Come back för kolonialmakterna

Det finns många märkligheter i det som nu pågår kring Libyen.
1) Att FN s säkerhetsråd kunde ge OK till ett internationellt ingripande var faktiskt inte helt väntat. Men Ryssland och Kina röstade inte emot utan la ned sina röster. De gillar egentligen inte sådana här internationella ingripande. De kan själva råka ut för förslag om FN ingrepp när de plågat egna minoriteter i Tjetjenien eller Tibet för mycket. Men ansvaret att inte ha förhindrat ett libyskt blodbad blev för tungt.

2) USA s tillbakadragna roll.Dess militära etablissemang betvivlar flygförbudets effektivitet. Libyen är inte heller särskilt strategiskt viktigt för USA. Till skillnad mot Egypten och Bahrein. Men viktigast tror jag är att USA nu tvingar Frankrike, UK och Norge! att ta ett militärt initiativ. Inom ramen för det danskledda NATO! USA vill ( för en gångs skull ) ligga lågt i Mellanöstern. Obama till skillnad mot George Bush vill inte verka uppslukad av en särskild fråga.Men vill ändå framstå som berörd, av det som händer i arabvärlden." No drama Obama ". After all he is a slick jurist with a Harvard background. Dessutom kan ingripandet i Libyen (med FNs stöd)framstå som mer välgrundat just därför att USA inte leder det. Minns Irak!
3) Frankrikes och Italiens engagemang. Frankrike som i början av arabrevolten ville skicka polisiärt stöd till Tunisens president går nu i täten för ett militärt ingripande mot Libyens ledare. Mirageplanen rusar motorerna på det franska baserna. President Sarkozy har lågra opinionssiffror. Fransmännen gillar när deras president visar internationell handlingskraft. Berlusconi i Italien har även han gjort helt om. Libyen är tidigare italiensk koloni.Italien har mycket affärer, särskilt olja och gas med Khaddafi och man är rädd för stora flyktingsströmmar. Att Berlusconis mycket pragmatiska regering nu satsar på den libyska oppositionen bör vara ett av många tecken på att Kheddafis dagar är räknade.
Men glöm inte bort att Frankrike, Storbritannien och Italien är gamla kolonialmakter i området. De nu kritiserade eller störtade ledarna företrädde i alla fall till en början frihetrörelser. Nu är kolonialmakterna tillbaka på banan - men denna gång i demokratins och humanitetens mångfärgade mantel.