Vart går Tunisien?

Så här i efterhand är det märkligt att så lite kritik riktades mot det långvariga auktoritära styret i Tunisien. Och märkligaste av allt är att de många tunisier i exil förhöll sig så passiva när det gällde kritik, protester och att organisera sig. De åtskilliga gånger som jag själv var i Tunis på politiska konferenser var det uppenbart  vilken försiktighet och även rädsla som de forskare och diplomater som jag träffade gav uttryck för. Det låg ett slags våtvarmt omslag av fruktan över landet. Vid ett tillfälle hade det varit någon slags demonstration vid ett gymnasium i närheten av Kartago strax utanför Tunis. Genast stod rader av lastbilar full med soldater parkerade inte bara utanför den skolan utan ochså vid andra skolor som jag råkade passera.
Jag bodde några dagar på ett hotell alldeles nära den helt vita staden Sidi Bou Said. På vägen dit passerade jag ett enormt just färdigbyggt palats på en höjd och som vätte direkt ut mot havet.Jag frågade många vem som ägde anläggningen. Många vände sig bara bort utan att svara men till slut svarade en äldre man på franska
- Le president bien sur.
Och när jag nere på den strålande resturangen La Falaise, högt över havet,lite lätt ( och lite dumt) ironiserade över presidentens jättebygge med kyparna log de bara förläget. Liksom fångade mellan att vara tillmötesgående mot mig som gäst och presidenten som både omöjlig och farlig att kritisera.
En av våra värdar vid konferenserna i Tunis hade varit landets ambassadör vid FN och varit nära vän och medarbetare med Bourgiba då han blev landets första president på 1950-talet.Han hade sedan brutit med regimen. Men även han, även i enrum, var ytterst försiktig med att yppa kritik mot regimen.
Så varför inga protester under alla år mot vare sig Bourgiba eller Ali? Det viktigaste tror jag är att regimen var sekulär,antikommunistisk och ekonomiskt progressiv . Detta betydde att den demokratiska västvärlden hade en allierad i allt annat än demokrati och mänskliga rättigheter. Det viktiga var särskilt för USA och Frankrike, att inte Tunisien beträdde Irans väg eller råkade ut för det " algeriska misstaget " då landet under
1990 talet höll på att få en islamistisk regim genom allmänna val.
Kanske har det också länge funnits en föreställning i väst att islamska länder inte kan vara demokratiska. Att de finns någonting i deras religiösa föreställningsvärld som är motsatsen till demokrati.  En uppfattning som i alla fall den förkättrade George W. Bush inte omfattade.
Nu får vi se vad som händer. Den gamla regimens folk klamrar sig fast som de alltid gör vid omstörtningar.
De "nya" har ingen erfarenhet av att styra och är dessutom inte alls organiserade. Islamisterna å sin sida är inte alls så starka i Tunisien som i tex Egypten.
En kvalificerad gissing är att det gamla gardet håller sig kvar på de flesta nivåer i maktapparaten. Många av dem avsvärjer sig gamla lojaliter och proklamerar srax nya. Oppositionen, med kraftigt stöd denna gånga från utlandet inte minst EU, ges tid att organisera sig och delta i de kommande allmäna valen. Och inom kort har arabvärlden två demokratier. Irak och Tunisien.Fast deras vägar till detta samhällsskick varit nog så olika.