Det råder en allmän föreställning om att de skandinaviska länderna har mycket gemensamt. Och att vi vet en hel del om varandras länder. Men jag tror att detta är fel.Hur många svenskar kan tex namnet på Finlands eller Danmarks statsminister?Att Norges heter Jens Stoltenberg är nog mer bekant. Han har varit med länge och han är socialdemokrat. Och är dessutom rätt stilig. Men att Mari Kiwiniemi är statsminister i Finland och centerpartist och att Lars Lökke Rasmussen har posten i Danmark och tillhör ett konservativt parti med det osannolika namnet Venstre, är nog inte så känt i Sverige.
Okunskapen om varandras länder i Skandinavien kan bero på många saker. En är att 96 procent av Finlands befolkning talar ett språk som är totalt obegripligt för alla icke finsktalande skandinaver. Danskan, som när det skrivs är nästan detsamma som norska, är för svenskar och finnar i det närmaste obegriplig i sin talade form. Dessutom: korrespondenter för media från Sverige i grannländerna blir allt färre.Och vice versa. Vi reser mycket till varandras länder. Men tillfälliga besök betyder som regel inte kunskap och förståelse. En hälsingborgare som varje år tar färjan över till Danmark fyrtio gånger vet inte att statsministern där heter Lars Lökke Rasmussen för det.
Och varför skulle man stå varandra närmare bara därför att man är grannland. Hur många människor har sina bättre vänner bland sina grannar i bostadshus eller i villaområden? Och hur mycket vet man om dom?
När jag var chef och programledare för TV 3´nystartade TV kanal, som sände från London, i slutet av 1980-talet sändes nyhetsprogrammet till Norge, Danmark och Sverige samtidigt. Jag läste den första nyheten på svenska och min co anchor Lise läste den andra på danska. Och norska reportrar gjorde reportagen. Detta var ägaren Jan Stenbecks " the nordic dream that came thru". Men brukar jag säga " vid varje givet tillfälle förstod en tredjedel av tittarna inget av vad som sas". Programmet lades också ned efter ett år.Och vad TV 3 är idag vet vi alla.
Utrikes- och säkerhetspolitiskt är och har de skandinaviska länderna varit så åtskiljda som det är möjligt. Under det kalla kriget förhindrades Finland genom påtvingade avtal med Sovjet att delta i nästan allt internationellt samarbete utom inom FN s ram. Norge var och är med i NATO men har en djup misstänksamhet mot EU och det kontinentala Europa. Norge blickar västerut. Mot England och Amerika.
Danmark är i Europa och trivs i Europa. Med i EU, med i NATO. Man dricker vin till lunch och ger ofta fan i rökförbudet. Och Sverige? Utanför och innanför på en och samma gång. Med i EU men utanför dess monetära union, utanför NATO men har soldater under NATO s befäl.Skepsis mot EU men ändå den ofrivillige medlemmen.
Och hur ofta säger man " I am Scandinavian " när man är ute och reser. Och om man säger det, vad betyder det?
söndag 27 mars 2011
fredag 25 mars 2011
USA, Europa och Sveriges neutralitet - i Nordafrika
Kriget i Libyen, ja det är ju faktiskt ett krig, ger signaler om att allting inte är som förut. Stor- och mellanmakterna emellan.USA har för första gången på mycket länge klart sagt ifrån att man inte vill sitta i förarsätet när det gäller Libyen längre än en mycket kort tid till.President Obama gick till val med att trappa ned USA s militära engagemang särskilt i arabvärlden. Inte trappa upp det.USA´s kraft och utrustning var nog nödvändig för att etablera no fly zonen över Libyen. Men framöver är det den europeiska delen av NATO som får stå för merparten av insatserna. Och just nu ser dessa ut att bli rätt så långvariga.Men har Europa viljan,förmågan och framför allt en enighet att gå in i detta engagemang vars mål idag ingen klart ser.Tyskland lade ned sin röst i FN s säkerhetsråd samman med Ryssland,Kina,Indien och Brasilien i omröstningen om ett militärt ingripande.Turkiet är mycket skeptiskt.
Dessutom: idag strömmar rapporterna in om våld mot demonstranter i Syrien och Jordanien. Sedan tidigare är läget synnerligen oroligt i Jemen och framöver kanske också i Algeriet och Marocko. Och snart kanske i självaste Saudirabien. Och vad gör FN då och Europa? Och vad händer med den gummiartade svenska alliansfria neutraliteten? Om vilken det finns och alltid funnits delade uppfattningar hemmavid.
Anders Fogh Rasmussen, en gång statsminister i Danmark, men nu chef för NATO, berättade häromdagen att USA nu står för 75 procent av de 26 NATO-ländernas sammanlagda försvarsutgifter. Och även om Frankrikes president Zarkozy tog initiativet i Libyen och britterna hängde på, måste man fråga sig om Europa har kraften, enigheten och utrustningen att ge sig in i ett längre krig i nordafrika. Jo, jo det heter i FN s resolution att man bara är där för att skydda civila. Men var går gränsen för det. Och vilka är civila och vilka är militärer i något som alltmer ser ut som ett inbördeskrig. Inte så olikt det spanska för övrigt för mer än sjuttio år sedan.Inte så underligt att Sverige tvekar om vilka, om ens några, insatser skall göras.Den nye ledaren för socialdemokraterna Håkan Juholt, ordförande i riksdagens försvarsutskott betonade Sveriges militära alliansfrihet någon vecka innan han blev vald. Utrikesutskottets ordförande Göran Lennmarker som jag träffade häromdagen sa däremot: Sverige är varken alliansfritt eller neutralt. Men att skicka Jas Gripen in i Libyen under NATO´s ledning synes lite väl magstarkt för ett land vars valspråk mycket länge varit" den svenska neutraliteten har tjänat oss väl".
Dessutom: idag strömmar rapporterna in om våld mot demonstranter i Syrien och Jordanien. Sedan tidigare är läget synnerligen oroligt i Jemen och framöver kanske också i Algeriet och Marocko. Och snart kanske i självaste Saudirabien. Och vad gör FN då och Europa? Och vad händer med den gummiartade svenska alliansfria neutraliteten? Om vilken det finns och alltid funnits delade uppfattningar hemmavid.
Anders Fogh Rasmussen, en gång statsminister i Danmark, men nu chef för NATO, berättade häromdagen att USA nu står för 75 procent av de 26 NATO-ländernas sammanlagda försvarsutgifter. Och även om Frankrikes president Zarkozy tog initiativet i Libyen och britterna hängde på, måste man fråga sig om Europa har kraften, enigheten och utrustningen att ge sig in i ett längre krig i nordafrika. Jo, jo det heter i FN s resolution att man bara är där för att skydda civila. Men var går gränsen för det. Och vilka är civila och vilka är militärer i något som alltmer ser ut som ett inbördeskrig. Inte så olikt det spanska för övrigt för mer än sjuttio år sedan.Inte så underligt att Sverige tvekar om vilka, om ens några, insatser skall göras.Den nye ledaren för socialdemokraterna Håkan Juholt, ordförande i riksdagens försvarsutskott betonade Sveriges militära alliansfrihet någon vecka innan han blev vald. Utrikesutskottets ordförande Göran Lennmarker som jag träffade häromdagen sa däremot: Sverige är varken alliansfritt eller neutralt. Men att skicka Jas Gripen in i Libyen under NATO´s ledning synes lite väl magstarkt för ett land vars valspråk mycket länge varit" den svenska neutraliteten har tjänat oss väl".
söndag 20 mars 2011
Årsmöte i Idun med en sup, en biff och konstnären Lars Vilks
Sällskapet Idun har sammankomst med middag i herrklubben Stora Sällskapets hus vid Arsenalsgatan i Stockholm. Idun bildades 1862 och en del av dess illustra 500 medlemmar har träffats en kväll varannan månad alltsedan dess. Idel äldre herrar. Professorer, ämbetsmän, läkare, ingenjörer, någon konstnär en och annan journalist. Så här såg Sverige ut förr i världen.Sällskap och föreningar, möten, glam och middagar. En sup, en biff och lite rödvin.Och ett föredrag.
Denna kväll är det årsmöte i Idun. Först " en skål i Idun" för oss som enligt statuterna "skall befordra samvaro mellan personer verksamma inom olika kulturområden". Med personer i Idun avses fortfarande enbart män. Årsmötesförhandlingarna avverkas på fem minuter. Som i socialdemokratiska partiet ( och i de flesta andra föreningar ) har valnämnden gjort sitt. Och att i Sverige på ett årsmöte eller en kongress föreslå någon annan än den föreslagne skulle väcka betydande uppseende. Den gamla maximen gäller: demokrati är en alltför allvarlig sak för att besluten inte skall vara fattade på förhand".
Ofta i internationella sammanhang har jag efterlyst en " election committee". Ibland har jag då tagits i örat av någon engelsman som sagt:
What do you mean Anders, this is not Saddam Husseins Iraq.Here the delegates decide in pleno".
Mitt mjäkiga försvar. "But this is not the way we do it in Sweeeden" har inte imponerat.
En snaps med sång är legio vid Iduns middagar.Liksom ett föredrag av en konstnär. Denna gång är det den numera herostratiskt ryktbare Lars Vilks. Ja han med Muhammed som rondellhundar. Vilks som jag intervjuvat i Axess TV tillsammans med den underbara Ayan Hirsi Ali, somaliskan som brutit med islam, är egentligen konsthistoriker. Professor i Bergen bla, För första gången, sannolikt, i Iduns och även Stora Sällskapets långa historia, anländer föredragshållaren med fyra livvakter. Två från SÄPO och två för att skydda lokalerna vid Arsenalsgatan. Vilks är kul och självironisk. Med ett snabbt bildspel i powerpoint berättar han den tragikomiska historien om sitt konstverk Nimis längst ut på Kullaberg i Skåne.Sedan 1980 har han olagligt byggt sina allt större träskulpturer där vid Kattegatts steniga strand.Det hela har blivit en stor turistattraktion. Men då och då har länsstyrelsen liksom domstolar i olika instanser gjort personliga besök i rock, hatt och kjol.Stapplande i branten. Dessa besök liksom all uppståndelse har blivit en rörlig del av själva konstverket.Helt i linje med den postmodernistiska konceptkonst som är Vilks grundtema. Iduns soignerade middagssällskap skruvade osäkert på sig under Vilks snabba presentation. Men var vi medvetna om att vi i samma stund blev en del av själva konstverket?
Denna kväll är det årsmöte i Idun. Först " en skål i Idun" för oss som enligt statuterna "skall befordra samvaro mellan personer verksamma inom olika kulturområden". Med personer i Idun avses fortfarande enbart män. Årsmötesförhandlingarna avverkas på fem minuter. Som i socialdemokratiska partiet ( och i de flesta andra föreningar ) har valnämnden gjort sitt. Och att i Sverige på ett årsmöte eller en kongress föreslå någon annan än den föreslagne skulle väcka betydande uppseende. Den gamla maximen gäller: demokrati är en alltför allvarlig sak för att besluten inte skall vara fattade på förhand".
Ofta i internationella sammanhang har jag efterlyst en " election committee". Ibland har jag då tagits i örat av någon engelsman som sagt:
What do you mean Anders, this is not Saddam Husseins Iraq.Here the delegates decide in pleno".
Mitt mjäkiga försvar. "But this is not the way we do it in Sweeeden" har inte imponerat.
En snaps med sång är legio vid Iduns middagar.Liksom ett föredrag av en konstnär. Denna gång är det den numera herostratiskt ryktbare Lars Vilks. Ja han med Muhammed som rondellhundar. Vilks som jag intervjuvat i Axess TV tillsammans med den underbara Ayan Hirsi Ali, somaliskan som brutit med islam, är egentligen konsthistoriker. Professor i Bergen bla, För första gången, sannolikt, i Iduns och även Stora Sällskapets långa historia, anländer föredragshållaren med fyra livvakter. Två från SÄPO och två för att skydda lokalerna vid Arsenalsgatan. Vilks är kul och självironisk. Med ett snabbt bildspel i powerpoint berättar han den tragikomiska historien om sitt konstverk Nimis längst ut på Kullaberg i Skåne.Sedan 1980 har han olagligt byggt sina allt större träskulpturer där vid Kattegatts steniga strand.Det hela har blivit en stor turistattraktion. Men då och då har länsstyrelsen liksom domstolar i olika instanser gjort personliga besök i rock, hatt och kjol.Stapplande i branten. Dessa besök liksom all uppståndelse har blivit en rörlig del av själva konstverket.Helt i linje med den postmodernistiska konceptkonst som är Vilks grundtema. Iduns soignerade middagssällskap skruvade osäkert på sig under Vilks snabba presentation. Men var vi medvetna om att vi i samma stund blev en del av själva konstverket?
Det direktsända kriget - in living color
Den händelsedigra utvecklingen i Nordafrika och Japan lyfter de stora internationella TV-kanalerna till ständigt nya journalistiska höjder. Jag växlar mellan CNN, BBC world och Al Jazeeras englskspråkiga kanal. Och minns hur det var på SVT Rapport i slutet av 1980-talet då jag var utrikeschef där. Vad som än hände under dagen så meddelades detta under en halvtimme, halvåtta på kvällen. Punkt slut. Och på tidningarna berättade man vad som hänt först morgonen därpå. I brevlådan. Peter Arnett på CNN var pionjär under första Irakkriget när han stod på balkongen på Bagdad Hilton och live worldwide berättade: " I can see the first cruise missile coming down the main street, it´s taking a right turn. The war has started. This is Peter Arnett,CNN,Bagdad".
Och idag. Dygnet runt har de tre kanalerna exellenta reportrar i Tripolis,Bengahzi,Tobruk, Paris, London, New York, Washington. Och just såg jag att de flugit in folk till Cypern, Neapel,Sigonella, startplatser för att flyga in i Libyen. Jag hör Al Jazeeras anchor säga: vi kommer att ge er rapporter från Paris, Benghazi,Tripoli, Tokio in a minute. Och vad han har framför sig är omkring tio monitorer med livebilder från alla dessa skådeplatser. Producenterna väljer vilka bilder och vilka geografiska platser som skall läggas ut och växlas på samma sätt som under en golf- eller skidtävling. Och från Libyen kommer bilderna från just de ställen där flera av andra världskrigets stora pansarslag utkämpades. Under Rommel och Montgomery. Rapporterna därifrån då kunde ta dagar innan de nådde medierna i Europa och USA. Nu sänds kriget live. " And in living color " som TV kanalen CBS började sina program med i början av 1960-talet. Fast de flesta då hade svartvita TV mottagare.
De nationella TV-kanalerna som SVT eller TV 4 har förstås inte en chans att hänga med i det här. Deras rapportering på fasta tider är överspelade fem minuter efter programmets slut. Där har tidningarna numera en fördel. De måste uppdatera sig i princip varje minut. Dygnet runt. Och det finns inget så mögigt som gamla,överspelade nyheter. Inte underligt att journalister fortfarande röker och även tar sig ett glas vin.
En helt annan sak. Jag har just gratulerat årtets Brittingham/Viking stipendiat i champagne på Royal Viking här i Stockholm. Jag hade själv detta förnämliga amerikastipendium på 1960-talet. Studierna och vistelsen i Madison Wisconsin har betytt mycket för min förståelse av USA. Ett land som ju i grunden fungerar annorlunda än europeiska länder. Fast man gärna glömmer bort det. Vid det här laget är vi flera hundra " Vikings" från de skandinaviska länderna och USA som träffas varje år på " convention" under mycket angenäma och nostalgiska former.
Och idag. Dygnet runt har de tre kanalerna exellenta reportrar i Tripolis,Bengahzi,Tobruk, Paris, London, New York, Washington. Och just såg jag att de flugit in folk till Cypern, Neapel,Sigonella, startplatser för att flyga in i Libyen. Jag hör Al Jazeeras anchor säga: vi kommer att ge er rapporter från Paris, Benghazi,Tripoli, Tokio in a minute. Och vad han har framför sig är omkring tio monitorer med livebilder från alla dessa skådeplatser. Producenterna väljer vilka bilder och vilka geografiska platser som skall läggas ut och växlas på samma sätt som under en golf- eller skidtävling. Och från Libyen kommer bilderna från just de ställen där flera av andra världskrigets stora pansarslag utkämpades. Under Rommel och Montgomery. Rapporterna därifrån då kunde ta dagar innan de nådde medierna i Europa och USA. Nu sänds kriget live. " And in living color " som TV kanalen CBS började sina program med i början av 1960-talet. Fast de flesta då hade svartvita TV mottagare.
De nationella TV-kanalerna som SVT eller TV 4 har förstås inte en chans att hänga med i det här. Deras rapportering på fasta tider är överspelade fem minuter efter programmets slut. Där har tidningarna numera en fördel. De måste uppdatera sig i princip varje minut. Dygnet runt. Och det finns inget så mögigt som gamla,överspelade nyheter. Inte underligt att journalister fortfarande röker och även tar sig ett glas vin.
En helt annan sak. Jag har just gratulerat årtets Brittingham/Viking stipendiat i champagne på Royal Viking här i Stockholm. Jag hade själv detta förnämliga amerikastipendium på 1960-talet. Studierna och vistelsen i Madison Wisconsin har betytt mycket för min förståelse av USA. Ett land som ju i grunden fungerar annorlunda än europeiska länder. Fast man gärna glömmer bort det. Vid det här laget är vi flera hundra " Vikings" från de skandinaviska länderna och USA som träffas varje år på " convention" under mycket angenäma och nostalgiska former.
fredag 18 mars 2011
Come back för kolonialmakterna
Det finns många märkligheter i det som nu pågår kring Libyen.
1) Att FN s säkerhetsråd kunde ge OK till ett internationellt ingripande var faktiskt inte helt väntat. Men Ryssland och Kina röstade inte emot utan la ned sina röster. De gillar egentligen inte sådana här internationella ingripande. De kan själva råka ut för förslag om FN ingrepp när de plågat egna minoriteter i Tjetjenien eller Tibet för mycket. Men ansvaret att inte ha förhindrat ett libyskt blodbad blev för tungt.
2) USA s tillbakadragna roll.Dess militära etablissemang betvivlar flygförbudets effektivitet. Libyen är inte heller särskilt strategiskt viktigt för USA. Till skillnad mot Egypten och Bahrein. Men viktigast tror jag är att USA nu tvingar Frankrike, UK och Norge! att ta ett militärt initiativ. Inom ramen för det danskledda NATO! USA vill ( för en gångs skull ) ligga lågt i Mellanöstern. Obama till skillnad mot George Bush vill inte verka uppslukad av en särskild fråga.Men vill ändå framstå som berörd, av det som händer i arabvärlden." No drama Obama ". After all he is a slick jurist with a Harvard background. Dessutom kan ingripandet i Libyen (med FNs stöd)framstå som mer välgrundat just därför att USA inte leder det. Minns Irak!
3) Frankrikes och Italiens engagemang. Frankrike som i början av arabrevolten ville skicka polisiärt stöd till Tunisens president går nu i täten för ett militärt ingripande mot Libyens ledare. Mirageplanen rusar motorerna på det franska baserna. President Sarkozy har lågra opinionssiffror. Fransmännen gillar när deras president visar internationell handlingskraft. Berlusconi i Italien har även han gjort helt om. Libyen är tidigare italiensk koloni.Italien har mycket affärer, särskilt olja och gas med Khaddafi och man är rädd för stora flyktingsströmmar. Att Berlusconis mycket pragmatiska regering nu satsar på den libyska oppositionen bör vara ett av många tecken på att Kheddafis dagar är räknade.
Men glöm inte bort att Frankrike, Storbritannien och Italien är gamla kolonialmakter i området. De nu kritiserade eller störtade ledarna företrädde i alla fall till en början frihetrörelser. Nu är kolonialmakterna tillbaka på banan - men denna gång i demokratins och humanitetens mångfärgade mantel.
1) Att FN s säkerhetsråd kunde ge OK till ett internationellt ingripande var faktiskt inte helt väntat. Men Ryssland och Kina röstade inte emot utan la ned sina röster. De gillar egentligen inte sådana här internationella ingripande. De kan själva råka ut för förslag om FN ingrepp när de plågat egna minoriteter i Tjetjenien eller Tibet för mycket. Men ansvaret att inte ha förhindrat ett libyskt blodbad blev för tungt.
2) USA s tillbakadragna roll.Dess militära etablissemang betvivlar flygförbudets effektivitet. Libyen är inte heller särskilt strategiskt viktigt för USA. Till skillnad mot Egypten och Bahrein. Men viktigast tror jag är att USA nu tvingar Frankrike, UK och Norge! att ta ett militärt initiativ. Inom ramen för det danskledda NATO! USA vill ( för en gångs skull ) ligga lågt i Mellanöstern. Obama till skillnad mot George Bush vill inte verka uppslukad av en särskild fråga.Men vill ändå framstå som berörd, av det som händer i arabvärlden." No drama Obama ". After all he is a slick jurist with a Harvard background. Dessutom kan ingripandet i Libyen (med FNs stöd)framstå som mer välgrundat just därför att USA inte leder det. Minns Irak!
3) Frankrikes och Italiens engagemang. Frankrike som i början av arabrevolten ville skicka polisiärt stöd till Tunisens president går nu i täten för ett militärt ingripande mot Libyens ledare. Mirageplanen rusar motorerna på det franska baserna. President Sarkozy har lågra opinionssiffror. Fransmännen gillar när deras president visar internationell handlingskraft. Berlusconi i Italien har även han gjort helt om. Libyen är tidigare italiensk koloni.Italien har mycket affärer, särskilt olja och gas med Khaddafi och man är rädd för stora flyktingsströmmar. Att Berlusconis mycket pragmatiska regering nu satsar på den libyska oppositionen bör vara ett av många tecken på att Kheddafis dagar är räknade.
Men glöm inte bort att Frankrike, Storbritannien och Italien är gamla kolonialmakter i området. De nu kritiserade eller störtade ledarna företrädde i alla fall till en början frihetrörelser. Nu är kolonialmakterna tillbaka på banan - men denna gång i demokratins och humanitetens mångfärgade mantel.
tisdag 15 mars 2011
Mediernas val -. Japan eller Libyen?
Det är faktiskt rätt ofta som det inträffar två stora internationella nyheter på samma gång. Medierna släpper då genast den först komna nyheten till förmån för den andra. Så även om utvecklingen i Libyen och i Bahrein fortfarande är mycket dramatisk och storpolitiskt allt viktigare blir det händelserna i Japan som helt tar över.Ännu några dagar. Även i den engelskspråkiga men arabägda TV-kanalen ( Qatar ) Al Jezeraz. Eftersom TV leder media bevakningen handlar det också om bilder. Och bilderna från Japan är underbart dramatiska. Ovissheten om hur mycket av den osynliga radioaktiviteten som kommer ut och varthän den blåser spär på intresset i hela världen och därmed på alla redaktioner. Farhågan om möjligheten av en ny snar jordbävning ökar den febriga känslan av en "developing story ". Den bästa jordmånen för all nyhetsjournalistik.
I Libyen ser Kheddafi ut att ta tillbaka sitt land. Hans pansar rullar där några av de stora slagen under andra världskriget stod.Tobruk, staden inte långt från Benghazi, hette en storartad krigsfilm på biogrrafen i Torekov när jag var mycket liten. Den västliga omvärlden ser ett blodbad rycka närmare. Dels i själva striderna men också i regimens hämnd på de otrogna. En " no fly zone" över den vida libyska öknen? Ja arabförbundet har gett sitt ja till detta. Men arabförbundet består av regimer vars invånare helst vill bli av med dem. Och vad händer om Khedaffis flyg ignorerar flygförbudet? En amerikansk militär invasion med europeiskt ( kanske svenskt ) stöd? Knappast troligt.Utländska insatser i Afghanistan och Irak är fortfarande i fullt swing. Är väst ute efter att beskydda civila i Libyen eller vill man aktivt stödja den ena parten - upproret? Eller vill man bara freda sitt samvete." Gör något!". Ryssar och kineser är måttligt intresserade. Och därmed är FN ur spel. Och vad med kritiken mot USA och UK när det gällde invasionen i Irak mot Saddam Hussein?
I Japan står framtidens energiförsörjning på spel. 400 nya kärnkraftverk är planerade runt om i världen, 16 i USA, 11 i UK. Motståndet hade börjat vika i Tyskland, Italien och Sverige.Särskilt de kraftigt växande ekonomierna i Asien, Kina och Indien , måste ha elektricitet. Kinas regim står och faller med fortsatt ekonomisk uteveckling. Under de senaste trettio åren har många fler människor dött genom att gräva efter kol eller borra efter olja än av kärnkraftsindustrin. Jordbävningar och tsunamin utgör inga verkliga hot i Nord och Västeuropa.I Japan kommer det antingen att visa sig att deras kärnkraftverk till slut visat sig hålla säkerhetsmåttet. Då fortsätter den globala utbyggnaden av kärnkraften om än långsammare och med ännu mer säkerhetstänkande. Eller så för katastrofen i Japan med sig omfattande livsfarliga radioaktiva utsläpp. Det kan innebära dödsstöten för den globala kärnkraften. Men också full fart mot andra säkrare energikällor. Även det en "bra story", som man säger på redaktionerna världen över.
I Libyen ser Kheddafi ut att ta tillbaka sitt land. Hans pansar rullar där några av de stora slagen under andra världskriget stod.Tobruk, staden inte långt från Benghazi, hette en storartad krigsfilm på biogrrafen i Torekov när jag var mycket liten. Den västliga omvärlden ser ett blodbad rycka närmare. Dels i själva striderna men också i regimens hämnd på de otrogna. En " no fly zone" över den vida libyska öknen? Ja arabförbundet har gett sitt ja till detta. Men arabförbundet består av regimer vars invånare helst vill bli av med dem. Och vad händer om Khedaffis flyg ignorerar flygförbudet? En amerikansk militär invasion med europeiskt ( kanske svenskt ) stöd? Knappast troligt.Utländska insatser i Afghanistan och Irak är fortfarande i fullt swing. Är väst ute efter att beskydda civila i Libyen eller vill man aktivt stödja den ena parten - upproret? Eller vill man bara freda sitt samvete." Gör något!". Ryssar och kineser är måttligt intresserade. Och därmed är FN ur spel. Och vad med kritiken mot USA och UK när det gällde invasionen i Irak mot Saddam Hussein?
I Japan står framtidens energiförsörjning på spel. 400 nya kärnkraftverk är planerade runt om i världen, 16 i USA, 11 i UK. Motståndet hade börjat vika i Tyskland, Italien och Sverige.Särskilt de kraftigt växande ekonomierna i Asien, Kina och Indien , måste ha elektricitet. Kinas regim står och faller med fortsatt ekonomisk uteveckling. Under de senaste trettio åren har många fler människor dött genom att gräva efter kol eller borra efter olja än av kärnkraftsindustrin. Jordbävningar och tsunamin utgör inga verkliga hot i Nord och Västeuropa.I Japan kommer det antingen att visa sig att deras kärnkraftverk till slut visat sig hålla säkerhetsmåttet. Då fortsätter den globala utbyggnaden av kärnkraften om än långsammare och med ännu mer säkerhetstänkande. Eller så för katastrofen i Japan med sig omfattande livsfarliga radioaktiva utsläpp. Det kan innebära dödsstöten för den globala kärnkraften. Men också full fart mot andra säkrare energikällor. Även det en "bra story", som man säger på redaktionerna världen över.
måndag 14 mars 2011
Rast hos von Otter och Gyllensvaan
Som vanligt på väg från Södern till Stockholm stannar jag till på Gyllene Uttern. En kvart bara för att sitta i en av de oerhört bekväma fåtöljerna i salongen just till höger när man kommer in. Numera är det en konferensanläggning men fortfarande förstås med strålande utsikt över Vättern och det mystiska Visingsö. Idag dock osynlig i det täta vårdiset.
Gyllene Uttern är Sveriges första väghotell. Innan motorvägen byggdes gick gamla Riksettan precis utanför porten.När min far och jag segat oss igenom Gränna i den vänsterstyrda Oldsmobilen i vänstertrafiken stannade vi till och åt lunch. Under hela resan ner till Bjärehalvön kunde föraren inte se de mötande bilarna förrän han bestämt sig för att köra om.Ibland sov man över i de röda stugorna mellan träden med ovanliga vita körsbär. På somrarna jobbade ofta flickkamrater från Stockholm i receptionen. Trots att stället är Sveriges grövsta pastisch av en riddarborg, byggd 1934, ansågs det mycket elegant.På en av väggarna i caféet finns en bildsvit och en hel bordsplacering från Peter Wallenbergs bröllop, nån gång i början av 50-talet.
På spiselhällen i det innersta rummet finns ett järnsmitt heraldiskt vapen. En utter och en svan med utslagna vingar. Ingen idag bryr sig på allvar om adelskap, mer än Svensk damtidning och några av dess läsare.Björn af Kleen har i sin mycket läsvärda bok " Jorden de ärvde " klätt av de sista som trott att ärvd börd skulle ge särställning.
Men Gyllensvaan och von Otter speglar det som var en gång. Den adliga Gyllensvan fanns bara i trettio år på 1700-talet. Han hade godset och slottet Västanå som ligger några kilometer från Gyllene Uttern på en klippa ovanför Vättern och motorvägen. Den förste och ende fideikommissarien fick igenom, underligt nog, att alla innehavare av fideikommisset framgent måste heta Gyllensvaan. Så när en baron von Otter genom arv blev ägare fick han byta namn och blev av med sin titel. Gyllene Uttern fick sitt namn på det viset när det byggdes i sin gamla riddarstil. Och föreningen av namnen finns i spiselhällen. Idag har Västanå inget med väghotellet att göra.Genom att fideikommissen avskaffades ( med några undantag ) 1967 behöver heller ingen tvingas heta Gyllensvan.Men slottet drivs även det som konferensanläggning och hotell vid den utmärkta golfbanan.
Jag tog in där en natt för några år sedan med min adlige halvbror. Jag frågade den reslige yngre mannen i receptionen om han visste något om familjen von Otter.
- Absolut, svarade han. - jag heter Carsten von Otter. På dagarna är jag receptionist, och på kvällarna är jag hovmästare i resturangen. Välkomna!
Gyllene Uttern är Sveriges första väghotell. Innan motorvägen byggdes gick gamla Riksettan precis utanför porten.När min far och jag segat oss igenom Gränna i den vänsterstyrda Oldsmobilen i vänstertrafiken stannade vi till och åt lunch. Under hela resan ner till Bjärehalvön kunde föraren inte se de mötande bilarna förrän han bestämt sig för att köra om.Ibland sov man över i de röda stugorna mellan träden med ovanliga vita körsbär. På somrarna jobbade ofta flickkamrater från Stockholm i receptionen. Trots att stället är Sveriges grövsta pastisch av en riddarborg, byggd 1934, ansågs det mycket elegant.På en av väggarna i caféet finns en bildsvit och en hel bordsplacering från Peter Wallenbergs bröllop, nån gång i början av 50-talet.
På spiselhällen i det innersta rummet finns ett järnsmitt heraldiskt vapen. En utter och en svan med utslagna vingar. Ingen idag bryr sig på allvar om adelskap, mer än Svensk damtidning och några av dess läsare.Björn af Kleen har i sin mycket läsvärda bok " Jorden de ärvde " klätt av de sista som trott att ärvd börd skulle ge särställning.
Men Gyllensvaan och von Otter speglar det som var en gång. Den adliga Gyllensvan fanns bara i trettio år på 1700-talet. Han hade godset och slottet Västanå som ligger några kilometer från Gyllene Uttern på en klippa ovanför Vättern och motorvägen. Den förste och ende fideikommissarien fick igenom, underligt nog, att alla innehavare av fideikommisset framgent måste heta Gyllensvaan. Så när en baron von Otter genom arv blev ägare fick han byta namn och blev av med sin titel. Gyllene Uttern fick sitt namn på det viset när det byggdes i sin gamla riddarstil. Och föreningen av namnen finns i spiselhällen. Idag har Västanå inget med väghotellet att göra.Genom att fideikommissen avskaffades ( med några undantag ) 1967 behöver heller ingen tvingas heta Gyllensvan.Men slottet drivs även det som konferensanläggning och hotell vid den utmärkta golfbanan.
Jag tog in där en natt för några år sedan med min adlige halvbror. Jag frågade den reslige yngre mannen i receptionen om han visste något om familjen von Otter.
- Absolut, svarade han. - jag heter Carsten von Otter. På dagarna är jag receptionist, och på kvällarna är jag hovmästare i resturangen. Välkomna!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)