Sverige i krig - nytt kapitel i svensk historia

Vid det stora mötet i London om Libyen erbjöd utrikesminister Carl Bildt att ställa ett antal Jas Gripen plan till NATO s förfogande för att upprätthålla flygförbudszonen över Libyen. För att gå med på detta vill socialdemokraterna begränsa den svenska medverkan till att enbart bevaka luftrummet. Och alltså inte anfalla libyska tanks eller annat krigsmateriel. En sista reflex från den döende neutralitetspolitiken. Likväl är det svenska beslutet sensationellt.Sett i perspektivet av den svenska neutralitens historia. Jag har just skrivit färdigt ett kapitel om Sveriges neutralitet sedan andra världskriget för en bok som kommer att heta " images pof Sweden". Bakgrunden till beslutet om svenskt deltagande är visserligen resolutionen 1973 i FN s säkerhetsråd nyligen. Men ändå.Svensk trupp deltar och har deltagit i flera fredsbefrämjade insatser under efterkrigstiden. För närvarande i Afghanistan under NATO s befäl. Men med stridsflygplan. Det är något annat.
FN resolutionen säger att FNs medlemsstater har rätt att " vidta alla nödvändiga åtgärder" för att skydda civila när och om de attackeras. Samtidigt säger NATO chefen Anders Fogh Rasmussen att " NATO är opartisk" mellan kontrahenterna i Libyen. Som ju i verkligheten utkämpar ett inbördeskrig. Jag skulle vilja säga att Sverige nu ger sig in i ett militärt äventyr som ingen kan förutse vare sig händelseförloppet av eller slutmålet för. Och ser man bilderna på motståndsmännen i Libyen inser man att deras militära kapacitet är synnerligen undermålig.Utan de allierades stöd ( där Sverige alltså inom kort är en del) skulle Kheddafi med stor säkerhet slagit ned allt motstånd. Och tagit en gruvelig hämnd på upprorsmakarna. USA säger sig vilja hålla en låg profil. Men hittills har USA varit den helt dominerande partnern bland de allierade. Av 200 Tomahwak missilier som avfyrats sedan den 19 mars har alla utom sju varit amerikanska. President Obamas Libyental igår var ännu ett uttryck för det som kommit att kallas för Oabamadoktrinen : en supermakt som nogrannt överväger både nationella och humanitära intressen innan USA ger sig in i militära företag. Och gör man det, som nu i Libyen, föredrar man att göra det i samarbete med andra nationer. Problemet är bara att USA är så våldsamt överlägset när det gäller militär kapacitet att det är omöjligt att låta fransmän eller engelsmän ( eller svenskar för den delen ) hålla i ledningen. Sanningen är helt enkelt att USA redan involverat sig mycket djupare på alla sätt i Libyen än vad vare sig den amerikanska befolkningen eller USA s allierade känt till. Och att USA nu, med ett jättelikt budgetunderskott, har gett sig in i sitt tredje krig i den muslimska världen.
Med sitt engagemang nu kommer också Sverige att ställas inför en rad svåra frågor: Hur långt kan och får FN mandatet om att skydda civila sträcka sig?
Till att utrusta den vildvuxna oppositionen med vapen? Vilka är rebellerna? och vilket Libyen har de tänkt sig om Kheddafis störtas? Hur många civila kommer att  dödas och skadas i de sannolikt ganska långvariga insatser som återstår?Och vilket ansvar har Sverige för det nya Nordafrika och Mellanöstern som man alltmer skönjer konturerna av.Och hur kommer vi och de andra allierade att ställa sig oppositionen i Syrien, Jemen och kanske snart i Saudiarabaien och flera andra länder?
Man kan gott säga att ett nytt kapitel i Sveriges historia har påbörjats. Och att den 200- åriga neutralist epoken nu är begraven för gott.