We will always have Paris - på La Closerie des Lilas

Var och  har sitt Paris naturligtvis. Mitt började innan jag ens kommit dit. Som sextonåring, medan jag hade jävligt ont i en visdomstand, läste jag i ett streck Hemmingways " Och solen har sin gång". Jag vet att många kvinnor inte gillar Hemmingway men Solen har sin gång är en underbar kärlekshistoria mellan den amerikanska pariskorrespondenten Jake och den vackra vidlyftiga engelskan Lady Brett i 20-talets Paris. Kärleken funkar dåligt men beskrivningen av den tidens Paris var så lockande att jag genast ville resa dit. Hemmingway skrev på nåt sätt om den där boken några år innan han sköt sig i Ketchum Idaho 1961. Den boken "A movable feast" eller en Fest för livet kom ut efter hans död och är en självbiografi om Hemmingways år i Paris. I morse läste jag en lång artikel i Le Figaro på mitt fruktostcafé om att boken skall ges ut på nytt på franska " Paris est un fete".
Paris drog till sig många konstnärer och författare på 20-talet några år efter första världskriget. Precis som efter det andra världskriget. Det verkar tex som varenda känd svensk målare var i Paris en tid på 20-talet: Dardel,GAN Carlsund,Otte Sköld Sigrid Hjertén. Om de träffade Hemmingway vet jag inte, men de besökte samma caféer och barer. Mestadels kring Bld Montparnasse i gränslandet mellan 5 och 6 arrondissemanget.Jag knallar upp dit vid tolvtiden på dan från mitt hotell vid Place dÓdeón. Trottoarer och gator är otroligt rena i Paris. Stockholm är otroligt skitigt i jämförelse. I Paris har de ett system med att släppa på vatten överallt och en armé med sopare och små maskiner. Gatustenarna är av dyrt och vackert matrial överallt. Vid Bld Montparnasse ligger de på rad: Dome, Select, la Rotonde och tvärsöver gatan La Coupole.Numera mångbesjungna och legendariska, men då en gång billiga ställen för konstnärer inhemska eller utländska. Jag väljer Select. Och går förbi den glasinramade resturangen in i baravdelningen, hälsar på ägaren M Mazias och beställer ett glas Sancerre. På Select har inget ändrats från 20-talet förstår man: gulbruna väggar, smårutigt mosaikgolv med enstaka bjärta röda och gröna bitar, fläktar i taket.Pinnstolar gjorda i ett stycke. Vid bardisken äldre eleganta damer och herrar som läser , pratar och dricker kaffe eller aperetiver. Alla verkar känna varandra. Eller så är det bara fransmännens socialitet att genast skapa en familjär och konversatorisk stämning omkring sig. Särskilt på kafeér. Det trevliga hälsandet och avskedstagandet hjälper till: Bonjour Monsiuer, aux revoir Madame" Jag går vidare längs boulevarden tills den möter Bld Saint Michel. Där precis i hörnet ligger La Closerie des Lilas, Syrengården.Syrener har dock aldrig funnits där, sägs det.Varje konstnär och författare från mitten av 1800-talet och framåt som arbetat i Paris har varit på Closerie des Lilas. Strindberg var mycket betagen,liksom något senare Picasso, Modigliani, Bonnet, Verlaine och Oscar Wilde. En man Paul Fort gjorde stället och därmed hela Montparnasse till ett konstnärligt centrum när han bjöd in det konstnärliga " toute Paris " för att stödja utgivningen av den nya tidskriften Vers et Prose. Han utnämndes till "Prince des Poètes" 1912 och därefter varje tisdagskväll samlades över 200 intellektuella och konstnärer på Lilas.
Jag får ett bord i baren. Varje bord har en liten plakett av mässing där det står namnet på en konstnär. På mitt råkar det stå " Paul Fort". Pappersduken är fylld med kopierade autografer av sentida besökare som Jeanne Moreau, Vaclav Havel och Rod Stewart " I love Paris anytime". Och Hemmingway som drar mellanstrecket i sitt H hela vägen över sitt förnamn Ernest. 
Hemmingway bodde med sin fru Hadley och lille son Bumpy några kvarter bort ovanför ett litet sågverk, bertättar han i " En fest för livet ". Han gick ofta till Closerie des Lilas för att arbeta med manuset till Solen har sing gång. I en  anteckningsbok med svarta pärmar. Men också för att möta Scott Fitzgerald och läsa hans manus på " The great Gatsby".
Den här lunchen verkar konstnärerna ha tagit paus. I den välpolerade baren sitter ett vackert par ( som skuret ur the Great Gatsby ) och tittar varandra i ögonen. Bredvid mig ett äldre par med en vit hund i en korg mellan sig. Vid nästa bord, som det kanske står Léger på, sitter ett mycket fylligt par och äter ostron från upphöjda fat. Konstnärer? Kanske det. Hur ser en konstnär ut? Kunde man se att Strindberg var författare när han drack absinth på Lilas? Eller Ernest Hemmingway. Han finns på bild rakt ovanför en röd dubbellampett ovanför baren.Mycket stilig i kostym, med väst, vit skjorta, mustasch och rak vänsterbena i det svarta håret. Åren i Paris var hans lyckligaste, skriver han. Och som Humphrey Bogart säger till Ingrid Bergman i filmen Casablanca: " We will always have Paris".