Krampaktigt försök av Palestina att åter komma i ljuset

Det är mycket svårt att avgöra vad som verkligen händer i Mellanöstern. Och det är lika svårt att avgöra vad det som händer verkligen betyder.Det är dock uppenbart att den plötsliga och oväntade försoningen mellan de två stora grupperingarna i Palestina är ett resultat av händelserna runtom i arabvärlden. Och framför allt det som händer i Syrien. För Palestina har det varit en stor svaghet att inte kunna tala för hela befolkningen när det gäller att förhandla med Israel. Och omvänt har det förstås varit en fördel för Israel att ha en splittrad motståndare. Särskilt för de israeler som egentligen inte vill ha en överenskommelse.De två rörelser som nu säger sig vilja försonas är mycket olika. Al Fatah som har makten på västbanken har inga religiösa inslag och erkänner Israel som stat. Hamas som styr i det överbefolkade Gaza är islamistiskt orienterat och vill i princip att Israel skall försvinna. Israel i sin tur under sin högerradikala premiärminister Nethanjau får naturligtvis en ursäkt till att inte sätta sig i förhandlingar med en part som till en del består av en vad Isarel betecknar som en terroristorganisation.
Vad har då föranlett denna plötsliga försoningsiver? Jag tror att händelserna i övriga Mellanöstern har drivit bort fokus från Israel-Palestinakonflikten och därmed försämrat det internationella stödet för Palestina. Med Mubarak borta från Egypten har PLO på Västbanken förlorat ett viktigt stöd. För Hamas del ser de med oro på hur bundförvanten Assad i Syrien ser sin ställning hotad. Bättre alltså att försöka bilda en enad palestinsk front i den osäkerhet som idag utgöra Nordafrika och Mellanöstern.
I övrigt:
Libyen: Uteblivna framgångar för EU-NATO-USA insater i Libyen ser ut att ge en majoritet i Sveriges riksdag för att avbryta de svenska flyginsaterna där. Frågan är om minoritetsregeringen Reinfeldt inte borde utlysa nyval framöver. Libyenflyget blir bara ännu ett nederlag sedan valet i september.
I Libyen håller Ghedaffi ställningarna och utan markstöd har "rebellerna" inte så stora chanser att störta landets långvariga styre.I synnerhet som USA s intresse för det hela svalnar alltmer.
Syrien:Inte oväntat har regimen Assad satt hårt mot hårt mot de olika upproren runtom i landet.Det är inte första gången. Under Assads far dödades mer än 20.000 upproriska syrier. Vad som dock gör det svårt för regimen är att upproren inte har något definierat ledarskap. Och så var det ju inte heller i Tunisien, Egypten eller för den delen i Libyen. Hade det funnits en organisation för motståndet i Syrien, med kända ledargestalter, hade den varit oskadliggjord för länge sedan. Detta är både en styrka och en svaghet för oppositionen runt om i arabvärlden. Styrkan i detta är att det för regimerna blir svårare att identifiera och att slå ned upproret. Svagheten är att alternativet till de förtryckande regimerna blir svaga och otydliga. Vilket också gär det svårt att skaffa effektivt stöd utifrån. Organiserad opposition i Sverige eller på andra håll verkar överhuvudtaget inte finnas.Och i övrigt sitter mer eller mindra samma regimer kvar i orubbat bo runtom i arabavärlden. Även om en del lättnader ( kanske bara tillfälligt) har införts här och där. Alltmedan omvärldens intresse bleknar.