Svenska media och vad som är viktigt

En del av arabvärlden exploderar i protester mot långvariga auktoritära regimer. Efter Tunisien står Egypten med nästan 90 miljoner invånare på tur att kanske förändra sitt samhällsskick i grunden. Femtontusen svenskar är där på semester just nu. Och vad handlar Expressens och Aftonbladets löpsedlar om? Utanför min lilla speceriaffär påVerkstadsgatan på Söder i Stockholm driven av en stor och kristen familj från Bagdad.Prinsessan Madelaines hemliga möte med en förment älskare och författaren och dansören Björn Ranelids obscena fingergest i ett TV program.När krisen i Egypten var på väg upp mot en kulmen i fredags och DN hade en i den begåvade skrivarfamiljen Olsson  på plats i Kairo, handlade DN´s första sida om mobbning i skolorna, ungas skulder och om hur Monika fick bort sin farliga fetma.
För TV och radio är det som händer i Egypten och Tunisien mycket högre upp på körschemat. För TV förstås därför att bilderna är så bra och så dramatiska. Men att den tryckta pressen nu har blivit så småstadsaktig i sin rapportering och kommentering av omvälvande internationella händelser är förstås både allvarligt och skandalöst.
De dramatiska händelser som nu sker i ett antal arabnationer kan ju få genomgripande följder för den ekonomiska situationen i Sverige. Särskilt om protesterna sprider sig till den oljeproducerande delen av arabvärlden. Men de tryckta medierna agerar som om utvecklingen inte kunde beröra situationen i Sverige och heller inte intresserade människor nämnvärt.
Jag tror detta är fel tänkt. DN s motsvarigheter i andra länder - The London Times, Corriere della Sera, El Pais, Le Monde eller Frankfurter Allgemeine Zeitung gör förstås en helt annan bedömning när det gäller att ge utrymme och analys av vad som nu sker. Själv följer jag utvecklingen i TV via BBC world, CNN och Al Jazeera. På morgonen kommer en herre  vid fembläcket och droppar Financial Times i min brevlåda på Söder. En timme före DN. Jag kan försäkra att förstasidorna skiljer sig åt.