsvettig i trafiken i Sverige. Två egna erfarenheter nyligen. Idag på förmiddagen gled jag charmant nedför E 4 an söderut. En bil framför mig strax före Nyköping höll 105 km i timmen. Jag gick ut i vänsterfil, ökade hastigheten förstås. Och just när jag passerade bilen såg jag i högra ögonvrån en parkerad polisbil och en polis på motorcykel. Jag bromsade ned, på ögontjänares vis, la mig i högerfilen igen. Men såg polisen på motorcyklen sätta iväg. Efter mig? Kanske det. Ett stort obehag drog över mig. Konflikt med rättvisan. Jagad av polisen. Han följde efter mig och sen strax innan en avfart gick han upp jämsides, tittade på mig,vevade vant och kraftfull med högerarmen, indikerande att jag skulle köra in på avfartsvägen.Först tänkte jag: fan var det nittio här, höll jag 121 vid omkörningen. Blir jag av med körkortet?
Tre kvinnliga poliser och ett par bilar väntade på mig. Jag hann tänka: hur mycket alkohol drack jag igår kväll? Hjälper det att det var en överdådig Ch Talbot 1995? Har jag förbrännt allt? Alltså i statens våld, uniformer runt mig, snabba motorcyklar, obevekliga tjänstemän, blåsapparater, körkortskontroll. Nå den mycket söta och unga kvinnliga konstapeln, Emelie , sa att jag kört 118. Och att det blev 1.500 kronor. Och ville jag ha ett inbetalningskort direkt eller driva det i domstol?
Jag tog det första men sa samtidigt: Från Södertälje och hit har mer än hälften av alla bilar hållit mellan 114 och 129. Och några mer än så.
- Vi vet, sa hon. Det är därför vi står här. Men det underliga var att under de tio minuter hon behandlade mig stoppades ingen annan bil.
Nå någon alkohol fanns inte kvar. Och körkortet fick jag behålla. Det fick jag däremot inte för några år sedan när jag körde 121 på sista vägen till Arlanda flygplats där det är 90 och inte 110 som jag trodde.
Och igår på Södermälarstrand var det stor kontroll 0930 på morgonen. Där jag givetvis blev invinkad. Men blev förklarad oskyldig.
De här händelserna kommer som en blixt från en klar himmel:från en totalt lugn och rosig dagssituation är man plötsligt i den demokratiska statens
första prövande fångstnät. Jag klarade mig ur. Men de som inte gör det kan komma i stora besvär. Jag tänker på en arbetskamrat som druckit för mycket en kväll, blev tagen, fick nån månads fängelse, blev av med körkortet. Men för att få det tillbaka måste han bevisa att han inte var beroende av alkhol. Hur bevisar man det?
Jag tänker på Kamratpostens chefredaktör Ola Lindholm som grips av polis efter en fotbollsmatch, avtvingas urinprov som innehåller substans tydande på att han tagit kokain. Expressen hänger ut honom med namn, han blir suspenderad från sitt jobb på TV och på sin tidning utan att han dömts av domstol. Och hur stora rubriker blir det om han frikänns?
Men framför allt tänker jag på de många länder där polis, militär och myndigheter när som helst kan gripa medborgare, hålla dom fängslade, tortera dom och ofta utan någon juridisk process spärra in dom i många år eller helt enkelt ta livet av dom.
Och som ett exempel på vilken slags, nästa naiv, rättsstat Sverige är:
Häromdagen på den hårt trafikerade Långholmsgatan som från Hornstull leder upp på Västerbron i Stockholm satt ett fyrtiotal miljaktivister i den ena filen. I protest mot den ökande biltrafiken. Livsfarligt för dom och blockerande trafiken för de flesta. Jag kände mig som arg major på Östermalm och frågade en av de många poliser som övervakade det hela:
- Har dom tillstånd att demonstrera på ett sådant här farligt ställe.
- Nej, sa den ungen polismannen,men vår uppgift är att se till att de kan utöva sina demokratiska rättigheter att demonstrera. Har de brutit mot lagen blir det en senare fråga.
1.500 kronor i böter för fortkörning. Ja kör till för det!
Men! alltjämt kan man bli kallsvettig i trafiken i Sverige. Två egna erfarenheter nyligen. Idag på förmiddagen gled jag charmant nedför E 4 an söderut. En bil framför mig strax före Nyköping höll 105 km i timmen. Jag gick ut i vänsterfil, ökade hastigheten förstås. Och just när jag passerade bilen såg jag i högra ögonvrån en parkerad polisbil och en polis på motorcykel. Jag bromsade ned, på ögontjänares vis, la mig i högerfilen igen. Men såg polisen på motorcyklen sätta iväg. Efter mig? Kanske det. Ett stort obehag drog över mig. Konflikt med rättvisan. Jagad av polisen. Han följde efter mig och sen strax innan en avfart gick han upp jämsides, tittade på mig,vevade vant och kraftfull med högerarmen, indikerande att jag skulle köra in på avfartsvägen.Först tänkte jag: fan var det nittio här, höll jag 121 vid omkörningen. Blir jag av med körkortet?
Tre kvinnliga poliser och ett par bilar väntade på mig. Jag hann tänka: hur mycket alkohol drack jag igår kväll? Hjälper det att det var en överdådig Ch Talbot 1995? Har jag förbrännt allt? Alltså i statens våld, uniformer runt mig, snabba motorcyklar, obevekliga tjänstemän, blåsapparater, körkortskontroll. Nå den mycket söta och unga kvinnliga konstapeln, Emelie , sa att jag kört 118. Och att det blev 1.500 kronor. Och ville jag ha ett inbetalningskort direkt eller driva det i domstol?
Jag tog det första men sa samtidigt: Från Södertälje och hit har mer än hälften av alla bilar hållit mellan 114 och 129. Och några mer än så.
- Vi vet, sa hon. Det är därför vi står här. Men det underliga var att under de tio minuter hon behandlade mig stoppades ingen annan bil.
Nå någon alkohol fanns inte kvar. Och körkortet fick jag behålla. Det fick jag däremot inte för några år sedan när jag körde 121 på sista vägen till Arlanda flygplats där det är 90 och inte 110 som jag trodde.
Och igår på Södermälarstrand var det stor kontroll 0930 på morgonen. Där jag givetvis blev invinkad. Men blev förklarad oskyldig.
De här händelserna kommer som en blixt från en klar himmel:från en totalt lugn och rosig dagssituation är man plötsligt i den demokratiska statens
första prövande fångstnät. Jag klarade mig ur. Men de som inte gör det kan komma i stora besvär. Jag tänker på en arbetskamrat som druckit för mycket en kväll, blev tagen, fick nån månads fängelse, blev av med körkortet. Men för att få det tillbaka måste han bevisa att han inte var beroende av alkhol. Hur bevisar man det?
Jag tänker på Kamratpostens chefredaktör Ola Lindholm som grips av polis efter en fotbollsmatch, avtvingas urinprov som innehåller substans tydande på att han tagit kokain. Expressen hänger ut honom med namn, han blir suspenderad från sitt jobb på TV och på sin tidning utan att han dömts av domstol. Och hur stora rubriker blir det om han frikänns?
Men framför allt tänker jag på de många länder där polis, militär och myndigheter när som helst kan gripa medborgare, hålla dom fängslade, tortera dom och ofta utan någon juridisk process spärra in dom i många år eller helt enkelt ta livet av dom.
Och som ett exempel på vilken slags, nästa naiv, rättsstat Sverige är:
Häromdagen på den hårt trafikerade Långholmsgatan som från Hornstull leder upp på Västerbron i Stockholm satt ett fyrtiotal miljaktivister i den ena filen. I protest mot den ökande biltrafiken. Livsfarligt för dom och blockerande trafiken för de flesta. Jag kände mig som arg major på Östermalm och frågade en av de många poliser som övervakade det hela:
- Har dom tillstånd att demonstrera på ett sådant här farligt ställe.
- Nej, sa den ungen polismannen,men vår uppgift är att se till att de kan utöva sina demokratiska rättigheter att demonstrera. Har de brutit mot lagen blir det en senare fråga.
1.500 kronor i böter för fortkörning. Ja kör till för det!
måndag 9 maj 2011
President Obamas triumf - but it´s the economy stupid!
För president Obama blev bin Ladens död en stor framgång. När det väl blev klart var Al Qaedaledaren befann sig blev det nödvändigt att agera.Hade operationen misslyckats och Bin Laden lyckats att fly hade nog Obama över en natt förvandlats till en " lame duck". Hans chanser att bli återvald för en ny fyraårsperiod nästa år hade varit små.1980 misslyckades president Carter med att frita den amerikanska gisslan i Iran. Därmed försvann Carters chanser att bli återvald.Och banade istället vägen för Ronald Reagans ganska magnifika åttaåriga presidentskap. Kritiken mot Obama att han har svårt att besluta sig, att han är för cerebral, för oerfaren, för ung osv , undanröjdes när han tog beslutet att röja Bin Laden ur vägen. Inte genom att bomba hela Bin Ladens husområde i Abbottabad utan genom beslutet att skjuta honom." Man to man", så att säga. Obamas ansiktsuttryck på bilden från the situation room visar vad som stod på spel. Presidenten i uppknäppt tenniströja hade just avverkat nio hål golf. I det höga spelet i Abbottabad visade Obama beslutsamhet och ledarskap som är helt nödvändigt för att de amerikanska väljarna skall ge honom förtroende. Mycket riktigt sköt hans ratings genast i höjden. Och den samlade bedömarkåren, kommentariatet, var enig i berömmet. Liksom faktiskt också Obamas politiska motståndare bland republikanerna. Där ännu åtminstone tolv personer kan bli partiets slutgiltiga kandidat i presidentvalet nästa år.
Men som det brukar sägas: inga politiska val vinns på grund av utrikespolitiska framgångar. Inför de svenska riksdagsvalen i höstas bjöd jag in alla de svenska riksdagspartiernas ledare till Utrikespolitiska Institutet för att de en och en skulle kunna ge sitt partis syn på Sveriges utrikes- och säkerhetspolitik. Alla tackade nej.
It´s the economy stupid!,som väl president Clinton myntade på sin tid, som avgör. Och på det området har president Obama fortfarande mycket att göra.
Underskotten i USA´s budget och handelbalans är enorma. Att höja skatter är inte populärt i USA. Och att dra ned på den federala statens utgifter kan också sätta igång en ny ekonomisk nedgång. Och öka arbetslösheten som just nu ligger på 9 procent.
Samtidigt kommer siffror som säger att jakten på den islamistiska terrorismen sedan 11 september 2001 har kostat 2000 miljarder dollar. Möjligen kan undanröjandet av Bin Laden minska utgifterna för USA på det området. Men säkert är det inte. Det är inte alla människor runt om i världen som strävar efter liberala, pluralistiska, egalitära demokratier som den i Sverige eller i USA. Även om vi gärna vill tro det. Och önskar det.
Men som det brukar sägas: inga politiska val vinns på grund av utrikespolitiska framgångar. Inför de svenska riksdagsvalen i höstas bjöd jag in alla de svenska riksdagspartiernas ledare till Utrikespolitiska Institutet för att de en och en skulle kunna ge sitt partis syn på Sveriges utrikes- och säkerhetspolitik. Alla tackade nej.
It´s the economy stupid!,som väl president Clinton myntade på sin tid, som avgör. Och på det området har president Obama fortfarande mycket att göra.
Underskotten i USA´s budget och handelbalans är enorma. Att höja skatter är inte populärt i USA. Och att dra ned på den federala statens utgifter kan också sätta igång en ny ekonomisk nedgång. Och öka arbetslösheten som just nu ligger på 9 procent.
Samtidigt kommer siffror som säger att jakten på den islamistiska terrorismen sedan 11 september 2001 har kostat 2000 miljarder dollar. Möjligen kan undanröjandet av Bin Laden minska utgifterna för USA på det området. Men säkert är det inte. Det är inte alla människor runt om i världen som strävar efter liberala, pluralistiska, egalitära demokratier som den i Sverige eller i USA. Även om vi gärna vill tro det. Och önskar det.
lördag 7 maj 2011
Ryan och Norwegian -underbar nyordning. Men SAS stånkar och drömmer
Flyget ned till Nice från Stockholm med Norwegian kostade 550 kronor. Tillbaka med SAS blev priset 950 kronor.Med de nya lågprisbolagen blev det möjligt att ge sig av när som helst och till nästan var som helst i Europa.För det mest för mycket låga priser.De gamla fina bolagen har tvingats hänga på.
Med en rysning kommer jag ihåg tiden då SAS, British Airways, Lufthansa och de andra pösiga bolagen utestängde all konkurrens i det europeiska luftrummet och via karteller tvingade oss resenärer att resa tur och retur på fasta tider och till höga priser. Och samma priser vare sig man valde Air France eller SAS till Paris. Och valde man ombokningsbara biljetter eller enkel biljetter blev priserna astronomiska. Skulle man sedan vidare till Marseille t.ex med franskt inrikesflyg kunde en tur och returresa gå på 7.000. Alltså ungefär som det alltjämt är om man flyger Karlskrona Luleå tor.
Visst det fanns charter. Men då skulle man vara borta en vecka minst och ha hotell och clubextra med club 33 ingående i priset. Så där höll det på i över 50 år.
Nu får SAS och de andra gamla änkenåderna anpassa sig och förödmjuka sig. Och spela det spel som Ryan, Norwegian, Easy Jet och vad de heter har blivit mästare på. Det är underbart att bara gå in på nätet och skaffa en bijett till Krakow, Pula, Palermo eller Venedig. Och dra. Hemresan kan man vänta med att bestämma. Och vill man ändra sig går det också bra mot ett mindre tillägg. Jag frågade nyligen min gamle kamrat och kollega på Club 33 i Rimini Jan Carlzon, som sen blev SAS chef, varför man inte såg att den här utvecklingen skulle komma?
- Det gick inte att förutse, regleringen var så fast och så total. Och när EU´s fria rörlighet slog igenom blev vi alla gamla halvstatliga bolag tagna på sängen.
Och då hade ändå Janne när han efter sejouren på Vingresor blev bas för Linjeflyg revolutionerat prissättningen så att ju senare du köpte en biljett Sthhlm - Ängelholm ju mindre betalade Du. Allt efter mönster av dåtidens charterflyg. Idag på alla bolag är det underligt nog tvärtom: ju tidigare Du bokar biljetten desto billigare är det.
Men förnäma, nostalgiska SAS kan inte glömma flydda tider.När jag på väg till Paris välkomnas av kabinpersonalen riktas de första orden till " er i businessklass ( vilket för dagen är en person ). Omsorgsfullt redogörs för den stekta rödspätta som denne person skall få äta utan kostnad till lunch. Därefter talas det i något mindre inställsam ton om den gratis smörgås som två personer i " economy extra " skall få. Och sen som ett rapp på käften blir vi 145 personer i economy meddelade i en lätt nedlåtande ton vad vi kan köpa av dryck och föda. SAS gräver sin grav på detta sätt genom att inte fatta att det bara är en och annan knalltorsk som betalar 9.000 kronor Sthlm Paris för att sitta med en decimeter mer mellanrum mellan stolarna och gratis få en uppvärmd spätta.
På Norwegian och Ryan är det raka rör: samma klass, alla betalar för vad de inmundigar, personalen säljer så att det ryker om det, och flyplatserna eller terminalerna är för det mesta små och effektiva som i Ronneby.
Till slut.I och med att särskilt Ryan landar ofta i avsides bygder får dessa en kraftig ekonomisk injektion ungefär som när de första tågen kom till Falköping eller andra tidigare okända orter. I Beziér,t.ex,i Languedoc vid franska Medelhavet,får Ryan betalt ordentligt av kommun och region för att överhuvudtaget komma dit. Som i Nyköping ungefär.
Det hela är en underbar nyordning.
Med en rysning kommer jag ihåg tiden då SAS, British Airways, Lufthansa och de andra pösiga bolagen utestängde all konkurrens i det europeiska luftrummet och via karteller tvingade oss resenärer att resa tur och retur på fasta tider och till höga priser. Och samma priser vare sig man valde Air France eller SAS till Paris. Och valde man ombokningsbara biljetter eller enkel biljetter blev priserna astronomiska. Skulle man sedan vidare till Marseille t.ex med franskt inrikesflyg kunde en tur och returresa gå på 7.000. Alltså ungefär som det alltjämt är om man flyger Karlskrona Luleå tor.
Visst det fanns charter. Men då skulle man vara borta en vecka minst och ha hotell och clubextra med club 33 ingående i priset. Så där höll det på i över 50 år.
Nu får SAS och de andra gamla änkenåderna anpassa sig och förödmjuka sig. Och spela det spel som Ryan, Norwegian, Easy Jet och vad de heter har blivit mästare på. Det är underbart att bara gå in på nätet och skaffa en bijett till Krakow, Pula, Palermo eller Venedig. Och dra. Hemresan kan man vänta med att bestämma. Och vill man ändra sig går det också bra mot ett mindre tillägg. Jag frågade nyligen min gamle kamrat och kollega på Club 33 i Rimini Jan Carlzon, som sen blev SAS chef, varför man inte såg att den här utvecklingen skulle komma?
- Det gick inte att förutse, regleringen var så fast och så total. Och när EU´s fria rörlighet slog igenom blev vi alla gamla halvstatliga bolag tagna på sängen.
Och då hade ändå Janne när han efter sejouren på Vingresor blev bas för Linjeflyg revolutionerat prissättningen så att ju senare du köpte en biljett Sthhlm - Ängelholm ju mindre betalade Du. Allt efter mönster av dåtidens charterflyg. Idag på alla bolag är det underligt nog tvärtom: ju tidigare Du bokar biljetten desto billigare är det.
Men förnäma, nostalgiska SAS kan inte glömma flydda tider.När jag på väg till Paris välkomnas av kabinpersonalen riktas de första orden till " er i businessklass ( vilket för dagen är en person ). Omsorgsfullt redogörs för den stekta rödspätta som denne person skall få äta utan kostnad till lunch. Därefter talas det i något mindre inställsam ton om den gratis smörgås som två personer i " economy extra " skall få. Och sen som ett rapp på käften blir vi 145 personer i economy meddelade i en lätt nedlåtande ton vad vi kan köpa av dryck och föda. SAS gräver sin grav på detta sätt genom att inte fatta att det bara är en och annan knalltorsk som betalar 9.000 kronor Sthlm Paris för att sitta med en decimeter mer mellanrum mellan stolarna och gratis få en uppvärmd spätta.
På Norwegian och Ryan är det raka rör: samma klass, alla betalar för vad de inmundigar, personalen säljer så att det ryker om det, och flyplatserna eller terminalerna är för det mesta små och effektiva som i Ronneby.
Till slut.I och med att särskilt Ryan landar ofta i avsides bygder får dessa en kraftig ekonomisk injektion ungefär som när de första tågen kom till Falköping eller andra tidigare okända orter. I Beziér,t.ex,i Languedoc vid franska Medelhavet,får Ryan betalt ordentligt av kommun och region för att överhuvudtaget komma dit. Som i Nyköping ungefär.
Det hela är en underbar nyordning.
onsdag 4 maj 2011
Cote d Azur och hur en dag blir två i Callian
Varje dag betar jag av en ny liten stad uppe på en höjd här i alpe maritimes sluttningar ovanför franska Rivieran. " Sjöalperna " som området underligt nog översätts till svenska. Innan avfärden handlar vi dock bröd i ett av Frankrikes säkert hundratusentals Boulangerier. Fransmän står inte ut utan färskt bröd. Bagerierna bakar nytt flera gånger om dagen. Och särskilt på morgonen och före lunch, cyklar och går folk med de långa färska baguetterna under armen. Överallt säger alla Bon Jour när man kommer och bon journée när man går. Man känner sig uppskattad av detta och man får i tidiga morgonen en mänsklig kontakt. Och ännu bättre blir det när jag håller upp dörren till bageriet för en kvinna och hon då säger " Merci beaucoup, tres gentile monsieur! På min ära. Nästan en flört i morgonstunden.
Jag köper Le Figaro, lokaltidningen Nice Matin och den amerikanska men parisredigerade Herald Tribune.New York Times europabarn.Författaren, tillika husvakten läser inte papperstidningar längre utan hittar allt på nätet. Men så blir han också ohjälpligt förlorad när strömmen plötsligt avbryts ett par timmar. Förnöjt läser jag i min pappers Le Figaro om det fantastiska omintetgörandet av Bin Laden.
Jag beger mig på vindlande vägar upp till staden Callian tjugo minuter bort. Den finns inte beskriven i några guideböcker. Därtill är den för oansenlig bland Frankrikes tusentals fabulösa sevärdheter. Men Callian är värt en omväg. 3.000 invånare, två slott, en kyrka, fem resturanger och ett antal barer.På så sätt inget märkvärdigt. Men när jag går i de smala gränderna upp mot castellet går jag genom hela den lilla staden historia. Inte ett nybyggt hus någonstans. Man fattar inte hur de har kunnat skaffa sig de moderna bekvämligheter som förstås också alla fransmän vill ha. Jag är i Provence. Men långt från kustens Cannes, Antibes, St Tropez och allt det där. Det känns befriande att inte alltid behöva ha havet som replipunkt. Från en servering vid ett glas svalt vitt vin, en skål med oliver ser jag ut över det terrasserade landskapet. Alla husen, de såväl i de små städerna på höjderna som de spridda i dalgångarna, är beiga i färgerna. Både i takens tegel och i fasaderna. Har man här som i Tyrolen och i Schweiz förordningar om att hus skall ha traditionella utseenden och färger? Vilket säkert inte är fallet tex på Bjärehalvön där hus kan se ut hur fan som helst. På andra sidan dalen ser jag Montaroux där jag var igår. Och vänder jag på huvudet Fayence dit jag tänker mig i morgon. Inga berömdheter, men extravaganta skönheter med kontinuitet i bebyggelsen ned till 700-talet.
På en plakett utanför kastellet på höjden står det " Prince de Callian 1030-1421. OK. I kyrkan Notre- Dame - de l´assumption , som för all del byggdes på 1700-talet finns en relik av en flicka från trakten som blev helgonet Sainte Maxime. Från 700-talet. I kyrkan, så hugsvalande, från värmen därutanför, finns även en tavla där invånarna i procession ber om regn. Det var innan Cote d´Azur levde på annat än turismen.
Liksom i södra Italien avstannar all verksamhet prick klockan ett i Callian. Jalusierna dras ned för butikerna, folk skyndar hem för mat och sömn och kanske lite amour. Två och en halv timme har de på sig. Sedan mornar de sig och ger sig ut i en ny dag i eftermiddagens svalka och kvällens löften.På så vis gör de en dag till två och dubblerar livet. Magnifique!
Det är en bra årstid att vara i Provence. Ännu grönt överallt och med präktiga jasminer längs fasaderna. Och inte särskilt mycket folk. Att vandra genom Callians gränder efter lunchen med det goda lantvinet på Les Rendez vous är en stor lisa. Jag går omväxlande i värmande sol och i sval skugga. Klockan är två och ingen av Callians tretusen invånare syns till.
Jag köper Le Figaro, lokaltidningen Nice Matin och den amerikanska men parisredigerade Herald Tribune.New York Times europabarn.Författaren, tillika husvakten läser inte papperstidningar längre utan hittar allt på nätet. Men så blir han också ohjälpligt förlorad när strömmen plötsligt avbryts ett par timmar. Förnöjt läser jag i min pappers Le Figaro om det fantastiska omintetgörandet av Bin Laden.
Jag beger mig på vindlande vägar upp till staden Callian tjugo minuter bort. Den finns inte beskriven i några guideböcker. Därtill är den för oansenlig bland Frankrikes tusentals fabulösa sevärdheter. Men Callian är värt en omväg. 3.000 invånare, två slott, en kyrka, fem resturanger och ett antal barer.På så sätt inget märkvärdigt. Men när jag går i de smala gränderna upp mot castellet går jag genom hela den lilla staden historia. Inte ett nybyggt hus någonstans. Man fattar inte hur de har kunnat skaffa sig de moderna bekvämligheter som förstås också alla fransmän vill ha. Jag är i Provence. Men långt från kustens Cannes, Antibes, St Tropez och allt det där. Det känns befriande att inte alltid behöva ha havet som replipunkt. Från en servering vid ett glas svalt vitt vin, en skål med oliver ser jag ut över det terrasserade landskapet. Alla husen, de såväl i de små städerna på höjderna som de spridda i dalgångarna, är beiga i färgerna. Både i takens tegel och i fasaderna. Har man här som i Tyrolen och i Schweiz förordningar om att hus skall ha traditionella utseenden och färger? Vilket säkert inte är fallet tex på Bjärehalvön där hus kan se ut hur fan som helst. På andra sidan dalen ser jag Montaroux där jag var igår. Och vänder jag på huvudet Fayence dit jag tänker mig i morgon. Inga berömdheter, men extravaganta skönheter med kontinuitet i bebyggelsen ned till 700-talet.
På en plakett utanför kastellet på höjden står det " Prince de Callian 1030-1421. OK. I kyrkan Notre- Dame - de l´assumption , som för all del byggdes på 1700-talet finns en relik av en flicka från trakten som blev helgonet Sainte Maxime. Från 700-talet. I kyrkan, så hugsvalande, från värmen därutanför, finns även en tavla där invånarna i procession ber om regn. Det var innan Cote d´Azur levde på annat än turismen.
Liksom i södra Italien avstannar all verksamhet prick klockan ett i Callian. Jalusierna dras ned för butikerna, folk skyndar hem för mat och sömn och kanske lite amour. Två och en halv timme har de på sig. Sedan mornar de sig och ger sig ut i en ny dag i eftermiddagens svalka och kvällens löften.På så vis gör de en dag till två och dubblerar livet. Magnifique!
Det är en bra årstid att vara i Provence. Ännu grönt överallt och med präktiga jasminer längs fasaderna. Och inte särskilt mycket folk. Att vandra genom Callians gränder efter lunchen med det goda lantvinet på Les Rendez vous är en stor lisa. Jag går omväxlande i värmande sol och i sval skugga. Klockan är två och ingen av Callians tretusen invånare syns till.
tisdag 3 maj 2011
Tankar om Bin Laden från franska sjöalper
Jag sitter på terrassen till en vit villa någon mil ovanför Cannes och äter
frukost i den klara provencalska morgonen då Svenska dagbladet ringer. En upphetsad reporter berättar att hon just sett bilder på TV hur president Obama med spänt anlete ser dödsskjutningen av Osama bin Laden i realtid.Och nu vill reportern veta vad jag tror att presidenten tänker när han sitter där.
Jag vad skall man säga? Igår eftermiddag på väg upp hit från flygplatsen i Nizza ville TV 4 ha en kommentar om vad jag trodde att mordet på Bin Laden skulle betyda för den islamska terrorismens omedelbara framtid.Jag önskar att det vackra vita husets ägare, världsreportern, var här, så att jag kunde diskutera det hela med honom. Men han är på kryssning i Medelhavet med sin vackra hustru. Så jag får hålla till godo med kommentarer från hans kattvakt och poolskötare som även är bestsellerförfattare av böcker om svenska upptäcksresande.
När jag nu på eftermiddagen något satt mig in vad som hänt genom att läsa Herald Tribune och Le Figaro på den utmärkta resturangen La Marina i den lilla medeltida staden Montauroux alldeles ovanför huset här kan man kanske svara så här på frågorna frågorna:President Obama blev informerad för en tid sedan var Bin Laden befann sig.Det var Obama som till slut bestämde hur USA s fiende nummer ett skulle oskadliggöras. Om aktionen misslyckades skulle Obama kunna vara lika illa ute som när president Carter i början av 1980-talet beslöt om operation Eagel Claw för att frita den amerikanska gisslan i Iran. Men misslyckades skändligen.Carter förlorade det påföljande presidentvalet till Ronald Reagan. När Obama i realtid tittade på attacken mot Bin Laden låg nog hans möjligheter att återväljas till president nästa år i vågskålen. Det var nog ett av skälen till det spända ansiktsuttrycket.
Författaren tillika kattvårdaren häruppe bland de begynnande sjöalperna tror inte att Bin Ladens död kommer att medföra hämdattacker från Al Quaidas sid. Jag tror att han har fel. Bin Laden har blivit en ikon för många och den kallblodiga avrättningen har upprört många i arabvärlden. Och på andra håll. Jag är säker på att säkerhetstjänster runt om i världen nu skärper vaksamheten. Även i Sverige.
" C´est un grand chose ca avec Bin Ladin, säger jag oidiomatiskt till ägarparet på resturang La Marina på Place de la Rouguiere i Montaroux när jag betalar för en halv pichet rouge och en salade campagnarde.
" Oui biensur. monsieur, säger mannen. Det här är en händelse som trängt igenom globalt på ett enastående sätt.
"Fy fan vilken bra story" hade kanske min frånvarande värd sagt om han hade varit här. Och därmed ekande Expressens legendariske redaktionschefs Sigge Ågren ord.Den gången John F. Kennedy mördades i Dallas.
Utan alla jämförelser i övrigt
frukost i den klara provencalska morgonen då Svenska dagbladet ringer. En upphetsad reporter berättar att hon just sett bilder på TV hur president Obama med spänt anlete ser dödsskjutningen av Osama bin Laden i realtid.Och nu vill reportern veta vad jag tror att presidenten tänker när han sitter där.
Jag vad skall man säga? Igår eftermiddag på väg upp hit från flygplatsen i Nizza ville TV 4 ha en kommentar om vad jag trodde att mordet på Bin Laden skulle betyda för den islamska terrorismens omedelbara framtid.Jag önskar att det vackra vita husets ägare, världsreportern, var här, så att jag kunde diskutera det hela med honom. Men han är på kryssning i Medelhavet med sin vackra hustru. Så jag får hålla till godo med kommentarer från hans kattvakt och poolskötare som även är bestsellerförfattare av böcker om svenska upptäcksresande.
När jag nu på eftermiddagen något satt mig in vad som hänt genom att läsa Herald Tribune och Le Figaro på den utmärkta resturangen La Marina i den lilla medeltida staden Montauroux alldeles ovanför huset här kan man kanske svara så här på frågorna frågorna:President Obama blev informerad för en tid sedan var Bin Laden befann sig.Det var Obama som till slut bestämde hur USA s fiende nummer ett skulle oskadliggöras. Om aktionen misslyckades skulle Obama kunna vara lika illa ute som när president Carter i början av 1980-talet beslöt om operation Eagel Claw för att frita den amerikanska gisslan i Iran. Men misslyckades skändligen.Carter förlorade det påföljande presidentvalet till Ronald Reagan. När Obama i realtid tittade på attacken mot Bin Laden låg nog hans möjligheter att återväljas till president nästa år i vågskålen. Det var nog ett av skälen till det spända ansiktsuttrycket.
Författaren tillika kattvårdaren häruppe bland de begynnande sjöalperna tror inte att Bin Ladens död kommer att medföra hämdattacker från Al Quaidas sid. Jag tror att han har fel. Bin Laden har blivit en ikon för många och den kallblodiga avrättningen har upprört många i arabvärlden. Och på andra håll. Jag är säker på att säkerhetstjänster runt om i världen nu skärper vaksamheten. Även i Sverige.
" C´est un grand chose ca avec Bin Ladin, säger jag oidiomatiskt till ägarparet på resturang La Marina på Place de la Rouguiere i Montaroux när jag betalar för en halv pichet rouge och en salade campagnarde.
" Oui biensur. monsieur, säger mannen. Det här är en händelse som trängt igenom globalt på ett enastående sätt.
"Fy fan vilken bra story" hade kanske min frånvarande värd sagt om han hade varit här. Och därmed ekande Expressens legendariske redaktionschefs Sigge Ågren ord.Den gången John F. Kennedy mördades i Dallas.
Utan alla jämförelser i övrigt
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)