Grekland går sista ronden?

Det blev inte riktigt som väntat med EU´s fortsatta stöd till det konkursmässiga Grekland.För att släppa loss mer pengar till den besvärliga medlemmen på södra Balkan kräver nu länderna i Eurozonen enighet i det grekiska parlamentet bakom ytterligare ett hårt ekonomiskt åtstramningspaket. Den ombildade grekiska vänsterregeringen står mot väggen och är nu helt i händerna på euroländerna som skärper kraven.Den finansiella krisen i Grekland har utvecklat sig till en politisk kris för hela Europa. Därför är det sannolikt att EU´s euroländer ställer upp med ytterligare pengar för att Grekland inte genast skall gå i konkurs. Det talas om 12 miljarder euro denna gång att läggas till de 340 miljarder euro som tidigare lånats ut. Efter det krävs ytterligare ett stödpaket. Alla andra alternativ innebar mycket ovissa följder inte bara för Greklands ekonomi utan får besvärliga följder runt om i Europa och på andra håll i den globala ekonomin. Och för själva EU´s framtid.
Dessa nya åtaganden, främst från Tyskland och Frankrike, vars banker har lånat ut mest till Grekland under åren, kommer säkert att skynda på ansträngningarna att få en finansiell institution inom EU som bättre kan förhindra att EU´s medlemsländer lever över sina tillgångar.Ett europeiskt finansministerium helt enkelt. Det finns motstånd till detta, inte minst i det EU - ljumma Sverige. Men i längden blir det för dyrt att vräka ut jättelika summor för att hålla raden av misskötsamma sydeuropeiska länder ( och Irland) under armarna. På det utrikes- och säkerhetspolitiska området har ju EU fått en institution och en talesman, Catherine Ashton, som representerar både EU kommissionen och det europeiska rådet, dvs säga medlemsländernas stats- och regeringschefer. Henry Kissinger stod tidigare för ett berömt yttrande:" Vem och vart ringer man om man vill veta vilken politik Europa vill föra i den eller den frågan?" Nu vet han. Men på det finanspolitiska området finns ingen riktig samordning, ingen riktig beslutsapparat. Förr eller senare måste en sådan inrättas. Hellre förr.
Grekland är ett särskilt kapitel. Landet blev medlem i EU genom att uppge mycket bättre ekonomiska siffror än de verkliga. Under åren därefter friserades den ekonomiska statistiken regelbundet tills verkligheten kom ikapp.Statsröta, inkompetens och ett korruptionsklimat av värsta sorten präglar det grekiska samhället och särskilt den politiska sfären. Psykologiskt har grekerna inte uppfattat sig som helhjärtade medlemar av EU.Den nuvarande premiärministern Giorgios Papandreous far Andreas drev ju en kampanj mot EU ( och även NATO). Politiska kulturer och deras vanor är svåra att förändra. Alltför många människor är beroende av tjänster och gentjänster för att reformer skall kunna bli effektiva. Många av de som demonsterar nu på det atenska torget Syntagman och på andra håll mot nedskärningar är själva djupt insyltade i det korrupta och nepotistiska systemet. Alla klagar på politikerna i Grekland och Italien. Men år efter år spelar man med i systemet och drar även nytta av det.Systemet har gamla rötter. I Italien sedan romartiden. I Grekland sedan Bysans dagar. Krocken i EU mellan de olika länderrnas politiska traditioner och kulturer är hårdför. Det är ett under att man fortfarande håller ihop så myckert som man gör. Det är väl för att de flesta inser att fördelarna med samarbetet är så uppenbara. Även om det kostar på ordentligt mellan varven.
Men nu är det som det är. Vid de årliga Engelbergs seminariet, som i år handlade om ideologi och politik, iuntervjuvade jag en tysk politiker för Axess TV och frågade honom om Tyskland verkligen var villigt att ställa upp igen för Grekland.
" Självklart, Grekland är ju medlem av EU - familjen. Och naturligtvis hjälper man en familjemedlem i svårigheter".Men inte bara det: den nuvarande krisen kan inte lösas genom att Grekland inställer sina betalningar eller lämnar eurozonen. Det skulle underminera det europeiska banksystemet och öka övriga EU-länders skuldsättning.

USA´s och" Englands" ambassadörer lämnar Sverige

Det har varit gott om diplomatiska mottagningar den senaste tiden. Och skälen har varit nog så intressanta.Häromdagen firade USA sin nationaldag i förtid med ett stort party i den sluttande trädgården bakom den hårt befästa ambassadbyggnaden på Dag Hammarskölds väg på Djurgården.Öl, californiskt vin, hot dogs och hamburgare. Samt en bra jazzorkester. Skälet till firandet redan i slutet av maj var tvåfalt: den fjärde juli är många svenskar borta från Stockholm och den unge ambassadören Matthew Barzun lämnar sin tjänst här med omedelbar verkan. Barzun blev USA ´s ambassadör i Sverige som tack för att han hjälpt president Obama vinna valet.Och nu kallas denne knappt fyrtioårige synnerligenn dynamiske man hem för att leda en del av Obamas återvalskammpanj. Hans specialitet är sociala medier, de som avgjorde presidentvalet till Obamas fördel förra gången. 50 procent av alla USA s ambassadörer i världen är politiskt utnämnda.På dessa ambassader är det andremannen som är den verkliga yrkesmannen. I Sverige är det nu William Stewart.Han kom hit efter att ha varit andreman påp ambassaden i Kairo ( som har tusen anställda) och tidigare i Yemen, Oman och Irak.
- Why do they send an expert on the arab world like you to Sweden?, frågade jag honom.
- I asked for it. I hade to get out.
Nu blir nog Stewart chargé i Stockholm. Om inte Obama behöver ge Stockholm en kortare tid till någon demokratisk politiker som slogs ut i valet förra året.
Några dagar senare var det det dags att ta adjö av den likaledes unge brittiske ambassadören Andrew Mitchell.Han och hans fru Helen tog emot i en av de få ambassadörsresidensen på Djurgården som är byggd för ändamålet och inte för någon svensk industrimans bostad.Istället för att som vanligt förplägas med champagne, glass och jordgubbar blev det denna gång Plim ur pappmuggar. Säkert efter påbud från London i den pågående ekonomiska åtstramningen in Britain.Ja just det. På svenska finns det underligt nog inget namn för det land som David Cameron regerar över. I Sverige kallar man hela Britain för England. Vilket med rätta upprör skottar. Och Storbritannien innefattar inte Nordirland. Britterns själva säger UK. Men vad skall vi kalla landet för?
Ambbassadören Mitchell som ofta bär knallröda byxor har liksom Barzun blivit hemkallad i förtid. Han skall basa över hela den diplomatiska delen vid Londonolympiaden nästa år. Ett jättejobb med bla över hundra statschefer att hålla reda på.
På ett helt annant håll på Djurgården ligger Italiens ambassad som på samma gång är ambassadören Angelo Persianis residens. Villan heter Oakhill och ligger mittemot prins Eugenes Waldemarsudde och var egentligen byggt till Prins Wilhelm och hans ryska furstliga hustru.De fick barnet Lennart ( Mainau) men skiljdes snart.Italien under Mussolini köpte den praktfulla villan på 1920-talet och där höll ambassdören Persiani ett strålande kalas med anledning av nationaldagen den 2 juni. Italien fyller ju 150 år som nation i år. Men nationaldagen firas till minne av att Italien efter en folkomröstning blev republik den 2 juni 1946.
De helstekta grisarna ute på den runda väldiga terassen med utsikt över inloppet till Stockholm fick mig att minnas grisfesterna som Club 33 värd
i Rimini på 60-talet. Mitt första möte med detta de mest tjusande av länder.
När vinet flödat och ambassadören på klingande svenska hållit tal blev det sång och musik.Den ena efter den andra i den italienska sverigekolonin steg upp på tribunen och rev av både "Volare", napolitanska folksånger och arior ur il Trovatore och en hel del annat.
Det är körigt att vara i utrikesbranschen.