Runt hela världen överflödar kommentarerna kring händelsutvecklingen i Egypten. Om om vad som händer i Tunisien där revolten i arabvärlden började står knappt att läsa en rad. Men ingen kan egentligen förutsäga vad som skall hända. Det som händer har ingen sett förut. Och även om det hade skett förut hade det inte varit någon vidare vägledning. Historien upprepar sig sällan.
Likväl har the pundits - expterterna - högtidsdagar. Många. alltför många, har plötsligt bliivit experter på Mellan Östern. Statsvetare, ekonomer, läkare,resenärer,politiker,militärer,programledare och vanliga journalister ropar och tycker i en väldig förvirrad global kör.
Mycket står på spel. I Tunisien var det egentligen militären som gjorde en statskupp mot presidenten Ali, sedan det folkliga upproret givit den anledning till det. I Egypten är militären mycket stark och inflytelserik. Ett spår kan tyda på att militären förmår presidenten, själv gammal flyggeneral, att avgå. För att sedan behålla den makt den redan har men då med utlovade reformer och några slags fria president och parlamentsval.
Den enda organiserade opposition som finns är det muslimska brödraskapet, föföljt under Mubarak och splittrat inbördes i generationsmotsättningar. USA, resten av västvärlden och det sekulariserade Egypten vill för död och pina inte ha islamister vid makten. Bilder av vad som hände när Shahen av Iran störtades en gång och efterträddes av mullorna virvlar runt i Washington, Paris och London. Men dessvärre inte i det oskuldsfulla Stockholm.Stridsvagnarna som nu rullar genom Cairo och Alexandria liksom gummikulorna som skjuts är alla från USA. De är del av de miljarder dollar som varje år gått till Mubaraks regim. För president Obama och för Hillary Clinton är detta en mycket besvärlig situation. När överger man president Mubarak och vem eller vilka ger USA istället sitt stöd?
I Jerusalem bävar man för en ny islamistisk lednimng i Kairo som skulle förvandla Egypten från Israels vän till dess fiende.
Den gamle FN byråkraten El Baradeis försök att få makten verkar i längden osannolikt. Han har ingen politisk bas att tala om. Innan han blev chef för FN s atomenergiorgan var han var han dess vice under Hans Blix. Jag var värd för honom på Utrikespoltiska Institutet då han talade där. Han gjorde ett osäkert, lite rabblande och tjänstemannaaktigt intryck. Inte en herre i spetsen för en revolution i arabvärlden, skulle jag ha tyckt då.
Men eftersom jag själv är en pundit sedan många år: Så vad vet jag om framtiden. Den egyptiska, min egen, eller någon annans.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar