Det har varit gott om diplomatiska mottagningar den senaste tiden. Och skälen har varit nog så intressanta.Häromdagen firade USA sin nationaldag i förtid med ett stort party i den sluttande trädgården bakom den hårt befästa ambassadbyggnaden på Dag Hammarskölds väg på Djurgården.Öl, californiskt vin, hot dogs och hamburgare. Samt en bra jazzorkester. Skälet till firandet redan i slutet av maj var tvåfalt: den fjärde juli är många svenskar borta från Stockholm och den unge ambassadören Matthew Barzun lämnar sin tjänst här med omedelbar verkan. Barzun blev USA ´s ambassadör i Sverige som tack för att han hjälpt president Obama vinna valet.Och nu kallas denne knappt fyrtioårige synnerligenn dynamiske man hem för att leda en del av Obamas återvalskammpanj. Hans specialitet är sociala medier, de som avgjorde presidentvalet till Obamas fördel förra gången. 50 procent av alla USA s ambassadörer i världen är politiskt utnämnda.På dessa ambassader är det andremannen som är den verkliga yrkesmannen. I Sverige är det nu William Stewart.Han kom hit efter att ha varit andreman påp ambassaden i Kairo ( som har tusen anställda) och tidigare i Yemen, Oman och Irak.
- Why do they send an expert on the arab world like you to Sweden?, frågade jag honom.
- I asked for it. I hade to get out.
Nu blir nog Stewart chargé i Stockholm. Om inte Obama behöver ge Stockholm en kortare tid till någon demokratisk politiker som slogs ut i valet förra året.
Några dagar senare var det det dags att ta adjö av den likaledes unge brittiske ambassadören Andrew Mitchell.Han och hans fru Helen tog emot i en av de få ambassadörsresidensen på Djurgården som är byggd för ändamålet och inte för någon svensk industrimans bostad.Istället för att som vanligt förplägas med champagne, glass och jordgubbar blev det denna gång Plim ur pappmuggar. Säkert efter påbud från London i den pågående ekonomiska åtstramningen in Britain.Ja just det. På svenska finns det underligt nog inget namn för det land som David Cameron regerar över. I Sverige kallar man hela Britain för England. Vilket med rätta upprör skottar. Och Storbritannien innefattar inte Nordirland. Britterns själva säger UK. Men vad skall vi kalla landet för?
Ambbassadören Mitchell som ofta bär knallröda byxor har liksom Barzun blivit hemkallad i förtid. Han skall basa över hela den diplomatiska delen vid Londonolympiaden nästa år. Ett jättejobb med bla över hundra statschefer att hålla reda på.
På ett helt annant håll på Djurgården ligger Italiens ambassad som på samma gång är ambassadören Angelo Persianis residens. Villan heter Oakhill och ligger mittemot prins Eugenes Waldemarsudde och var egentligen byggt till Prins Wilhelm och hans ryska furstliga hustru.De fick barnet Lennart ( Mainau) men skiljdes snart.Italien under Mussolini köpte den praktfulla villan på 1920-talet och där höll ambassdören Persiani ett strålande kalas med anledning av nationaldagen den 2 juni. Italien fyller ju 150 år som nation i år. Men nationaldagen firas till minne av att Italien efter en folkomröstning blev republik den 2 juni 1946.
De helstekta grisarna ute på den runda väldiga terassen med utsikt över inloppet till Stockholm fick mig att minnas grisfesterna som Club 33 värd
i Rimini på 60-talet. Mitt första möte med detta de mest tjusande av länder.
När vinet flödat och ambassadören på klingande svenska hållit tal blev det sång och musik.Den ena efter den andra i den italienska sverigekolonin steg upp på tribunen och rev av både "Volare", napolitanska folksånger och arior ur il Trovatore och en hel del annat.
Det är körigt att vara i utrikesbranschen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar