söndag 19 juni 2011

Grekland går sista ronden?

Det blev inte riktigt som väntat med EU´s fortsatta stöd till det konkursmässiga Grekland.För att släppa loss mer pengar till den besvärliga medlemmen på södra Balkan kräver nu länderna i Eurozonen enighet i det grekiska parlamentet bakom ytterligare ett hårt ekonomiskt åtstramningspaket. Den ombildade grekiska vänsterregeringen står mot väggen och är nu helt i händerna på euroländerna som skärper kraven.Den finansiella krisen i Grekland har utvecklat sig till en politisk kris för hela Europa. Därför är det sannolikt att EU´s euroländer ställer upp med ytterligare pengar för att Grekland inte genast skall gå i konkurs. Det talas om 12 miljarder euro denna gång att läggas till de 340 miljarder euro som tidigare lånats ut. Efter det krävs ytterligare ett stödpaket. Alla andra alternativ innebar mycket ovissa följder inte bara för Greklands ekonomi utan får besvärliga följder runt om i Europa och på andra håll i den globala ekonomin. Och för själva EU´s framtid.
Dessa nya åtaganden, främst från Tyskland och Frankrike, vars banker har lånat ut mest till Grekland under åren, kommer säkert att skynda på ansträngningarna att få en finansiell institution inom EU som bättre kan förhindra att EU´s medlemsländer lever över sina tillgångar.Ett europeiskt finansministerium helt enkelt. Det finns motstånd till detta, inte minst i det EU - ljumma Sverige. Men i längden blir det för dyrt att vräka ut jättelika summor för att hålla raden av misskötsamma sydeuropeiska länder ( och Irland) under armarna. På det utrikes- och säkerhetspolitiska området har ju EU fått en institution och en talesman, Catherine Ashton, som representerar både EU kommissionen och det europeiska rådet, dvs säga medlemsländernas stats- och regeringschefer. Henry Kissinger stod tidigare för ett berömt yttrande:" Vem och vart ringer man om man vill veta vilken politik Europa vill föra i den eller den frågan?" Nu vet han. Men på det finanspolitiska området finns ingen riktig samordning, ingen riktig beslutsapparat. Förr eller senare måste en sådan inrättas. Hellre förr.
Grekland är ett särskilt kapitel. Landet blev medlem i EU genom att uppge mycket bättre ekonomiska siffror än de verkliga. Under åren därefter friserades den ekonomiska statistiken regelbundet tills verkligheten kom ikapp.Statsröta, inkompetens och ett korruptionsklimat av värsta sorten präglar det grekiska samhället och särskilt den politiska sfären. Psykologiskt har grekerna inte uppfattat sig som helhjärtade medlemar av EU.Den nuvarande premiärministern Giorgios Papandreous far Andreas drev ju en kampanj mot EU ( och även NATO). Politiska kulturer och deras vanor är svåra att förändra. Alltför många människor är beroende av tjänster och gentjänster för att reformer skall kunna bli effektiva. Många av de som demonsterar nu på det atenska torget Syntagman och på andra håll mot nedskärningar är själva djupt insyltade i det korrupta och nepotistiska systemet. Alla klagar på politikerna i Grekland och Italien. Men år efter år spelar man med i systemet och drar även nytta av det.Systemet har gamla rötter. I Italien sedan romartiden. I Grekland sedan Bysans dagar. Krocken i EU mellan de olika länderrnas politiska traditioner och kulturer är hårdför. Det är ett under att man fortfarande håller ihop så myckert som man gör. Det är väl för att de flesta inser att fördelarna med samarbetet är så uppenbara. Även om det kostar på ordentligt mellan varven.
Men nu är det som det är. Vid de årliga Engelbergs seminariet, som i år handlade om ideologi och politik, iuntervjuvade jag en tysk politiker för Axess TV och frågade honom om Tyskland verkligen var villigt att ställa upp igen för Grekland.
" Självklart, Grekland är ju medlem av EU - familjen. Och naturligtvis hjälper man en familjemedlem i svårigheter".Men inte bara det: den nuvarande krisen kan inte lösas genom att Grekland inställer sina betalningar eller lämnar eurozonen. Det skulle underminera det europeiska banksystemet och öka övriga EU-länders skuldsättning.

torsdag 2 juni 2011

USA´s och" Englands" ambassadörer lämnar Sverige

Det har varit gott om diplomatiska mottagningar den senaste tiden. Och skälen har varit nog så intressanta.Häromdagen firade USA sin nationaldag i förtid med ett stort party i den sluttande trädgården bakom den hårt befästa ambassadbyggnaden på Dag Hammarskölds väg på Djurgården.Öl, californiskt vin, hot dogs och hamburgare. Samt en bra jazzorkester. Skälet till firandet redan i slutet av maj var tvåfalt: den fjärde juli är många svenskar borta från Stockholm och den unge ambassadören Matthew Barzun lämnar sin tjänst här med omedelbar verkan. Barzun blev USA ´s ambassadör i Sverige som tack för att han hjälpt president Obama vinna valet.Och nu kallas denne knappt fyrtioårige synnerligenn dynamiske man hem för att leda en del av Obamas återvalskammpanj. Hans specialitet är sociala medier, de som avgjorde presidentvalet till Obamas fördel förra gången. 50 procent av alla USA s ambassadörer i världen är politiskt utnämnda.På dessa ambassader är det andremannen som är den verkliga yrkesmannen. I Sverige är det nu William Stewart.Han kom hit efter att ha varit andreman påp ambassaden i Kairo ( som har tusen anställda) och tidigare i Yemen, Oman och Irak.
- Why do they send an expert on the arab world like you to Sweden?, frågade jag honom.
- I asked for it. I hade to get out.
Nu blir nog Stewart chargé i Stockholm. Om inte Obama behöver ge Stockholm en kortare tid till någon demokratisk politiker som slogs ut i valet förra året.
Några dagar senare var det det dags att ta adjö av den likaledes unge brittiske ambassadören Andrew Mitchell.Han och hans fru Helen tog emot i en av de få ambassadörsresidensen på Djurgården som är byggd för ändamålet och inte för någon svensk industrimans bostad.Istället för att som vanligt förplägas med champagne, glass och jordgubbar blev det denna gång Plim ur pappmuggar. Säkert efter påbud från London i den pågående ekonomiska åtstramningen in Britain.Ja just det. På svenska finns det underligt nog inget namn för det land som David Cameron regerar över. I Sverige kallar man hela Britain för England. Vilket med rätta upprör skottar. Och Storbritannien innefattar inte Nordirland. Britterns själva säger UK. Men vad skall vi kalla landet för?
Ambbassadören Mitchell som ofta bär knallröda byxor har liksom Barzun blivit hemkallad i förtid. Han skall basa över hela den diplomatiska delen vid Londonolympiaden nästa år. Ett jättejobb med bla över hundra statschefer att hålla reda på.
På ett helt annant håll på Djurgården ligger Italiens ambassad som på samma gång är ambassadören Angelo Persianis residens. Villan heter Oakhill och ligger mittemot prins Eugenes Waldemarsudde och var egentligen byggt till Prins Wilhelm och hans ryska furstliga hustru.De fick barnet Lennart ( Mainau) men skiljdes snart.Italien under Mussolini köpte den praktfulla villan på 1920-talet och där höll ambassdören Persiani ett strålande kalas med anledning av nationaldagen den 2 juni. Italien fyller ju 150 år som nation i år. Men nationaldagen firas till minne av att Italien efter en folkomröstning blev republik den 2 juni 1946.
De helstekta grisarna ute på den runda väldiga terassen med utsikt över inloppet till Stockholm fick mig att minnas grisfesterna som Club 33 värd
i Rimini på 60-talet. Mitt första möte med detta de mest tjusande av länder.
När vinet flödat och ambassadören på klingande svenska hållit tal blev det sång och musik.Den ena efter den andra i den italienska sverigekolonin steg upp på tribunen och rev av både "Volare", napolitanska folksånger och arior ur il Trovatore och en hel del annat.
Det är körigt att vara i utrikesbranschen.

måndag 23 maj 2011

Henry Kissinger - still alive!

Vid 87 års ålder är Henry Kissinger fortfarande fullt verksam med att skriva böcker och artiklar och att ge dyrbara råd inom utrikes-och säkerhetspolitiken. I ett eget jetplan flyger han runt i världen och träffar toppolitiker men också företagsledare som gärna betalar svindlande summor för hans tolkningar om nutiden och profetior om framtiden.I sitt konsultföretag Kissinger Associates har president Nixons utrikesminister samlat ett mycket erfaret gäng bedömare som alla tillhör den så kallade realistiska skolan när det gäller den internationella politiken.Kissinger, som själv var historieprofessor vid Harvard både före och efter sin tid som politiker menar att utan " the long arc of time " blir all beskrivning av politik och regerande ytligt och missvisande. Det långa tidsperspektivet använder sig Kissinger också av i sin bok om Kina,som just kommit ut. Kissinger var ju den som förberedde USA´s oväntade öppning mot Kina i början av 1970-talet. Och hur mycket visste Kissinger själv om Kina och kinesisk historia när han gav sig iväg till till sitt första möte med Cho en Lai? " Egentligen ingenting!"
Och det är nog ett av de stora problemen med USA´s och ibland också Västeuropas engagemang på olika håll i världen. Inte minst idag i arabvärlden:De som fattar och förbereder besluten är mycket dåligt insatta i " the long arc of time " när det gäller den politiska och kulturella bakgrunden runtom i arabvärlden.

I en lång profile i Financial Times ( den 21 maj )intervjuvas Kissinger av den brittiske, USA-baserade historikern Simon Schama.Han får bla frågan om hur han ser på att USA skall börja dra tillbaka trupper från Afghanistan i sommar.
" Jag vet från personlig erfarenhet ( Vietnam )att när man börjar minska sin närvaro så fortsätter tillbakadragandet obevekligt.Det är som när man äter salta jordnötter. Ju mer man äter. detso mer vill man ha."
Börjar man skära ned på den militära närvaron, frestas man att fortsätta.Men skall man lyckas i en förhandling måste man vara i en styrkeposition. Inte i en position där man är på väg att dra sig ur.
Diehard Kissinger.Nobel fredspristagare och anklagad krigsförbrytare på samma gång. Still going strong. I kommentariat branschen är det ingen merit att vara 30 år gammal. Och Henry är den man vill träffa.Jag har sedan en tid tillbaka en förfrågan hos hans stab om en längre intervjuv med honom för skandinavisk TV. Payback time for the Nobel prize?
Om USA och deras allierade, däribland ju Sverige, drar sig ur Afghanistan ser Kissinger ett Indien och Ryssland som tar landets norra del medan Pakistan gör gemensam sak med talibanerna i söder. " Ett krig mellan Pakistan och Indien, båda kärnvapenmakter, kan bli alltmer sannolikt."

Intervjuvaren Simon Shama återvänder till ämnet Kina:Om Mao hade levt idag vad tror ni han hade haft för åsikt om dagens Kina?
- Jag tror att han hade varit bekymrad.Mao trodde verkligen på att skapa en etisk standard för Kina. Jag tror att dagens kinesiska Yuppies själviskhet hade bekymrat honom mycket".

tisdag 17 maj 2011

P.G.Wodehouse. Still alive!

När man blir något äldre kan man bli invald i olika sällskap. Det känns smickrande. Några har tänkt på ens person och tyckt att man skulle passa in i det eller det sammanhanget. Det är som när man får en present till födelsedagen eller en julklapp: " jaha det är så de ser mig". Och ibland som bekant undrar man varför de tror att jag skulle ha nöje av den boken, eller den författaren.
Jag har tidigare skrivit om det anrika sällskapet IDUN i vilket jag valdes in förra året. I morgon skall jag hålla tal där om " Läget i världen". I all blygsmahet.
Till skillnad mot tex engelsmän är svenskar inte särskilt clubable.
Vi är medlemmar i en klubb för att utöva något:golf,bridge,fiske,segla eller nåt. Inte för att umgås i första hand. Vilket engelsmännen gör på sina klubbar. Och amerikaner.
Häromåret blev jag invald i Wodehouseakademin. Jag blev både glad och överraskad över detta. Jag har visserligen faiblesse för England och för engelsmän. Jag gillar John Cleese, som jag såg för en tid sedan på cirkus i hans " pay my former wife tour". Och tittar då och då ånyå på de tolv vansinniga Faulty Tower programmen. I Rom på pressklubben på 1970-talet vid via della Mercede umgicks jag helst med britterna. Men P.G. Wodehouse?
Sir Pelham Grenville Wodehouse, 1881-1975 var en av de mest lästa författarna någonsin.70 romaner, 200 noveller,libretton skrivna för Gershwin,Cole Porter och andra.I den brittiskt orienterade svenska bildade borgerligheten köptes varje år, under deccenier, en Wodehouse och en Olle Hedberg. I mina föräldrars bibliotek här i Torekov har jag tjugo av varje.
Den svenska Wodehouseakadmin har 14 medlemmar. Av diskretion skall jag inte nämna några andra medlemmars namn. Vi hade årssammankomst med damer häromkvällen hos en ledamot på hans en härliga herrgård i Stockholms skärgård.Kvällen blev så nära en sammankomst på slottet Blanding hos Lord Emsworth som är möjligt. Wodehouse beskriver egentligen en epok som var försvunnen redan då han beskrev den: Det Edwarianska England. Men på ett genialt sätt förmår P.G att beskriva det brittiska klassamhället på samma gång som löjeväckande som något eftertraktat. Ja nästan heroiskt.Alla som träffat engelsmän vet att det bland dom är förbjudet att var en "bore ". Det innebär bland annat att man inte, på svenskars vis, oavbrutet pratar om sig själv eller ställer frågor som " och vad sysslar Du med ". P.G visar att man i konversation om ingenting och allting kan skapa en angenäm, humoristisk atmosfär som inger genuint välbefinnande hos omgivningen.
Wodehouse blir därför tidlös - och det blev även kvällen på svenska Blanding.
P.G eller " mästaren " som han benämns i akademin blev 94 år.När tyskarna tog delar av Frankrike 1940 grep de Wodehouse i hans villa i Le Touquet ( där för övrigt John Clesses " Pang i Bygget " utspelar sig).Wodehouses böcker var populära i Nazityskland där de betraktade Bertie Wooster och andra av hans romanfigurer om avslöjande satir över "den degenererade brittiska överklassen". Wodehouse internerades i ett fångläger i Tyskland.Efter en tid tubbades han att hålla en serie föredrag i tysk radio som sändes till USA. Som då ännu inte inträtt i kriget.Detta var vid tiden för den tyska blitzen över England. Inte populärt. P.G. bodde efter kriget i USA. Flera förslag att adla honom avvisades. Den brittiske ambassadören i Washington på 1970 talet ombads att yttra sig i frågan: Nej, för sjutton, vi kämpar dagligen med att få bort den bild av engelsmannen som Wodehouse beskriver. Att adla honom skulle ge helt fel signaler" Strax före sin död kom dock erkännadet. Lord Emsworth skapare hade blivit Sir.
Kanske upplever Wodehouse en ny vår. Min yngsta dotter hittade häromkvällen " En blyg ung man" ( The small bachelor) från 1937, i bokhyllan.
" Verkar verkligen kul " var hennes verdict, morgonen därpå.
Wodehouse lives!

lördag 14 maj 2011

Västra Karup, Birgit NIlsson och min farfar prosten Anders

Västra Karup på Bjärehalvön kan synas vara ett av rätt många ointressanta ställen runtom i Sverige. Varför hittar man förresten inte några riktigt trista ställen i Frankrike eller Italien? Skulle en fransman gilla Gislaved?
Västra karup består av ett antal bostadshus på ömse sidor av vägen som leder till Torekov. Där finns en sparbank, en småskola och en ICA butik, uppe vid korsvägen som leder till Ängelholm eller Båstad. Butiken som är gammal och privatägd vill ICA med hårda metoder lägga ned därför att den är för liten. Lindströms plågas av allt högre avgifter men kämpar på. Kommer man bara en bit upp i backen ovanför byn har man en vidunderlig utsikt över Skälderviken, Kullen och Hallands Väderö.
I Västra Karup finns också en stor gammal och rätt vacker kyrka med svart hattorn.En del av byggnaden är från 1100 talet. På kyrkogården ligger hovsångerskan Birgit Nilsson begraven. Men under en präktig gravsten, rest och vårdad av församlingen, ligger även min farfar prosten, mina föräldrar och åtskilliga av mina sju fastrar begravna.
Birgit Nilssons gravvård är märklig såtillvida att den pryds av ett idolporträtt av den världs berömda hovsångerskan. På katolska kyrkogårdar finns nästan alltid fotografier av de avlidna. Ofta tagna i ungdomsåren, som i svenska tidningars dödsrunor. Det är rörande med fotot av en nittonåring som begravts på kyrkogården i Jochberg utanför Kitzbuhel efter att ha stupat vid Sedan under försa världskriget.Min farfar prostens foto hänger på väggen i sakristian bland kyrkans andra gudsmän. Min farfar föddes 1848. Han dog 1935 och tjänstgjorde in i det sista.I porträttet börjar jag nu se likheter.
Av en slump träffar jag den nuvarande kyrkoherden: "Ja den allmänna pensionen hade ju inte inrättats. Alla fick jobba in i det sista om man inte hade särskilda avtal. Dessutom är det sant som det sägs att den nye prästen fick ta över änkan".
Min farmor Elin dog dock före min farfar.
Det är också sant att min farfar döpte Birgit Nilsson, som var enda barnet till en bonde i trakten. Vid akten skrek Birgit så kraftigt att min farfar Anders beordrade assisteranade kyrvaktmästarn: "giv henne sudden". Dåtidens napp, en bomullstuss dränkt i brännvin.
Präster på den tiden dominerade sitt fögderi totalt.Han döpte,vigde och begrov. Och husförhörde. Han var ordförande överallt. Västra Karups kyrka rymmer närmare tusen personer. Det var obligatoriskt att gå i kyrkan. Prästen hade förstås också en politisk roll eftersom han var statens man i bygden. Prästen hade järnkoll på befolkningens förehavanden och kunde naturligtvis med hänvisning till vad Bibeln hade att säga, tillhålla sina församlingsbor inte bara när de allmänt gjorde felsteg utan också när de felade i respekt för kungahus och annan överhet.Jag tvivlar på att det fanns bolsjeviker i Västra Karup 1920.
När min farfar sökte prosttjänsten i Västra Karup, efter att ha varit komminister i Torekov, skall Oscar den II ha sagt: Han med de många barnen skall ha tjänsten. Det blev tio barn till slut.
Som överallt annars i Sverige skiftade dialekterna markant på Bjärehalvön ända fram till helt nyligen. Det läser jag i Bjäre hembygds årsbok.Liksom man förstås idag kan höra vem som är värmlänning eller östgöte, kunde man snabbt avgöra vem som var från grannorterna Grevie, Förslöv, Västra Karup eller Torekov. Även orden för många ting var annorlunda från bygd till bygd.När jag talar skånska har jag en tung Bjäre accent. Det hade säkert Birgit Nilsson också när hon talade med sina gamla kamrater.Min farfar däremot talade säkert på ett helt annant sätt eftersom han var från Skabersjö. Långt söderut. Om han inte talade riksskånska.

torsdag 12 maj 2011

Fortkörning och böter - leve demokratin!

Att köra bil i Sverige bjuder som regel inte på några överraskningar. Eller störd sinnesro. För länge sedan kunde Stockholms bilförare koleriskt skrika " bonnläpp" åt någon med "D" eller "S" på registreringsskylten när den stackars utsocknes inte rörde sig smidigt nog i Tegelbackseleändets virrvarr. Jag vet inte varför beteckningen för hemvist på bilar togs bort i Sverige. I Tyskland och Italien kan man fortfarande ropa " Idiot " eller " Caffone " åt usocknes.
Men! alltjämt kan man bli kallsvettig i trafiken i Sverige. Två egna erfarenheter nyligen. Idag på förmiddagen gled jag charmant nedför E 4 an söderut. En bil framför mig strax före Nyköping höll 105 km i timmen. Jag gick ut i vänsterfil, ökade hastigheten förstås. Och just när jag passerade bilen såg jag i högra ögonvrån en parkerad polisbil och en polis på motorcykel. Jag bromsade ned, på ögontjänares vis, la mig i högerfilen igen. Men såg polisen på motorcyklen sätta iväg. Efter mig? Kanske det. Ett stort obehag drog över mig. Konflikt med rättvisan. Jagad av polisen. Han följde efter mig och sen strax innan en avfart gick han upp jämsides, tittade på mig,vevade vant och kraftfull med högerarmen, indikerande att jag skulle köra in på avfartsvägen.Först tänkte jag: fan var det nittio här, höll jag 121 vid omkörningen. Blir jag av med körkortet?
Tre kvinnliga poliser och ett par bilar väntade på mig. Jag hann tänka: hur mycket alkohol drack jag igår kväll? Hjälper det att det var en överdådig Ch Talbot 1995? Har jag förbrännt allt? Alltså i statens våld, uniformer runt mig, snabba motorcyklar, obevekliga tjänstemän, blåsapparater, körkortskontroll. Nå den mycket söta och unga kvinnliga konstapeln, Emelie , sa att jag kört 118. Och att det blev 1.500 kronor. Och ville jag ha ett inbetalningskort direkt eller driva det i domstol?
Jag tog det första men sa samtidigt: Från Södertälje och hit har mer än hälften av alla bilar hållit mellan 114 och 129. Och några mer än så.
- Vi vet, sa hon. Det är därför vi står här. Men det underliga var att under de tio minuter hon behandlade mig stoppades ingen annan bil.
Nå någon alkohol fanns inte kvar. Och körkortet fick jag behålla. Det fick jag däremot inte för några år sedan när jag körde 121 på sista vägen till Arlanda flygplats där det är 90 och inte 110 som jag trodde.
Och igår på Södermälarstrand var det stor kontroll 0930 på morgonen. Där jag givetvis blev invinkad. Men blev förklarad oskyldig.
De här händelserna kommer som en blixt från en klar himmel:från en totalt lugn och rosig dagssituation är man plötsligt i den demokratiska statens
första prövande fångstnät. Jag klarade mig ur. Men de som inte gör det kan komma i stora besvär. Jag tänker på en arbetskamrat som druckit för mycket en kväll, blev tagen, fick nån månads fängelse, blev av med körkortet. Men för att få det tillbaka måste han bevisa att han inte var beroende av alkhol. Hur bevisar man det?
Jag tänker på Kamratpostens chefredaktör Ola Lindholm som grips av polis efter en fotbollsmatch, avtvingas urinprov som innehåller substans tydande på att han tagit kokain. Expressen hänger ut honom med namn, han blir suspenderad från sitt jobb på TV och på sin tidning utan att han dömts av domstol. Och hur stora rubriker blir det om han frikänns?
Men framför allt tänker jag på de många länder där polis, militär och myndigheter när som helst kan gripa medborgare, hålla dom fängslade, tortera dom och ofta utan någon juridisk process spärra in dom i många år eller helt enkelt ta livet av dom.
Och som ett exempel på vilken slags, nästa naiv, rättsstat Sverige är:
Häromdagen på den hårt trafikerade Långholmsgatan som från Hornstull leder upp på Västerbron i Stockholm satt ett fyrtiotal miljaktivister i den ena filen. I protest mot den ökande biltrafiken. Livsfarligt för dom och blockerande trafiken för de flesta. Jag kände mig som arg major på Östermalm och frågade en av de många poliser som övervakade det hela:
- Har dom tillstånd att demonstrera på ett sådant här farligt ställe.
- Nej, sa den ungen polismannen,men vår uppgift är att se till att de kan utöva sina demokratiska rättigheter att demonstrera. Har de brutit mot lagen blir det en senare fråga.
1.500 kronor i böter för fortkörning. Ja kör till för det!

måndag 9 maj 2011

President Obamas triumf - but it´s the economy stupid!

För president Obama blev bin Ladens död en stor framgång. När det väl blev klart var Al Qaedaledaren befann sig blev det nödvändigt att agera.Hade operationen misslyckats och Bin Laden lyckats att fly hade nog Obama över en natt förvandlats till en " lame duck". Hans chanser att bli återvald för en ny fyraårsperiod nästa år hade varit små.1980 misslyckades president Carter med att frita den amerikanska gisslan i Iran. Därmed försvann Carters chanser att bli återvald.Och banade istället vägen för Ronald Reagans ganska magnifika åttaåriga presidentskap. Kritiken mot Obama att han har svårt att besluta sig, att han är för cerebral, för oerfaren, för ung osv , undanröjdes när han tog beslutet att röja Bin Laden ur vägen. Inte genom att bomba hela Bin Ladens husområde i Abbottabad utan genom beslutet att skjuta honom." Man to man", så att säga. Obamas ansiktsuttryck på bilden från the situation room visar vad som stod på spel. Presidenten i uppknäppt tenniströja hade just avverkat nio hål golf. I det höga spelet i Abbottabad visade Obama beslutsamhet och ledarskap som är helt nödvändigt för att de amerikanska väljarna skall ge honom förtroende. Mycket riktigt sköt hans ratings genast i höjden. Och den samlade bedömarkåren, kommentariatet, var enig i berömmet. Liksom faktiskt också Obamas politiska motståndare bland republikanerna. Där ännu åtminstone tolv personer kan bli partiets slutgiltiga kandidat i presidentvalet nästa år.
Men som det brukar sägas: inga politiska val vinns på grund av utrikespolitiska framgångar. Inför de svenska riksdagsvalen i höstas bjöd jag in alla de svenska riksdagspartiernas ledare till Utrikespolitiska Institutet för att de en och en skulle kunna ge sitt partis syn på Sveriges utrikes- och säkerhetspolitik. Alla tackade nej.
It´s the economy stupid!,som väl president Clinton myntade på sin tid, som avgör. Och på det området har president Obama fortfarande mycket att göra.
Underskotten i USA´s budget och handelbalans är enorma. Att höja skatter är inte populärt i USA. Och att dra ned på den federala statens utgifter kan också sätta igång en ny ekonomisk nedgång. Och öka arbetslösheten som just nu ligger på 9 procent.
Samtidigt kommer siffror som säger att jakten på den islamistiska terrorismen sedan 11 september 2001 har kostat 2000 miljarder dollar. Möjligen kan undanröjandet av Bin Laden minska utgifterna för USA på det området. Men säkert är det inte. Det är inte alla människor runt om i världen som strävar efter liberala, pluralistiska, egalitära demokratier som den i Sverige eller i USA. Även om vi gärna vill tro det. Och önskar det.

lördag 7 maj 2011

Ryan och Norwegian -underbar nyordning. Men SAS stånkar och drömmer

Flyget ned till Nice från Stockholm med Norwegian kostade 550 kronor. Tillbaka med SAS blev priset 950 kronor.Med de nya lågprisbolagen blev det möjligt att ge sig av när som helst och till nästan var som helst i Europa.För det mest för mycket låga priser.De gamla fina bolagen har tvingats hänga på.
Med en rysning kommer jag ihåg tiden då SAS, British Airways, Lufthansa och de andra pösiga bolagen utestängde all konkurrens i det europeiska luftrummet och via karteller tvingade oss resenärer att resa tur och retur på fasta tider och till höga priser. Och samma priser vare sig man valde Air France eller SAS till Paris. Och valde man ombokningsbara biljetter eller enkel biljetter blev priserna astronomiska. Skulle man sedan vidare till Marseille t.ex med franskt inrikesflyg kunde en tur och returresa gå på 7.000. Alltså ungefär som det alltjämt är om man flyger Karlskrona Luleå tor.
Visst det fanns charter. Men då skulle man vara borta en vecka minst och ha hotell och clubextra med club 33 ingående i priset. Så där höll det på i över 50 år.
Nu får SAS och de andra gamla änkenåderna anpassa sig och förödmjuka sig. Och spela det spel som Ryan, Norwegian, Easy Jet och vad de heter har blivit mästare på. Det är underbart att bara gå in på nätet och skaffa en bijett till Krakow, Pula, Palermo eller Venedig. Och dra. Hemresan kan man vänta med att bestämma. Och vill man ändra sig går det också bra mot ett mindre tillägg. Jag frågade nyligen min gamle kamrat och kollega på Club 33 i Rimini Jan Carlzon, som sen blev SAS chef, varför man inte såg att den här utvecklingen skulle komma?
- Det gick inte att förutse, regleringen var så fast och så total. Och när EU´s fria rörlighet slog igenom blev vi alla gamla halvstatliga bolag tagna på sängen.
Och då hade ändå Janne när han efter sejouren på Vingresor blev bas för Linjeflyg revolutionerat prissättningen så att ju senare du köpte en biljett Sthhlm - Ängelholm ju mindre betalade Du. Allt efter mönster av dåtidens charterflyg. Idag på alla bolag är det underligt nog tvärtom: ju tidigare Du bokar biljetten desto billigare är det.
Men förnäma, nostalgiska SAS kan inte glömma flydda tider.När jag på väg till Paris välkomnas av kabinpersonalen riktas de första orden till " er i businessklass ( vilket för dagen är en person ). Omsorgsfullt redogörs för den stekta rödspätta som denne person skall få äta utan kostnad till lunch. Därefter talas det i något mindre inställsam ton om den gratis smörgås som två personer i " economy extra " skall få. Och sen som ett rapp på käften blir vi 145 personer i economy meddelade i en lätt nedlåtande ton vad vi kan köpa av dryck och föda. SAS gräver sin grav på detta sätt genom att inte fatta att det bara är en och annan knalltorsk som betalar 9.000 kronor Sthlm Paris för att sitta med en decimeter mer mellanrum mellan stolarna och gratis få en uppvärmd spätta.
På Norwegian och Ryan är det raka rör: samma klass, alla betalar för vad de inmundigar, personalen säljer så att det ryker om det, och flyplatserna eller terminalerna är för det mesta små och effektiva som i Ronneby.
Till slut.I och med att särskilt Ryan landar ofta i avsides bygder får dessa en kraftig ekonomisk injektion ungefär som när de första tågen kom till Falköping eller andra tidigare okända orter. I Beziér,t.ex,i Languedoc vid franska Medelhavet,får Ryan betalt ordentligt av kommun och region för att överhuvudtaget komma dit. Som i Nyköping ungefär.
Det hela är en underbar nyordning.

onsdag 4 maj 2011

Cote d Azur och hur en dag blir två i Callian

Varje dag betar jag av en ny liten stad uppe på en höjd här i alpe maritimes sluttningar ovanför franska Rivieran. " Sjöalperna " som området underligt nog översätts till svenska. Innan avfärden handlar vi dock bröd i ett av Frankrikes säkert hundratusentals Boulangerier. Fransmän står inte ut utan färskt bröd. Bagerierna bakar nytt flera gånger om dagen. Och särskilt på morgonen och före lunch, cyklar och går folk med de långa färska baguetterna under armen. Överallt säger alla Bon Jour när man kommer och bon journée när man går. Man känner sig uppskattad av detta och man får i tidiga morgonen en mänsklig kontakt. Och ännu bättre blir det när jag håller upp dörren till bageriet för en kvinna och hon då säger " Merci beaucoup, tres gentile monsieur! På min ära. Nästan en flört i morgonstunden.
Jag köper Le Figaro, lokaltidningen Nice Matin och den amerikanska men parisredigerade Herald Tribune.New York Times europabarn.Författaren, tillika husvakten läser inte papperstidningar längre utan hittar allt på nätet. Men så blir han också ohjälpligt förlorad när strömmen plötsligt avbryts ett par timmar. Förnöjt läser jag i min pappers Le Figaro om det fantastiska omintetgörandet av Bin Laden.
Jag beger mig på vindlande vägar upp till staden Callian tjugo minuter bort. Den finns inte beskriven i några guideböcker. Därtill är den för oansenlig bland Frankrikes tusentals fabulösa sevärdheter. Men Callian är värt en omväg. 3.000 invånare, två slott, en kyrka, fem resturanger och ett antal barer.På så sätt inget märkvärdigt. Men när jag går i de smala gränderna upp mot castellet går jag genom hela den lilla staden historia. Inte ett nybyggt hus någonstans. Man fattar inte hur de har kunnat skaffa sig de moderna bekvämligheter som förstås också alla fransmän vill ha. Jag är i Provence. Men långt från kustens Cannes, Antibes, St Tropez och allt det där. Det känns befriande att inte alltid behöva ha havet som replipunkt. Från en servering vid ett glas svalt vitt vin, en skål med oliver ser jag ut över det terrasserade landskapet. Alla husen, de såväl i de små städerna på höjderna som de spridda i dalgångarna, är beiga i färgerna. Både i takens tegel och i fasaderna. Har man här som i Tyrolen och i Schweiz förordningar om att hus skall ha traditionella utseenden och färger? Vilket säkert inte är fallet tex på Bjärehalvön där hus kan se ut hur fan som helst. På andra sidan dalen ser jag Montaroux där jag var igår. Och vänder jag på huvudet Fayence dit jag tänker mig i morgon. Inga berömdheter, men extravaganta skönheter med kontinuitet i bebyggelsen ned till 700-talet.
På en plakett utanför kastellet på höjden står det " Prince de Callian 1030-1421. OK. I kyrkan Notre- Dame - de l´assumption , som för all del byggdes på 1700-talet finns en relik av en flicka från trakten som blev helgonet Sainte Maxime. Från 700-talet. I kyrkan, så hugsvalande, från värmen därutanför, finns även en tavla där invånarna i procession ber om regn. Det var innan Cote d´Azur levde på annat än turismen.
Liksom i södra Italien avstannar all verksamhet prick klockan ett i Callian. Jalusierna dras ned för butikerna, folk skyndar hem för mat och sömn och kanske lite amour. Två och en halv timme har de på sig. Sedan mornar de sig och ger sig ut i en ny dag i eftermiddagens svalka och kvällens löften.På så vis gör de en dag till två och dubblerar livet. Magnifique!
Det är en bra årstid att vara i Provence. Ännu grönt överallt och med präktiga jasminer längs fasaderna. Och inte särskilt mycket folk. Att vandra genom Callians gränder efter lunchen med det goda lantvinet på Les Rendez vous är en stor lisa. Jag går omväxlande i värmande sol och i sval skugga. Klockan är två och ingen av Callians tretusen invånare syns till.

tisdag 3 maj 2011

Tankar om Bin Laden från franska sjöalper

Jag sitter på terrassen till en vit villa någon mil ovanför Cannes och äter
frukost i den klara provencalska morgonen då Svenska dagbladet ringer. En upphetsad reporter berättar att hon just sett bilder på TV hur president Obama med spänt anlete ser dödsskjutningen av Osama bin Laden i realtid.Och nu vill reportern veta vad jag tror att presidenten tänker när han sitter där.
Jag vad skall man säga? Igår eftermiddag på väg upp hit från flygplatsen i Nizza ville TV 4 ha en kommentar om vad jag trodde att mordet på Bin Laden skulle betyda för den islamska terrorismens omedelbara framtid.Jag önskar att det vackra vita husets ägare, världsreportern, var här, så att jag kunde diskutera det hela med honom. Men han är på kryssning i Medelhavet med sin vackra hustru. Så jag får hålla till godo med kommentarer från hans kattvakt och poolskötare som även är bestsellerförfattare av böcker om svenska upptäcksresande.
När jag nu på eftermiddagen något satt mig in vad som hänt genom att läsa Herald Tribune och Le Figaro på den utmärkta resturangen La Marina i den lilla medeltida staden Montauroux alldeles ovanför huset här kan man kanske svara så här på frågorna frågorna:President Obama blev informerad för en tid sedan var Bin Laden befann sig.Det var Obama som till slut bestämde hur USA s fiende nummer ett skulle oskadliggöras. Om aktionen misslyckades skulle Obama kunna vara lika illa ute som när president Carter i början av 1980-talet beslöt om operation Eagel Claw för att frita den amerikanska gisslan i Iran. Men misslyckades skändligen.Carter förlorade det påföljande presidentvalet till Ronald Reagan. När Obama i realtid tittade på attacken mot Bin Laden låg nog hans möjligheter att återväljas till president nästa år i vågskålen. Det var nog ett av skälen till det spända ansiktsuttrycket.
Författaren tillika kattvårdaren häruppe bland de begynnande sjöalperna tror inte att Bin Ladens död kommer att medföra hämdattacker från Al Quaidas sid. Jag tror att han har fel. Bin Laden har blivit en ikon för många och den kallblodiga avrättningen har upprört många i arabvärlden. Och på andra håll. Jag är säker på att säkerhetstjänster runt om i världen nu skärper vaksamheten. Även i Sverige.
" C´est un grand chose ca avec Bin Ladin, säger jag oidiomatiskt till ägarparet på resturang La Marina på Place de la Rouguiere i Montaroux när jag betalar för en halv pichet rouge och en salade campagnarde.
" Oui biensur. monsieur, säger mannen. Det här är en händelse som trängt igenom globalt på ett enastående sätt.
"Fy fan vilken bra story" hade kanske min frånvarande värd sagt om han hade varit här. Och därmed ekande Expressens legendariske redaktionschefs Sigge Ågren ord.Den gången John F. Kennedy mördades i Dallas.
Utan alla jämförelser i övrigt

fredag 29 april 2011

Krampaktigt försök av Palestina att åter komma i ljuset

Det är mycket svårt att avgöra vad som verkligen händer i Mellanöstern. Och det är lika svårt att avgöra vad det som händer verkligen betyder.Det är dock uppenbart att den plötsliga och oväntade försoningen mellan de två stora grupperingarna i Palestina är ett resultat av händelserna runtom i arabvärlden. Och framför allt det som händer i Syrien. För Palestina har det varit en stor svaghet att inte kunna tala för hela befolkningen när det gäller att förhandla med Israel. Och omvänt har det förstås varit en fördel för Israel att ha en splittrad motståndare. Särskilt för de israeler som egentligen inte vill ha en överenskommelse.De två rörelser som nu säger sig vilja försonas är mycket olika. Al Fatah som har makten på västbanken har inga religiösa inslag och erkänner Israel som stat. Hamas som styr i det överbefolkade Gaza är islamistiskt orienterat och vill i princip att Israel skall försvinna. Israel i sin tur under sin högerradikala premiärminister Nethanjau får naturligtvis en ursäkt till att inte sätta sig i förhandlingar med en part som till en del består av en vad Isarel betecknar som en terroristorganisation.
Vad har då föranlett denna plötsliga försoningsiver? Jag tror att händelserna i övriga Mellanöstern har drivit bort fokus från Israel-Palestinakonflikten och därmed försämrat det internationella stödet för Palestina. Med Mubarak borta från Egypten har PLO på Västbanken förlorat ett viktigt stöd. För Hamas del ser de med oro på hur bundförvanten Assad i Syrien ser sin ställning hotad. Bättre alltså att försöka bilda en enad palestinsk front i den osäkerhet som idag utgöra Nordafrika och Mellanöstern.
I övrigt:
Libyen: Uteblivna framgångar för EU-NATO-USA insater i Libyen ser ut att ge en majoritet i Sveriges riksdag för att avbryta de svenska flyginsaterna där. Frågan är om minoritetsregeringen Reinfeldt inte borde utlysa nyval framöver. Libyenflyget blir bara ännu ett nederlag sedan valet i september.
I Libyen håller Ghedaffi ställningarna och utan markstöd har "rebellerna" inte så stora chanser att störta landets långvariga styre.I synnerhet som USA s intresse för det hela svalnar alltmer.
Syrien:Inte oväntat har regimen Assad satt hårt mot hårt mot de olika upproren runtom i landet.Det är inte första gången. Under Assads far dödades mer än 20.000 upproriska syrier. Vad som dock gör det svårt för regimen är att upproren inte har något definierat ledarskap. Och så var det ju inte heller i Tunisien, Egypten eller för den delen i Libyen. Hade det funnits en organisation för motståndet i Syrien, med kända ledargestalter, hade den varit oskadliggjord för länge sedan. Detta är både en styrka och en svaghet för oppositionen runt om i arabvärlden. Styrkan i detta är att det för regimerna blir svårare att identifiera och att slå ned upproret. Svagheten är att alternativet till de förtryckande regimerna blir svaga och otydliga. Vilket också gär det svårt att skaffa effektivt stöd utifrån. Organiserad opposition i Sverige eller på andra håll verkar överhuvudtaget inte finnas.Och i övrigt sitter mer eller mindra samma regimer kvar i orubbat bo runtom i arabavärlden. Även om en del lättnader ( kanske bara tillfälligt) har införts här och där. Alltmedan omvärldens intresse bleknar.

måndag 25 april 2011

Från Torekov till Rungsted - ännu en gång

Sist jag var i Torekov, i mars, stod en man och sågade upp tjugo centimeter tjock is i hamnen. Kring badbryggorna låg drivisen tillsammans med mindre roade svanar.Nu under påskens under har folk badat ( om än i tio gradigt vatten) och det tidigare fiskeläget har invaderats för en kort tid av utsocknes inte helt utblottade villaägare som har förtränat inför sommarens oavbrutna trädgårdskalas. The chattering classes har gjort en rivstart.
Snabbt har trädens blad slagit ut.Vitsipporna i backarna upp mot Hallandsåsen är i år så ymniga att man kan tro att snön ligger kvar.Krogen G Swensson, som i min ungdom var en korvkiosk, tar 89 kronor glaset för husets vin. Och för maträtterna som vore man vid Stureplan. En amper dam sätter sig att äta frukost iklädd en vit badrock på Hotell Torekov. Men blir avvisad. Och detta i Torekov som blivit nationellt berömt för att folk efter morgonbadet helt ogenerat spatserar omkring i sina badrockar, helst slitna, till frampå eftermiddagen. Har det dyra gentila etablissemanget inte förstått vad som gäller i byn? Damen sätter sig på parkeringsplatsen utanför. Och avslutar sin frukost. I badrock.Är Torekov verkligen värt en omväg?

En dag drar jag till Danmark.Så nära till ett annat land. Till kontinenten, som det hette förr innan inträdet i EU gjorde oss till tveksamma och osäkra kontinentaler.
Färjan från Helsingborg till Helsingör är ingen lustresa. Men den ger en underlighet med komisk effekt. Under åtta minuter får man köpa alkohol i butiken ombord. Då säger en röst i högtalare på tre språk: nu är det stängt för spritköp och nu öppnar vi för köp av tobak". Det hela är absurbt och obegripligt eftersom ju både Danmark och Sverige är med i EU och ingen skattefrihet alltså råder. Jag frågar många. Men ingen kan förklara. Varför vill folk inte ta reda på saker, undrar jag när Hamlets Kronborgs slott välkomnar mig till det underbara Danmark.Landet för min moders conception.
Jag far längs den stillsamma kustvägen. Öresund till vänster, ståtliga sekelskiftesvillor till höger. Så nära Sverige. Men ändå så långt borta.
Vid Rungstedlund hoppar jag över Karen Blixens museeum och går istället sakta igenom hennes bostad som är lika intakt bevarad som grevinnan Pipers bostad på Axel von Fersens Lövsta utanför Norrköping.
Ena delen vätter ut mot den stora Dyrehaven och den andra mot Öresund och Sverige. På båda sidor arbetsrum där Karen Blixen efter åren på den afrikanska farmen och äktenskapet med Bror Blixen skrev de böcker som gjorde henne världsberömd:Sju fantastiska berättelser, Babbetes gästabud osv.Inredningen i rummen är vacker,sober men mycket konventionell högborgerlig 1880 tal. Typ. Men så bodde Karen också i sitt föräldrahem. En märklighet som jag aldrig sett tidigare är att de vita spröda gardinerna nedtill vilar halvmetersvis ut på golvet.
"Efter mönster från svenska herrgårdar, men nu är de så slitna att de inte kan tvättas mer", säger en proper värdinna.
Sedan blir det lunch på Rungsted Kro helt bredvid. Ett sådant nöje att sätta sig på en Kro som serverat sedan 1800 - talets början och som sedan dess inte ändrat inredning. I förstugan vid baren röker serveringsdamerna ihop med öldrickande herrar från trakten. Danskar böjer sig inte lika lätt för förbud som den präktige grannen där borta över sundet.
Jag har med mig dagstidnigen Politiken som till skillnad mot de svenska morgontidningarna behållit sitt stora format. Och därmed innehåller mycket mer.Vid läsandet slås man av hur lite man vet om tillståndet i Danmark. Politiskt, kulturellt och socialt. De exellenta tv serierna Borgen och Matador ger förstås en del inblickar. Men på det hela taget: ett främmande land.
Jämfört med Politien och Berlingske Tidende liknar Svenskan och DN alltmer Metro och City. Och dom betalar man ju inte för.
Ett smörrebröd förstås! Konstigt att det conceptet inte exporterats internationellt. Som pizza, kebab, hamburgers. Och ändå så gott, så enkelt och rätt så billigt.
Rungsted Kro bjuder smörrebröd på " gammel ost på fedt med sky,eller tatar med aegggeblomme, Röget ål röraeg " eller varför inte Dyrlaegerns natmad- bröd med leverpastej,skinka och inlagd gurk".

torsdag 21 april 2011

Fyra månaders revolt i arabvärlden. Men vad har egentligen hänt?

Vad har det egentligen blivit av revolutionen i Nordafrika och Mellanöstern? Det är snart fyra månader sedan den unge mannen Mohamed Bouazizi i Tunisien brände sig själv till döds i protest mot ofriheten och de usla framtidsutsikterna i sitt hemland.Protesterna vällde sedan snabbt fram oförutsedda och fantastiska.Och på det hela taget oförhindrade.Tunisiens president sedan ett kvartssekel Ben Ali flydde med familj och tonvis med guld. Revolten spred sig till det stora folkrika Egypten. Och efter kort tid avsattes president Mubarak men inte som Ali för att fly utomlands utan till husarrest i badorten Sharm El Scheik. Kommentatorerna " the pundits " fylkades i medierna och förutsåg en snar repris på det som hände i östeuropa före mer än tjugo år sedan. Domnino teorins fulländning. Kommunistregimerna föll den ena efter den andra först utanför Sovjet, sedan inne i Sovjet och sedan själva Sovjet. Jaha så blir det väl något liknande i " The wider Middle East ". Det blev en del demonstrationer i en rad länder. Det blev en FN resolution om rätt att skapa ett flygförbud över Libyen.Och det blev ett inbördeskrig i landet som blir alltmer oöverskådligt. Och förfärligt. Men vad är det som egentligen har hänt eller förändrats i arabvärlden? Sedan årsskiftet.
Tunisien har en 78-årig president och en 84-årig premiärminister, båda liksom nästan alla andra i ledande befattningar " leftovers" från den landsflyktige Ben Alis regim. I Egypten sitter de gamla makthavarna i orubbat bo. Den gamle Mubarak blev ett bondeoffer.Många lättnander när det gäller yttrandefrihet och annat har införts. Förvisso. Val sägs skall hållas. Men i övrigt?
I Libyen, det enda land i området där en västerländsk intervention gjorts, kämpar Kheddafi , tidigare av alla nationer i världen erkänd som landets ledare,  för att behålla makten. Trots massivt flygingripande har oppositionen, rebellerna, små möjligheter att vinna slutgiltig framgång. I Bahrein verkar allt ha återtgått till det normala. I Jemen kämpar presidenten Saleh på. Och där liksom på många andra håll, vet alla att alternativet till diktaturen är stamfejder, inbördeskrig och kanske stärkta positioner för terrororganisationer som Al Quaida. I Jemen liksom i flera andra länder i Mellanöstern finns ingen beredskap i förvaltningen, inom militären eller på annat håll att träda in och plocka upp bitarna och administera en övertgång till ett annat styre. Somalia är redan " a failed state. Går Jemen samma väg öppnar sig mycket osäkra villkor inte minst för befolkningen i området. Det är ju inte i  första hand en skandinavisk demokrati som står på dagordningen hos de protesterande.I Syrien backar regimen Assad. Men hur kan oppositionen förvandlas till ett  alternativt styre?
I Östeuropa på sin tid fanns alternativ till de kommunistiska diktaturerna. De politiska alternativen i den muslimska världen är synnerligen otydliga, Vad står egentligen oppositionen, rebellerna,demonstranterna för.Vilket samhälle vill de ha. Vilka är de? Och hur förhåller de sig till västvärlden? Till USA? och till Israel.Och vem får makten över en stor del av västvärldens ( och den asiatiska världens) energiförsörjning?
Jag har en känsla av att det är denna osäkerhet om " alternativet", som gör att protesterna och reformerna avstannar halvvägs. Och som gör att de gamla regimernas folk, blir kvar. Att reformerna blir kosmetik och liptalk. Europa och USA tvekar. Vilka hästar skall man egentligen satsa på. De gamla beprövade. Eller de nya okända. Och de gamla regimerna med Saudiarabien i spetsen gnuggar händerna.

söndag 17 april 2011

USA - stipendiater som briljanta förebilder

Häromdagen var jag inbjuden att hålla ett kort anförande vid Sverige - Amerika stiftelsens årsmöte. Anledningen var att jag en gång i tiden via stiftelsen fått ett Brittingham Viking stipendium på ett år för studier vid det utmärkta Wisconsin universitetet i Madison. Jag är alltså en alumnus. Men vid årsmötet hade jag också uppdraget att på sammanlagt sex minuter intervjuva de sexton unga kvinnor och män som blivit årets stipendiater. Vanan att fatta mig kort fick jag under min tid på Rapport i TV. Och särskilt den dagen då Berlinmuren föll hösten 1989 och jag i sändningen 19.30 ( den enda som då fanns) fick uppdraget att göra Europas historia från andra världskriget till just den dagen. På 1 minut och 25 sekunder.
Årets stipendiater hade alla den mest suveräna akademiska bakgrund. Och får man förmoda, framtid. 
Ämnena handlar om bla digital innovation, screening av prostatacancer, plasticitet till nanometer skalor eller imaterialrätt.Åtskilliga kommer att läsa vid Harvard, Columbia eller i Berkeley. Ämnen och lärosäten något skilda från  min och andra vikingars erfarenhet, som på undergraduate vis var mer av det sociala, men däremed inte mindre betydelsefulla slaget.För att förstå USA.
Men de här stipendiaterna som jag intervjuvade kan på många sätt vara Sveriges framtid. Och de emotsäger till en del jättegnölet på den svenska skolan, brilljant framfört senast av Maciej Zaremba i ett antal monumentala artiklar i Dagens Nyheter. Men uppenbarligen kan dagens hårt kritiserade skola frambringa exellens. Chalmers, KTH och Handelshögskolan liksom Karolinska fylls ju varje år med studenter från de vanliga skolorna. Zarembas kritik får applåder av Peter Wolodarski idag i DN.Peter liksom jag har varit redaktör för den liberala vänstertidskriften Liberal Debatt. Men och, i sin artikel idag i DN slår han ett slag för den gamla lärdomsskolan och fördömer dagens " flummerier" där läraren mist sin auktoriritet. Ja förlorat sitt yrke.
Jag gick i Djursholms Samskola, där många lärare hade professorskompetens. Jag märkte aldrig något intresse från lärarnas sida att försöka förstå de enskilda elevernas olika särart och förmågor. De körde efter en mall.Passade man inte in var det kört. Jag har många vänner som var urusla i den gamla skolan. De fick underkänt för att de missat ett s i tredje person pluralis på ett engelskprov. Många fick inte gå kvar utan fick börja i Beskow, Whitlock, dåtidens Enskilda eller avgrunders avgrund, Solbacka läroverk. Men jag, Jan Guillou, Göran Zachrisson och en mängd andra klarade oss ganska bra med tiden. Utan den gamla lärdomsskolan.Stora A studenterna försvann obemärkta bort i livet.
Tillsammans med Sverige Amerika stiftelsens utmärkta direktör Anna Rosvall Stuart försökte vi intressera DN och Svenskans vetenskapsreportrar att skriva om några av årets stipendiater. Det kunde ju göras minst lika intressant som en story om någon som deltagit i Let´s Dance, Melodifestivalen, blivit modell i Milano, vunnit en kocktävling eller blivit proffs i Milan AC. Inget intresse från DN eller svenskan. Och likväl kan ju dessa unga vetenskapliga personer kunna vara lika bra förebilder för de som går i dagens kritiserade skola som en programledare i Kanal TV 5. Ingen föds ju med förebilder. Medierna skapar dem.

fredag 15 april 2011

Frankrike och det beslöjade ansiktet

Sedan den 13 april är det ett brott i Frankrike att dölja sitt ansikte offentligt. Och att uppmuntra någon att göra det. Eller som landets premiärminister skrev i ett cirkulär till cheferna för Frankrikes 22 regioner: den franska republiken lever inte med ett dolt ansikte." Den här debatten har vi också i Sverige och i många andra europeiska länder. Men i Frankrike kostar det nu alltså 150 Euro, 1.500 kronor , att dölja sitt ansikte. Och uppmanar man någon att göra det kan man få ett års fängelse och 30.000 euro i böter. Är den man uppmanar under 18 år kan det bli dubbelt straff. En kvinna har redan bötfällts. Inte så mycket kanske med tanke på att Frankrike idag har omkring fem miljoner muslimer, nästan alla födda i eller hästammande från muslimska länder.Varav merparten är tidigare franska kolonier, eller delar av Frankrike, som Algeriet, Marocko,Tunisien, Syrien eller från det, som man kallar Svarta Afrika. Förbudet ekar principerna i det republikanska revolutionära Frankrike: att dölja sitt ansikte är ett tecken på underlägsenhet och är oförenligt med principerna om frihet, jämlikhet och mänsklig värdighet.
I Paris ser jag under ett antal dagar innan förbudet trädde i kraft inte en enda människa med dolt ansikte. Man kan ju också fråga sig om det inte är en rättighet att skyla även sitt ansikte liksom alla andra delar av kroppen. Och vad med de allt större solglasögon som särskilt unga kvinnor utrustar sig med?
En annan sak. När jag nu vistats i Paris, Bordeaux och i Languedoc kring staden Beziérs märker jag just  ingen skillnad i levnadsstandard mot den man har i Sverige. I la douce France är mat och vin bättre och billigare på resturangerna. Kaffelivet underbart, klimatet varmare. Tågen går som spjut, är bekväma och går i tid. Men jag har inte varit utanför allfartsvägarna denna gång. Inte i de 750 förstadsgetton runt om i landet där sex miljoner människor lever på bidrag. Jag har sett några av de åtta miljoner som lever under fattigdomströskeln.En hel del i bylten på trottoarerna kring Luxembourgträdgården i Paris. Jag har inte talat med en enda av de tre miljoner som är arbetslösa. Däremot har jag tagit reda på vad fransmännen tycker är viktigt i det politiska livet inför valen av ny president och nytt parlament nästa år.I Frankrike liksom i Sverige är det arbetslösheten som 97 procent tycker är viktigast, tillväxten i ekonomin kommer sedan. Utbildning 93 procent. Däremot kommer invandrarfrågor först på tioende plats av det som fransmännen bryr sig mest om. Och frågan om Europa, EU och allt det där? Ja det kommer ändå längre ned på listan. Och precis som i Sverige ser jag nästan inga EU- flaggor eller andra Europasymboler vart jag vänder mig. Ja det skulle väl vara själva valutan då. Som dock uttalas med en akut accent på o-et.

måndag 11 april 2011

Ett glas svalt halmgult vin i Roquebrun

Det är underligt hur man i Frankrike och Italien bevarar sina mindre städer och byar.Medan man i Sverige rev rubbet och byggde nytt. Vi bilar runt en dag i Languedoc mellan havet och de Svarta bergen. Samhälle efter samhälle Clermont, Castries, Cauzol de Bezier och allt vad de heter. Intakta stadscentra överallt, med en kyrka ofta från 1200 talet på topp, ett torg med hotell de la Ville. Och så går det nedför i vindlande gränder, med bagerier, boucherier och andra småaffärer. Man fattar inte vad folk får sin utkomst ifrån. Inga fabriker så långt ögat når.Men visst. Vinfälten sträcker ut sig åt alla håll mellan samhällena. Men vin och därtill billigt vin?. Är det framtiden? I Frankrike varnas i alla annonser för vin och sprit hur vanskligt det kan vara att dricka lite för mycket. Gränsen är 0,5 promille som Sverige hade tidigare. Kontrollerna bli allt fler. Och till skillnad mot i Sverige är det heller inte tillåtet att tala i mobiltelefon i bilen eller SMs a.
Vi bilar upp mot de Svarta bergen upp till staden Roquebrun. Måndagförmiddag och vi har följt floden Orb som åt andra hållet rinner ut i medelhavet alldeles vid Beziérs där Ryan air numera landar. Roquebrun blickar ned på floden och skyddas mot de nordliga tramontanavindarna av ett bergsmassiv. Det är varmt och stilla och det är Bon Jour och bon journée överallt. Den orala kontakten som ger en slags trygghet åt människor i mindre samhällen.Garriguemannen är förtjust trots at han ännu inte fått några ostron för dagen.
- Så här skall det vara, säger han. Inget tillgjort som på Rivieran i Grasse och Mougins. Där allt är restaurerat och tillrättalagt och puttenuttigt.Engelska,svenska, tyska överallt.
Han tillhör dom som vill vara ensam om att vara turist på en plats. En gammal svensk dröm som charterturismen slog sönder en gång. Och förresten. Vem vill vara ensam på stranden i Rimini?
Nä så är det. I den här lilla staden under de Svarta bergen är säkert flera av husen tusen år gamla. De är bebodda men bara nödtorftigt underhållna. Någon fattigdom är det förstås numera inte tal om. Ur de små vackra gamla portarna av trä kommer jeansklädda mödrar eller fäder med barn i samma barnvagnar som överallt annars.
Dock vinet i de små glasen på caféet vid infarten till stan just vid broändan är halmgult och suberbt.Vi går sedan mot Auberge Hubert för lunch. Just ovanför floden Orb. Som just nu forsar ordenligt efter snösmältningen uppe i bergen.

söndag 10 april 2011

Lunch i Languedoc - bortom Farsta och Falsterbo

Nu är det slut på vinproveriet ett tag. Jag bilar ned till Languedoc och tar in på slottet Rouvignac hos familjen Saint Victor. En mil från havet och lika långt från den ganska stora staden Beziérs.Vi är några stycken och får en hel flygel för oss själva. Jättestora rum, fönster från golv till tak.Som salongsdörrar, med blekt gråmålade fönsterluckor. Garderober stora som ettor på Gärdet. Här har bott folk sedan romartiden. En del av slottet är från 1600-talet. I början av 1800-talet byggdes det nuvarande slottet men bara för sommar boende.Guy Saint Victors far, kavalleristen, hittade ett jättelikt alldeles helt lerkrus i åkern just utanför slottet. Kruset, med en hel del kiselstenar i den brända röda leran, står uppställd alldeles intill där vi äter frukost. Den varma vinden drar i de utslagna kastanjernas kronor och i den jättelika almen där kajorna bråkar i gryningen. Och där det sitter en fågel som gapar nästan hela natten och som jag aldrig hört i Sverige.Vi har en vin och fågelman i sällskapet.
" Varför sjunger fågeln natten igenom? Det hör man aldrig i Sverige.
" En del uppvaktar sina damer på dan, andra på natten"
Hur många rum finns i slottet frågar jag Guy.
Jag vet inte riktigt ,runt femtio kanske.
Som alltid i Europa söder om Malmö finns en problematisk historia. Vem gjorde vad under andra världskriget. Och med vem. Languedoc var en del av det icke ockuperade Frankrike. Det som leddes av marsalken Petain. Men tyskarna kom hit ändå med tiden. Vem tillhörde man? Vad gjorde man? Vad tvingades man till? Ingen tysk använde sig dock av Rouvignac, säger Guy, le Proprietaire.Är han baron, greve, eller vad? Nobilära titlar talar man inte om i Frankrike Men det betyder fortfarande något. Som i Tyskland och i någon skånsk anakronistisk enklav.Guy har en kusin som är markis, visar det sig vid en senare lunch. Markis? För en svensk tonåring är väl det något man skymmer fönstret med.
På Rouvignac är vattnet från egen brunn.Mosaikgolvet i en av matsalarna har i stråk bjärtare färger. Slottet har ingen källare utan står direkt på marken. En vattenkälla fuktar matsalsgolvet och håller mosaikens färger vid liv.
Här i Languedoc är det vingårdar överallt. En del ligger i Garrigueområden där mynta, timjan och andra vilda kryddväxter inte bara ger doft kring våra strövtåg utan också, kanske, kan ge smak åt vinerna här.Biologen,fågelmannen är också Garrigueexpert. Han tror att salvia och annat kan tränga genom druvornas skal och ge smak. Andra tvivlar.
Husen i samhällena som vi färdas igenom har alla samma beiga färg.Där finns minst ett bageri, en vinaffär men inte alltid en mataffär. Carrefour eller någon annan stor livsmedelkedja lurar och drar med jämna geografiska mellanrum.
En förmiddag skall vi besöka svenska vänner i en by en halvtimme bort.På vägen dit stannar vi till för att besöka söndagens marknad i Chinnion. Biologen är sedan länge beroende av ostron. I den tidiga förmiddagen får han i sig sex färska Belon från kusten nedanför. Jag är mindre beroende (av ostron) och nöjer mig med un ballon vin blanc de pays. Kraftiga vindbyar drar genom platantädens kronor och fäller frömjöl i drivor ned över ostronen  och i vinglasen. Cést la vie.
De svenska vännerna har förverkligat den svenska drömmen: tänk om vi kunde skaffa oss ett litet hus i Provence eller Languedoc.De hittade en by, ett förfallet hus med en vingård. De köpte, renoverade, anla pool och bättrade på sin skolfranska. Så när snödrivan är kvar i Sverige tar de Ryan air för 500 kronor till Beziers, hyr en bil och andas ut i den sydfranska våren. Eller bilar ned från Falsterbo i den sena milda hösten.Vi sitter i trädgården efter lunch och mycket vin från trakten.Languedocs landskap rullar upp sig, några vingårdar, pinjeskogar, fält av låga växter, en plötslig olivlund. Begynnade låga berg i fonden. En dröm för frusna, längtande svenskar bortom Farsta och Falsterbo.

lördag 9 april 2011

I Pomerol hos greven med den korta halsen

Det är trettio grader varmt när vi lämnar St Emillion för att åka in i grannkommunen Pomerol.Syrenerna, les lilas, blommar,maskrosorna, dandylions på engelska, är utblommade. Naturen här runt Bordå är ovanligt lite spektakulär för att vara i Frankrike. Det är platt som söder om landsvägen i Skåne.Men det odlas intressantare saker än potatis på fälten. Nämligen guld. Det står Ch Petrus på en skylt. 25.000 kronor flaskan. Man tackar och reser vidare. Det är karga jordar här på det som en gång var havsbotten. Mycket kalk,mycket avlagringar som vinplantorna gräver sig ned igenom för att söka näring och vatten . Femton ,tjugo meter ibland.
Chateau kan betyda lite vad som helst. Men oftast är det välhållna, välritade ganska låga byggnader i brun- eller vitgrå kalksten från 17- eller 1600 tal. En välkrattad gårdsplan, lite gräsmattor, visthus med trätunnor och ståltankar. Allt skinande ren och välordnat. Med toppviner slarvas ingenting.
Pomerol är ett litet distrikt. Jag kunde vara i trakten av Eslöv bortsett från att det är 29 grader i skuggan i början av april. Och att det som sagt är vinrankor på åkrarna. Provningen i Pomerol är på slottet La Pointe. I ett partytält serveras en buffet lunch med , kallskuret, olika pateér, några delikata ostar. Samt  husets eget vin från 2005, ett kanonår, som ingen spottar. Istället står vi i skuggan på gräsmattan vid små bord. Äter och dricker. Innan det är dags att börja arbeta. Aux travail! som fältropet dessa dagar i Bordå med omnejd lyder.
Pomerol är litet. Bara tolv slott är med och visar upp sig inne i en av La Pointes salar. Franska slottsägare ( i alla fall de i vindistrikten kring Bordå) verkar göra en grej av att klä sig kalssiskt brittiskt.M Christophe Bailliencourt dit Courcol är inget undantag. Sval och elegant ( som det hette i romaner förr i världen) står han bakom sitt lilla bord och skvätter i sitt slott Ch Gazin i de ständiga Riedelglasen. Tillnamnet Courcol fick familjen 1214 av av den franske kungen Phillipe Auguste. Och faktiskt har den elegante mannen med flaskan i högsta hugg en ganska kort hals.Vinet har en härlig doft och är fullt med frukt och tanniner, ämnet i druvans skal som bidrar till att det håller länge och blir allt bättre med åren. Jag frågar honom om han tycker att det stämmer att inget vin i världen skall behöva kosta mer än 500 kronor.
- Inte ens det , säger han- 400 eller mindre även för de största. Resten är vinsten. Vinerna här i Bordå, de stora alltså, har blivit lyxartiklar. Som klockor, väskor och parfymer. ( Eller vissa föredragshållare skulle jag kunna tillägga på klingande franska biensur.)
Jag frågar baronen de Bailliencourt ( eller är han greve, kanske markis) varför inte andra områden i världen utanför Bordå, Bourgogne och några få plättar i Californien kan göra samma resa i berömmelse och rikedom. Är Ditt vin Ch Gazin så mycket bättre än andra runt om i världen?
- Det är inte fråga om att vara bättre eller sämre, säger han charmant. Man skall inte jämföra så där. Vinerna i Bordeaux är unika, därför att jorden, le terroir , bara finns här.Människor har alltid tyckt om våra viner. Nu mer än förr. Voilá.

fredag 8 april 2011

I St Emillion med ett leende

Idag kör vi över Garonne som delar Bordå itu och styr mot den högra strandens läckerheter i St Emillion och Pomerol. Två av vinvärldens mest sägenomspunna områden med slott som Cheval Blanc, Ausone, Figeac, Petrus och Conseillante. Vi åker igenom den lilla staden St Emillion, belägen på ett berg av den kalksten som ger vinet här sin särskilda och underbara kvalitet. Stan är medeltida till sin kärna och runt omkring ända in i stan sträcker sig vingårdarna, där plantorna just har fått sina första gröna blad. Slotten radar upp sig vid varje kilometer: Angelus, Figeac, Trottvieille. Alla de namn jag sett under åren på de allt dyrare och allt mer oåtkomliga flaskorna.Värdslottet i St Emillion detta år ärt Ch La Couspade. Samma procedur som igår på den vänstra stranden i Medoc: charmanta slottsägare eller deras vinmästare chef de chai bakom de små borden med de stora vinerna. St Emillion har lyckats särskilt bra 2010. Den dominerande druvan här Merlot utvecklades optimalt. Ch Couspade eller Ch Dominique är alldels mörkrött, packat med frukt, stor doft redan av omisskänlig bordå, blyertspenna och lite rutten tång en stilla morgon i Torekov med sydlig vind.
Bakom ett bord står en blek, välklädd, 40-årig man och pyttsar i sitt slotts vin i den strida strömmen av rödkindade riedelglasförsedda journalister och vinhandlare från hela världen.
Jag noterar att det är samma namn på buteljens etikett som mannens namnskylt på den gråa kostymens bröstficka: Thierry Capdemourlin.
" Jag är den sextondegenerationen  Capdemourlin, säger han medan han pyttsar upp en skvätt av slottets vin, en Grand cru classé. Vi började  1582 här säger han sedan. Vi har också slottet Balestard La Tonnelle, lite längre bort där vår vinchef står. Och förresten här är min pappa". Den femtonde generationen alltså.
Ägare och andra som står bakom borden ser verkligen nöjda ut. Det brukar ju inte bönder göra. Alltid verkar det vara något som inte är bra. Men i Bordå på de stora slotten är det bara leenden dessa tider. Underbara vinår, köpare på kö, vinkritikern Robert Parker jackar upp sina poäng. Och de som köpt på spekulation har med rekord slagit alla världens akltiebörser eller det flesta andra investeringar när det ghäller värdestegring på investerade pengar.
Då och då kommer en rundnäte herre , med grönt förkläde, röda kinder och svart basker in i den eleganta slottsalen på Ch Couspade,. Hans uppgift är att tömma de midjehöga breda och eleganta kärl där alla världens vinkunniga sprutar ut de ortoligt dyra dropparna från 2010 års skörd i St Emillion., Men han gör det med bravur. Och med ett leende.

I Bordeaux för att spotta stora viner

Det är 29 grader varmt i Bordeaux. Gatorna är lika renspolade som i Paris. Myndigheterna kämpar med att hålla undan den vanmäktiga trafiken som terroriserar den vackra staden. Dag och natt. Det är lätt att hitta i Bordeaux. Den breda floden Garonne som delar stan mittitu är riktmärket. Till skillnad mot Tibern och Seine som snirklar sig genom och förvillar är Garonne bred och rak och brun.
Jag är på väg till den årliga presentationen av av de stora nya bordeauxvinerna.2010 har just släppts ut ur sina ekfat eller ståltankar. Det är en stor händelse med handelsmän och skribenter från hela världen. Inte minst från Kina och andra delar av Asien som blir allt större kunder av de allt dyrare vinerna. Och medan ekonomierna sackar i Europa och USA finns det allt mer pengar och förmögna därborta.
I varje distrikt är ett av slotten värd för de andra. I St Julien är det Branaire Ducru. I ett av slottets flyglar presenterar 30 slott sitt alldeles färska vin från 2010. Mestadels herrar mestadels med god färg i kinderna vandrar från bord till bord, får sig en skvätt hälld i Riedelglasen, snurrar, doftar, fyller munnen, rullar vinet och vänder sig sedan mot en av de stora ganska eleganta spottkopparna och sprutar ut. Så till nästa bord efter en kort anteckning i vinboken. Detta är seriösa saker. Man sväljer mycket lite vin. Efter dessa trettio viner kör man vidare till chateau Citran för att pröva 30 till. På en dag kan det bli över hundra slott. Det gäller att ha gommen och huvudet klara.
Precis som 2009 ser 2010 ut att bli ett kanonår i Bordeaux. Hösten var fin, druvorna blev fylliga och söta. Man plockade druvorna Merlot och Cabernet Sauvignon ända in i november på flera slott särskilt på den andra stranden av Garonne, den högra, där  områdena St Emillion och Pomerol ligger. Dit åker jag i morgon.
Det här handlar om big business.De vinerna vi spottar kommer när de kommer ut på marknaden om några år att kosta mellan 400 och 5,000 kronor. De allra största Latour,Lafite,Mouton osv över 10.000 kr flaskan. De är inte med här nu. Skall man pröva dom får man göra upp om privatbesök.
Det är vi som nu går runt och spottar som till slut bestämmer slutpriset. Skribenter och handelsmän. Och allra mest den store skribentgurun Robert Parker i Maryland USA med sitt ganska geniala poängssytem. Den verkliga skickligheten är att från den rätt råa saft vi smakar idag kunna bedöma hur vinet kommer att bli om tio eller tjugo år. Det fordras träning och erfarenhet för detta. Och för mig är det bara tredje året jag är med. Dock känner vi alla att dessa viner från 2010 kommer att bli något sensationellt bra.Och därmed driva priserna ännu mer i höjden.

måndag 4 april 2011

We will always have Paris - på La Closerie des Lilas

Var och  har sitt Paris naturligtvis. Mitt började innan jag ens kommit dit. Som sextonåring, medan jag hade jävligt ont i en visdomstand, läste jag i ett streck Hemmingways " Och solen har sin gång". Jag vet att många kvinnor inte gillar Hemmingway men Solen har sin gång är en underbar kärlekshistoria mellan den amerikanska pariskorrespondenten Jake och den vackra vidlyftiga engelskan Lady Brett i 20-talets Paris. Kärleken funkar dåligt men beskrivningen av den tidens Paris var så lockande att jag genast ville resa dit. Hemmingway skrev på nåt sätt om den där boken några år innan han sköt sig i Ketchum Idaho 1961. Den boken "A movable feast" eller en Fest för livet kom ut efter hans död och är en självbiografi om Hemmingways år i Paris. I morse läste jag en lång artikel i Le Figaro på mitt fruktostcafé om att boken skall ges ut på nytt på franska " Paris est un fete".
Paris drog till sig många konstnärer och författare på 20-talet några år efter första världskriget. Precis som efter det andra världskriget. Det verkar tex som varenda känd svensk målare var i Paris en tid på 20-talet: Dardel,GAN Carlsund,Otte Sköld Sigrid Hjertén. Om de träffade Hemmingway vet jag inte, men de besökte samma caféer och barer. Mestadels kring Bld Montparnasse i gränslandet mellan 5 och 6 arrondissemanget.Jag knallar upp dit vid tolvtiden på dan från mitt hotell vid Place dÓdeón. Trottoarer och gator är otroligt rena i Paris. Stockholm är otroligt skitigt i jämförelse. I Paris har de ett system med att släppa på vatten överallt och en armé med sopare och små maskiner. Gatustenarna är av dyrt och vackert matrial överallt. Vid Bld Montparnasse ligger de på rad: Dome, Select, la Rotonde och tvärsöver gatan La Coupole.Numera mångbesjungna och legendariska, men då en gång billiga ställen för konstnärer inhemska eller utländska. Jag väljer Select. Och går förbi den glasinramade resturangen in i baravdelningen, hälsar på ägaren M Mazias och beställer ett glas Sancerre. På Select har inget ändrats från 20-talet förstår man: gulbruna väggar, smårutigt mosaikgolv med enstaka bjärta röda och gröna bitar, fläktar i taket.Pinnstolar gjorda i ett stycke. Vid bardisken äldre eleganta damer och herrar som läser , pratar och dricker kaffe eller aperetiver. Alla verkar känna varandra. Eller så är det bara fransmännens socialitet att genast skapa en familjär och konversatorisk stämning omkring sig. Särskilt på kafeér. Det trevliga hälsandet och avskedstagandet hjälper till: Bonjour Monsiuer, aux revoir Madame" Jag går vidare längs boulevarden tills den möter Bld Saint Michel. Där precis i hörnet ligger La Closerie des Lilas, Syrengården.Syrener har dock aldrig funnits där, sägs det.Varje konstnär och författare från mitten av 1800-talet och framåt som arbetat i Paris har varit på Closerie des Lilas. Strindberg var mycket betagen,liksom något senare Picasso, Modigliani, Bonnet, Verlaine och Oscar Wilde. En man Paul Fort gjorde stället och därmed hela Montparnasse till ett konstnärligt centrum när han bjöd in det konstnärliga " toute Paris " för att stödja utgivningen av den nya tidskriften Vers et Prose. Han utnämndes till "Prince des Poètes" 1912 och därefter varje tisdagskväll samlades över 200 intellektuella och konstnärer på Lilas.
Jag får ett bord i baren. Varje bord har en liten plakett av mässing där det står namnet på en konstnär. På mitt råkar det stå " Paul Fort". Pappersduken är fylld med kopierade autografer av sentida besökare som Jeanne Moreau, Vaclav Havel och Rod Stewart " I love Paris anytime". Och Hemmingway som drar mellanstrecket i sitt H hela vägen över sitt förnamn Ernest. 
Hemmingway bodde med sin fru Hadley och lille son Bumpy några kvarter bort ovanför ett litet sågverk, bertättar han i " En fest för livet ". Han gick ofta till Closerie des Lilas för att arbeta med manuset till Solen har sing gång. I en  anteckningsbok med svarta pärmar. Men också för att möta Scott Fitzgerald och läsa hans manus på " The great Gatsby".
Den här lunchen verkar konstnärerna ha tagit paus. I den välpolerade baren sitter ett vackert par ( som skuret ur the Great Gatsby ) och tittar varandra i ögonen. Bredvid mig ett äldre par med en vit hund i en korg mellan sig. Vid nästa bord, som det kanske står Léger på, sitter ett mycket fylligt par och äter ostron från upphöjda fat. Konstnärer? Kanske det. Hur ser en konstnär ut? Kunde man se att Strindberg var författare när han drack absinth på Lilas? Eller Ernest Hemmingway. Han finns på bild rakt ovanför en röd dubbellampett ovanför baren.Mycket stilig i kostym, med väst, vit skjorta, mustasch och rak vänsterbena i det svarta håret. Åren i Paris var hans lyckligaste, skriver han. Och som Humphrey Bogart säger till Ingrid Bergman i filmen Casablanca: " We will always have Paris".

söndag 3 april 2011

Våren i Paris - och L´heure bleue

En bra tid att vara i Paris. 20 grader varmt och kastanjerna i Luxembourgträdgården har slagit ut. Bladen alltså. Äntligen har jag hittat ett bra beläget hotell i stan: Hotel Michelet Odéon alldeles bredvid teatern och bara några minuter nedför sedan till Carrefour de l´Odéon där man trevligt på morgonen tar en café creme och en croissant på L´Editeures för att sedan gå ned till Bld St Germain. Vill man åt andra hållet går jag som idag genom Luxembourgträdgården. Det är söndag och rangliga svettiga herrar och damer springer runt, runt i den vackra trädgården. Ett gäng flickor,i några slags uniformer, kanske är de blåvingar, undersöker noga de många olika trädsorter som finns i den här parisiska jättelungan. En del faktiskt kvar från Marie de Medicis tid. Hon, toscanskan som gifte sig med Henrik den fjärde och anla den fina parken i början av 1600 -talet. Och som lärde fransmännen hyfs och att laga mat.
I den varma aprilkvällen går jag förbi cafeerna Deux Magots och Flore. Där och överallt annars är det fullpackat. Det där området kring kyrkan St Germain- des-prés är förstås ett präktigt mål för turister från överallt i världen. Kyrkan gjordes om till saltpeterfabrik under franska revolutionen.Jag är också en turist och gör mig inga illusioner. Men det märkliga med Paris är att parisare verkar befolka sina egna turistattraktioner vilket gör att man känner sig mindre som åskådare och mer som deltagare. På café Flore satt  Jean Paul Sartre och Simone de Beauvoir och andra och skrev hela dagarna vid småbord på övervåningen under kriget. Deux Magot undvek parisarna. Stället fick dåligt rykte eftersom de ockuperande tyskarna hade det som favorit.Läser jag i Thirza Vallois upplysande "Around and about in Paris"
Jag söker ett ställe för middag. På rue Saint-Benoit hittar jag Le Petit Saint-Benoit på vänster sida på väg ned mot Seine. 1901 startade man krogen som länge var billig nog för Jean Cocteau, Picasso och Hemmingway. Innan de fick lite bättre ställt för att kanske gå till andra ställen. Ritz tex.Jag sitter ute på trottoaren just när den parisiska blå timmen l´heur bleue smyger sig på. Det blir verkligen blått över de strama husfasaderna.Paris är ganska stramt. Austére. Till skillnad mot det mjuka, böljande Rom tex.
Trots att det bara är en av de första dagarna i april blir det ingen kvällskyla som det alltid blir i Sverige.Nästan hela året om. Jag minns bara en enda sen kväll i Torekov då det fortfarande var 25 grader.1999 i juli. Nu är jag är i södern. Igen. Äntligen.
Maträtterna  på Le Petit Saint-Benoit kostar runt 13 euro. En hundralapp billigare än i Sverige sedan euron förlorat mer än tio procent mot den stolta kronan.Jag väljer mellan Souris d´Agneau och Filet Mignon. Jag får en umärkt Bordeaux på den ovanliga halvlitersflaskan: Ch Carbonneau 2009, en av de största årgångarna alla tider. 140 kronor.Den svenske vinskribenten L.M. Grewins favoritvin Maucaillou finns för 48 Euro helflaska. I övrigt har stället specialiserat sig på de stora bordåslottens andraviner.Klokt.Vinet serveras i små glas. Inte som i Sverige i jättebägare ibland fyllda till brädden. Ociviliserat!
I Frankrike är borden på krogarna ofta mycket små. Och man sitter mycket när andra gäster. Men så är det i folkrika länder. Folk är mycket nära varandra rent fysiskt överallt. I bostäderna, på vägarna, på krogarna.Kanske även i sängen. Och fransmännen verkar gilla det. Ingen större beröringsångest.
Jag börjar tala med paret som slagit sig ned bredvid mitt lilla bord. Han är från Wien från början. Hon från Sofia. Men de bor i Skopje, Makedonien.De smeker varandras händer då och då. De är första gången i Paris och verkar vara på en kärleksresa. Jag får tillfälle att spela Allan på tyska och engelska och berättar vältaligt om den Blå timmen som just väller över oss. 

fredag 1 april 2011

Mot Frankrike!

Jag är på väg till Paris för att bland annat besöka det franska utrikespolitiska institutet och för att försöka ta reda på den franska inställningen till de omstörtande händelserna i Nordafrika och Mellanöstern. President Zarkozy har ju gått i täten för NATO´s intervention i Libyen. En helomvändning sedan man inte riktigt förstått vad som hände i Tunisien utan där och då först erbjöd stöd åt den nu landsflyktige Ben Ali., Inget europeiskt land har så mycket förfluten historia i området som Frankrike: Marocko, Algeriet, Tunisien, Syrien, Libanon. Och i Frankrike bor fem miljoner muslimer. Kulturellt och ekonomiskt spelar Frankrike en stor roll i dessa områden. Och mycket står på spel. Det gäller att satsa på de rätta hästarna.
I Libyen är det däremot Italien som har haft de bästa kontakterna och de största investeringarna. Regeringen Berlusconi har vårdat relationerna och även betalat ett stort skadestånd för den italienska kolonialtidens övergrepp.Kheddafi lovade för bara något år sedan att se till att utvandrarströmmen från Afrika, som tog sig vägar via Libyen, inte skulle nå Italien och EU. Nu är det ett nytt ballgame som amerikanarna säger. Italien har upplåtit flera baser för NATO-ländernas och Sveriges flygningar in över Libyen. Men den italienska regeringen är egentligen skeptisk till NATO´s militära operationer. Mer tror man i Rom på att pressa Khedaffis närmaset omgivning med övertalning ( och hot )till att överge honom.
Sverige ger sig nu in i ett militärt vågspel med praktiskt taget hela riksdagen bakom sig. Bara Sverigedemokraterna rösta emot, vilket jag tror i längden kan vara en röstvinnande politik. Mycket talar för att NATO´s engagemang i Libyen kan bli långvarigt. Howard McKeon, tung demokrat i den amerikanska kongressen menade igår att NATO måste förbereda sig på att upprätthålla en no fly zone i Libyen lika länge som den i Irak på sin tid. Den varade i nästan tio år. Jag är inte säker på att alla de svenska riksdagsmän som idag röstade för att Sverige skulle delta med Jas Gripen i Libyen riktigt visste vad de röstade på. Finland har legat lågt i denna affär. Jag måste ringa den finske militärattachen och fråga hur finnarena resonerar.
Jag återkommer från Frankrike. Även med något mer lättsmällt gods.

onsdag 30 mars 2011

Sverige i krig - nytt kapitel i svensk historia

Vid det stora mötet i London om Libyen erbjöd utrikesminister Carl Bildt att ställa ett antal Jas Gripen plan till NATO s förfogande för att upprätthålla flygförbudszonen över Libyen. För att gå med på detta vill socialdemokraterna begränsa den svenska medverkan till att enbart bevaka luftrummet. Och alltså inte anfalla libyska tanks eller annat krigsmateriel. En sista reflex från den döende neutralitetspolitiken. Likväl är det svenska beslutet sensationellt.Sett i perspektivet av den svenska neutralitens historia. Jag har just skrivit färdigt ett kapitel om Sveriges neutralitet sedan andra världskriget för en bok som kommer att heta " images pof Sweden". Bakgrunden till beslutet om svenskt deltagande är visserligen resolutionen 1973 i FN s säkerhetsråd nyligen. Men ändå.Svensk trupp deltar och har deltagit i flera fredsbefrämjade insatser under efterkrigstiden. För närvarande i Afghanistan under NATO s befäl. Men med stridsflygplan. Det är något annat.
FN resolutionen säger att FNs medlemsstater har rätt att " vidta alla nödvändiga åtgärder" för att skydda civila när och om de attackeras. Samtidigt säger NATO chefen Anders Fogh Rasmussen att " NATO är opartisk" mellan kontrahenterna i Libyen. Som ju i verkligheten utkämpar ett inbördeskrig. Jag skulle vilja säga att Sverige nu ger sig in i ett militärt äventyr som ingen kan förutse vare sig händelseförloppet av eller slutmålet för. Och ser man bilderna på motståndsmännen i Libyen inser man att deras militära kapacitet är synnerligen undermålig.Utan de allierades stöd ( där Sverige alltså inom kort är en del) skulle Kheddafi med stor säkerhet slagit ned allt motstånd. Och tagit en gruvelig hämnd på upprorsmakarna. USA säger sig vilja hålla en låg profil. Men hittills har USA varit den helt dominerande partnern bland de allierade. Av 200 Tomahwak missilier som avfyrats sedan den 19 mars har alla utom sju varit amerikanska. President Obamas Libyental igår var ännu ett uttryck för det som kommit att kallas för Oabamadoktrinen : en supermakt som nogrannt överväger både nationella och humanitära intressen innan USA ger sig in i militära företag. Och gör man det, som nu i Libyen, föredrar man att göra det i samarbete med andra nationer. Problemet är bara att USA är så våldsamt överlägset när det gäller militär kapacitet att det är omöjligt att låta fransmän eller engelsmän ( eller svenskar för den delen ) hålla i ledningen. Sanningen är helt enkelt att USA redan involverat sig mycket djupare på alla sätt i Libyen än vad vare sig den amerikanska befolkningen eller USA s allierade känt till. Och att USA nu, med ett jättelikt budgetunderskott, har gett sig in i sitt tredje krig i den muslimska världen.
Med sitt engagemang nu kommer också Sverige att ställas inför en rad svåra frågor: Hur långt kan och får FN mandatet om att skydda civila sträcka sig?
Till att utrusta den vildvuxna oppositionen med vapen? Vilka är rebellerna? och vilket Libyen har de tänkt sig om Kheddafis störtas? Hur många civila kommer att  dödas och skadas i de sannolikt ganska långvariga insatser som återstår?Och vilket ansvar har Sverige för det nya Nordafrika och Mellanöstern som man alltmer skönjer konturerna av.Och hur kommer vi och de andra allierade att ställa sig oppositionen i Syrien, Jemen och kanske snart i Saudiarabaien och flera andra länder?
Man kan gott säga att ett nytt kapitel i Sveriges historia har påbörjats. Och att den 200- åriga neutralist epoken nu är begraven för gott.

söndag 27 mars 2011

To be a Scandinavian

Det råder en allmän föreställning om att de skandinaviska länderna har mycket gemensamt. Och att vi vet en hel del om varandras länder. Men jag tror att detta är fel.Hur många svenskar kan tex namnet på Finlands eller Danmarks statsminister?Att Norges heter Jens Stoltenberg är nog mer bekant. Han har varit med länge och han är socialdemokrat. Och är dessutom rätt stilig. Men att Mari Kiwiniemi är statsminister i Finland och centerpartist och att Lars Lökke Rasmussen har posten i Danmark och tillhör ett konservativt parti med det osannolika namnet Venstre, är nog inte så känt i Sverige.
Okunskapen om varandras länder i Skandinavien kan bero på många saker. En är att 96 procent av Finlands befolkning talar ett språk som är totalt obegripligt för alla icke finsktalande skandinaver. Danskan, som när det skrivs är nästan detsamma som norska, är för svenskar och finnar i det närmaste obegriplig i sin talade form. Dessutom: korrespondenter för media från Sverige i grannländerna blir allt färre.Och vice versa. Vi reser mycket till varandras länder. Men tillfälliga besök betyder som regel inte kunskap och förståelse. En hälsingborgare som varje år tar färjan över till Danmark fyrtio gånger vet inte att statsministern där heter Lars Lökke Rasmussen för det.
Och varför skulle man stå varandra närmare bara därför att man är grannland. Hur många människor har sina bättre vänner bland sina grannar i bostadshus eller i villaområden? Och hur mycket vet man om dom?
När jag var chef och programledare för TV 3´nystartade TV kanal, som sände från London, i slutet av 1980-talet sändes nyhetsprogrammet till Norge, Danmark och Sverige samtidigt. Jag läste den första nyheten på svenska och min co anchor Lise läste den andra på danska. Och norska reportrar gjorde reportagen. Detta var ägaren Jan Stenbecks " the nordic dream that came thru". Men brukar jag säga " vid varje givet tillfälle förstod en tredjedel av tittarna inget av vad som sas". Programmet lades också ned efter ett år.Och vad TV 3 är idag vet vi alla.
Utrikes- och säkerhetspolitiskt är och har de skandinaviska länderna varit så åtskiljda som det är möjligt. Under det kalla kriget förhindrades Finland genom påtvingade avtal med Sovjet att delta i nästan allt internationellt samarbete utom inom FN s ram. Norge var och är med i NATO men har en djup misstänksamhet mot EU och det kontinentala Europa. Norge blickar västerut. Mot England och Amerika.
Danmark är i Europa och trivs i Europa. Med i EU, med i NATO. Man dricker vin till lunch och ger ofta fan i rökförbudet. Och Sverige? Utanför och innanför på en och samma gång. Med i EU men utanför dess monetära union, utanför NATO men har soldater under NATO s befäl.Skepsis mot EU men ändå den ofrivillige medlemmen.
Och hur ofta säger man " I am Scandinavian " när man är ute och reser. Och om man säger det, vad betyder det?

fredag 25 mars 2011

USA, Europa och Sveriges neutralitet - i Nordafrika

Kriget i Libyen, ja det är ju faktiskt ett krig, ger signaler om att allting inte är som förut. Stor- och mellanmakterna emellan.USA har för första gången på mycket länge klart sagt ifrån att man inte vill sitta i förarsätet när det gäller Libyen längre än en mycket kort tid till.President Obama gick till val med att trappa ned USA s militära engagemang särskilt i arabvärlden. Inte trappa upp det.USA´s kraft och utrustning var nog nödvändig för att etablera no fly zonen över Libyen. Men framöver är det den europeiska delen av NATO som får stå för merparten av insatserna. Och just nu ser dessa ut att bli rätt så långvariga.Men har Europa viljan,förmågan och framför allt en enighet att gå in i detta engagemang vars mål idag ingen klart ser.Tyskland lade ned sin röst i FN s säkerhetsråd samman med Ryssland,Kina,Indien och Brasilien i omröstningen om ett militärt ingripande.Turkiet är mycket skeptiskt.
Dessutom: idag strömmar rapporterna in om våld mot demonstranter i Syrien och Jordanien. Sedan tidigare är läget synnerligen oroligt i Jemen och framöver kanske också i Algeriet och Marocko. Och snart kanske i självaste Saudirabien. Och vad gör FN då och Europa? Och vad händer med den gummiartade svenska alliansfria neutraliteten? Om vilken det finns och alltid funnits delade uppfattningar hemmavid.
Anders Fogh Rasmussen, en gång statsminister i Danmark, men nu chef för NATO, berättade häromdagen att USA nu står för 75 procent av de 26 NATO-ländernas sammanlagda försvarsutgifter. Och även om Frankrikes president Zarkozy tog initiativet i Libyen och britterna hängde på, måste man fråga sig om Europa har kraften, enigheten och utrustningen att ge sig in i ett längre krig i nordafrika. Jo, jo det heter i FN s resolution att man bara är där för att skydda civila. Men var går gränsen för det. Och vilka är civila och vilka är militärer i något som alltmer ser ut som ett inbördeskrig. Inte så olikt det spanska för övrigt för mer än sjuttio år sedan.Inte så underligt att Sverige tvekar om vilka, om ens några, insatser skall göras.Den nye ledaren för socialdemokraterna Håkan Juholt, ordförande i riksdagens försvarsutskott betonade Sveriges militära alliansfrihet någon vecka innan han blev vald. Utrikesutskottets ordförande Göran Lennmarker som jag träffade häromdagen sa däremot: Sverige är varken alliansfritt eller neutralt. Men att skicka Jas Gripen in i Libyen under NATO´s ledning synes lite väl magstarkt för ett land vars valspråk mycket länge varit" den svenska neutraliteten har tjänat oss väl".

söndag 20 mars 2011

Årsmöte i Idun med en sup, en biff och konstnären Lars Vilks

Sällskapet Idun har sammankomst med middag i herrklubben Stora Sällskapets hus vid Arsenalsgatan i Stockholm. Idun bildades 1862 och en del av dess illustra 500 medlemmar har träffats en kväll varannan månad alltsedan dess. Idel äldre herrar. Professorer, ämbetsmän, läkare, ingenjörer, någon konstnär en och annan journalist. Så här såg Sverige ut förr i världen.Sällskap och föreningar, möten, glam och middagar. En sup, en biff och lite rödvin.Och ett föredrag.
Denna kväll är det årsmöte i Idun. Först " en skål i Idun" för oss som enligt statuterna "skall befordra samvaro mellan personer verksamma inom olika kulturområden". Med personer i Idun avses fortfarande enbart män. Årsmötesförhandlingarna avverkas på fem minuter. Som i socialdemokratiska partiet ( och i de flesta andra föreningar ) har valnämnden gjort sitt. Och att i Sverige på ett årsmöte eller en kongress föreslå någon annan än den föreslagne skulle väcka betydande uppseende. Den gamla maximen gäller: demokrati är en alltför allvarlig sak för att besluten inte skall vara fattade på förhand".
Ofta i internationella sammanhang har jag efterlyst en " election committee". Ibland har jag då tagits i örat av någon engelsman som sagt:
What do you mean Anders, this is not Saddam Husseins Iraq.Here the delegates decide in pleno".
Mitt mjäkiga försvar. "But this is not the way we do it in Sweeeden" har inte imponerat.
En snaps med sång är legio vid Iduns middagar.Liksom ett föredrag av en konstnär. Denna gång är det den numera herostratiskt ryktbare Lars Vilks. Ja han med Muhammed som rondellhundar. Vilks som jag intervjuvat i Axess TV tillsammans med den underbara Ayan Hirsi Ali, somaliskan som brutit med islam, är egentligen konsthistoriker. Professor i Bergen bla, För första gången, sannolikt, i Iduns och även Stora Sällskapets långa historia, anländer föredragshållaren med fyra livvakter. Två från SÄPO och två för att skydda lokalerna vid Arsenalsgatan. Vilks är kul och självironisk. Med ett snabbt bildspel i powerpoint berättar han den tragikomiska historien om sitt konstverk Nimis längst ut på Kullaberg i Skåne.Sedan 1980 har han olagligt byggt sina allt större träskulpturer där vid Kattegatts steniga strand.Det hela har blivit en stor turistattraktion. Men då och då har länsstyrelsen liksom domstolar i olika instanser gjort personliga besök i rock, hatt och kjol.Stapplande i branten. Dessa besök liksom all uppståndelse har blivit en rörlig del av själva konstverket.Helt i linje med den postmodernistiska konceptkonst som är Vilks grundtema. Iduns soignerade middagssällskap skruvade osäkert på sig under Vilks snabba presentation. Men var vi medvetna om att vi i samma stund blev en del av själva konstverket?

Det direktsända kriget - in living color

Den händelsedigra utvecklingen i Nordafrika och Japan lyfter de stora internationella TV-kanalerna till ständigt nya journalistiska höjder. Jag växlar mellan CNN, BBC world och Al Jazeeras englskspråkiga kanal. Och minns hur det var på SVT Rapport i slutet av 1980-talet då jag var utrikeschef där. Vad som än hände under dagen så meddelades detta under en halvtimme, halvåtta på kvällen. Punkt slut. Och på tidningarna berättade man vad som hänt först morgonen därpå. I brevlådan. Peter Arnett på CNN var pionjär under första Irakkriget när han stod på balkongen på Bagdad Hilton och live worldwide berättade: " I can see the first cruise missile coming down the main street, it´s taking a right turn. The war has started. This is Peter Arnett,CNN,Bagdad".
Och idag. Dygnet runt har de tre kanalerna exellenta reportrar i Tripolis,Bengahzi,Tobruk, Paris, London, New York, Washington. Och just såg jag att de flugit in folk till Cypern, Neapel,Sigonella, startplatser för att flyga in i Libyen. Jag hör Al Jazeeras anchor säga: vi kommer att ge er rapporter från Paris, Benghazi,Tripoli, Tokio in a minute. Och vad han har framför sig är omkring tio monitorer med livebilder från alla dessa skådeplatser. Producenterna väljer vilka bilder och vilka geografiska platser som skall läggas ut och växlas på samma sätt som under en golf- eller skidtävling. Och från Libyen kommer bilderna från just de ställen där flera av andra världskrigets stora pansarslag utkämpades. Under Rommel och Montgomery. Rapporterna därifrån då kunde ta dagar innan de nådde medierna i Europa och USA. Nu sänds kriget live. " And in living color " som TV kanalen CBS började sina program med i början av 1960-talet. Fast de flesta då hade svartvita TV mottagare.
De nationella TV-kanalerna som SVT eller TV 4 har förstås inte en chans att hänga med i det här. Deras rapportering på fasta tider är överspelade fem minuter efter programmets slut. Där har tidningarna numera en fördel. De måste uppdatera sig i princip varje minut. Dygnet runt. Och det finns inget så mögigt som gamla,överspelade nyheter. Inte underligt att journalister fortfarande röker och även tar sig ett glas vin.

En helt annan sak. Jag har just gratulerat årtets Brittingham/Viking stipendiat i champagne på Royal Viking här i Stockholm. Jag hade själv detta förnämliga amerikastipendium på 1960-talet. Studierna och vistelsen i Madison Wisconsin har betytt mycket för min förståelse av USA. Ett land som ju i grunden fungerar annorlunda än europeiska länder. Fast man gärna glömmer bort det. Vid det här laget är vi flera hundra " Vikings" från de skandinaviska länderna och USA som träffas varje år på " convention" under mycket angenäma och nostalgiska former.

fredag 18 mars 2011

Come back för kolonialmakterna

Det finns många märkligheter i det som nu pågår kring Libyen.
1) Att FN s säkerhetsråd kunde ge OK till ett internationellt ingripande var faktiskt inte helt väntat. Men Ryssland och Kina röstade inte emot utan la ned sina röster. De gillar egentligen inte sådana här internationella ingripande. De kan själva råka ut för förslag om FN ingrepp när de plågat egna minoriteter i Tjetjenien eller Tibet för mycket. Men ansvaret att inte ha förhindrat ett libyskt blodbad blev för tungt.

2) USA s tillbakadragna roll.Dess militära etablissemang betvivlar flygförbudets effektivitet. Libyen är inte heller särskilt strategiskt viktigt för USA. Till skillnad mot Egypten och Bahrein. Men viktigast tror jag är att USA nu tvingar Frankrike, UK och Norge! att ta ett militärt initiativ. Inom ramen för det danskledda NATO! USA vill ( för en gångs skull ) ligga lågt i Mellanöstern. Obama till skillnad mot George Bush vill inte verka uppslukad av en särskild fråga.Men vill ändå framstå som berörd, av det som händer i arabvärlden." No drama Obama ". After all he is a slick jurist with a Harvard background. Dessutom kan ingripandet i Libyen (med FNs stöd)framstå som mer välgrundat just därför att USA inte leder det. Minns Irak!
3) Frankrikes och Italiens engagemang. Frankrike som i början av arabrevolten ville skicka polisiärt stöd till Tunisens president går nu i täten för ett militärt ingripande mot Libyens ledare. Mirageplanen rusar motorerna på det franska baserna. President Sarkozy har lågra opinionssiffror. Fransmännen gillar när deras president visar internationell handlingskraft. Berlusconi i Italien har även han gjort helt om. Libyen är tidigare italiensk koloni.Italien har mycket affärer, särskilt olja och gas med Khaddafi och man är rädd för stora flyktingsströmmar. Att Berlusconis mycket pragmatiska regering nu satsar på den libyska oppositionen bör vara ett av många tecken på att Kheddafis dagar är räknade.
Men glöm inte bort att Frankrike, Storbritannien och Italien är gamla kolonialmakter i området. De nu kritiserade eller störtade ledarna företrädde i alla fall till en början frihetrörelser. Nu är kolonialmakterna tillbaka på banan - men denna gång i demokratins och humanitetens mångfärgade mantel.

tisdag 15 mars 2011

Mediernas val -. Japan eller Libyen?

Det är faktiskt rätt ofta som det inträffar två stora internationella nyheter på samma gång. Medierna släpper då genast den först komna nyheten till förmån för den andra. Så även om utvecklingen i Libyen och i Bahrein fortfarande är mycket dramatisk och storpolitiskt allt viktigare blir det händelserna i Japan som helt tar över.Ännu några dagar. Även i den engelskspråkiga men arabägda TV-kanalen ( Qatar ) Al Jezeraz. Eftersom TV leder media bevakningen handlar det också om bilder. Och bilderna från Japan är underbart dramatiska. Ovissheten om hur mycket av den osynliga radioaktiviteten som kommer ut och varthän den blåser spär på intresset i hela världen och därmed på alla redaktioner. Farhågan om möjligheten av en ny snar jordbävning ökar den febriga känslan av en  "developing story ". Den bästa jordmånen för all nyhetsjournalistik.
I Libyen ser Kheddafi ut att ta tillbaka sitt land. Hans pansar rullar där några av de stora slagen under andra världskriget stod.Tobruk, staden inte långt från Benghazi, hette en storartad krigsfilm på biogrrafen i Torekov när jag var mycket liten. Den västliga omvärlden ser ett blodbad rycka närmare. Dels i själva striderna men också i regimens hämnd på de otrogna. En " no fly zone" över den vida libyska öknen? Ja arabförbundet har gett sitt ja till detta. Men arabförbundet består av regimer vars invånare helst vill bli av med dem. Och vad händer om Khedaffis flyg ignorerar flygförbudet? En amerikansk militär invasion med europeiskt ( kanske svenskt ) stöd? Knappast troligt.Utländska insatser i Afghanistan och Irak är fortfarande i fullt swing. Är väst ute efter att beskydda civila i Libyen eller vill man aktivt stödja den ena parten - upproret? Eller vill man bara freda sitt samvete." Gör något!". Ryssar och kineser är måttligt intresserade. Och därmed är FN ur spel. Och vad med kritiken mot USA och UK när det gällde invasionen i Irak mot Saddam Hussein?

I Japan står framtidens energiförsörjning på spel. 400 nya kärnkraftverk är planerade runt om i världen, 16 i USA, 11 i UK. Motståndet hade börjat vika i Tyskland, Italien och Sverige.Särskilt de kraftigt växande ekonomierna i Asien, Kina och Indien , måste ha elektricitet. Kinas regim står och faller med fortsatt ekonomisk uteveckling. Under de senaste trettio åren har många fler människor dött genom att gräva efter kol eller borra efter olja än av kärnkraftsindustrin. Jordbävningar och tsunamin utgör inga verkliga hot i Nord och Västeuropa.I Japan kommer det antingen att visa sig att deras kärnkraftverk till slut visat sig hålla säkerhetsmåttet. Då fortsätter den globala utbyggnaden av kärnkraften om än långsammare och med ännu mer säkerhetstänkande. Eller så för katastrofen i Japan  med sig omfattande livsfarliga radioaktiva utsläpp. Det kan innebära dödsstöten för den globala kärnkraften. Men också full fart mot andra säkrare energikällor. Även det en "bra story", som man säger på redaktionerna världen över.

måndag 14 mars 2011

Rast hos von Otter och Gyllensvaan

Som vanligt på väg från Södern till Stockholm stannar jag till på Gyllene Uttern. En kvart bara för att sitta i en av de oerhört bekväma fåtöljerna i salongen just till höger när man kommer in. Numera är det en konferensanläggning men fortfarande förstås med strålande utsikt över Vättern och det mystiska Visingsö. Idag dock osynlig i det täta vårdiset.
Gyllene Uttern är Sveriges första väghotell. Innan motorvägen byggdes gick gamla Riksettan precis utanför porten.När min far och jag segat oss igenom Gränna i den vänsterstyrda Oldsmobilen i vänstertrafiken stannade vi till och åt lunch. Under hela resan ner till Bjärehalvön kunde föraren inte se de mötande bilarna förrän han bestämt sig för att köra om.Ibland sov man över i de röda stugorna mellan träden med ovanliga vita körsbär. På somrarna jobbade ofta flickkamrater från Stockholm i  receptionen. Trots att stället är Sveriges grövsta pastisch av en riddarborg, byggd 1934, ansågs det mycket elegant.På en av väggarna i caféet finns en bildsvit och en hel bordsplacering  från Peter Wallenbergs bröllop, nån gång i början av 50-talet.
På spiselhällen i det innersta rummet finns ett järnsmitt heraldiskt vapen. En utter och en svan med utslagna vingar. Ingen idag bryr sig på allvar om adelskap, mer än Svensk damtidning och några av dess läsare.Björn af Kleen har i sin mycket läsvärda bok " Jorden de ärvde " klätt av de sista som trott att ärvd börd skulle ge särställning.
Men Gyllensvaan och von Otter speglar det som var en gång. Den adliga Gyllensvan fanns bara i trettio år på 1700-talet. Han hade godset och slottet Västanå som ligger några kilometer från Gyllene Uttern på en klippa ovanför Vättern och motorvägen. Den förste och ende fideikommissarien fick igenom, underligt nog, att alla innehavare av fideikommisset framgent måste heta Gyllensvaan. Så när en baron von Otter genom arv blev ägare fick han byta namn och blev av med sin titel. Gyllene Uttern fick sitt namn på det viset när det byggdes i sin gamla riddarstil. Och föreningen av namnen finns i spiselhällen. Idag har Västanå inget med väghotellet att göra.Genom att fideikommissen avskaffades ( med några undantag ) 1967 behöver heller ingen tvingas heta Gyllensvan.Men slottet drivs även det som konferensanläggning och hotell vid den utmärkta golfbanan.
Jag tog in där en natt för några år sedan med min adlige halvbror. Jag frågade den reslige yngre mannen i receptionen om han visste något om familjen von Otter.
- Absolut, svarade han. - jag heter Carsten von Otter. På dagarna är jag receptionist, och på kvällarna är jag hovmästare i resturangen. Välkomna!