Våren i Paris - och L´heure bleue

En bra tid att vara i Paris. 20 grader varmt och kastanjerna i Luxembourgträdgården har slagit ut. Bladen alltså. Äntligen har jag hittat ett bra beläget hotell i stan: Hotel Michelet Odéon alldeles bredvid teatern och bara några minuter nedför sedan till Carrefour de l´Odéon där man trevligt på morgonen tar en café creme och en croissant på L´Editeures för att sedan gå ned till Bld St Germain. Vill man åt andra hållet går jag som idag genom Luxembourgträdgården. Det är söndag och rangliga svettiga herrar och damer springer runt, runt i den vackra trädgården. Ett gäng flickor,i några slags uniformer, kanske är de blåvingar, undersöker noga de många olika trädsorter som finns i den här parisiska jättelungan. En del faktiskt kvar från Marie de Medicis tid. Hon, toscanskan som gifte sig med Henrik den fjärde och anla den fina parken i början av 1600 -talet. Och som lärde fransmännen hyfs och att laga mat.
I den varma aprilkvällen går jag förbi cafeerna Deux Magots och Flore. Där och överallt annars är det fullpackat. Det där området kring kyrkan St Germain- des-prés är förstås ett präktigt mål för turister från överallt i världen. Kyrkan gjordes om till saltpeterfabrik under franska revolutionen.Jag är också en turist och gör mig inga illusioner. Men det märkliga med Paris är att parisare verkar befolka sina egna turistattraktioner vilket gör att man känner sig mindre som åskådare och mer som deltagare. På café Flore satt  Jean Paul Sartre och Simone de Beauvoir och andra och skrev hela dagarna vid småbord på övervåningen under kriget. Deux Magot undvek parisarna. Stället fick dåligt rykte eftersom de ockuperande tyskarna hade det som favorit.Läser jag i Thirza Vallois upplysande "Around and about in Paris"
Jag söker ett ställe för middag. På rue Saint-Benoit hittar jag Le Petit Saint-Benoit på vänster sida på väg ned mot Seine. 1901 startade man krogen som länge var billig nog för Jean Cocteau, Picasso och Hemmingway. Innan de fick lite bättre ställt för att kanske gå till andra ställen. Ritz tex.Jag sitter ute på trottoaren just när den parisiska blå timmen l´heur bleue smyger sig på. Det blir verkligen blått över de strama husfasaderna.Paris är ganska stramt. Austére. Till skillnad mot det mjuka, böljande Rom tex.
Trots att det bara är en av de första dagarna i april blir det ingen kvällskyla som det alltid blir i Sverige.Nästan hela året om. Jag minns bara en enda sen kväll i Torekov då det fortfarande var 25 grader.1999 i juli. Nu är jag är i södern. Igen. Äntligen.
Maträtterna  på Le Petit Saint-Benoit kostar runt 13 euro. En hundralapp billigare än i Sverige sedan euron förlorat mer än tio procent mot den stolta kronan.Jag väljer mellan Souris d´Agneau och Filet Mignon. Jag får en umärkt Bordeaux på den ovanliga halvlitersflaskan: Ch Carbonneau 2009, en av de största årgångarna alla tider. 140 kronor.Den svenske vinskribenten L.M. Grewins favoritvin Maucaillou finns för 48 Euro helflaska. I övrigt har stället specialiserat sig på de stora bordåslottens andraviner.Klokt.Vinet serveras i små glas. Inte som i Sverige i jättebägare ibland fyllda till brädden. Ociviliserat!
I Frankrike är borden på krogarna ofta mycket små. Och man sitter mycket när andra gäster. Men så är det i folkrika länder. Folk är mycket nära varandra rent fysiskt överallt. I bostäderna, på vägarna, på krogarna.Kanske även i sängen. Och fransmännen verkar gilla det. Ingen större beröringsångest.
Jag börjar tala med paret som slagit sig ned bredvid mitt lilla bord. Han är från Wien från början. Hon från Sofia. Men de bor i Skopje, Makedonien.De smeker varandras händer då och då. De är första gången i Paris och verkar vara på en kärleksresa. Jag får tillfälle att spela Allan på tyska och engelska och berättar vältaligt om den Blå timmen som just väller över oss.