fredag 11 mars 2011

Lunch i Rungsted med Karen Blixen

Jag reser till Danmark för att möta våren. Och faktiskt är det ett par grader varmare i Helsingör. Och i Rungsted i trädgården till Karen Blixens barndomshem, nu museum, blommar vintergäcken mitt i hagelskurarna. Danskarna tar inte vintern på lika stort allvar som svenskarna. Man slår inte igen allt för fem sex månader. Fritidsbåtarna i imponerande storlek ligger kvar i hamnarna,utekafeerna låter bord och stolar stå kvar. Den stora matvaruaffären i Rungsted, halvvägs mellan Helsingör och Köpenhamn, har för det mesta varor som finns i liknande svenska affärer. Lite yppiggare kanske när det gäller bakverken, köttet och särskilt fisken. Danskar liksom fransmän är ju i grunden gottegrisar.Men en sak skiljer sig ordentligt: vin och sprit. Här hittar jag ett trettiotal olika slott i Bordeaux, från 100 till 500 svenska kronor, ett tiotal Barolos och Barabarescos från Piemonte kring 150 kronor, mängder med Bourgogner.Vita och röda. På ett svenskt system vid Hornstulll eller i Båstad hittar man tre halvdåliga Bordåer, ingen Barolo. Egentligen är det skandal att svenskarna i alla år funnit sig i detta otroliga förmynderi och misstroende som det faktiskt innebär att en statlig myndighet skall bestämma  ett mediokert urval viner åt befolkningen. Ja ja det finns många sorter på systemet. Men vem är betjänt av 40 sorters vitt vin i prisklass 50 till 75 kronor? Arg major på Östermalm.
Alldeles vid sidan av Karen Blixens museem ligger Rungsteds Kro. 250 år gammal, sluttande golv, ål och äggröra på matsedeln. Två yppiga medelålders damer serverar, och röker därimellan vällustigt cigaretter i baren just innanför ingången. Många av gästerna tar ett glas vin. Inget svenskt skrymtande med isvatten till maten.
Karen Dinesen var en världsberömd författare. Men nu rätt bortglömd.Äktenskapet med den orolige svenske baronen Bror Blixen, den tragiska kärlekshistorien med britten Finch-Hatton, som störtade, lever kvar i filmen och annat om åren i Afrika. Men i det välgjorda museet lever Isak Dinesen, som ofta var hennes pseudonym.Oerhört smal, tärd, elegant de sista åren. Men en världsstjärna. Jag köper ett svartvitt vykort där hon äter lunch med Marilyn Monroe och Arthur Miller. Marilyn är fascinerad av henne. Jag köper också  Babettes gästabud, som fick en Oscar, på danska.Den är bara på 83 sidor.Hmm - man behöver inte skriva så långt. Jag frågar den eleganta damen bakom disken i shopen om det verkligen är så att skriven danska är identiskt med skriven norska. Hon ser bestört ut och säger: " Dom kan ju inte stava ".
Karen Blixen var också en skicklig konstnär med härliga porträtt av anställda på den afrikanska farmen.
På hemvägen i våren stannar jag förstås vid Louisiana  i Humlebeck. En stor Picassoutställning. Mycket folk. Många står gripna, vördnadsfulla. Jag går snabbt igenom. Jag tycker att jag har sett allt förut. Längst stannar jag vid ett jättefoto av en vällustig lunch på stranden i Nice med Pablo och ett antal vänner. Lunch i Rungsted är bättre än lunch någonstans i Sverige. Men lunch vid Medelhavet med goda vänner är alltid att längta till.

tisdag 8 mars 2011

Alla dessa resor. Carl Bildt - EU´s utrikesminister?

Carl Bildt är på många sätt en mycket säregen politiker. Det jag vet finns tex ingen politiker i världen som så intensivt förmedlar vad han gör och hur han tänker, till omvärlden. Sedan åtskilliga år skriver han flera gånger om dagen på sin blogg " Alla dessa dagar". Men för att även de i världen som till äventyrs inte förstår svenska skall få veta vad han tycker och var han är och vilka han träffar, twittrar Bildt sedan en tid tillbaka också på engelska.
Jag känner Carl Bildt sedan lång tid tillbaka. Jag har intervjuvat honom åtskilliga gånger för TV och lett olika övningar där Bildt varit primus motor och även träffat honom då och då privat, bla på flygresor i regeringsplanet.Han är en av de få politiker som faktiskt verkar vara samma person i de mest skiftande sammanhang. Självsäker, lätt arrogant, självironisk ibland, mycket humoristisk,charmfull, medialt smart och ytterligt kompetent och kunnig inom utrikes- och säkerhetspolitik. Vid det här laget har han ett kontaktnät på toppnivå runt om i världen som få ledande internationella politiker. Att döma av hans blogg är han mycket sällan i Sverige och på UD, där han ju faktiskt är chef. Häromdagten kom Richard Murrays utredning om utrikesförvaltningen och idag Peter Egardts. Bägge förordar effektivisering. Bildts ständiga möten med utrikesministrar och med personer med högre ställning än så, reser frågetecken. På vems uppdrag sker alla dessa resor, alla dessa möten? Inte reser Danmarks eller Hollands utrikesministrar runt i världen och träffar hotshots stup i kvarten.Vilken roll spelar Sverige i världen idag egentligen? Olof Plame gjorde en hel del resor mestadels i tredje världen till stöd för olika nationalistledare. Men vad är meningen med Carl Bildts oerhörda resande och kontaktskapande? Jag tror att han tagit på sig rollen som EU´s egentliga utrikesminister. Jag tror att Carl Bildt har en egen agenda för hur EU skall skapa en egen utrikes- och säkerhetspolitik. Det förklarar bland annat Bildts försiktighet i sina uttalanden inför den ytterst labila situationen i Libyen. Han vill inte föra en svensk linje i enskilda utrikespolitiska frågor. Bildt vill bygga upp en EU - linje i fråga efter fråga. Han menar att om enskilda EU länder för egen politik ger det ingen kraft , medan en samlad politik kan ge EU den styrka och det inflytande i världen som EU ännu saknar.Och vilket märks nu när revolterna sprids i flera EU-länders gamla kolonier. Det jag hört," från pålitlliga källor", som det brukar heta, är att Carl Bildt är ett stort stöd för EU´s utrikespolitiske chef Cathrine Ashton." Hon ringer två gånger om dagen till Carl ", säger en sagesman. Ingen kan vara mer nöjd med en sådan ordning än Carl Bildt. Han vet ofta svaren på de mest invecklade frågeställningar. And he has been around for a long time, by now. Men Carl Bildt har problem. I Moskva är han fortfarande inte väl sedd efter sina uttalanden om att jämföra den ryska invasionen i Georgien med Nazitysklands ockupation av Sudettyskland. I Washington har Bildt vänner bland likasinnade intellektuella på think tanks och i Obamas administration.Men ses där med skepsis på andra håll. I den mån de alls vet vem han är. I Sverige har Reinfeldt och den allt utrikespolkitiskt tyngre statsrådsberedningen låtit Bildt hållas. Men irritationen ökar där över hans soloåkning.
Carl BiIdt är en av få intellektuella svenska politiker. Han läser oerhört mycket och är en bildad karl.Dock inte inom sportens och melodifestivalernas värld.
En vanlig medborgare kan fråga sig hur en sådan aktiv person klarar av sitt familjeliv. Svaret på det finns i en twitter idag :"Evening at home. Unusual occurrence. But I feel it is somtimes worth repeating now and then."

lördag 5 mars 2011

Torekov - rikt, kallt och republikanskt

Är i Torekov för att skriva om den svenska neutraliteten. I Torekovs hamn står en man på isen med en jättesåg och sågar ut isbitar kring sin rödmålade skuta. Han berättar att isen är tio centimeter tjock men att den varit 60 cm tidigare i år. Isen har legat ut till Hallands Väderö.Men man har inte kunnat gå dit ut. Det kunde man på 60-talet, säger han på sin mycket omisskännligaVästra Bjäredialekt. Nu den 5 mars blåser vinden hårt från nordväst och för in den sista isen mot Ydre Halls klippor och mot badstranden nedanför mig. Där som jag morgonbadat i ur och skur varje sommar sedan andra världskriget.
Själva byn är spöklikt tom så här års. Nästan alla hus ägs av de som för kallades badgäster. Torekovborna har sålt sina ganska enkla hus för stora summor och har byggt nytt ovanför den gamla byn. På min farfar prostens tid, i början av 1900-talet, bodde mycket folk nere i byn, kring hamnen. Sillfisket gav betydande inkomster och fortfarande gick segelfartyg från Torekov på de stora haven.
På Svartskär utanför Ydre Hall sitter skarvarna orörliga i den hårda vinden i det skarpa solljuset. Hur står de ut? Jag måste fråga min vän ornitologen som bor just vid stranden och som med sin stora kikare följer varje fågelrörelse nu när våren, kanske, äntligen kommer.
Jag skriver om den svenska neutraliteten för ett kapitel i en bok " Images of Sweden " som Ax:son Johnsonstiftelsen skall ge ut. Boken bygger bygger på ett anförande som jag gjorde vid ett seminarium på det världsarvsvackra Engelsberg i januari. Med Axess TV och tidskriften Axess gör stiftelsen en storartad insats i det samhälle som EsaiasTegnér en gång hedrade med orden " Blott barbariet var en gång fosterländskt".
Från att ha varit ett fattigt pastorat i många århundraden har Torekov numera fått rykte om sig som tillhåll för de verkligt rika. Det är samhället väl unt. Även om prosten uppe i Västra Karup inte längre, som min farfar Anders, hade betalt i tioende. Men politiskt sett är Torekov mest känt för " Torekov överenskommelsen". Grundlagsutredningen for från badort till badort. När de kom till Hotell Kattegatt i Torekov kom de överens om kungens framtida ställning. I Torekov togs all makt togs ifrån honom. Trots att Oscar II skall ha sagt att min farfar skulle ha prosttjönsten i V.Karup/Torekov " för att han har tio barn ", så misstänker jag att ett republikanskt sinnelag  här bland ättltingarna till de vittberfarna sjömännen.

onsdag 2 mars 2011

Arabisk värdighet - nu och då

När nu västmakterna med USA och UK i spetsen åter samlar sig för en möjlig intervention i arabvärlden borde de tänka något på västvärldens historia av intervention i denna del av världen. Och hur detta har uppfattats av araberna själva. Sedan det ottomanska väldet brakade samman vid första världskriget rusade England och Frankrike in i området och högg för sig stora delar. Frankrike tog Syrien, Libanon, Marocko,Tunisien och Algeriet. England lade under sig Irak,Egypten och Palestina. Det hette då att man befriade områdena från ottomanerna/turkarna.Särskilt britterna lovade att hjälpa till att skapa självstyre och välstånd. Detta hade arabvärlden hört förut.Västliga ledare har både förr och nu hävdat att deras invasioner handlat om befrielse.Det höll sig ottomanerna för goda för.Men redan när Napoleon invaderade Egypten 1798 proklamerade han: Tro inte ryktena som säger att jag kommit för att förgöra er religion.Nej jag kommer för att återupprätta Edra rättigheter och att jag respekterar Gud, profeten och koranen." Med andra ord, Napoleon var där för arabernas bästa och inte för att förbättra Frankrikes strategiska intressen gentemot engelsmännen.USA´s stora inflytande i arabvärlden efter andra världskriget har naturligvis också varit geostrategiskt och inte minst inriktat på att försäkra sig om områdets väldiga oljetillgångar. Först i och med George W. Bush invasion i Irak använde USA demokratiska reformer som argument.
De arabiska folken ser sig själva som brickor i spelet mellan andra nationers ekonomiska och politiska intressen i området. De ser sig tvingade att spela efter regler som skapats av andra nationer.
Det som nu sker runt om i arabvärlden är i första hand ett kraftfullt försök att upprätta en självständighet och värdighet. En både nationell och en arabisk värdighet. I sin kamp om att behålla makten i Libyen är det just det Khadaffi  för fram. Inte helt utan framgång kanske. Den högljudda solidariteten från den västliga omvärlden - liksom löften om intervention- kan visa sig kontraproduktiv.

måndag 28 februari 2011

I arabvärlden - allt svårare läge

Vad kan man säga mer om det som händer i arabvärlden än det som redan sagts.Jo att ingen egentligen kan säga vad som kommer hända om säg några veckor. Någonstans.Man kan tro och spekulera. En del med hjälp av tidigare utrikespolitiska erfarenheter. Som tex de östeuropeiska staternas frigörelse från sovjetkommunismen 1989 eller den helt otroliga upplösningen av Sovjetunionen därefter och de baltiska staternas plötsliga självständighet.Men de flesta av dessa länder hade tidigare, om än korta, erfarenheter av demokrati och de kunde ganska snabbt mobilisera krafter att ta över styret. I de länder som saknade den historiska bakgrunden har det gått sämst. Albanien, Rumänien och merparten av de asiatiska tidigare sovjetiska republikerna.
I arabvärlden finns inte mycket erfarenhet av demokrati och civil society. " Egypten kan gå till fria val för första gången på 7.000 år" skrev Carl Bildt häromdagen på sin blogg " Alla dessa dagar ". Som till skillnad mot denna blogg har bortåt 30.000 läsare. Däribland folket på UD där CB inte syns så ofta.
I Tunisien och Egypten börjar människor åter bli oroliga och otåliga efter den tidigare oerhörda euforin. Ben Alis och Mubaraks folk sitter fortfarande kvar. Och även om de säkert är opportunister har de inte blivit folkpartister över en natt. De har många intressen inte minst ekonomiska att hålla fast vid. Med förfäran ser de säkert hur Alis och Mubaraks påstått väldiga tillgångar i Schweiz och annorstädes beslagtas. USA och EU tvekar fortfarande om hur de skall ställa sig till de poltiska alternativ som ännu inte kan skönjas. Islamister bidar sin tid.
I Libyen är situationen ännu mer osäker och för många skräckinjagande.Till skillnad mot i Tunisien och Egypten finns inga av den nuvarande regimens män som skulle kunna eller tillåtas ta över efter Khadaffi den äldre. Hans sex söner har gjort bort sig rejält och verkar snart lika förvirrade för att inte säga tokiga som fadern. Klanerna i landet som inte kunnat göra mycket väsen av sig under Khadaffis mer än 40-åriga styre börjar nu visa sig och ställa krav. Under tiden skjuter oljepriserna i höjden i takt med den ökade osäkerheten
kring Libyens produktion. Libyens grannländer liksom södra EU ( och snart säkert även norra ) förbereder
sig nervöst för en flyktingvåg, större än vi sett sedan balkankrigets dagar.

fredag 25 februari 2011

Vin - som passion och big business

Sedan rätt många år intresserar jag mig för vin. Jag tillhör den generation som tidigt drack vin men som inte kunde något alls om den trevliga drycken. Halvsöt turkisk Beyaz innan kalasen i 15-årsåldern tillsammans med grabbarna för att gaska upp oss inför dansen. Vino Tinto ( trots Francodiktaturen ) Parador och Montrouge var rödvinerna a´ tre och femti flaskan. Merparten av de vuxna, även i Djursholm, hade inte vin liggandes hemma. Det dracks sällan vin om man inte hade gäster till veckändorna och då köptes det hem för tillfället.
Systemets kataloger, väldigt mycket mindre omfångsrika än idag, hade nästan bara röda viner från Bordeaux och Bourgogne. I Italien, där jag var utrikeskorre på 70-talet, drack man bara vino rosso eller biancho  sfuso, dvs på karaff från stora fat. Var det en bra trattoria hade man en bra vinbonde som leverantör. Inget snack omn årgångar, jordar och druvor. Några dammiga Barolos låg på hyllorna.
Sedan dess har jag lärt mig en del. Och druckit en del. Och fått smak på de stora kanonerna. Det är inget billigt nöje. Men det är oerhört intressant och mycket gott .
Jag övar mig ständigt och har ibland tre flaskor rött öpnna. Som idag: en Couvent de Jacobins 2008 från   Louis Jadot en av Bourgognes bästa hus, en Bourdeaux, Medoc 2007 La Tour de By och en annan Bordeaux Ch Grand Moueys 2006 från det enklare området Entre-Deux -Mers.140,150,89 kronor. Jag doftar, pröva, smackar. Men spottar inte ut. Det gör däremot folk på de många vinprovningar som vinagenterna anordnar och som jag bevistar. Ibland kan det röra sig om över hundra viner på en eftermiddag.
Ibland kommer en slottsägare till Stockholm. Sverige är intressant. Ty kommer man in på Systemets ordinarie sortiment kan man sälja stora mängder. Häromkvällen bjöd agenten Ward wines på middag med ägaren till Rhonevinerna Chateau Mont Redon, Jean Abeille och hans son Jerome. Sex glas vid varje kuvert.Ett vitt och fem röda, från olika vingårdar och olika årgångar. M.Abeille, fjärde vingenerationen, talade på franskengelska insikts- och kärleksfullt. Vi smackade men spottade inte. Där går gränsen. Äter man samtidigt, spottar man inte ut drycken.
Det gör man däremot snart vid den stora en primeurprovningen i Bordeaux i början av april. Tusen skribenter och vinhandlare från hela världen träffas då på de stora världsberömda slotten i B. i tre dagar. Det är första gången som årgång 2010 tas ur tunnorna och presenteras. Jag har varit med de två senaste åren. Fyrtio viner från fyrtio slott före lunch. Och sedan vidare till Pomerol för fyrtio till efter en lunch i en slottsträdgård med något mognare viner. Det fordras stor erfarenhet att från den råa, kartiga men väldoftande saft som bjuds dra slutsatsen om hur detta vin kommer att smaka om tio eller rjugo år. Och det är big business. De stora Bordeuaxvinerna från 2009 kostar redan 10,000 kronor flaskan, de något mindre som Ch. Cos Estournel eller Pichon Lalande  3.000. Rika kineser och indier har fått smak på godsakerna och driver priserna. Precis som jag en gång. Tyvärr.
Jag återkommer i ärendet.

onsdag 23 februari 2011

På Volvo i Göteborg om läget i Mellanöstern

Jag är på Volvo lastvagnar i Göteborg för att tala med en ledningsgrupp på 15 man om vad som händer i Nordafrika och Mellanöstern. Det är inte så ofta som stora företag tycker sig ha behov av utrikespolitiska analyser.Dan Olsson på Stena sa till mig en gång på min fråga om hur mycket säkerhetspolitiska analyser hans företag gjorde innan de satsade miljarder i Arktis? -" Inte mycket. Händer det något tar vi tag i det då".
För ett företag som Volvo truck verkar det vara annorlunda.I så gott som varje land i Nordafrika och Merllanöstern har Volvo betydande verksamhet genom lokala agenter. I Marocko har man en egen ganska stor organisation. På en tavla på direktionsplanet i den stiliga byggnaden ute på Hisingen visas försäljningen månad efter månad i det nu så oroliga området. Det har gått bra hittills ända sedan" tvärniten"2009.
Men nu är man orolig förstås. En stor del av affärsverksamheten i de här länderna är på olika sätt knutna till
de politiska ledarskapet och deras familjer. Att få en agentur förutsätter kontakter. Vad händer nu? Vem talar man med nu när Mubarak och hans familj gått och Tunisiens Ben Ali är borta med sin tjuvaskara. Och vem talar man med i Libyen om en vecka eller två? Ja inte hade jag svar på de frågorna. Men jag kunde ge en allmän översikt och en prognos. Märkligt är det att de stora svenska exportföretagen verkar ha så liten beredskap när det gäller analyser av de länder de verkar i och den generalla utrikespolitiska bilden. Och hur mcyket vet man om Islam på Sandvik eller Scania?
I skrivande stund håller sig Kheddafi kvar i Libyen. Till skillnad mot i Egypten tidigare finns inga journalister annart än just vid gränsen mellan länderna. Men militären i Libyen är inte lika hänsynsfull mot demonstranter som i Tunisien och i Egypten. Det vet man sedan förr. 1000 mestadels islamistiska fånger sköts 1996 med maskingevär. 1982 slog Syriens president al- Assad till mot muslimska brödraskapets uppror i staden Hama, som delvis jämnades med marken och dödade 20.000. Men så är det . Ledarna i diktaturer har mycket lite känsla för människovärde. Vilket väl i sin tur är en förutsättning för att kunna behålla makten i det tjugförsta århundradet.