Cote d Azur och hur en dag blir två i Callian

Varje dag betar jag av en ny liten stad uppe på en höjd här i alpe maritimes sluttningar ovanför franska Rivieran. " Sjöalperna " som området underligt nog översätts till svenska. Innan avfärden handlar vi dock bröd i ett av Frankrikes säkert hundratusentals Boulangerier. Fransmän står inte ut utan färskt bröd. Bagerierna bakar nytt flera gånger om dagen. Och särskilt på morgonen och före lunch, cyklar och går folk med de långa färska baguetterna under armen. Överallt säger alla Bon Jour när man kommer och bon journée när man går. Man känner sig uppskattad av detta och man får i tidiga morgonen en mänsklig kontakt. Och ännu bättre blir det när jag håller upp dörren till bageriet för en kvinna och hon då säger " Merci beaucoup, tres gentile monsieur! På min ära. Nästan en flört i morgonstunden.
Jag köper Le Figaro, lokaltidningen Nice Matin och den amerikanska men parisredigerade Herald Tribune.New York Times europabarn.Författaren, tillika husvakten läser inte papperstidningar längre utan hittar allt på nätet. Men så blir han också ohjälpligt förlorad när strömmen plötsligt avbryts ett par timmar. Förnöjt läser jag i min pappers Le Figaro om det fantastiska omintetgörandet av Bin Laden.
Jag beger mig på vindlande vägar upp till staden Callian tjugo minuter bort. Den finns inte beskriven i några guideböcker. Därtill är den för oansenlig bland Frankrikes tusentals fabulösa sevärdheter. Men Callian är värt en omväg. 3.000 invånare, två slott, en kyrka, fem resturanger och ett antal barer.På så sätt inget märkvärdigt. Men när jag går i de smala gränderna upp mot castellet går jag genom hela den lilla staden historia. Inte ett nybyggt hus någonstans. Man fattar inte hur de har kunnat skaffa sig de moderna bekvämligheter som förstås också alla fransmän vill ha. Jag är i Provence. Men långt från kustens Cannes, Antibes, St Tropez och allt det där. Det känns befriande att inte alltid behöva ha havet som replipunkt. Från en servering vid ett glas svalt vitt vin, en skål med oliver ser jag ut över det terrasserade landskapet. Alla husen, de såväl i de små städerna på höjderna som de spridda i dalgångarna, är beiga i färgerna. Både i takens tegel och i fasaderna. Har man här som i Tyrolen och i Schweiz förordningar om att hus skall ha traditionella utseenden och färger? Vilket säkert inte är fallet tex på Bjärehalvön där hus kan se ut hur fan som helst. På andra sidan dalen ser jag Montaroux där jag var igår. Och vänder jag på huvudet Fayence dit jag tänker mig i morgon. Inga berömdheter, men extravaganta skönheter med kontinuitet i bebyggelsen ned till 700-talet.
På en plakett utanför kastellet på höjden står det " Prince de Callian 1030-1421. OK. I kyrkan Notre- Dame - de l´assumption , som för all del byggdes på 1700-talet finns en relik av en flicka från trakten som blev helgonet Sainte Maxime. Från 700-talet. I kyrkan, så hugsvalande, från värmen därutanför, finns även en tavla där invånarna i procession ber om regn. Det var innan Cote d´Azur levde på annat än turismen.
Liksom i södra Italien avstannar all verksamhet prick klockan ett i Callian. Jalusierna dras ned för butikerna, folk skyndar hem för mat och sömn och kanske lite amour. Två och en halv timme har de på sig. Sedan mornar de sig och ger sig ut i en ny dag i eftermiddagens svalka och kvällens löften.På så vis gör de en dag till två och dubblerar livet. Magnifique!
Det är en bra årstid att vara i Provence. Ännu grönt överallt och med präktiga jasminer längs fasaderna. Och inte särskilt mycket folk. Att vandra genom Callians gränder efter lunchen med det goda lantvinet på Les Rendez vous är en stor lisa. Jag går omväxlande i värmande sol och i sval skugga. Klockan är två och ingen av Callians tretusen invånare syns till.