Come back för kolonialmakterna

Det finns många märkligheter i det som nu pågår kring Libyen.
1) Att FN s säkerhetsråd kunde ge OK till ett internationellt ingripande var faktiskt inte helt väntat. Men Ryssland och Kina röstade inte emot utan la ned sina röster. De gillar egentligen inte sådana här internationella ingripande. De kan själva råka ut för förslag om FN ingrepp när de plågat egna minoriteter i Tjetjenien eller Tibet för mycket. Men ansvaret att inte ha förhindrat ett libyskt blodbad blev för tungt.

2) USA s tillbakadragna roll.Dess militära etablissemang betvivlar flygförbudets effektivitet. Libyen är inte heller särskilt strategiskt viktigt för USA. Till skillnad mot Egypten och Bahrein. Men viktigast tror jag är att USA nu tvingar Frankrike, UK och Norge! att ta ett militärt initiativ. Inom ramen för det danskledda NATO! USA vill ( för en gångs skull ) ligga lågt i Mellanöstern. Obama till skillnad mot George Bush vill inte verka uppslukad av en särskild fråga.Men vill ändå framstå som berörd, av det som händer i arabvärlden." No drama Obama ". After all he is a slick jurist with a Harvard background. Dessutom kan ingripandet i Libyen (med FNs stöd)framstå som mer välgrundat just därför att USA inte leder det. Minns Irak!
3) Frankrikes och Italiens engagemang. Frankrike som i början av arabrevolten ville skicka polisiärt stöd till Tunisens president går nu i täten för ett militärt ingripande mot Libyens ledare. Mirageplanen rusar motorerna på det franska baserna. President Sarkozy har lågra opinionssiffror. Fransmännen gillar när deras president visar internationell handlingskraft. Berlusconi i Italien har även han gjort helt om. Libyen är tidigare italiensk koloni.Italien har mycket affärer, särskilt olja och gas med Khaddafi och man är rädd för stora flyktingsströmmar. Att Berlusconis mycket pragmatiska regering nu satsar på den libyska oppositionen bör vara ett av många tecken på att Kheddafis dagar är räknade.
Men glöm inte bort att Frankrike, Storbritannien och Italien är gamla kolonialmakter i området. De nu kritiserade eller störtade ledarna företrädde i alla fall till en början frihetrörelser. Nu är kolonialmakterna tillbaka på banan - men denna gång i demokratins och humanitetens mångfärgade mantel.

Mediernas val -. Japan eller Libyen?

Det är faktiskt rätt ofta som det inträffar två stora internationella nyheter på samma gång. Medierna släpper då genast den först komna nyheten till förmån för den andra. Så även om utvecklingen i Libyen och i Bahrein fortfarande är mycket dramatisk och storpolitiskt allt viktigare blir det händelserna i Japan som helt tar över.Ännu några dagar. Även i den engelskspråkiga men arabägda TV-kanalen ( Qatar ) Al Jezeraz. Eftersom TV leder media bevakningen handlar det också om bilder. Och bilderna från Japan är underbart dramatiska. Ovissheten om hur mycket av den osynliga radioaktiviteten som kommer ut och varthän den blåser spär på intresset i hela världen och därmed på alla redaktioner. Farhågan om möjligheten av en ny snar jordbävning ökar den febriga känslan av en  "developing story ". Den bästa jordmånen för all nyhetsjournalistik.
I Libyen ser Kheddafi ut att ta tillbaka sitt land. Hans pansar rullar där några av de stora slagen under andra världskriget stod.Tobruk, staden inte långt från Benghazi, hette en storartad krigsfilm på biogrrafen i Torekov när jag var mycket liten. Den västliga omvärlden ser ett blodbad rycka närmare. Dels i själva striderna men också i regimens hämnd på de otrogna. En " no fly zone" över den vida libyska öknen? Ja arabförbundet har gett sitt ja till detta. Men arabförbundet består av regimer vars invånare helst vill bli av med dem. Och vad händer om Khedaffis flyg ignorerar flygförbudet? En amerikansk militär invasion med europeiskt ( kanske svenskt ) stöd? Knappast troligt.Utländska insatser i Afghanistan och Irak är fortfarande i fullt swing. Är väst ute efter att beskydda civila i Libyen eller vill man aktivt stödja den ena parten - upproret? Eller vill man bara freda sitt samvete." Gör något!". Ryssar och kineser är måttligt intresserade. Och därmed är FN ur spel. Och vad med kritiken mot USA och UK när det gällde invasionen i Irak mot Saddam Hussein?

I Japan står framtidens energiförsörjning på spel. 400 nya kärnkraftverk är planerade runt om i världen, 16 i USA, 11 i UK. Motståndet hade börjat vika i Tyskland, Italien och Sverige.Särskilt de kraftigt växande ekonomierna i Asien, Kina och Indien , måste ha elektricitet. Kinas regim står och faller med fortsatt ekonomisk uteveckling. Under de senaste trettio åren har många fler människor dött genom att gräva efter kol eller borra efter olja än av kärnkraftsindustrin. Jordbävningar och tsunamin utgör inga verkliga hot i Nord och Västeuropa.I Japan kommer det antingen att visa sig att deras kärnkraftverk till slut visat sig hålla säkerhetsmåttet. Då fortsätter den globala utbyggnaden av kärnkraften om än långsammare och med ännu mer säkerhetstänkande. Eller så för katastrofen i Japan  med sig omfattande livsfarliga radioaktiva utsläpp. Det kan innebära dödsstöten för den globala kärnkraften. Men också full fart mot andra säkrare energikällor. Även det en "bra story", som man säger på redaktionerna världen över.

Rast hos von Otter och Gyllensvaan

Som vanligt på väg från Södern till Stockholm stannar jag till på Gyllene Uttern. En kvart bara för att sitta i en av de oerhört bekväma fåtöljerna i salongen just till höger när man kommer in. Numera är det en konferensanläggning men fortfarande förstås med strålande utsikt över Vättern och det mystiska Visingsö. Idag dock osynlig i det täta vårdiset.
Gyllene Uttern är Sveriges första väghotell. Innan motorvägen byggdes gick gamla Riksettan precis utanför porten.När min far och jag segat oss igenom Gränna i den vänsterstyrda Oldsmobilen i vänstertrafiken stannade vi till och åt lunch. Under hela resan ner till Bjärehalvön kunde föraren inte se de mötande bilarna förrän han bestämt sig för att köra om.Ibland sov man över i de röda stugorna mellan träden med ovanliga vita körsbär. På somrarna jobbade ofta flickkamrater från Stockholm i  receptionen. Trots att stället är Sveriges grövsta pastisch av en riddarborg, byggd 1934, ansågs det mycket elegant.På en av väggarna i caféet finns en bildsvit och en hel bordsplacering  från Peter Wallenbergs bröllop, nån gång i början av 50-talet.
På spiselhällen i det innersta rummet finns ett järnsmitt heraldiskt vapen. En utter och en svan med utslagna vingar. Ingen idag bryr sig på allvar om adelskap, mer än Svensk damtidning och några av dess läsare.Björn af Kleen har i sin mycket läsvärda bok " Jorden de ärvde " klätt av de sista som trott att ärvd börd skulle ge särställning.
Men Gyllensvaan och von Otter speglar det som var en gång. Den adliga Gyllensvan fanns bara i trettio år på 1700-talet. Han hade godset och slottet Västanå som ligger några kilometer från Gyllene Uttern på en klippa ovanför Vättern och motorvägen. Den förste och ende fideikommissarien fick igenom, underligt nog, att alla innehavare av fideikommisset framgent måste heta Gyllensvaan. Så när en baron von Otter genom arv blev ägare fick han byta namn och blev av med sin titel. Gyllene Uttern fick sitt namn på det viset när det byggdes i sin gamla riddarstil. Och föreningen av namnen finns i spiselhällen. Idag har Västanå inget med väghotellet att göra.Genom att fideikommissen avskaffades ( med några undantag ) 1967 behöver heller ingen tvingas heta Gyllensvan.Men slottet drivs även det som konferensanläggning och hotell vid den utmärkta golfbanan.
Jag tog in där en natt för några år sedan med min adlige halvbror. Jag frågade den reslige yngre mannen i receptionen om han visste något om familjen von Otter.
- Absolut, svarade han. - jag heter Carsten von Otter. På dagarna är jag receptionist, och på kvällarna är jag hovmästare i resturangen. Välkomna!

Lunch i Rungsted med Karen Blixen

Jag reser till Danmark för att möta våren. Och faktiskt är det ett par grader varmare i Helsingör. Och i Rungsted i trädgården till Karen Blixens barndomshem, nu museum, blommar vintergäcken mitt i hagelskurarna. Danskarna tar inte vintern på lika stort allvar som svenskarna. Man slår inte igen allt för fem sex månader. Fritidsbåtarna i imponerande storlek ligger kvar i hamnarna,utekafeerna låter bord och stolar stå kvar. Den stora matvaruaffären i Rungsted, halvvägs mellan Helsingör och Köpenhamn, har för det mesta varor som finns i liknande svenska affärer. Lite yppiggare kanske när det gäller bakverken, köttet och särskilt fisken. Danskar liksom fransmän är ju i grunden gottegrisar.Men en sak skiljer sig ordentligt: vin och sprit. Här hittar jag ett trettiotal olika slott i Bordeaux, från 100 till 500 svenska kronor, ett tiotal Barolos och Barabarescos från Piemonte kring 150 kronor, mängder med Bourgogner.Vita och röda. På ett svenskt system vid Hornstulll eller i Båstad hittar man tre halvdåliga Bordåer, ingen Barolo. Egentligen är det skandal att svenskarna i alla år funnit sig i detta otroliga förmynderi och misstroende som det faktiskt innebär att en statlig myndighet skall bestämma  ett mediokert urval viner åt befolkningen. Ja ja det finns många sorter på systemet. Men vem är betjänt av 40 sorters vitt vin i prisklass 50 till 75 kronor? Arg major på Östermalm.
Alldeles vid sidan av Karen Blixens museem ligger Rungsteds Kro. 250 år gammal, sluttande golv, ål och äggröra på matsedeln. Två yppiga medelålders damer serverar, och röker därimellan vällustigt cigaretter i baren just innanför ingången. Många av gästerna tar ett glas vin. Inget svenskt skrymtande med isvatten till maten.
Karen Dinesen var en världsberömd författare. Men nu rätt bortglömd.Äktenskapet med den orolige svenske baronen Bror Blixen, den tragiska kärlekshistorien med britten Finch-Hatton, som störtade, lever kvar i filmen och annat om åren i Afrika. Men i det välgjorda museet lever Isak Dinesen, som ofta var hennes pseudonym.Oerhört smal, tärd, elegant de sista åren. Men en världsstjärna. Jag köper ett svartvitt vykort där hon äter lunch med Marilyn Monroe och Arthur Miller. Marilyn är fascinerad av henne. Jag köper också  Babettes gästabud, som fick en Oscar, på danska.Den är bara på 83 sidor.Hmm - man behöver inte skriva så långt. Jag frågar den eleganta damen bakom disken i shopen om det verkligen är så att skriven danska är identiskt med skriven norska. Hon ser bestört ut och säger: " Dom kan ju inte stava ".
Karen Blixen var också en skicklig konstnär med härliga porträtt av anställda på den afrikanska farmen.
På hemvägen i våren stannar jag förstås vid Louisiana  i Humlebeck. En stor Picassoutställning. Mycket folk. Många står gripna, vördnadsfulla. Jag går snabbt igenom. Jag tycker att jag har sett allt förut. Längst stannar jag vid ett jättefoto av en vällustig lunch på stranden i Nice med Pablo och ett antal vänner. Lunch i Rungsted är bättre än lunch någonstans i Sverige. Men lunch vid Medelhavet med goda vänner är alltid att längta till.

Alla dessa resor. Carl Bildt - EU´s utrikesminister?

Carl Bildt är på många sätt en mycket säregen politiker. Det jag vet finns tex ingen politiker i världen som så intensivt förmedlar vad han gör och hur han tänker, till omvärlden. Sedan åtskilliga år skriver han flera gånger om dagen på sin blogg " Alla dessa dagar". Men för att även de i världen som till äventyrs inte förstår svenska skall få veta vad han tycker och var han är och vilka han träffar, twittrar Bildt sedan en tid tillbaka också på engelska.
Jag känner Carl Bildt sedan lång tid tillbaka. Jag har intervjuvat honom åtskilliga gånger för TV och lett olika övningar där Bildt varit primus motor och även träffat honom då och då privat, bla på flygresor i regeringsplanet.Han är en av de få politiker som faktiskt verkar vara samma person i de mest skiftande sammanhang. Självsäker, lätt arrogant, självironisk ibland, mycket humoristisk,charmfull, medialt smart och ytterligt kompetent och kunnig inom utrikes- och säkerhetspolitik. Vid det här laget har han ett kontaktnät på toppnivå runt om i världen som få ledande internationella politiker. Att döma av hans blogg är han mycket sällan i Sverige och på UD, där han ju faktiskt är chef. Häromdagten kom Richard Murrays utredning om utrikesförvaltningen och idag Peter Egardts. Bägge förordar effektivisering. Bildts ständiga möten med utrikesministrar och med personer med högre ställning än så, reser frågetecken. På vems uppdrag sker alla dessa resor, alla dessa möten? Inte reser Danmarks eller Hollands utrikesministrar runt i världen och träffar hotshots stup i kvarten.Vilken roll spelar Sverige i världen idag egentligen? Olof Plame gjorde en hel del resor mestadels i tredje världen till stöd för olika nationalistledare. Men vad är meningen med Carl Bildts oerhörda resande och kontaktskapande? Jag tror att han tagit på sig rollen som EU´s egentliga utrikesminister. Jag tror att Carl Bildt har en egen agenda för hur EU skall skapa en egen utrikes- och säkerhetspolitik. Det förklarar bland annat Bildts försiktighet i sina uttalanden inför den ytterst labila situationen i Libyen. Han vill inte föra en svensk linje i enskilda utrikespolitiska frågor. Bildt vill bygga upp en EU - linje i fråga efter fråga. Han menar att om enskilda EU länder för egen politik ger det ingen kraft , medan en samlad politik kan ge EU den styrka och det inflytande i världen som EU ännu saknar.Och vilket märks nu när revolterna sprids i flera EU-länders gamla kolonier. Det jag hört," från pålitlliga källor", som det brukar heta, är att Carl Bildt är ett stort stöd för EU´s utrikespolitiske chef Cathrine Ashton." Hon ringer två gånger om dagen till Carl ", säger en sagesman. Ingen kan vara mer nöjd med en sådan ordning än Carl Bildt. Han vet ofta svaren på de mest invecklade frågeställningar. And he has been around for a long time, by now. Men Carl Bildt har problem. I Moskva är han fortfarande inte väl sedd efter sina uttalanden om att jämföra den ryska invasionen i Georgien med Nazitysklands ockupation av Sudettyskland. I Washington har Bildt vänner bland likasinnade intellektuella på think tanks och i Obamas administration.Men ses där med skepsis på andra håll. I den mån de alls vet vem han är. I Sverige har Reinfeldt och den allt utrikespolkitiskt tyngre statsrådsberedningen låtit Bildt hållas. Men irritationen ökar där över hans soloåkning.
Carl BiIdt är en av få intellektuella svenska politiker. Han läser oerhört mycket och är en bildad karl.Dock inte inom sportens och melodifestivalernas värld.
En vanlig medborgare kan fråga sig hur en sådan aktiv person klarar av sitt familjeliv. Svaret på det finns i en twitter idag :"Evening at home. Unusual occurrence. But I feel it is somtimes worth repeating now and then."

Torekov - rikt, kallt och republikanskt

Är i Torekov för att skriva om den svenska neutraliteten. I Torekovs hamn står en man på isen med en jättesåg och sågar ut isbitar kring sin rödmålade skuta. Han berättar att isen är tio centimeter tjock men att den varit 60 cm tidigare i år. Isen har legat ut till Hallands Väderö.Men man har inte kunnat gå dit ut. Det kunde man på 60-talet, säger han på sin mycket omisskännligaVästra Bjäredialekt. Nu den 5 mars blåser vinden hårt från nordväst och för in den sista isen mot Ydre Halls klippor och mot badstranden nedanför mig. Där som jag morgonbadat i ur och skur varje sommar sedan andra världskriget.
Själva byn är spöklikt tom så här års. Nästan alla hus ägs av de som för kallades badgäster. Torekovborna har sålt sina ganska enkla hus för stora summor och har byggt nytt ovanför den gamla byn. På min farfar prostens tid, i början av 1900-talet, bodde mycket folk nere i byn, kring hamnen. Sillfisket gav betydande inkomster och fortfarande gick segelfartyg från Torekov på de stora haven.
På Svartskär utanför Ydre Hall sitter skarvarna orörliga i den hårda vinden i det skarpa solljuset. Hur står de ut? Jag måste fråga min vän ornitologen som bor just vid stranden och som med sin stora kikare följer varje fågelrörelse nu när våren, kanske, äntligen kommer.
Jag skriver om den svenska neutraliteten för ett kapitel i en bok " Images of Sweden " som Ax:son Johnsonstiftelsen skall ge ut. Boken bygger bygger på ett anförande som jag gjorde vid ett seminarium på det världsarvsvackra Engelsberg i januari. Med Axess TV och tidskriften Axess gör stiftelsen en storartad insats i det samhälle som EsaiasTegnér en gång hedrade med orden " Blott barbariet var en gång fosterländskt".
Från att ha varit ett fattigt pastorat i många århundraden har Torekov numera fått rykte om sig som tillhåll för de verkligt rika. Det är samhället väl unt. Även om prosten uppe i Västra Karup inte längre, som min farfar Anders, hade betalt i tioende. Men politiskt sett är Torekov mest känt för " Torekov överenskommelsen". Grundlagsutredningen for från badort till badort. När de kom till Hotell Kattegatt i Torekov kom de överens om kungens framtida ställning. I Torekov togs all makt togs ifrån honom. Trots att Oscar II skall ha sagt att min farfar skulle ha prosttjönsten i V.Karup/Torekov " för att han har tio barn ", så misstänker jag att ett republikanskt sinnelag  här bland ättltingarna till de vittberfarna sjömännen.

Arabisk värdighet - nu och då

När nu västmakterna med USA och UK i spetsen åter samlar sig för en möjlig intervention i arabvärlden borde de tänka något på västvärldens historia av intervention i denna del av världen. Och hur detta har uppfattats av araberna själva. Sedan det ottomanska väldet brakade samman vid första världskriget rusade England och Frankrike in i området och högg för sig stora delar. Frankrike tog Syrien, Libanon, Marocko,Tunisien och Algeriet. England lade under sig Irak,Egypten och Palestina. Det hette då att man befriade områdena från ottomanerna/turkarna.Särskilt britterna lovade att hjälpa till att skapa självstyre och välstånd. Detta hade arabvärlden hört förut.Västliga ledare har både förr och nu hävdat att deras invasioner handlat om befrielse.Det höll sig ottomanerna för goda för.Men redan när Napoleon invaderade Egypten 1798 proklamerade han: Tro inte ryktena som säger att jag kommit för att förgöra er religion.Nej jag kommer för att återupprätta Edra rättigheter och att jag respekterar Gud, profeten och koranen." Med andra ord, Napoleon var där för arabernas bästa och inte för att förbättra Frankrikes strategiska intressen gentemot engelsmännen.USA´s stora inflytande i arabvärlden efter andra världskriget har naturligvis också varit geostrategiskt och inte minst inriktat på att försäkra sig om områdets väldiga oljetillgångar. Först i och med George W. Bush invasion i Irak använde USA demokratiska reformer som argument.
De arabiska folken ser sig själva som brickor i spelet mellan andra nationers ekonomiska och politiska intressen i området. De ser sig tvingade att spela efter regler som skapats av andra nationer.
Det som nu sker runt om i arabvärlden är i första hand ett kraftfullt försök att upprätta en självständighet och värdighet. En både nationell och en arabisk värdighet. I sin kamp om att behålla makten i Libyen är det just det Khadaffi  för fram. Inte helt utan framgång kanske. Den högljudda solidariteten från den västliga omvärlden - liksom löften om intervention- kan visa sig kontraproduktiv.