Det är trettio grader varmt när vi lämnar St Emillion för att åka in i grannkommunen Pomerol.Syrenerna, les lilas, blommar,maskrosorna, dandylions på engelska, är utblommade. Naturen här runt Bordå är ovanligt lite spektakulär för att vara i Frankrike. Det är platt som söder om landsvägen i Skåne.Men det odlas intressantare saker än potatis på fälten. Nämligen guld. Det står Ch Petrus på en skylt. 25.000 kronor flaskan. Man tackar och reser vidare. Det är karga jordar här på det som en gång var havsbotten. Mycket kalk,mycket avlagringar som vinplantorna gräver sig ned igenom för att söka näring och vatten . Femton ,tjugo meter ibland.
Chateau kan betyda lite vad som helst. Men oftast är det välhållna, välritade ganska låga byggnader i brun- eller vitgrå kalksten från 17- eller 1600 tal. En välkrattad gårdsplan, lite gräsmattor, visthus med trätunnor och ståltankar. Allt skinande ren och välordnat. Med toppviner slarvas ingenting.
Pomerol är ett litet distrikt. Jag kunde vara i trakten av Eslöv bortsett från att det är 29 grader i skuggan i början av april. Och att det som sagt är vinrankor på åkrarna. Provningen i Pomerol är på slottet La Pointe. I ett partytält serveras en buffet lunch med , kallskuret, olika pateér, några delikata ostar. Samt husets eget vin från 2005, ett kanonår, som ingen spottar. Istället står vi i skuggan på gräsmattan vid små bord. Äter och dricker. Innan det är dags att börja arbeta. Aux travail! som fältropet dessa dagar i Bordå med omnejd lyder.
Pomerol är litet. Bara tolv slott är med och visar upp sig inne i en av La Pointes salar. Franska slottsägare ( i alla fall de i vindistrikten kring Bordå) verkar göra en grej av att klä sig kalssiskt brittiskt.M Christophe Bailliencourt dit Courcol är inget undantag. Sval och elegant ( som det hette i romaner förr i världen) står han bakom sitt lilla bord och skvätter i sitt slott Ch Gazin i de ständiga Riedelglasen. Tillnamnet Courcol fick familjen 1214 av av den franske kungen Phillipe Auguste. Och faktiskt har den elegante mannen med flaskan i högsta hugg en ganska kort hals.Vinet har en härlig doft och är fullt med frukt och tanniner, ämnet i druvans skal som bidrar till att det håller länge och blir allt bättre med åren. Jag frågar honom om han tycker att det stämmer att inget vin i världen skall behöva kosta mer än 500 kronor.
- Inte ens det , säger han- 400 eller mindre även för de största. Resten är vinsten. Vinerna här i Bordå, de stora alltså, har blivit lyxartiklar. Som klockor, väskor och parfymer. ( Eller vissa föredragshållare skulle jag kunna tillägga på klingande franska biensur.)
Jag frågar baronen de Bailliencourt ( eller är han greve, kanske markis) varför inte andra områden i världen utanför Bordå, Bourgogne och några få plättar i Californien kan göra samma resa i berömmelse och rikedom. Är Ditt vin Ch Gazin så mycket bättre än andra runt om i världen?
- Det är inte fråga om att vara bättre eller sämre, säger han charmant. Man skall inte jämföra så där. Vinerna i Bordeaux är unika, därför att jorden, le terroir , bara finns här.Människor har alltid tyckt om våra viner. Nu mer än förr. Voilá.
lördag 9 april 2011
fredag 8 april 2011
I St Emillion med ett leende
Idag kör vi över Garonne som delar Bordå itu och styr mot den högra strandens läckerheter i St Emillion och Pomerol. Två av vinvärldens mest sägenomspunna områden med slott som Cheval Blanc, Ausone, Figeac, Petrus och Conseillante. Vi åker igenom den lilla staden St Emillion, belägen på ett berg av den kalksten som ger vinet här sin särskilda och underbara kvalitet. Stan är medeltida till sin kärna och runt omkring ända in i stan sträcker sig vingårdarna, där plantorna just har fått sina första gröna blad. Slotten radar upp sig vid varje kilometer: Angelus, Figeac, Trottvieille. Alla de namn jag sett under åren på de allt dyrare och allt mer oåtkomliga flaskorna.Värdslottet i St Emillion detta år ärt Ch La Couspade. Samma procedur som igår på den vänstra stranden i Medoc: charmanta slottsägare eller deras vinmästare chef de chai bakom de små borden med de stora vinerna. St Emillion har lyckats särskilt bra 2010. Den dominerande druvan här Merlot utvecklades optimalt. Ch Couspade eller Ch Dominique är alldels mörkrött, packat med frukt, stor doft redan av omisskänlig bordå, blyertspenna och lite rutten tång en stilla morgon i Torekov med sydlig vind.
Bakom ett bord står en blek, välklädd, 40-årig man och pyttsar i sitt slotts vin i den strida strömmen av rödkindade riedelglasförsedda journalister och vinhandlare från hela världen.
Jag noterar att det är samma namn på buteljens etikett som mannens namnskylt på den gråa kostymens bröstficka: Thierry Capdemourlin.
" Jag är den sextondegenerationen Capdemourlin, säger han medan han pyttsar upp en skvätt av slottets vin, en Grand cru classé. Vi började 1582 här säger han sedan. Vi har också slottet Balestard La Tonnelle, lite längre bort där vår vinchef står. Och förresten här är min pappa". Den femtonde generationen alltså.
Ägare och andra som står bakom borden ser verkligen nöjda ut. Det brukar ju inte bönder göra. Alltid verkar det vara något som inte är bra. Men i Bordå på de stora slotten är det bara leenden dessa tider. Underbara vinår, köpare på kö, vinkritikern Robert Parker jackar upp sina poäng. Och de som köpt på spekulation har med rekord slagit alla världens akltiebörser eller det flesta andra investeringar när det ghäller värdestegring på investerade pengar.
Då och då kommer en rundnäte herre , med grönt förkläde, röda kinder och svart basker in i den eleganta slottsalen på Ch Couspade,. Hans uppgift är att tömma de midjehöga breda och eleganta kärl där alla världens vinkunniga sprutar ut de ortoligt dyra dropparna från 2010 års skörd i St Emillion., Men han gör det med bravur. Och med ett leende.
Bakom ett bord står en blek, välklädd, 40-årig man och pyttsar i sitt slotts vin i den strida strömmen av rödkindade riedelglasförsedda journalister och vinhandlare från hela världen.
Jag noterar att det är samma namn på buteljens etikett som mannens namnskylt på den gråa kostymens bröstficka: Thierry Capdemourlin.
" Jag är den sextondegenerationen Capdemourlin, säger han medan han pyttsar upp en skvätt av slottets vin, en Grand cru classé. Vi började 1582 här säger han sedan. Vi har också slottet Balestard La Tonnelle, lite längre bort där vår vinchef står. Och förresten här är min pappa". Den femtonde generationen alltså.
Ägare och andra som står bakom borden ser verkligen nöjda ut. Det brukar ju inte bönder göra. Alltid verkar det vara något som inte är bra. Men i Bordå på de stora slotten är det bara leenden dessa tider. Underbara vinår, köpare på kö, vinkritikern Robert Parker jackar upp sina poäng. Och de som köpt på spekulation har med rekord slagit alla världens akltiebörser eller det flesta andra investeringar när det ghäller värdestegring på investerade pengar.
Då och då kommer en rundnäte herre , med grönt förkläde, röda kinder och svart basker in i den eleganta slottsalen på Ch Couspade,. Hans uppgift är att tömma de midjehöga breda och eleganta kärl där alla världens vinkunniga sprutar ut de ortoligt dyra dropparna från 2010 års skörd i St Emillion., Men han gör det med bravur. Och med ett leende.
I Bordeaux för att spotta stora viner
Det är 29 grader varmt i Bordeaux. Gatorna är lika renspolade som i Paris. Myndigheterna kämpar med att hålla undan den vanmäktiga trafiken som terroriserar den vackra staden. Dag och natt. Det är lätt att hitta i Bordeaux. Den breda floden Garonne som delar stan mittitu är riktmärket. Till skillnad mot Tibern och Seine som snirklar sig genom och förvillar är Garonne bred och rak och brun.
Jag är på väg till den årliga presentationen av av de stora nya bordeauxvinerna.2010 har just släppts ut ur sina ekfat eller ståltankar. Det är en stor händelse med handelsmän och skribenter från hela världen. Inte minst från Kina och andra delar av Asien som blir allt större kunder av de allt dyrare vinerna. Och medan ekonomierna sackar i Europa och USA finns det allt mer pengar och förmögna därborta.
I varje distrikt är ett av slotten värd för de andra. I St Julien är det Branaire Ducru. I ett av slottets flyglar presenterar 30 slott sitt alldeles färska vin från 2010. Mestadels herrar mestadels med god färg i kinderna vandrar från bord till bord, får sig en skvätt hälld i Riedelglasen, snurrar, doftar, fyller munnen, rullar vinet och vänder sig sedan mot en av de stora ganska eleganta spottkopparna och sprutar ut. Så till nästa bord efter en kort anteckning i vinboken. Detta är seriösa saker. Man sväljer mycket lite vin. Efter dessa trettio viner kör man vidare till chateau Citran för att pröva 30 till. På en dag kan det bli över hundra slott. Det gäller att ha gommen och huvudet klara.
Precis som 2009 ser 2010 ut att bli ett kanonår i Bordeaux. Hösten var fin, druvorna blev fylliga och söta. Man plockade druvorna Merlot och Cabernet Sauvignon ända in i november på flera slott särskilt på den andra stranden av Garonne, den högra, där områdena St Emillion och Pomerol ligger. Dit åker jag i morgon.
Det här handlar om big business.De vinerna vi spottar kommer när de kommer ut på marknaden om några år att kosta mellan 400 och 5,000 kronor. De allra största Latour,Lafite,Mouton osv över 10.000 kr flaskan. De är inte med här nu. Skall man pröva dom får man göra upp om privatbesök.
Det är vi som nu går runt och spottar som till slut bestämmer slutpriset. Skribenter och handelsmän. Och allra mest den store skribentgurun Robert Parker i Maryland USA med sitt ganska geniala poängssytem. Den verkliga skickligheten är att från den rätt råa saft vi smakar idag kunna bedöma hur vinet kommer att bli om tio eller tjugo år. Det fordras träning och erfarenhet för detta. Och för mig är det bara tredje året jag är med. Dock känner vi alla att dessa viner från 2010 kommer att bli något sensationellt bra.Och därmed driva priserna ännu mer i höjden.
Jag är på väg till den årliga presentationen av av de stora nya bordeauxvinerna.2010 har just släppts ut ur sina ekfat eller ståltankar. Det är en stor händelse med handelsmän och skribenter från hela världen. Inte minst från Kina och andra delar av Asien som blir allt större kunder av de allt dyrare vinerna. Och medan ekonomierna sackar i Europa och USA finns det allt mer pengar och förmögna därborta.
I varje distrikt är ett av slotten värd för de andra. I St Julien är det Branaire Ducru. I ett av slottets flyglar presenterar 30 slott sitt alldeles färska vin från 2010. Mestadels herrar mestadels med god färg i kinderna vandrar från bord till bord, får sig en skvätt hälld i Riedelglasen, snurrar, doftar, fyller munnen, rullar vinet och vänder sig sedan mot en av de stora ganska eleganta spottkopparna och sprutar ut. Så till nästa bord efter en kort anteckning i vinboken. Detta är seriösa saker. Man sväljer mycket lite vin. Efter dessa trettio viner kör man vidare till chateau Citran för att pröva 30 till. På en dag kan det bli över hundra slott. Det gäller att ha gommen och huvudet klara.
Precis som 2009 ser 2010 ut att bli ett kanonår i Bordeaux. Hösten var fin, druvorna blev fylliga och söta. Man plockade druvorna Merlot och Cabernet Sauvignon ända in i november på flera slott särskilt på den andra stranden av Garonne, den högra, där områdena St Emillion och Pomerol ligger. Dit åker jag i morgon.
Det här handlar om big business.De vinerna vi spottar kommer när de kommer ut på marknaden om några år att kosta mellan 400 och 5,000 kronor. De allra största Latour,Lafite,Mouton osv över 10.000 kr flaskan. De är inte med här nu. Skall man pröva dom får man göra upp om privatbesök.
Det är vi som nu går runt och spottar som till slut bestämmer slutpriset. Skribenter och handelsmän. Och allra mest den store skribentgurun Robert Parker i Maryland USA med sitt ganska geniala poängssytem. Den verkliga skickligheten är att från den rätt råa saft vi smakar idag kunna bedöma hur vinet kommer att bli om tio eller tjugo år. Det fordras träning och erfarenhet för detta. Och för mig är det bara tredje året jag är med. Dock känner vi alla att dessa viner från 2010 kommer att bli något sensationellt bra.Och därmed driva priserna ännu mer i höjden.
måndag 4 april 2011
We will always have Paris - på La Closerie des Lilas
Var och har sitt Paris naturligtvis. Mitt började innan jag ens kommit dit. Som sextonåring, medan jag hade jävligt ont i en visdomstand, läste jag i ett streck Hemmingways " Och solen har sin gång". Jag vet att många kvinnor inte gillar Hemmingway men Solen har sin gång är en underbar kärlekshistoria mellan den amerikanska pariskorrespondenten Jake och den vackra vidlyftiga engelskan Lady Brett i 20-talets Paris. Kärleken funkar dåligt men beskrivningen av den tidens Paris var så lockande att jag genast ville resa dit. Hemmingway skrev på nåt sätt om den där boken några år innan han sköt sig i Ketchum Idaho 1961. Den boken "A movable feast" eller en Fest för livet kom ut efter hans död och är en självbiografi om Hemmingways år i Paris. I morse läste jag en lång artikel i Le Figaro på mitt fruktostcafé om att boken skall ges ut på nytt på franska " Paris est un fete".
Paris drog till sig många konstnärer och författare på 20-talet några år efter första världskriget. Precis som efter det andra världskriget. Det verkar tex som varenda känd svensk målare var i Paris en tid på 20-talet: Dardel,GAN Carlsund,Otte Sköld Sigrid Hjertén. Om de träffade Hemmingway vet jag inte, men de besökte samma caféer och barer. Mestadels kring Bld Montparnasse i gränslandet mellan 5 och 6 arrondissemanget.Jag knallar upp dit vid tolvtiden på dan från mitt hotell vid Place dÓdeón. Trottoarer och gator är otroligt rena i Paris. Stockholm är otroligt skitigt i jämförelse. I Paris har de ett system med att släppa på vatten överallt och en armé med sopare och små maskiner. Gatustenarna är av dyrt och vackert matrial överallt. Vid Bld Montparnasse ligger de på rad: Dome, Select, la Rotonde och tvärsöver gatan La Coupole.Numera mångbesjungna och legendariska, men då en gång billiga ställen för konstnärer inhemska eller utländska. Jag väljer Select. Och går förbi den glasinramade resturangen in i baravdelningen, hälsar på ägaren M Mazias och beställer ett glas Sancerre. På Select har inget ändrats från 20-talet förstår man: gulbruna väggar, smårutigt mosaikgolv med enstaka bjärta röda och gröna bitar, fläktar i taket.Pinnstolar gjorda i ett stycke. Vid bardisken äldre eleganta damer och herrar som läser , pratar och dricker kaffe eller aperetiver. Alla verkar känna varandra. Eller så är det bara fransmännens socialitet att genast skapa en familjär och konversatorisk stämning omkring sig. Särskilt på kafeér. Det trevliga hälsandet och avskedstagandet hjälper till: Bonjour Monsiuer, aux revoir Madame" Jag går vidare längs boulevarden tills den möter Bld Saint Michel. Där precis i hörnet ligger La Closerie des Lilas, Syrengården.Syrener har dock aldrig funnits där, sägs det.Varje konstnär och författare från mitten av 1800-talet och framåt som arbetat i Paris har varit på Closerie des Lilas. Strindberg var mycket betagen,liksom något senare Picasso, Modigliani, Bonnet, Verlaine och Oscar Wilde. En man Paul Fort gjorde stället och därmed hela Montparnasse till ett konstnärligt centrum när han bjöd in det konstnärliga " toute Paris " för att stödja utgivningen av den nya tidskriften Vers et Prose. Han utnämndes till "Prince des Poètes" 1912 och därefter varje tisdagskväll samlades över 200 intellektuella och konstnärer på Lilas.
Jag får ett bord i baren. Varje bord har en liten plakett av mässing där det står namnet på en konstnär. På mitt råkar det stå " Paul Fort". Pappersduken är fylld med kopierade autografer av sentida besökare som Jeanne Moreau, Vaclav Havel och Rod Stewart " I love Paris anytime". Och Hemmingway som drar mellanstrecket i sitt H hela vägen över sitt förnamn Ernest.
Hemmingway bodde med sin fru Hadley och lille son Bumpy några kvarter bort ovanför ett litet sågverk, bertättar han i " En fest för livet ". Han gick ofta till Closerie des Lilas för att arbeta med manuset till Solen har sing gång. I en anteckningsbok med svarta pärmar. Men också för att möta Scott Fitzgerald och läsa hans manus på " The great Gatsby".
Den här lunchen verkar konstnärerna ha tagit paus. I den välpolerade baren sitter ett vackert par ( som skuret ur the Great Gatsby ) och tittar varandra i ögonen. Bredvid mig ett äldre par med en vit hund i en korg mellan sig. Vid nästa bord, som det kanske står Léger på, sitter ett mycket fylligt par och äter ostron från upphöjda fat. Konstnärer? Kanske det. Hur ser en konstnär ut? Kunde man se att Strindberg var författare när han drack absinth på Lilas? Eller Ernest Hemmingway. Han finns på bild rakt ovanför en röd dubbellampett ovanför baren.Mycket stilig i kostym, med väst, vit skjorta, mustasch och rak vänsterbena i det svarta håret. Åren i Paris var hans lyckligaste, skriver han. Och som Humphrey Bogart säger till Ingrid Bergman i filmen Casablanca: " We will always have Paris".
Paris drog till sig många konstnärer och författare på 20-talet några år efter första världskriget. Precis som efter det andra världskriget. Det verkar tex som varenda känd svensk målare var i Paris en tid på 20-talet: Dardel,GAN Carlsund,Otte Sköld Sigrid Hjertén. Om de träffade Hemmingway vet jag inte, men de besökte samma caféer och barer. Mestadels kring Bld Montparnasse i gränslandet mellan 5 och 6 arrondissemanget.Jag knallar upp dit vid tolvtiden på dan från mitt hotell vid Place dÓdeón. Trottoarer och gator är otroligt rena i Paris. Stockholm är otroligt skitigt i jämförelse. I Paris har de ett system med att släppa på vatten överallt och en armé med sopare och små maskiner. Gatustenarna är av dyrt och vackert matrial överallt. Vid Bld Montparnasse ligger de på rad: Dome, Select, la Rotonde och tvärsöver gatan La Coupole.Numera mångbesjungna och legendariska, men då en gång billiga ställen för konstnärer inhemska eller utländska. Jag väljer Select. Och går förbi den glasinramade resturangen in i baravdelningen, hälsar på ägaren M Mazias och beställer ett glas Sancerre. På Select har inget ändrats från 20-talet förstår man: gulbruna väggar, smårutigt mosaikgolv med enstaka bjärta röda och gröna bitar, fläktar i taket.Pinnstolar gjorda i ett stycke. Vid bardisken äldre eleganta damer och herrar som läser , pratar och dricker kaffe eller aperetiver. Alla verkar känna varandra. Eller så är det bara fransmännens socialitet att genast skapa en familjär och konversatorisk stämning omkring sig. Särskilt på kafeér. Det trevliga hälsandet och avskedstagandet hjälper till: Bonjour Monsiuer, aux revoir Madame" Jag går vidare längs boulevarden tills den möter Bld Saint Michel. Där precis i hörnet ligger La Closerie des Lilas, Syrengården.Syrener har dock aldrig funnits där, sägs det.Varje konstnär och författare från mitten av 1800-talet och framåt som arbetat i Paris har varit på Closerie des Lilas. Strindberg var mycket betagen,liksom något senare Picasso, Modigliani, Bonnet, Verlaine och Oscar Wilde. En man Paul Fort gjorde stället och därmed hela Montparnasse till ett konstnärligt centrum när han bjöd in det konstnärliga " toute Paris " för att stödja utgivningen av den nya tidskriften Vers et Prose. Han utnämndes till "Prince des Poètes" 1912 och därefter varje tisdagskväll samlades över 200 intellektuella och konstnärer på Lilas.
Jag får ett bord i baren. Varje bord har en liten plakett av mässing där det står namnet på en konstnär. På mitt råkar det stå " Paul Fort". Pappersduken är fylld med kopierade autografer av sentida besökare som Jeanne Moreau, Vaclav Havel och Rod Stewart " I love Paris anytime". Och Hemmingway som drar mellanstrecket i sitt H hela vägen över sitt förnamn Ernest.
Hemmingway bodde med sin fru Hadley och lille son Bumpy några kvarter bort ovanför ett litet sågverk, bertättar han i " En fest för livet ". Han gick ofta till Closerie des Lilas för att arbeta med manuset till Solen har sing gång. I en anteckningsbok med svarta pärmar. Men också för att möta Scott Fitzgerald och läsa hans manus på " The great Gatsby".
Den här lunchen verkar konstnärerna ha tagit paus. I den välpolerade baren sitter ett vackert par ( som skuret ur the Great Gatsby ) och tittar varandra i ögonen. Bredvid mig ett äldre par med en vit hund i en korg mellan sig. Vid nästa bord, som det kanske står Léger på, sitter ett mycket fylligt par och äter ostron från upphöjda fat. Konstnärer? Kanske det. Hur ser en konstnär ut? Kunde man se att Strindberg var författare när han drack absinth på Lilas? Eller Ernest Hemmingway. Han finns på bild rakt ovanför en röd dubbellampett ovanför baren.Mycket stilig i kostym, med väst, vit skjorta, mustasch och rak vänsterbena i det svarta håret. Åren i Paris var hans lyckligaste, skriver han. Och som Humphrey Bogart säger till Ingrid Bergman i filmen Casablanca: " We will always have Paris".
söndag 3 april 2011
Våren i Paris - och L´heure bleue
En bra tid att vara i Paris. 20 grader varmt och kastanjerna i Luxembourgträdgården har slagit ut. Bladen alltså. Äntligen har jag hittat ett bra beläget hotell i stan: Hotel Michelet Odéon alldeles bredvid teatern och bara några minuter nedför sedan till Carrefour de l´Odéon där man trevligt på morgonen tar en café creme och en croissant på L´Editeures för att sedan gå ned till Bld St Germain. Vill man åt andra hållet går jag som idag genom Luxembourgträdgården. Det är söndag och rangliga svettiga herrar och damer springer runt, runt i den vackra trädgården. Ett gäng flickor,i några slags uniformer, kanske är de blåvingar, undersöker noga de många olika trädsorter som finns i den här parisiska jättelungan. En del faktiskt kvar från Marie de Medicis tid. Hon, toscanskan som gifte sig med Henrik den fjärde och anla den fina parken i början av 1600 -talet. Och som lärde fransmännen hyfs och att laga mat.
I den varma aprilkvällen går jag förbi cafeerna Deux Magots och Flore. Där och överallt annars är det fullpackat. Det där området kring kyrkan St Germain- des-prés är förstås ett präktigt mål för turister från överallt i världen. Kyrkan gjordes om till saltpeterfabrik under franska revolutionen.Jag är också en turist och gör mig inga illusioner. Men det märkliga med Paris är att parisare verkar befolka sina egna turistattraktioner vilket gör att man känner sig mindre som åskådare och mer som deltagare. På café Flore satt Jean Paul Sartre och Simone de Beauvoir och andra och skrev hela dagarna vid småbord på övervåningen under kriget. Deux Magot undvek parisarna. Stället fick dåligt rykte eftersom de ockuperande tyskarna hade det som favorit.Läser jag i Thirza Vallois upplysande "Around and about in Paris"
Jag söker ett ställe för middag. På rue Saint-Benoit hittar jag Le Petit Saint-Benoit på vänster sida på väg ned mot Seine. 1901 startade man krogen som länge var billig nog för Jean Cocteau, Picasso och Hemmingway. Innan de fick lite bättre ställt för att kanske gå till andra ställen. Ritz tex.Jag sitter ute på trottoaren just när den parisiska blå timmen l´heur bleue smyger sig på. Det blir verkligen blått över de strama husfasaderna.Paris är ganska stramt. Austére. Till skillnad mot det mjuka, böljande Rom tex.
Trots att det bara är en av de första dagarna i april blir det ingen kvällskyla som det alltid blir i Sverige.Nästan hela året om. Jag minns bara en enda sen kväll i Torekov då det fortfarande var 25 grader.1999 i juli. Nu är jag är i södern. Igen. Äntligen.
Maträtterna på Le Petit Saint-Benoit kostar runt 13 euro. En hundralapp billigare än i Sverige sedan euron förlorat mer än tio procent mot den stolta kronan.Jag väljer mellan Souris d´Agneau och Filet Mignon. Jag får en umärkt Bordeaux på den ovanliga halvlitersflaskan: Ch Carbonneau 2009, en av de största årgångarna alla tider. 140 kronor.Den svenske vinskribenten L.M. Grewins favoritvin Maucaillou finns för 48 Euro helflaska. I övrigt har stället specialiserat sig på de stora bordåslottens andraviner.Klokt.Vinet serveras i små glas. Inte som i Sverige i jättebägare ibland fyllda till brädden. Ociviliserat!
I Frankrike är borden på krogarna ofta mycket små. Och man sitter mycket när andra gäster. Men så är det i folkrika länder. Folk är mycket nära varandra rent fysiskt överallt. I bostäderna, på vägarna, på krogarna.Kanske även i sängen. Och fransmännen verkar gilla det. Ingen större beröringsångest.
Jag börjar tala med paret som slagit sig ned bredvid mitt lilla bord. Han är från Wien från början. Hon från Sofia. Men de bor i Skopje, Makedonien.De smeker varandras händer då och då. De är första gången i Paris och verkar vara på en kärleksresa. Jag får tillfälle att spela Allan på tyska och engelska och berättar vältaligt om den Blå timmen som just väller över oss.
I den varma aprilkvällen går jag förbi cafeerna Deux Magots och Flore. Där och överallt annars är det fullpackat. Det där området kring kyrkan St Germain- des-prés är förstås ett präktigt mål för turister från överallt i världen. Kyrkan gjordes om till saltpeterfabrik under franska revolutionen.Jag är också en turist och gör mig inga illusioner. Men det märkliga med Paris är att parisare verkar befolka sina egna turistattraktioner vilket gör att man känner sig mindre som åskådare och mer som deltagare. På café Flore satt Jean Paul Sartre och Simone de Beauvoir och andra och skrev hela dagarna vid småbord på övervåningen under kriget. Deux Magot undvek parisarna. Stället fick dåligt rykte eftersom de ockuperande tyskarna hade det som favorit.Läser jag i Thirza Vallois upplysande "Around and about in Paris"
Jag söker ett ställe för middag. På rue Saint-Benoit hittar jag Le Petit Saint-Benoit på vänster sida på väg ned mot Seine. 1901 startade man krogen som länge var billig nog för Jean Cocteau, Picasso och Hemmingway. Innan de fick lite bättre ställt för att kanske gå till andra ställen. Ritz tex.Jag sitter ute på trottoaren just när den parisiska blå timmen l´heur bleue smyger sig på. Det blir verkligen blått över de strama husfasaderna.Paris är ganska stramt. Austére. Till skillnad mot det mjuka, böljande Rom tex.
Trots att det bara är en av de första dagarna i april blir det ingen kvällskyla som det alltid blir i Sverige.Nästan hela året om. Jag minns bara en enda sen kväll i Torekov då det fortfarande var 25 grader.1999 i juli. Nu är jag är i södern. Igen. Äntligen.
Maträtterna på Le Petit Saint-Benoit kostar runt 13 euro. En hundralapp billigare än i Sverige sedan euron förlorat mer än tio procent mot den stolta kronan.Jag väljer mellan Souris d´Agneau och Filet Mignon. Jag får en umärkt Bordeaux på den ovanliga halvlitersflaskan: Ch Carbonneau 2009, en av de största årgångarna alla tider. 140 kronor.Den svenske vinskribenten L.M. Grewins favoritvin Maucaillou finns för 48 Euro helflaska. I övrigt har stället specialiserat sig på de stora bordåslottens andraviner.Klokt.Vinet serveras i små glas. Inte som i Sverige i jättebägare ibland fyllda till brädden. Ociviliserat!
I Frankrike är borden på krogarna ofta mycket små. Och man sitter mycket när andra gäster. Men så är det i folkrika länder. Folk är mycket nära varandra rent fysiskt överallt. I bostäderna, på vägarna, på krogarna.Kanske även i sängen. Och fransmännen verkar gilla det. Ingen större beröringsångest.
Jag börjar tala med paret som slagit sig ned bredvid mitt lilla bord. Han är från Wien från början. Hon från Sofia. Men de bor i Skopje, Makedonien.De smeker varandras händer då och då. De är första gången i Paris och verkar vara på en kärleksresa. Jag får tillfälle att spela Allan på tyska och engelska och berättar vältaligt om den Blå timmen som just väller över oss.
fredag 1 april 2011
Mot Frankrike!
Jag är på väg till Paris för att bland annat besöka det franska utrikespolitiska institutet och för att försöka ta reda på den franska inställningen till de omstörtande händelserna i Nordafrika och Mellanöstern. President Zarkozy har ju gått i täten för NATO´s intervention i Libyen. En helomvändning sedan man inte riktigt förstått vad som hände i Tunisien utan där och då först erbjöd stöd åt den nu landsflyktige Ben Ali., Inget europeiskt land har så mycket förfluten historia i området som Frankrike: Marocko, Algeriet, Tunisien, Syrien, Libanon. Och i Frankrike bor fem miljoner muslimer. Kulturellt och ekonomiskt spelar Frankrike en stor roll i dessa områden. Och mycket står på spel. Det gäller att satsa på de rätta hästarna.
I Libyen är det däremot Italien som har haft de bästa kontakterna och de största investeringarna. Regeringen Berlusconi har vårdat relationerna och även betalat ett stort skadestånd för den italienska kolonialtidens övergrepp.Kheddafi lovade för bara något år sedan att se till att utvandrarströmmen från Afrika, som tog sig vägar via Libyen, inte skulle nå Italien och EU. Nu är det ett nytt ballgame som amerikanarna säger. Italien har upplåtit flera baser för NATO-ländernas och Sveriges flygningar in över Libyen. Men den italienska regeringen är egentligen skeptisk till NATO´s militära operationer. Mer tror man i Rom på att pressa Khedaffis närmaset omgivning med övertalning ( och hot )till att överge honom.
Sverige ger sig nu in i ett militärt vågspel med praktiskt taget hela riksdagen bakom sig. Bara Sverigedemokraterna rösta emot, vilket jag tror i längden kan vara en röstvinnande politik. Mycket talar för att NATO´s engagemang i Libyen kan bli långvarigt. Howard McKeon, tung demokrat i den amerikanska kongressen menade igår att NATO måste förbereda sig på att upprätthålla en no fly zone i Libyen lika länge som den i Irak på sin tid. Den varade i nästan tio år. Jag är inte säker på att alla de svenska riksdagsmän som idag röstade för att Sverige skulle delta med Jas Gripen i Libyen riktigt visste vad de röstade på. Finland har legat lågt i denna affär. Jag måste ringa den finske militärattachen och fråga hur finnarena resonerar.
Jag återkommer från Frankrike. Även med något mer lättsmällt gods.
I Libyen är det däremot Italien som har haft de bästa kontakterna och de största investeringarna. Regeringen Berlusconi har vårdat relationerna och även betalat ett stort skadestånd för den italienska kolonialtidens övergrepp.Kheddafi lovade för bara något år sedan att se till att utvandrarströmmen från Afrika, som tog sig vägar via Libyen, inte skulle nå Italien och EU. Nu är det ett nytt ballgame som amerikanarna säger. Italien har upplåtit flera baser för NATO-ländernas och Sveriges flygningar in över Libyen. Men den italienska regeringen är egentligen skeptisk till NATO´s militära operationer. Mer tror man i Rom på att pressa Khedaffis närmaset omgivning med övertalning ( och hot )till att överge honom.
Sverige ger sig nu in i ett militärt vågspel med praktiskt taget hela riksdagen bakom sig. Bara Sverigedemokraterna rösta emot, vilket jag tror i längden kan vara en röstvinnande politik. Mycket talar för att NATO´s engagemang i Libyen kan bli långvarigt. Howard McKeon, tung demokrat i den amerikanska kongressen menade igår att NATO måste förbereda sig på att upprätthålla en no fly zone i Libyen lika länge som den i Irak på sin tid. Den varade i nästan tio år. Jag är inte säker på att alla de svenska riksdagsmän som idag röstade för att Sverige skulle delta med Jas Gripen i Libyen riktigt visste vad de röstade på. Finland har legat lågt i denna affär. Jag måste ringa den finske militärattachen och fråga hur finnarena resonerar.
Jag återkommer från Frankrike. Även med något mer lättsmällt gods.
onsdag 30 mars 2011
Sverige i krig - nytt kapitel i svensk historia
Vid det stora mötet i London om Libyen erbjöd utrikesminister Carl Bildt att ställa ett antal Jas Gripen plan till NATO s förfogande för att upprätthålla flygförbudszonen över Libyen. För att gå med på detta vill socialdemokraterna begränsa den svenska medverkan till att enbart bevaka luftrummet. Och alltså inte anfalla libyska tanks eller annat krigsmateriel. En sista reflex från den döende neutralitetspolitiken. Likväl är det svenska beslutet sensationellt.Sett i perspektivet av den svenska neutralitens historia. Jag har just skrivit färdigt ett kapitel om Sveriges neutralitet sedan andra världskriget för en bok som kommer att heta " images pof Sweden". Bakgrunden till beslutet om svenskt deltagande är visserligen resolutionen 1973 i FN s säkerhetsråd nyligen. Men ändå.Svensk trupp deltar och har deltagit i flera fredsbefrämjade insatser under efterkrigstiden. För närvarande i Afghanistan under NATO s befäl. Men med stridsflygplan. Det är något annat.
FN resolutionen säger att FNs medlemsstater har rätt att " vidta alla nödvändiga åtgärder" för att skydda civila när och om de attackeras. Samtidigt säger NATO chefen Anders Fogh Rasmussen att " NATO är opartisk" mellan kontrahenterna i Libyen. Som ju i verkligheten utkämpar ett inbördeskrig. Jag skulle vilja säga att Sverige nu ger sig in i ett militärt äventyr som ingen kan förutse vare sig händelseförloppet av eller slutmålet för. Och ser man bilderna på motståndsmännen i Libyen inser man att deras militära kapacitet är synnerligen undermålig.Utan de allierades stöd ( där Sverige alltså inom kort är en del) skulle Kheddafi med stor säkerhet slagit ned allt motstånd. Och tagit en gruvelig hämnd på upprorsmakarna. USA säger sig vilja hålla en låg profil. Men hittills har USA varit den helt dominerande partnern bland de allierade. Av 200 Tomahwak missilier som avfyrats sedan den 19 mars har alla utom sju varit amerikanska. President Obamas Libyental igår var ännu ett uttryck för det som kommit att kallas för Oabamadoktrinen : en supermakt som nogrannt överväger både nationella och humanitära intressen innan USA ger sig in i militära företag. Och gör man det, som nu i Libyen, föredrar man att göra det i samarbete med andra nationer. Problemet är bara att USA är så våldsamt överlägset när det gäller militär kapacitet att det är omöjligt att låta fransmän eller engelsmän ( eller svenskar för den delen ) hålla i ledningen. Sanningen är helt enkelt att USA redan involverat sig mycket djupare på alla sätt i Libyen än vad vare sig den amerikanska befolkningen eller USA s allierade känt till. Och att USA nu, med ett jättelikt budgetunderskott, har gett sig in i sitt tredje krig i den muslimska världen.
Med sitt engagemang nu kommer också Sverige att ställas inför en rad svåra frågor: Hur långt kan och får FN mandatet om att skydda civila sträcka sig?
Till att utrusta den vildvuxna oppositionen med vapen? Vilka är rebellerna? och vilket Libyen har de tänkt sig om Kheddafis störtas? Hur många civila kommer att dödas och skadas i de sannolikt ganska långvariga insatser som återstår?Och vilket ansvar har Sverige för det nya Nordafrika och Mellanöstern som man alltmer skönjer konturerna av.Och hur kommer vi och de andra allierade att ställa sig oppositionen i Syrien, Jemen och kanske snart i Saudiarabaien och flera andra länder?
Man kan gott säga att ett nytt kapitel i Sveriges historia har påbörjats. Och att den 200- åriga neutralist epoken nu är begraven för gott.
FN resolutionen säger att FNs medlemsstater har rätt att " vidta alla nödvändiga åtgärder" för att skydda civila när och om de attackeras. Samtidigt säger NATO chefen Anders Fogh Rasmussen att " NATO är opartisk" mellan kontrahenterna i Libyen. Som ju i verkligheten utkämpar ett inbördeskrig. Jag skulle vilja säga att Sverige nu ger sig in i ett militärt äventyr som ingen kan förutse vare sig händelseförloppet av eller slutmålet för. Och ser man bilderna på motståndsmännen i Libyen inser man att deras militära kapacitet är synnerligen undermålig.Utan de allierades stöd ( där Sverige alltså inom kort är en del) skulle Kheddafi med stor säkerhet slagit ned allt motstånd. Och tagit en gruvelig hämnd på upprorsmakarna. USA säger sig vilja hålla en låg profil. Men hittills har USA varit den helt dominerande partnern bland de allierade. Av 200 Tomahwak missilier som avfyrats sedan den 19 mars har alla utom sju varit amerikanska. President Obamas Libyental igår var ännu ett uttryck för det som kommit att kallas för Oabamadoktrinen : en supermakt som nogrannt överväger både nationella och humanitära intressen innan USA ger sig in i militära företag. Och gör man det, som nu i Libyen, föredrar man att göra det i samarbete med andra nationer. Problemet är bara att USA är så våldsamt överlägset när det gäller militär kapacitet att det är omöjligt att låta fransmän eller engelsmän ( eller svenskar för den delen ) hålla i ledningen. Sanningen är helt enkelt att USA redan involverat sig mycket djupare på alla sätt i Libyen än vad vare sig den amerikanska befolkningen eller USA s allierade känt till. Och att USA nu, med ett jättelikt budgetunderskott, har gett sig in i sitt tredje krig i den muslimska världen.
Med sitt engagemang nu kommer också Sverige att ställas inför en rad svåra frågor: Hur långt kan och får FN mandatet om att skydda civila sträcka sig?
Till att utrusta den vildvuxna oppositionen med vapen? Vilka är rebellerna? och vilket Libyen har de tänkt sig om Kheddafis störtas? Hur många civila kommer att dödas och skadas i de sannolikt ganska långvariga insatser som återstår?Och vilket ansvar har Sverige för det nya Nordafrika och Mellanöstern som man alltmer skönjer konturerna av.Och hur kommer vi och de andra allierade att ställa sig oppositionen i Syrien, Jemen och kanske snart i Saudiarabaien och flera andra länder?
Man kan gott säga att ett nytt kapitel i Sveriges historia har påbörjats. Och att den 200- åriga neutralist epoken nu är begraven för gott.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)