Den händelsedigra utvecklingen i Nordafrika och Japan lyfter de stora internationella TV-kanalerna till ständigt nya journalistiska höjder. Jag växlar mellan CNN, BBC world och Al Jazeeras englskspråkiga kanal. Och minns hur det var på SVT Rapport i slutet av 1980-talet då jag var utrikeschef där. Vad som än hände under dagen så meddelades detta under en halvtimme, halvåtta på kvällen. Punkt slut. Och på tidningarna berättade man vad som hänt först morgonen därpå. I brevlådan. Peter Arnett på CNN var pionjär under första Irakkriget när han stod på balkongen på Bagdad Hilton och live worldwide berättade: " I can see the first cruise missile coming down the main street, it´s taking a right turn. The war has started. This is Peter Arnett,CNN,Bagdad".
Och idag. Dygnet runt har de tre kanalerna exellenta reportrar i Tripolis,Bengahzi,Tobruk, Paris, London, New York, Washington. Och just såg jag att de flugit in folk till Cypern, Neapel,Sigonella, startplatser för att flyga in i Libyen. Jag hör Al Jazeeras anchor säga: vi kommer att ge er rapporter från Paris, Benghazi,Tripoli, Tokio in a minute. Och vad han har framför sig är omkring tio monitorer med livebilder från alla dessa skådeplatser. Producenterna väljer vilka bilder och vilka geografiska platser som skall läggas ut och växlas på samma sätt som under en golf- eller skidtävling. Och från Libyen kommer bilderna från just de ställen där flera av andra världskrigets stora pansarslag utkämpades. Under Rommel och Montgomery. Rapporterna därifrån då kunde ta dagar innan de nådde medierna i Europa och USA. Nu sänds kriget live. " And in living color " som TV kanalen CBS började sina program med i början av 1960-talet. Fast de flesta då hade svartvita TV mottagare.
De nationella TV-kanalerna som SVT eller TV 4 har förstås inte en chans att hänga med i det här. Deras rapportering på fasta tider är överspelade fem minuter efter programmets slut. Där har tidningarna numera en fördel. De måste uppdatera sig i princip varje minut. Dygnet runt. Och det finns inget så mögigt som gamla,överspelade nyheter. Inte underligt att journalister fortfarande röker och även tar sig ett glas vin.
En helt annan sak. Jag har just gratulerat årtets Brittingham/Viking stipendiat i champagne på Royal Viking här i Stockholm. Jag hade själv detta förnämliga amerikastipendium på 1960-talet. Studierna och vistelsen i Madison Wisconsin har betytt mycket för min förståelse av USA. Ett land som ju i grunden fungerar annorlunda än europeiska länder. Fast man gärna glömmer bort det. Vid det här laget är vi flera hundra " Vikings" från de skandinaviska länderna och USA som träffas varje år på " convention" under mycket angenäma och nostalgiska former.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar