Ingen kan förutse framtiden i Egypten

Runt hela världen överflödar kommentarerna kring händelsutvecklingen i Egypten. Om om vad som händer i Tunisien där revolten i arabvärlden började står knappt att läsa en rad. Men ingen kan egentligen förutsäga vad som skall hända. Det som händer har ingen sett förut. Och även om det hade skett förut hade det inte varit någon vidare vägledning. Historien upprepar sig sällan.
Likväl har the pundits - expterterna - högtidsdagar. Många. alltför många, har plötsligt bliivit experter på Mellan Östern. Statsvetare, ekonomer, läkare,resenärer,politiker,militärer,programledare och vanliga journalister ropar och tycker  i en väldig förvirrad global kör.
Mycket står på spel. I Tunisien var det egentligen militären som gjorde en statskupp mot presidenten Ali, sedan det folkliga upproret givit den anledning till det. I Egypten är militären mycket stark och inflytelserik. Ett spår kan tyda på att militären förmår presidenten, själv gammal flyggeneral, att avgå. För att sedan behålla den makt den redan har men då med utlovade reformer och några slags fria president och parlamentsval.
Den enda organiserade opposition som finns är det muslimska brödraskapet, föföljt under Mubarak och splittrat inbördes i generationsmotsättningar. USA, resten av västvärlden och det sekulariserade Egypten vill för död och pina inte ha islamister vid makten. Bilder av vad som hände när Shahen av Iran störtades en gång och efterträddes av mullorna virvlar runt i Washington, Paris och London. Men dessvärre inte i det oskuldsfulla Stockholm.Stridsvagnarna som nu rullar genom Cairo och Alexandria liksom gummikulorna som skjuts är alla från USA. De är del av de miljarder dollar som varje år gått till Mubaraks regim. För president Obama och för Hillary Clinton är detta en mycket besvärlig situation. När överger man president Mubarak och vem eller vilka ger USA istället sitt stöd?
I Jerusalem bävar man för en ny islamistisk lednimng i Kairo som skulle förvandla Egypten från Israels vän till dess fiende.
Den gamle FN byråkraten El Baradeis försök att få makten verkar i längden osannolikt. Han har ingen politisk bas att tala om. Innan han blev chef för FN s atomenergiorgan var han var han dess vice under Hans Blix. Jag var värd för honom på Utrikespoltiska Institutet då han talade där. Han gjorde ett osäkert, lite rabblande och tjänstemannaaktigt intryck. Inte en herre i spetsen för en revolution i arabvärlden, skulle jag ha tyckt då.
Men eftersom jag själv är en pundit sedan många år: Så vad vet jag om framtiden. Den egyptiska, min egen, eller någon annans.

Svenska media och vad som är viktigt

En del av arabvärlden exploderar i protester mot långvariga auktoritära regimer. Efter Tunisien står Egypten med nästan 90 miljoner invånare på tur att kanske förändra sitt samhällsskick i grunden. Femtontusen svenskar är där på semester just nu. Och vad handlar Expressens och Aftonbladets löpsedlar om? Utanför min lilla speceriaffär påVerkstadsgatan på Söder i Stockholm driven av en stor och kristen familj från Bagdad.Prinsessan Madelaines hemliga möte med en förment älskare och författaren och dansören Björn Ranelids obscena fingergest i ett TV program.När krisen i Egypten var på väg upp mot en kulmen i fredags och DN hade en i den begåvade skrivarfamiljen Olsson  på plats i Kairo, handlade DN´s första sida om mobbning i skolorna, ungas skulder och om hur Monika fick bort sin farliga fetma.
För TV och radio är det som händer i Egypten och Tunisien mycket högre upp på körschemat. För TV förstås därför att bilderna är så bra och så dramatiska. Men att den tryckta pressen nu har blivit så småstadsaktig i sin rapportering och kommentering av omvälvande internationella händelser är förstås både allvarligt och skandalöst.
De dramatiska händelser som nu sker i ett antal arabnationer kan ju få genomgripande följder för den ekonomiska situationen i Sverige. Särskilt om protesterna sprider sig till den oljeproducerande delen av arabvärlden. Men de tryckta medierna agerar som om utvecklingen inte kunde beröra situationen i Sverige och heller inte intresserade människor nämnvärt.
Jag tror detta är fel tänkt. DN s motsvarigheter i andra länder - The London Times, Corriere della Sera, El Pais, Le Monde eller Frankfurter Allgemeine Zeitung gör förstås en helt annan bedömning när det gäller att ge utrymme och analys av vad som nu sker. Själv följer jag utvecklingen i TV via BBC world, CNN och Al Jazeera. På morgonen kommer en herre  vid fembläcket och droppar Financial Times i min brevlåda på Söder. En timme före DN. Jag kan försäkra att förstasidorna skiljer sig åt.

Vart går Tunisien?

Så här i efterhand är det märkligt att så lite kritik riktades mot det långvariga auktoritära styret i Tunisien. Och märkligaste av allt är att de många tunisier i exil förhöll sig så passiva när det gällde kritik, protester och att organisera sig. De åtskilliga gånger som jag själv var i Tunis på politiska konferenser var det uppenbart  vilken försiktighet och även rädsla som de forskare och diplomater som jag träffade gav uttryck för. Det låg ett slags våtvarmt omslag av fruktan över landet. Vid ett tillfälle hade det varit någon slags demonstration vid ett gymnasium i närheten av Kartago strax utanför Tunis. Genast stod rader av lastbilar full med soldater parkerade inte bara utanför den skolan utan ochså vid andra skolor som jag råkade passera.
Jag bodde några dagar på ett hotell alldeles nära den helt vita staden Sidi Bou Said. På vägen dit passerade jag ett enormt just färdigbyggt palats på en höjd och som vätte direkt ut mot havet.Jag frågade många vem som ägde anläggningen. Många vände sig bara bort utan att svara men till slut svarade en äldre man på franska
- Le president bien sur.
Och när jag nere på den strålande resturangen La Falaise, högt över havet,lite lätt ( och lite dumt) ironiserade över presidentens jättebygge med kyparna log de bara förläget. Liksom fångade mellan att vara tillmötesgående mot mig som gäst och presidenten som både omöjlig och farlig att kritisera.
En av våra värdar vid konferenserna i Tunis hade varit landets ambassadör vid FN och varit nära vän och medarbetare med Bourgiba då han blev landets första president på 1950-talet.Han hade sedan brutit med regimen. Men även han, även i enrum, var ytterst försiktig med att yppa kritik mot regimen.
Så varför inga protester under alla år mot vare sig Bourgiba eller Ali? Det viktigaste tror jag är att regimen var sekulär,antikommunistisk och ekonomiskt progressiv . Detta betydde att den demokratiska västvärlden hade en allierad i allt annat än demokrati och mänskliga rättigheter. Det viktiga var särskilt för USA och Frankrike, att inte Tunisien beträdde Irans väg eller råkade ut för det " algeriska misstaget " då landet under
1990 talet höll på att få en islamistisk regim genom allmänna val.
Kanske har det också länge funnits en föreställning i väst att islamska länder inte kan vara demokratiska. Att de finns någonting i deras religiösa föreställningsvärld som är motsatsen till demokrati.  En uppfattning som i alla fall den förkättrade George W. Bush inte omfattade.
Nu får vi se vad som händer. Den gamla regimens folk klamrar sig fast som de alltid gör vid omstörtningar.
De "nya" har ingen erfarenhet av att styra och är dessutom inte alls organiserade. Islamisterna å sin sida är inte alls så starka i Tunisien som i tex Egypten.
En kvalificerad gissing är att det gamla gardet håller sig kvar på de flesta nivåer i maktapparaten. Många av dem avsvärjer sig gamla lojaliter och proklamerar srax nya. Oppositionen, med kraftigt stöd denna gånga från utlandet inte minst EU, ges tid att organisera sig och delta i de kommande allmäna valen. Och inom kort har arabvärlden två demokratier. Irak och Tunisien.Fast deras vägar till detta samhällsskick varit nog så olika.