Det blev inte riktigt som väntat med EU´s fortsatta stöd till det konkursmässiga Grekland.För att släppa loss mer pengar till den besvärliga medlemmen på södra Balkan kräver nu länderna i Eurozonen enighet i det grekiska parlamentet bakom ytterligare ett hårt ekonomiskt åtstramningspaket. Den ombildade grekiska vänsterregeringen står mot väggen och är nu helt i händerna på euroländerna som skärper kraven.Den finansiella krisen i Grekland har utvecklat sig till en politisk kris för hela Europa. Därför är det sannolikt att EU´s euroländer ställer upp med ytterligare pengar för att Grekland inte genast skall gå i konkurs. Det talas om 12 miljarder euro denna gång att läggas till de 340 miljarder euro som tidigare lånats ut. Efter det krävs ytterligare ett stödpaket. Alla andra alternativ innebar mycket ovissa följder inte bara för Greklands ekonomi utan får besvärliga följder runt om i Europa och på andra håll i den globala ekonomin. Och för själva EU´s framtid.
Dessa nya åtaganden, främst från Tyskland och Frankrike, vars banker har lånat ut mest till Grekland under åren, kommer säkert att skynda på ansträngningarna att få en finansiell institution inom EU som bättre kan förhindra att EU´s medlemsländer lever över sina tillgångar.Ett europeiskt finansministerium helt enkelt. Det finns motstånd till detta, inte minst i det EU - ljumma Sverige. Men i längden blir det för dyrt att vräka ut jättelika summor för att hålla raden av misskötsamma sydeuropeiska länder ( och Irland) under armarna. På det utrikes- och säkerhetspolitiska området har ju EU fått en institution och en talesman, Catherine Ashton, som representerar både EU kommissionen och det europeiska rådet, dvs säga medlemsländernas stats- och regeringschefer. Henry Kissinger stod tidigare för ett berömt yttrande:" Vem och vart ringer man om man vill veta vilken politik Europa vill föra i den eller den frågan?" Nu vet han. Men på det finanspolitiska området finns ingen riktig samordning, ingen riktig beslutsapparat. Förr eller senare måste en sådan inrättas. Hellre förr.
Grekland är ett särskilt kapitel. Landet blev medlem i EU genom att uppge mycket bättre ekonomiska siffror än de verkliga. Under åren därefter friserades den ekonomiska statistiken regelbundet tills verkligheten kom ikapp.Statsröta, inkompetens och ett korruptionsklimat av värsta sorten präglar det grekiska samhället och särskilt den politiska sfären. Psykologiskt har grekerna inte uppfattat sig som helhjärtade medlemar av EU.Den nuvarande premiärministern Giorgios Papandreous far Andreas drev ju en kampanj mot EU ( och även NATO). Politiska kulturer och deras vanor är svåra att förändra. Alltför många människor är beroende av tjänster och gentjänster för att reformer skall kunna bli effektiva. Många av de som demonsterar nu på det atenska torget Syntagman och på andra håll mot nedskärningar är själva djupt insyltade i det korrupta och nepotistiska systemet. Alla klagar på politikerna i Grekland och Italien. Men år efter år spelar man med i systemet och drar även nytta av det.Systemet har gamla rötter. I Italien sedan romartiden. I Grekland sedan Bysans dagar. Krocken i EU mellan de olika länderrnas politiska traditioner och kulturer är hårdför. Det är ett under att man fortfarande håller ihop så myckert som man gör. Det är väl för att de flesta inser att fördelarna med samarbetet är så uppenbara. Även om det kostar på ordentligt mellan varven.
Men nu är det som det är. Vid de årliga Engelbergs seminariet, som i år handlade om ideologi och politik, iuntervjuvade jag en tysk politiker för Axess TV och frågade honom om Tyskland verkligen var villigt att ställa upp igen för Grekland.
" Självklart, Grekland är ju medlem av EU - familjen. Och naturligtvis hjälper man en familjemedlem i svårigheter".Men inte bara det: den nuvarande krisen kan inte lösas genom att Grekland inställer sina betalningar eller lämnar eurozonen. Det skulle underminera det europeiska banksystemet och öka övriga EU-länders skuldsättning.
söndag 19 juni 2011
torsdag 2 juni 2011
USA´s och" Englands" ambassadörer lämnar Sverige
Det har varit gott om diplomatiska mottagningar den senaste tiden. Och skälen har varit nog så intressanta.Häromdagen firade USA sin nationaldag i förtid med ett stort party i den sluttande trädgården bakom den hårt befästa ambassadbyggnaden på Dag Hammarskölds väg på Djurgården.Öl, californiskt vin, hot dogs och hamburgare. Samt en bra jazzorkester. Skälet till firandet redan i slutet av maj var tvåfalt: den fjärde juli är många svenskar borta från Stockholm och den unge ambassadören Matthew Barzun lämnar sin tjänst här med omedelbar verkan. Barzun blev USA ´s ambassadör i Sverige som tack för att han hjälpt president Obama vinna valet.Och nu kallas denne knappt fyrtioårige synnerligenn dynamiske man hem för att leda en del av Obamas återvalskammpanj. Hans specialitet är sociala medier, de som avgjorde presidentvalet till Obamas fördel förra gången. 50 procent av alla USA s ambassadörer i världen är politiskt utnämnda.På dessa ambassader är det andremannen som är den verkliga yrkesmannen. I Sverige är det nu William Stewart.Han kom hit efter att ha varit andreman påp ambassaden i Kairo ( som har tusen anställda) och tidigare i Yemen, Oman och Irak.
- Why do they send an expert on the arab world like you to Sweden?, frågade jag honom.
- I asked for it. I hade to get out.
Nu blir nog Stewart chargé i Stockholm. Om inte Obama behöver ge Stockholm en kortare tid till någon demokratisk politiker som slogs ut i valet förra året.
Några dagar senare var det det dags att ta adjö av den likaledes unge brittiske ambassadören Andrew Mitchell.Han och hans fru Helen tog emot i en av de få ambassadörsresidensen på Djurgården som är byggd för ändamålet och inte för någon svensk industrimans bostad.Istället för att som vanligt förplägas med champagne, glass och jordgubbar blev det denna gång Plim ur pappmuggar. Säkert efter påbud från London i den pågående ekonomiska åtstramningen in Britain.Ja just det. På svenska finns det underligt nog inget namn för det land som David Cameron regerar över. I Sverige kallar man hela Britain för England. Vilket med rätta upprör skottar. Och Storbritannien innefattar inte Nordirland. Britterns själva säger UK. Men vad skall vi kalla landet för?
Ambbassadören Mitchell som ofta bär knallröda byxor har liksom Barzun blivit hemkallad i förtid. Han skall basa över hela den diplomatiska delen vid Londonolympiaden nästa år. Ett jättejobb med bla över hundra statschefer att hålla reda på.
På ett helt annant håll på Djurgården ligger Italiens ambassad som på samma gång är ambassadören Angelo Persianis residens. Villan heter Oakhill och ligger mittemot prins Eugenes Waldemarsudde och var egentligen byggt till Prins Wilhelm och hans ryska furstliga hustru.De fick barnet Lennart ( Mainau) men skiljdes snart.Italien under Mussolini köpte den praktfulla villan på 1920-talet och där höll ambassdören Persiani ett strålande kalas med anledning av nationaldagen den 2 juni. Italien fyller ju 150 år som nation i år. Men nationaldagen firas till minne av att Italien efter en folkomröstning blev republik den 2 juni 1946.
De helstekta grisarna ute på den runda väldiga terassen med utsikt över inloppet till Stockholm fick mig att minnas grisfesterna som Club 33 värd
i Rimini på 60-talet. Mitt första möte med detta de mest tjusande av länder.
När vinet flödat och ambassadören på klingande svenska hållit tal blev det sång och musik.Den ena efter den andra i den italienska sverigekolonin steg upp på tribunen och rev av både "Volare", napolitanska folksånger och arior ur il Trovatore och en hel del annat.
Det är körigt att vara i utrikesbranschen.
- Why do they send an expert on the arab world like you to Sweden?, frågade jag honom.
- I asked for it. I hade to get out.
Nu blir nog Stewart chargé i Stockholm. Om inte Obama behöver ge Stockholm en kortare tid till någon demokratisk politiker som slogs ut i valet förra året.
Några dagar senare var det det dags att ta adjö av den likaledes unge brittiske ambassadören Andrew Mitchell.Han och hans fru Helen tog emot i en av de få ambassadörsresidensen på Djurgården som är byggd för ändamålet och inte för någon svensk industrimans bostad.Istället för att som vanligt förplägas med champagne, glass och jordgubbar blev det denna gång Plim ur pappmuggar. Säkert efter påbud från London i den pågående ekonomiska åtstramningen in Britain.Ja just det. På svenska finns det underligt nog inget namn för det land som David Cameron regerar över. I Sverige kallar man hela Britain för England. Vilket med rätta upprör skottar. Och Storbritannien innefattar inte Nordirland. Britterns själva säger UK. Men vad skall vi kalla landet för?
Ambbassadören Mitchell som ofta bär knallröda byxor har liksom Barzun blivit hemkallad i förtid. Han skall basa över hela den diplomatiska delen vid Londonolympiaden nästa år. Ett jättejobb med bla över hundra statschefer att hålla reda på.
På ett helt annant håll på Djurgården ligger Italiens ambassad som på samma gång är ambassadören Angelo Persianis residens. Villan heter Oakhill och ligger mittemot prins Eugenes Waldemarsudde och var egentligen byggt till Prins Wilhelm och hans ryska furstliga hustru.De fick barnet Lennart ( Mainau) men skiljdes snart.Italien under Mussolini köpte den praktfulla villan på 1920-talet och där höll ambassdören Persiani ett strålande kalas med anledning av nationaldagen den 2 juni. Italien fyller ju 150 år som nation i år. Men nationaldagen firas till minne av att Italien efter en folkomröstning blev republik den 2 juni 1946.
De helstekta grisarna ute på den runda väldiga terassen med utsikt över inloppet till Stockholm fick mig att minnas grisfesterna som Club 33 värd
i Rimini på 60-talet. Mitt första möte med detta de mest tjusande av länder.
När vinet flödat och ambassadören på klingande svenska hållit tal blev det sång och musik.Den ena efter den andra i den italienska sverigekolonin steg upp på tribunen och rev av både "Volare", napolitanska folksånger och arior ur il Trovatore och en hel del annat.
Det är körigt att vara i utrikesbranschen.
måndag 23 maj 2011
Henry Kissinger - still alive!
Vid 87 års ålder är Henry Kissinger fortfarande fullt verksam med att skriva böcker och artiklar och att ge dyrbara råd inom utrikes-och säkerhetspolitiken. I ett eget jetplan flyger han runt i världen och träffar toppolitiker men också företagsledare som gärna betalar svindlande summor för hans tolkningar om nutiden och profetior om framtiden.I sitt konsultföretag Kissinger Associates har president Nixons utrikesminister samlat ett mycket erfaret gäng bedömare som alla tillhör den så kallade realistiska skolan när det gäller den internationella politiken.Kissinger, som själv var historieprofessor vid Harvard både före och efter sin tid som politiker menar att utan " the long arc of time " blir all beskrivning av politik och regerande ytligt och missvisande. Det långa tidsperspektivet använder sig Kissinger också av i sin bok om Kina,som just kommit ut. Kissinger var ju den som förberedde USA´s oväntade öppning mot Kina i början av 1970-talet. Och hur mycket visste Kissinger själv om Kina och kinesisk historia när han gav sig iväg till till sitt första möte med Cho en Lai? " Egentligen ingenting!"
Och det är nog ett av de stora problemen med USA´s och ibland också Västeuropas engagemang på olika håll i världen. Inte minst idag i arabvärlden:De som fattar och förbereder besluten är mycket dåligt insatta i " the long arc of time " när det gäller den politiska och kulturella bakgrunden runtom i arabvärlden.
I en lång profile i Financial Times ( den 21 maj )intervjuvas Kissinger av den brittiske, USA-baserade historikern Simon Schama.Han får bla frågan om hur han ser på att USA skall börja dra tillbaka trupper från Afghanistan i sommar.
" Jag vet från personlig erfarenhet ( Vietnam )att när man börjar minska sin närvaro så fortsätter tillbakadragandet obevekligt.Det är som när man äter salta jordnötter. Ju mer man äter. detso mer vill man ha."
Börjar man skära ned på den militära närvaron, frestas man att fortsätta.Men skall man lyckas i en förhandling måste man vara i en styrkeposition. Inte i en position där man är på väg att dra sig ur.
Diehard Kissinger.Nobel fredspristagare och anklagad krigsförbrytare på samma gång. Still going strong. I kommentariat branschen är det ingen merit att vara 30 år gammal. Och Henry är den man vill träffa.Jag har sedan en tid tillbaka en förfrågan hos hans stab om en längre intervjuv med honom för skandinavisk TV. Payback time for the Nobel prize?
Om USA och deras allierade, däribland ju Sverige, drar sig ur Afghanistan ser Kissinger ett Indien och Ryssland som tar landets norra del medan Pakistan gör gemensam sak med talibanerna i söder. " Ett krig mellan Pakistan och Indien, båda kärnvapenmakter, kan bli alltmer sannolikt."
Intervjuvaren Simon Shama återvänder till ämnet Kina:Om Mao hade levt idag vad tror ni han hade haft för åsikt om dagens Kina?
- Jag tror att han hade varit bekymrad.Mao trodde verkligen på att skapa en etisk standard för Kina. Jag tror att dagens kinesiska Yuppies själviskhet hade bekymrat honom mycket".
Och det är nog ett av de stora problemen med USA´s och ibland också Västeuropas engagemang på olika håll i världen. Inte minst idag i arabvärlden:De som fattar och förbereder besluten är mycket dåligt insatta i " the long arc of time " när det gäller den politiska och kulturella bakgrunden runtom i arabvärlden.
I en lång profile i Financial Times ( den 21 maj )intervjuvas Kissinger av den brittiske, USA-baserade historikern Simon Schama.Han får bla frågan om hur han ser på att USA skall börja dra tillbaka trupper från Afghanistan i sommar.
" Jag vet från personlig erfarenhet ( Vietnam )att när man börjar minska sin närvaro så fortsätter tillbakadragandet obevekligt.Det är som när man äter salta jordnötter. Ju mer man äter. detso mer vill man ha."
Börjar man skära ned på den militära närvaron, frestas man att fortsätta.Men skall man lyckas i en förhandling måste man vara i en styrkeposition. Inte i en position där man är på väg att dra sig ur.
Diehard Kissinger.Nobel fredspristagare och anklagad krigsförbrytare på samma gång. Still going strong. I kommentariat branschen är det ingen merit att vara 30 år gammal. Och Henry är den man vill träffa.Jag har sedan en tid tillbaka en förfrågan hos hans stab om en längre intervjuv med honom för skandinavisk TV. Payback time for the Nobel prize?
Om USA och deras allierade, däribland ju Sverige, drar sig ur Afghanistan ser Kissinger ett Indien och Ryssland som tar landets norra del medan Pakistan gör gemensam sak med talibanerna i söder. " Ett krig mellan Pakistan och Indien, båda kärnvapenmakter, kan bli alltmer sannolikt."
Intervjuvaren Simon Shama återvänder till ämnet Kina:Om Mao hade levt idag vad tror ni han hade haft för åsikt om dagens Kina?
- Jag tror att han hade varit bekymrad.Mao trodde verkligen på att skapa en etisk standard för Kina. Jag tror att dagens kinesiska Yuppies själviskhet hade bekymrat honom mycket".
tisdag 17 maj 2011
P.G.Wodehouse. Still alive!
När man blir något äldre kan man bli invald i olika sällskap. Det känns smickrande. Några har tänkt på ens person och tyckt att man skulle passa in i det eller det sammanhanget. Det är som när man får en present till födelsedagen eller en julklapp: " jaha det är så de ser mig". Och ibland som bekant undrar man varför de tror att jag skulle ha nöje av den boken, eller den författaren.
Jag har tidigare skrivit om det anrika sällskapet IDUN i vilket jag valdes in förra året. I morgon skall jag hålla tal där om " Läget i världen". I all blygsmahet.
Till skillnad mot tex engelsmän är svenskar inte särskilt clubable.
Vi är medlemmar i en klubb för att utöva något:golf,bridge,fiske,segla eller nåt. Inte för att umgås i första hand. Vilket engelsmännen gör på sina klubbar. Och amerikaner.
Häromåret blev jag invald i Wodehouseakademin. Jag blev både glad och överraskad över detta. Jag har visserligen faiblesse för England och för engelsmän. Jag gillar John Cleese, som jag såg för en tid sedan på cirkus i hans " pay my former wife tour". Och tittar då och då ånyå på de tolv vansinniga Faulty Tower programmen. I Rom på pressklubben på 1970-talet vid via della Mercede umgicks jag helst med britterna. Men P.G. Wodehouse?
Sir Pelham Grenville Wodehouse, 1881-1975 var en av de mest lästa författarna någonsin.70 romaner, 200 noveller,libretton skrivna för Gershwin,Cole Porter och andra.I den brittiskt orienterade svenska bildade borgerligheten köptes varje år, under deccenier, en Wodehouse och en Olle Hedberg. I mina föräldrars bibliotek här i Torekov har jag tjugo av varje.
Den svenska Wodehouseakadmin har 14 medlemmar. Av diskretion skall jag inte nämna några andra medlemmars namn. Vi hade årssammankomst med damer häromkvällen hos en ledamot på hans en härliga herrgård i Stockholms skärgård.Kvällen blev så nära en sammankomst på slottet Blanding hos Lord Emsworth som är möjligt. Wodehouse beskriver egentligen en epok som var försvunnen redan då han beskrev den: Det Edwarianska England. Men på ett genialt sätt förmår P.G att beskriva det brittiska klassamhället på samma gång som löjeväckande som något eftertraktat. Ja nästan heroiskt.Alla som träffat engelsmän vet att det bland dom är förbjudet att var en "bore ". Det innebär bland annat att man inte, på svenskars vis, oavbrutet pratar om sig själv eller ställer frågor som " och vad sysslar Du med ". P.G visar att man i konversation om ingenting och allting kan skapa en angenäm, humoristisk atmosfär som inger genuint välbefinnande hos omgivningen.
Wodehouse blir därför tidlös - och det blev även kvällen på svenska Blanding.
P.G eller " mästaren " som han benämns i akademin blev 94 år.När tyskarna tog delar av Frankrike 1940 grep de Wodehouse i hans villa i Le Touquet ( där för övrigt John Clesses " Pang i Bygget " utspelar sig).Wodehouses böcker var populära i Nazityskland där de betraktade Bertie Wooster och andra av hans romanfigurer om avslöjande satir över "den degenererade brittiska överklassen". Wodehouse internerades i ett fångläger i Tyskland.Efter en tid tubbades han att hålla en serie föredrag i tysk radio som sändes till USA. Som då ännu inte inträtt i kriget.Detta var vid tiden för den tyska blitzen över England. Inte populärt. P.G. bodde efter kriget i USA. Flera förslag att adla honom avvisades. Den brittiske ambassadören i Washington på 1970 talet ombads att yttra sig i frågan: Nej, för sjutton, vi kämpar dagligen med att få bort den bild av engelsmannen som Wodehouse beskriver. Att adla honom skulle ge helt fel signaler" Strax före sin död kom dock erkännadet. Lord Emsworth skapare hade blivit Sir.
Kanske upplever Wodehouse en ny vår. Min yngsta dotter hittade häromkvällen " En blyg ung man" ( The small bachelor) från 1937, i bokhyllan.
" Verkar verkligen kul " var hennes verdict, morgonen därpå.
Wodehouse lives!
Jag har tidigare skrivit om det anrika sällskapet IDUN i vilket jag valdes in förra året. I morgon skall jag hålla tal där om " Läget i världen". I all blygsmahet.
Till skillnad mot tex engelsmän är svenskar inte särskilt clubable.
Vi är medlemmar i en klubb för att utöva något:golf,bridge,fiske,segla eller nåt. Inte för att umgås i första hand. Vilket engelsmännen gör på sina klubbar. Och amerikaner.
Häromåret blev jag invald i Wodehouseakademin. Jag blev både glad och överraskad över detta. Jag har visserligen faiblesse för England och för engelsmän. Jag gillar John Cleese, som jag såg för en tid sedan på cirkus i hans " pay my former wife tour". Och tittar då och då ånyå på de tolv vansinniga Faulty Tower programmen. I Rom på pressklubben på 1970-talet vid via della Mercede umgicks jag helst med britterna. Men P.G. Wodehouse?
Sir Pelham Grenville Wodehouse, 1881-1975 var en av de mest lästa författarna någonsin.70 romaner, 200 noveller,libretton skrivna för Gershwin,Cole Porter och andra.I den brittiskt orienterade svenska bildade borgerligheten köptes varje år, under deccenier, en Wodehouse och en Olle Hedberg. I mina föräldrars bibliotek här i Torekov har jag tjugo av varje.
Den svenska Wodehouseakadmin har 14 medlemmar. Av diskretion skall jag inte nämna några andra medlemmars namn. Vi hade årssammankomst med damer häromkvällen hos en ledamot på hans en härliga herrgård i Stockholms skärgård.Kvällen blev så nära en sammankomst på slottet Blanding hos Lord Emsworth som är möjligt. Wodehouse beskriver egentligen en epok som var försvunnen redan då han beskrev den: Det Edwarianska England. Men på ett genialt sätt förmår P.G att beskriva det brittiska klassamhället på samma gång som löjeväckande som något eftertraktat. Ja nästan heroiskt.Alla som träffat engelsmän vet att det bland dom är förbjudet att var en "bore ". Det innebär bland annat att man inte, på svenskars vis, oavbrutet pratar om sig själv eller ställer frågor som " och vad sysslar Du med ". P.G visar att man i konversation om ingenting och allting kan skapa en angenäm, humoristisk atmosfär som inger genuint välbefinnande hos omgivningen.
Wodehouse blir därför tidlös - och det blev även kvällen på svenska Blanding.
P.G eller " mästaren " som han benämns i akademin blev 94 år.När tyskarna tog delar av Frankrike 1940 grep de Wodehouse i hans villa i Le Touquet ( där för övrigt John Clesses " Pang i Bygget " utspelar sig).Wodehouses böcker var populära i Nazityskland där de betraktade Bertie Wooster och andra av hans romanfigurer om avslöjande satir över "den degenererade brittiska överklassen". Wodehouse internerades i ett fångläger i Tyskland.Efter en tid tubbades han att hålla en serie föredrag i tysk radio som sändes till USA. Som då ännu inte inträtt i kriget.Detta var vid tiden för den tyska blitzen över England. Inte populärt. P.G. bodde efter kriget i USA. Flera förslag att adla honom avvisades. Den brittiske ambassadören i Washington på 1970 talet ombads att yttra sig i frågan: Nej, för sjutton, vi kämpar dagligen med att få bort den bild av engelsmannen som Wodehouse beskriver. Att adla honom skulle ge helt fel signaler" Strax före sin död kom dock erkännadet. Lord Emsworth skapare hade blivit Sir.
Kanske upplever Wodehouse en ny vår. Min yngsta dotter hittade häromkvällen " En blyg ung man" ( The small bachelor) från 1937, i bokhyllan.
" Verkar verkligen kul " var hennes verdict, morgonen därpå.
Wodehouse lives!
lördag 14 maj 2011
Västra Karup, Birgit NIlsson och min farfar prosten Anders
Västra Karup på Bjärehalvön kan synas vara ett av rätt många ointressanta ställen runtom i Sverige. Varför hittar man förresten inte några riktigt trista ställen i Frankrike eller Italien? Skulle en fransman gilla Gislaved?
Västra karup består av ett antal bostadshus på ömse sidor av vägen som leder till Torekov. Där finns en sparbank, en småskola och en ICA butik, uppe vid korsvägen som leder till Ängelholm eller Båstad. Butiken som är gammal och privatägd vill ICA med hårda metoder lägga ned därför att den är för liten. Lindströms plågas av allt högre avgifter men kämpar på. Kommer man bara en bit upp i backen ovanför byn har man en vidunderlig utsikt över Skälderviken, Kullen och Hallands Väderö.
I Västra Karup finns också en stor gammal och rätt vacker kyrka med svart hattorn.En del av byggnaden är från 1100 talet. På kyrkogården ligger hovsångerskan Birgit Nilsson begraven. Men under en präktig gravsten, rest och vårdad av församlingen, ligger även min farfar prosten, mina föräldrar och åtskilliga av mina sju fastrar begravna.
Birgit Nilssons gravvård är märklig såtillvida att den pryds av ett idolporträtt av den världs berömda hovsångerskan. På katolska kyrkogårdar finns nästan alltid fotografier av de avlidna. Ofta tagna i ungdomsåren, som i svenska tidningars dödsrunor. Det är rörande med fotot av en nittonåring som begravts på kyrkogården i Jochberg utanför Kitzbuhel efter att ha stupat vid Sedan under försa världskriget.Min farfar prostens foto hänger på väggen i sakristian bland kyrkans andra gudsmän. Min farfar föddes 1848. Han dog 1935 och tjänstgjorde in i det sista.I porträttet börjar jag nu se likheter.
Av en slump träffar jag den nuvarande kyrkoherden: "Ja den allmänna pensionen hade ju inte inrättats. Alla fick jobba in i det sista om man inte hade särskilda avtal. Dessutom är det sant som det sägs att den nye prästen fick ta över änkan".
Min farmor Elin dog dock före min farfar.
Det är också sant att min farfar döpte Birgit Nilsson, som var enda barnet till en bonde i trakten. Vid akten skrek Birgit så kraftigt att min farfar Anders beordrade assisteranade kyrvaktmästarn: "giv henne sudden". Dåtidens napp, en bomullstuss dränkt i brännvin.
Präster på den tiden dominerade sitt fögderi totalt.Han döpte,vigde och begrov. Och husförhörde. Han var ordförande överallt. Västra Karups kyrka rymmer närmare tusen personer. Det var obligatoriskt att gå i kyrkan. Prästen hade förstås också en politisk roll eftersom han var statens man i bygden. Prästen hade järnkoll på befolkningens förehavanden och kunde naturligtvis med hänvisning till vad Bibeln hade att säga, tillhålla sina församlingsbor inte bara när de allmänt gjorde felsteg utan också när de felade i respekt för kungahus och annan överhet.Jag tvivlar på att det fanns bolsjeviker i Västra Karup 1920.
När min farfar sökte prosttjänsten i Västra Karup, efter att ha varit komminister i Torekov, skall Oscar den II ha sagt: Han med de många barnen skall ha tjänsten. Det blev tio barn till slut.
Som överallt annars i Sverige skiftade dialekterna markant på Bjärehalvön ända fram till helt nyligen. Det läser jag i Bjäre hembygds årsbok.Liksom man förstås idag kan höra vem som är värmlänning eller östgöte, kunde man snabbt avgöra vem som var från grannorterna Grevie, Förslöv, Västra Karup eller Torekov. Även orden för många ting var annorlunda från bygd till bygd.När jag talar skånska har jag en tung Bjäre accent. Det hade säkert Birgit Nilsson också när hon talade med sina gamla kamrater.Min farfar däremot talade säkert på ett helt annant sätt eftersom han var från Skabersjö. Långt söderut. Om han inte talade riksskånska.
Västra karup består av ett antal bostadshus på ömse sidor av vägen som leder till Torekov. Där finns en sparbank, en småskola och en ICA butik, uppe vid korsvägen som leder till Ängelholm eller Båstad. Butiken som är gammal och privatägd vill ICA med hårda metoder lägga ned därför att den är för liten. Lindströms plågas av allt högre avgifter men kämpar på. Kommer man bara en bit upp i backen ovanför byn har man en vidunderlig utsikt över Skälderviken, Kullen och Hallands Väderö.
I Västra Karup finns också en stor gammal och rätt vacker kyrka med svart hattorn.En del av byggnaden är från 1100 talet. På kyrkogården ligger hovsångerskan Birgit Nilsson begraven. Men under en präktig gravsten, rest och vårdad av församlingen, ligger även min farfar prosten, mina föräldrar och åtskilliga av mina sju fastrar begravna.
Birgit Nilssons gravvård är märklig såtillvida att den pryds av ett idolporträtt av den världs berömda hovsångerskan. På katolska kyrkogårdar finns nästan alltid fotografier av de avlidna. Ofta tagna i ungdomsåren, som i svenska tidningars dödsrunor. Det är rörande med fotot av en nittonåring som begravts på kyrkogården i Jochberg utanför Kitzbuhel efter att ha stupat vid Sedan under försa världskriget.Min farfar prostens foto hänger på väggen i sakristian bland kyrkans andra gudsmän. Min farfar föddes 1848. Han dog 1935 och tjänstgjorde in i det sista.I porträttet börjar jag nu se likheter.
Av en slump träffar jag den nuvarande kyrkoherden: "Ja den allmänna pensionen hade ju inte inrättats. Alla fick jobba in i det sista om man inte hade särskilda avtal. Dessutom är det sant som det sägs att den nye prästen fick ta över änkan".
Min farmor Elin dog dock före min farfar.
Det är också sant att min farfar döpte Birgit Nilsson, som var enda barnet till en bonde i trakten. Vid akten skrek Birgit så kraftigt att min farfar Anders beordrade assisteranade kyrvaktmästarn: "giv henne sudden". Dåtidens napp, en bomullstuss dränkt i brännvin.
Präster på den tiden dominerade sitt fögderi totalt.Han döpte,vigde och begrov. Och husförhörde. Han var ordförande överallt. Västra Karups kyrka rymmer närmare tusen personer. Det var obligatoriskt att gå i kyrkan. Prästen hade förstås också en politisk roll eftersom han var statens man i bygden. Prästen hade järnkoll på befolkningens förehavanden och kunde naturligtvis med hänvisning till vad Bibeln hade att säga, tillhålla sina församlingsbor inte bara när de allmänt gjorde felsteg utan också när de felade i respekt för kungahus och annan överhet.Jag tvivlar på att det fanns bolsjeviker i Västra Karup 1920.
När min farfar sökte prosttjänsten i Västra Karup, efter att ha varit komminister i Torekov, skall Oscar den II ha sagt: Han med de många barnen skall ha tjänsten. Det blev tio barn till slut.
Som överallt annars i Sverige skiftade dialekterna markant på Bjärehalvön ända fram till helt nyligen. Det läser jag i Bjäre hembygds årsbok.Liksom man förstås idag kan höra vem som är värmlänning eller östgöte, kunde man snabbt avgöra vem som var från grannorterna Grevie, Förslöv, Västra Karup eller Torekov. Även orden för många ting var annorlunda från bygd till bygd.När jag talar skånska har jag en tung Bjäre accent. Det hade säkert Birgit Nilsson också när hon talade med sina gamla kamrater.Min farfar däremot talade säkert på ett helt annant sätt eftersom han var från Skabersjö. Långt söderut. Om han inte talade riksskånska.
torsdag 12 maj 2011
Fortkörning och böter - leve demokratin!
Att köra bil i Sverige bjuder som regel inte på några överraskningar. Eller störd sinnesro. För länge sedan kunde Stockholms bilförare koleriskt skrika " bonnläpp" åt någon med "D" eller "S" på registreringsskylten när den stackars utsocknes inte rörde sig smidigt nog i Tegelbackseleändets virrvarr. Jag vet inte varför beteckningen för hemvist på bilar togs bort i Sverige. I Tyskland och Italien kan man fortfarande ropa " Idiot " eller " Caffone " åt usocknes.
Men! alltjämt kan man bli kallsvettig i trafiken i Sverige. Två egna erfarenheter nyligen. Idag på förmiddagen gled jag charmant nedför E 4 an söderut. En bil framför mig strax före Nyköping höll 105 km i timmen. Jag gick ut i vänsterfil, ökade hastigheten förstås. Och just när jag passerade bilen såg jag i högra ögonvrån en parkerad polisbil och en polis på motorcykel. Jag bromsade ned, på ögontjänares vis, la mig i högerfilen igen. Men såg polisen på motorcyklen sätta iväg. Efter mig? Kanske det. Ett stort obehag drog över mig. Konflikt med rättvisan. Jagad av polisen. Han följde efter mig och sen strax innan en avfart gick han upp jämsides, tittade på mig,vevade vant och kraftfull med högerarmen, indikerande att jag skulle köra in på avfartsvägen.Först tänkte jag: fan var det nittio här, höll jag 121 vid omkörningen. Blir jag av med körkortet?
Tre kvinnliga poliser och ett par bilar väntade på mig. Jag hann tänka: hur mycket alkohol drack jag igår kväll? Hjälper det att det var en överdådig Ch Talbot 1995? Har jag förbrännt allt? Alltså i statens våld, uniformer runt mig, snabba motorcyklar, obevekliga tjänstemän, blåsapparater, körkortskontroll. Nå den mycket söta och unga kvinnliga konstapeln, Emelie , sa att jag kört 118. Och att det blev 1.500 kronor. Och ville jag ha ett inbetalningskort direkt eller driva det i domstol?
Jag tog det första men sa samtidigt: Från Södertälje och hit har mer än hälften av alla bilar hållit mellan 114 och 129. Och några mer än så.
- Vi vet, sa hon. Det är därför vi står här. Men det underliga var att under de tio minuter hon behandlade mig stoppades ingen annan bil.
Nå någon alkohol fanns inte kvar. Och körkortet fick jag behålla. Det fick jag däremot inte för några år sedan när jag körde 121 på sista vägen till Arlanda flygplats där det är 90 och inte 110 som jag trodde.
Och igår på Södermälarstrand var det stor kontroll 0930 på morgonen. Där jag givetvis blev invinkad. Men blev förklarad oskyldig.
De här händelserna kommer som en blixt från en klar himmel:från en totalt lugn och rosig dagssituation är man plötsligt i den demokratiska statens
första prövande fångstnät. Jag klarade mig ur. Men de som inte gör det kan komma i stora besvär. Jag tänker på en arbetskamrat som druckit för mycket en kväll, blev tagen, fick nån månads fängelse, blev av med körkortet. Men för att få det tillbaka måste han bevisa att han inte var beroende av alkhol. Hur bevisar man det?
Jag tänker på Kamratpostens chefredaktör Ola Lindholm som grips av polis efter en fotbollsmatch, avtvingas urinprov som innehåller substans tydande på att han tagit kokain. Expressen hänger ut honom med namn, han blir suspenderad från sitt jobb på TV och på sin tidning utan att han dömts av domstol. Och hur stora rubriker blir det om han frikänns?
Men framför allt tänker jag på de många länder där polis, militär och myndigheter när som helst kan gripa medborgare, hålla dom fängslade, tortera dom och ofta utan någon juridisk process spärra in dom i många år eller helt enkelt ta livet av dom.
Och som ett exempel på vilken slags, nästa naiv, rättsstat Sverige är:
Häromdagen på den hårt trafikerade Långholmsgatan som från Hornstull leder upp på Västerbron i Stockholm satt ett fyrtiotal miljaktivister i den ena filen. I protest mot den ökande biltrafiken. Livsfarligt för dom och blockerande trafiken för de flesta. Jag kände mig som arg major på Östermalm och frågade en av de många poliser som övervakade det hela:
- Har dom tillstånd att demonstrera på ett sådant här farligt ställe.
- Nej, sa den ungen polismannen,men vår uppgift är att se till att de kan utöva sina demokratiska rättigheter att demonstrera. Har de brutit mot lagen blir det en senare fråga.
1.500 kronor i böter för fortkörning. Ja kör till för det!
Men! alltjämt kan man bli kallsvettig i trafiken i Sverige. Två egna erfarenheter nyligen. Idag på förmiddagen gled jag charmant nedför E 4 an söderut. En bil framför mig strax före Nyköping höll 105 km i timmen. Jag gick ut i vänsterfil, ökade hastigheten förstås. Och just när jag passerade bilen såg jag i högra ögonvrån en parkerad polisbil och en polis på motorcykel. Jag bromsade ned, på ögontjänares vis, la mig i högerfilen igen. Men såg polisen på motorcyklen sätta iväg. Efter mig? Kanske det. Ett stort obehag drog över mig. Konflikt med rättvisan. Jagad av polisen. Han följde efter mig och sen strax innan en avfart gick han upp jämsides, tittade på mig,vevade vant och kraftfull med högerarmen, indikerande att jag skulle köra in på avfartsvägen.Först tänkte jag: fan var det nittio här, höll jag 121 vid omkörningen. Blir jag av med körkortet?
Tre kvinnliga poliser och ett par bilar väntade på mig. Jag hann tänka: hur mycket alkohol drack jag igår kväll? Hjälper det att det var en överdådig Ch Talbot 1995? Har jag förbrännt allt? Alltså i statens våld, uniformer runt mig, snabba motorcyklar, obevekliga tjänstemän, blåsapparater, körkortskontroll. Nå den mycket söta och unga kvinnliga konstapeln, Emelie , sa att jag kört 118. Och att det blev 1.500 kronor. Och ville jag ha ett inbetalningskort direkt eller driva det i domstol?
Jag tog det första men sa samtidigt: Från Södertälje och hit har mer än hälften av alla bilar hållit mellan 114 och 129. Och några mer än så.
- Vi vet, sa hon. Det är därför vi står här. Men det underliga var att under de tio minuter hon behandlade mig stoppades ingen annan bil.
Nå någon alkohol fanns inte kvar. Och körkortet fick jag behålla. Det fick jag däremot inte för några år sedan när jag körde 121 på sista vägen till Arlanda flygplats där det är 90 och inte 110 som jag trodde.
Och igår på Södermälarstrand var det stor kontroll 0930 på morgonen. Där jag givetvis blev invinkad. Men blev förklarad oskyldig.
De här händelserna kommer som en blixt från en klar himmel:från en totalt lugn och rosig dagssituation är man plötsligt i den demokratiska statens
första prövande fångstnät. Jag klarade mig ur. Men de som inte gör det kan komma i stora besvär. Jag tänker på en arbetskamrat som druckit för mycket en kväll, blev tagen, fick nån månads fängelse, blev av med körkortet. Men för att få det tillbaka måste han bevisa att han inte var beroende av alkhol. Hur bevisar man det?
Jag tänker på Kamratpostens chefredaktör Ola Lindholm som grips av polis efter en fotbollsmatch, avtvingas urinprov som innehåller substans tydande på att han tagit kokain. Expressen hänger ut honom med namn, han blir suspenderad från sitt jobb på TV och på sin tidning utan att han dömts av domstol. Och hur stora rubriker blir det om han frikänns?
Men framför allt tänker jag på de många länder där polis, militär och myndigheter när som helst kan gripa medborgare, hålla dom fängslade, tortera dom och ofta utan någon juridisk process spärra in dom i många år eller helt enkelt ta livet av dom.
Och som ett exempel på vilken slags, nästa naiv, rättsstat Sverige är:
Häromdagen på den hårt trafikerade Långholmsgatan som från Hornstull leder upp på Västerbron i Stockholm satt ett fyrtiotal miljaktivister i den ena filen. I protest mot den ökande biltrafiken. Livsfarligt för dom och blockerande trafiken för de flesta. Jag kände mig som arg major på Östermalm och frågade en av de många poliser som övervakade det hela:
- Har dom tillstånd att demonstrera på ett sådant här farligt ställe.
- Nej, sa den ungen polismannen,men vår uppgift är att se till att de kan utöva sina demokratiska rättigheter att demonstrera. Har de brutit mot lagen blir det en senare fråga.
1.500 kronor i böter för fortkörning. Ja kör till för det!
måndag 9 maj 2011
President Obamas triumf - but it´s the economy stupid!
För president Obama blev bin Ladens död en stor framgång. När det väl blev klart var Al Qaedaledaren befann sig blev det nödvändigt att agera.Hade operationen misslyckats och Bin Laden lyckats att fly hade nog Obama över en natt förvandlats till en " lame duck". Hans chanser att bli återvald för en ny fyraårsperiod nästa år hade varit små.1980 misslyckades president Carter med att frita den amerikanska gisslan i Iran. Därmed försvann Carters chanser att bli återvald.Och banade istället vägen för Ronald Reagans ganska magnifika åttaåriga presidentskap. Kritiken mot Obama att han har svårt att besluta sig, att han är för cerebral, för oerfaren, för ung osv , undanröjdes när han tog beslutet att röja Bin Laden ur vägen. Inte genom att bomba hela Bin Ladens husområde i Abbottabad utan genom beslutet att skjuta honom." Man to man", så att säga. Obamas ansiktsuttryck på bilden från the situation room visar vad som stod på spel. Presidenten i uppknäppt tenniströja hade just avverkat nio hål golf. I det höga spelet i Abbottabad visade Obama beslutsamhet och ledarskap som är helt nödvändigt för att de amerikanska väljarna skall ge honom förtroende. Mycket riktigt sköt hans ratings genast i höjden. Och den samlade bedömarkåren, kommentariatet, var enig i berömmet. Liksom faktiskt också Obamas politiska motståndare bland republikanerna. Där ännu åtminstone tolv personer kan bli partiets slutgiltiga kandidat i presidentvalet nästa år.
Men som det brukar sägas: inga politiska val vinns på grund av utrikespolitiska framgångar. Inför de svenska riksdagsvalen i höstas bjöd jag in alla de svenska riksdagspartiernas ledare till Utrikespolitiska Institutet för att de en och en skulle kunna ge sitt partis syn på Sveriges utrikes- och säkerhetspolitik. Alla tackade nej.
It´s the economy stupid!,som väl president Clinton myntade på sin tid, som avgör. Och på det området har president Obama fortfarande mycket att göra.
Underskotten i USA´s budget och handelbalans är enorma. Att höja skatter är inte populärt i USA. Och att dra ned på den federala statens utgifter kan också sätta igång en ny ekonomisk nedgång. Och öka arbetslösheten som just nu ligger på 9 procent.
Samtidigt kommer siffror som säger att jakten på den islamistiska terrorismen sedan 11 september 2001 har kostat 2000 miljarder dollar. Möjligen kan undanröjandet av Bin Laden minska utgifterna för USA på det området. Men säkert är det inte. Det är inte alla människor runt om i världen som strävar efter liberala, pluralistiska, egalitära demokratier som den i Sverige eller i USA. Även om vi gärna vill tro det. Och önskar det.
Men som det brukar sägas: inga politiska val vinns på grund av utrikespolitiska framgångar. Inför de svenska riksdagsvalen i höstas bjöd jag in alla de svenska riksdagspartiernas ledare till Utrikespolitiska Institutet för att de en och en skulle kunna ge sitt partis syn på Sveriges utrikes- och säkerhetspolitik. Alla tackade nej.
It´s the economy stupid!,som väl president Clinton myntade på sin tid, som avgör. Och på det området har president Obama fortfarande mycket att göra.
Underskotten i USA´s budget och handelbalans är enorma. Att höja skatter är inte populärt i USA. Och att dra ned på den federala statens utgifter kan också sätta igång en ny ekonomisk nedgång. Och öka arbetslösheten som just nu ligger på 9 procent.
Samtidigt kommer siffror som säger att jakten på den islamistiska terrorismen sedan 11 september 2001 har kostat 2000 miljarder dollar. Möjligen kan undanröjandet av Bin Laden minska utgifterna för USA på det området. Men säkert är det inte. Det är inte alla människor runt om i världen som strävar efter liberala, pluralistiska, egalitära demokratier som den i Sverige eller i USA. Även om vi gärna vill tro det. Och önskar det.
lördag 7 maj 2011
Ryan och Norwegian -underbar nyordning. Men SAS stånkar och drömmer
Flyget ned till Nice från Stockholm med Norwegian kostade 550 kronor. Tillbaka med SAS blev priset 950 kronor.Med de nya lågprisbolagen blev det möjligt att ge sig av när som helst och till nästan var som helst i Europa.För det mest för mycket låga priser.De gamla fina bolagen har tvingats hänga på.
Med en rysning kommer jag ihåg tiden då SAS, British Airways, Lufthansa och de andra pösiga bolagen utestängde all konkurrens i det europeiska luftrummet och via karteller tvingade oss resenärer att resa tur och retur på fasta tider och till höga priser. Och samma priser vare sig man valde Air France eller SAS till Paris. Och valde man ombokningsbara biljetter eller enkel biljetter blev priserna astronomiska. Skulle man sedan vidare till Marseille t.ex med franskt inrikesflyg kunde en tur och returresa gå på 7.000. Alltså ungefär som det alltjämt är om man flyger Karlskrona Luleå tor.
Visst det fanns charter. Men då skulle man vara borta en vecka minst och ha hotell och clubextra med club 33 ingående i priset. Så där höll det på i över 50 år.
Nu får SAS och de andra gamla änkenåderna anpassa sig och förödmjuka sig. Och spela det spel som Ryan, Norwegian, Easy Jet och vad de heter har blivit mästare på. Det är underbart att bara gå in på nätet och skaffa en bijett till Krakow, Pula, Palermo eller Venedig. Och dra. Hemresan kan man vänta med att bestämma. Och vill man ändra sig går det också bra mot ett mindre tillägg. Jag frågade nyligen min gamle kamrat och kollega på Club 33 i Rimini Jan Carlzon, som sen blev SAS chef, varför man inte såg att den här utvecklingen skulle komma?
- Det gick inte att förutse, regleringen var så fast och så total. Och när EU´s fria rörlighet slog igenom blev vi alla gamla halvstatliga bolag tagna på sängen.
Och då hade ändå Janne när han efter sejouren på Vingresor blev bas för Linjeflyg revolutionerat prissättningen så att ju senare du köpte en biljett Sthhlm - Ängelholm ju mindre betalade Du. Allt efter mönster av dåtidens charterflyg. Idag på alla bolag är det underligt nog tvärtom: ju tidigare Du bokar biljetten desto billigare är det.
Men förnäma, nostalgiska SAS kan inte glömma flydda tider.När jag på väg till Paris välkomnas av kabinpersonalen riktas de första orden till " er i businessklass ( vilket för dagen är en person ). Omsorgsfullt redogörs för den stekta rödspätta som denne person skall få äta utan kostnad till lunch. Därefter talas det i något mindre inställsam ton om den gratis smörgås som två personer i " economy extra " skall få. Och sen som ett rapp på käften blir vi 145 personer i economy meddelade i en lätt nedlåtande ton vad vi kan köpa av dryck och föda. SAS gräver sin grav på detta sätt genom att inte fatta att det bara är en och annan knalltorsk som betalar 9.000 kronor Sthlm Paris för att sitta med en decimeter mer mellanrum mellan stolarna och gratis få en uppvärmd spätta.
På Norwegian och Ryan är det raka rör: samma klass, alla betalar för vad de inmundigar, personalen säljer så att det ryker om det, och flyplatserna eller terminalerna är för det mesta små och effektiva som i Ronneby.
Till slut.I och med att särskilt Ryan landar ofta i avsides bygder får dessa en kraftig ekonomisk injektion ungefär som när de första tågen kom till Falköping eller andra tidigare okända orter. I Beziér,t.ex,i Languedoc vid franska Medelhavet,får Ryan betalt ordentligt av kommun och region för att överhuvudtaget komma dit. Som i Nyköping ungefär.
Det hela är en underbar nyordning.
Med en rysning kommer jag ihåg tiden då SAS, British Airways, Lufthansa och de andra pösiga bolagen utestängde all konkurrens i det europeiska luftrummet och via karteller tvingade oss resenärer att resa tur och retur på fasta tider och till höga priser. Och samma priser vare sig man valde Air France eller SAS till Paris. Och valde man ombokningsbara biljetter eller enkel biljetter blev priserna astronomiska. Skulle man sedan vidare till Marseille t.ex med franskt inrikesflyg kunde en tur och returresa gå på 7.000. Alltså ungefär som det alltjämt är om man flyger Karlskrona Luleå tor.
Visst det fanns charter. Men då skulle man vara borta en vecka minst och ha hotell och clubextra med club 33 ingående i priset. Så där höll det på i över 50 år.
Nu får SAS och de andra gamla änkenåderna anpassa sig och förödmjuka sig. Och spela det spel som Ryan, Norwegian, Easy Jet och vad de heter har blivit mästare på. Det är underbart att bara gå in på nätet och skaffa en bijett till Krakow, Pula, Palermo eller Venedig. Och dra. Hemresan kan man vänta med att bestämma. Och vill man ändra sig går det också bra mot ett mindre tillägg. Jag frågade nyligen min gamle kamrat och kollega på Club 33 i Rimini Jan Carlzon, som sen blev SAS chef, varför man inte såg att den här utvecklingen skulle komma?
- Det gick inte att förutse, regleringen var så fast och så total. Och när EU´s fria rörlighet slog igenom blev vi alla gamla halvstatliga bolag tagna på sängen.
Och då hade ändå Janne när han efter sejouren på Vingresor blev bas för Linjeflyg revolutionerat prissättningen så att ju senare du köpte en biljett Sthhlm - Ängelholm ju mindre betalade Du. Allt efter mönster av dåtidens charterflyg. Idag på alla bolag är det underligt nog tvärtom: ju tidigare Du bokar biljetten desto billigare är det.
Men förnäma, nostalgiska SAS kan inte glömma flydda tider.När jag på väg till Paris välkomnas av kabinpersonalen riktas de första orden till " er i businessklass ( vilket för dagen är en person ). Omsorgsfullt redogörs för den stekta rödspätta som denne person skall få äta utan kostnad till lunch. Därefter talas det i något mindre inställsam ton om den gratis smörgås som två personer i " economy extra " skall få. Och sen som ett rapp på käften blir vi 145 personer i economy meddelade i en lätt nedlåtande ton vad vi kan köpa av dryck och föda. SAS gräver sin grav på detta sätt genom att inte fatta att det bara är en och annan knalltorsk som betalar 9.000 kronor Sthlm Paris för att sitta med en decimeter mer mellanrum mellan stolarna och gratis få en uppvärmd spätta.
På Norwegian och Ryan är det raka rör: samma klass, alla betalar för vad de inmundigar, personalen säljer så att det ryker om det, och flyplatserna eller terminalerna är för det mesta små och effektiva som i Ronneby.
Till slut.I och med att särskilt Ryan landar ofta i avsides bygder får dessa en kraftig ekonomisk injektion ungefär som när de första tågen kom till Falköping eller andra tidigare okända orter. I Beziér,t.ex,i Languedoc vid franska Medelhavet,får Ryan betalt ordentligt av kommun och region för att överhuvudtaget komma dit. Som i Nyköping ungefär.
Det hela är en underbar nyordning.
onsdag 4 maj 2011
Cote d Azur och hur en dag blir två i Callian
Varje dag betar jag av en ny liten stad uppe på en höjd här i alpe maritimes sluttningar ovanför franska Rivieran. " Sjöalperna " som området underligt nog översätts till svenska. Innan avfärden handlar vi dock bröd i ett av Frankrikes säkert hundratusentals Boulangerier. Fransmän står inte ut utan färskt bröd. Bagerierna bakar nytt flera gånger om dagen. Och särskilt på morgonen och före lunch, cyklar och går folk med de långa färska baguetterna under armen. Överallt säger alla Bon Jour när man kommer och bon journée när man går. Man känner sig uppskattad av detta och man får i tidiga morgonen en mänsklig kontakt. Och ännu bättre blir det när jag håller upp dörren till bageriet för en kvinna och hon då säger " Merci beaucoup, tres gentile monsieur! På min ära. Nästan en flört i morgonstunden.
Jag köper Le Figaro, lokaltidningen Nice Matin och den amerikanska men parisredigerade Herald Tribune.New York Times europabarn.Författaren, tillika husvakten läser inte papperstidningar längre utan hittar allt på nätet. Men så blir han också ohjälpligt förlorad när strömmen plötsligt avbryts ett par timmar. Förnöjt läser jag i min pappers Le Figaro om det fantastiska omintetgörandet av Bin Laden.
Jag beger mig på vindlande vägar upp till staden Callian tjugo minuter bort. Den finns inte beskriven i några guideböcker. Därtill är den för oansenlig bland Frankrikes tusentals fabulösa sevärdheter. Men Callian är värt en omväg. 3.000 invånare, två slott, en kyrka, fem resturanger och ett antal barer.På så sätt inget märkvärdigt. Men när jag går i de smala gränderna upp mot castellet går jag genom hela den lilla staden historia. Inte ett nybyggt hus någonstans. Man fattar inte hur de har kunnat skaffa sig de moderna bekvämligheter som förstås också alla fransmän vill ha. Jag är i Provence. Men långt från kustens Cannes, Antibes, St Tropez och allt det där. Det känns befriande att inte alltid behöva ha havet som replipunkt. Från en servering vid ett glas svalt vitt vin, en skål med oliver ser jag ut över det terrasserade landskapet. Alla husen, de såväl i de små städerna på höjderna som de spridda i dalgångarna, är beiga i färgerna. Både i takens tegel och i fasaderna. Har man här som i Tyrolen och i Schweiz förordningar om att hus skall ha traditionella utseenden och färger? Vilket säkert inte är fallet tex på Bjärehalvön där hus kan se ut hur fan som helst. På andra sidan dalen ser jag Montaroux där jag var igår. Och vänder jag på huvudet Fayence dit jag tänker mig i morgon. Inga berömdheter, men extravaganta skönheter med kontinuitet i bebyggelsen ned till 700-talet.
På en plakett utanför kastellet på höjden står det " Prince de Callian 1030-1421. OK. I kyrkan Notre- Dame - de l´assumption , som för all del byggdes på 1700-talet finns en relik av en flicka från trakten som blev helgonet Sainte Maxime. Från 700-talet. I kyrkan, så hugsvalande, från värmen därutanför, finns även en tavla där invånarna i procession ber om regn. Det var innan Cote d´Azur levde på annat än turismen.
Liksom i södra Italien avstannar all verksamhet prick klockan ett i Callian. Jalusierna dras ned för butikerna, folk skyndar hem för mat och sömn och kanske lite amour. Två och en halv timme har de på sig. Sedan mornar de sig och ger sig ut i en ny dag i eftermiddagens svalka och kvällens löften.På så vis gör de en dag till två och dubblerar livet. Magnifique!
Det är en bra årstid att vara i Provence. Ännu grönt överallt och med präktiga jasminer längs fasaderna. Och inte särskilt mycket folk. Att vandra genom Callians gränder efter lunchen med det goda lantvinet på Les Rendez vous är en stor lisa. Jag går omväxlande i värmande sol och i sval skugga. Klockan är två och ingen av Callians tretusen invånare syns till.
Jag köper Le Figaro, lokaltidningen Nice Matin och den amerikanska men parisredigerade Herald Tribune.New York Times europabarn.Författaren, tillika husvakten läser inte papperstidningar längre utan hittar allt på nätet. Men så blir han också ohjälpligt förlorad när strömmen plötsligt avbryts ett par timmar. Förnöjt läser jag i min pappers Le Figaro om det fantastiska omintetgörandet av Bin Laden.
Jag beger mig på vindlande vägar upp till staden Callian tjugo minuter bort. Den finns inte beskriven i några guideböcker. Därtill är den för oansenlig bland Frankrikes tusentals fabulösa sevärdheter. Men Callian är värt en omväg. 3.000 invånare, två slott, en kyrka, fem resturanger och ett antal barer.På så sätt inget märkvärdigt. Men när jag går i de smala gränderna upp mot castellet går jag genom hela den lilla staden historia. Inte ett nybyggt hus någonstans. Man fattar inte hur de har kunnat skaffa sig de moderna bekvämligheter som förstås också alla fransmän vill ha. Jag är i Provence. Men långt från kustens Cannes, Antibes, St Tropez och allt det där. Det känns befriande att inte alltid behöva ha havet som replipunkt. Från en servering vid ett glas svalt vitt vin, en skål med oliver ser jag ut över det terrasserade landskapet. Alla husen, de såväl i de små städerna på höjderna som de spridda i dalgångarna, är beiga i färgerna. Både i takens tegel och i fasaderna. Har man här som i Tyrolen och i Schweiz förordningar om att hus skall ha traditionella utseenden och färger? Vilket säkert inte är fallet tex på Bjärehalvön där hus kan se ut hur fan som helst. På andra sidan dalen ser jag Montaroux där jag var igår. Och vänder jag på huvudet Fayence dit jag tänker mig i morgon. Inga berömdheter, men extravaganta skönheter med kontinuitet i bebyggelsen ned till 700-talet.
På en plakett utanför kastellet på höjden står det " Prince de Callian 1030-1421. OK. I kyrkan Notre- Dame - de l´assumption , som för all del byggdes på 1700-talet finns en relik av en flicka från trakten som blev helgonet Sainte Maxime. Från 700-talet. I kyrkan, så hugsvalande, från värmen därutanför, finns även en tavla där invånarna i procession ber om regn. Det var innan Cote d´Azur levde på annat än turismen.
Liksom i södra Italien avstannar all verksamhet prick klockan ett i Callian. Jalusierna dras ned för butikerna, folk skyndar hem för mat och sömn och kanske lite amour. Två och en halv timme har de på sig. Sedan mornar de sig och ger sig ut i en ny dag i eftermiddagens svalka och kvällens löften.På så vis gör de en dag till två och dubblerar livet. Magnifique!
Det är en bra årstid att vara i Provence. Ännu grönt överallt och med präktiga jasminer längs fasaderna. Och inte särskilt mycket folk. Att vandra genom Callians gränder efter lunchen med det goda lantvinet på Les Rendez vous är en stor lisa. Jag går omväxlande i värmande sol och i sval skugga. Klockan är två och ingen av Callians tretusen invånare syns till.
tisdag 3 maj 2011
Tankar om Bin Laden från franska sjöalper
Jag sitter på terrassen till en vit villa någon mil ovanför Cannes och äter
frukost i den klara provencalska morgonen då Svenska dagbladet ringer. En upphetsad reporter berättar att hon just sett bilder på TV hur president Obama med spänt anlete ser dödsskjutningen av Osama bin Laden i realtid.Och nu vill reportern veta vad jag tror att presidenten tänker när han sitter där.
Jag vad skall man säga? Igår eftermiddag på väg upp hit från flygplatsen i Nizza ville TV 4 ha en kommentar om vad jag trodde att mordet på Bin Laden skulle betyda för den islamska terrorismens omedelbara framtid.Jag önskar att det vackra vita husets ägare, världsreportern, var här, så att jag kunde diskutera det hela med honom. Men han är på kryssning i Medelhavet med sin vackra hustru. Så jag får hålla till godo med kommentarer från hans kattvakt och poolskötare som även är bestsellerförfattare av böcker om svenska upptäcksresande.
När jag nu på eftermiddagen något satt mig in vad som hänt genom att läsa Herald Tribune och Le Figaro på den utmärkta resturangen La Marina i den lilla medeltida staden Montauroux alldeles ovanför huset här kan man kanske svara så här på frågorna frågorna:President Obama blev informerad för en tid sedan var Bin Laden befann sig.Det var Obama som till slut bestämde hur USA s fiende nummer ett skulle oskadliggöras. Om aktionen misslyckades skulle Obama kunna vara lika illa ute som när president Carter i början av 1980-talet beslöt om operation Eagel Claw för att frita den amerikanska gisslan i Iran. Men misslyckades skändligen.Carter förlorade det påföljande presidentvalet till Ronald Reagan. När Obama i realtid tittade på attacken mot Bin Laden låg nog hans möjligheter att återväljas till president nästa år i vågskålen. Det var nog ett av skälen till det spända ansiktsuttrycket.
Författaren tillika kattvårdaren häruppe bland de begynnande sjöalperna tror inte att Bin Ladens död kommer att medföra hämdattacker från Al Quaidas sid. Jag tror att han har fel. Bin Laden har blivit en ikon för många och den kallblodiga avrättningen har upprört många i arabvärlden. Och på andra håll. Jag är säker på att säkerhetstjänster runt om i världen nu skärper vaksamheten. Även i Sverige.
" C´est un grand chose ca avec Bin Ladin, säger jag oidiomatiskt till ägarparet på resturang La Marina på Place de la Rouguiere i Montaroux när jag betalar för en halv pichet rouge och en salade campagnarde.
" Oui biensur. monsieur, säger mannen. Det här är en händelse som trängt igenom globalt på ett enastående sätt.
"Fy fan vilken bra story" hade kanske min frånvarande värd sagt om han hade varit här. Och därmed ekande Expressens legendariske redaktionschefs Sigge Ågren ord.Den gången John F. Kennedy mördades i Dallas.
Utan alla jämförelser i övrigt
frukost i den klara provencalska morgonen då Svenska dagbladet ringer. En upphetsad reporter berättar att hon just sett bilder på TV hur president Obama med spänt anlete ser dödsskjutningen av Osama bin Laden i realtid.Och nu vill reportern veta vad jag tror att presidenten tänker när han sitter där.
Jag vad skall man säga? Igår eftermiddag på väg upp hit från flygplatsen i Nizza ville TV 4 ha en kommentar om vad jag trodde att mordet på Bin Laden skulle betyda för den islamska terrorismens omedelbara framtid.Jag önskar att det vackra vita husets ägare, världsreportern, var här, så att jag kunde diskutera det hela med honom. Men han är på kryssning i Medelhavet med sin vackra hustru. Så jag får hålla till godo med kommentarer från hans kattvakt och poolskötare som även är bestsellerförfattare av böcker om svenska upptäcksresande.
När jag nu på eftermiddagen något satt mig in vad som hänt genom att läsa Herald Tribune och Le Figaro på den utmärkta resturangen La Marina i den lilla medeltida staden Montauroux alldeles ovanför huset här kan man kanske svara så här på frågorna frågorna:President Obama blev informerad för en tid sedan var Bin Laden befann sig.Det var Obama som till slut bestämde hur USA s fiende nummer ett skulle oskadliggöras. Om aktionen misslyckades skulle Obama kunna vara lika illa ute som när president Carter i början av 1980-talet beslöt om operation Eagel Claw för att frita den amerikanska gisslan i Iran. Men misslyckades skändligen.Carter förlorade det påföljande presidentvalet till Ronald Reagan. När Obama i realtid tittade på attacken mot Bin Laden låg nog hans möjligheter att återväljas till president nästa år i vågskålen. Det var nog ett av skälen till det spända ansiktsuttrycket.
Författaren tillika kattvårdaren häruppe bland de begynnande sjöalperna tror inte att Bin Ladens död kommer att medföra hämdattacker från Al Quaidas sid. Jag tror att han har fel. Bin Laden har blivit en ikon för många och den kallblodiga avrättningen har upprört många i arabvärlden. Och på andra håll. Jag är säker på att säkerhetstjänster runt om i världen nu skärper vaksamheten. Även i Sverige.
" C´est un grand chose ca avec Bin Ladin, säger jag oidiomatiskt till ägarparet på resturang La Marina på Place de la Rouguiere i Montaroux när jag betalar för en halv pichet rouge och en salade campagnarde.
" Oui biensur. monsieur, säger mannen. Det här är en händelse som trängt igenom globalt på ett enastående sätt.
"Fy fan vilken bra story" hade kanske min frånvarande värd sagt om han hade varit här. Och därmed ekande Expressens legendariske redaktionschefs Sigge Ågren ord.Den gången John F. Kennedy mördades i Dallas.
Utan alla jämförelser i övrigt
fredag 29 april 2011
Krampaktigt försök av Palestina att åter komma i ljuset
Det är mycket svårt att avgöra vad som verkligen händer i Mellanöstern. Och det är lika svårt att avgöra vad det som händer verkligen betyder.Det är dock uppenbart att den plötsliga och oväntade försoningen mellan de två stora grupperingarna i Palestina är ett resultat av händelserna runtom i arabvärlden. Och framför allt det som händer i Syrien. För Palestina har det varit en stor svaghet att inte kunna tala för hela befolkningen när det gäller att förhandla med Israel. Och omvänt har det förstås varit en fördel för Israel att ha en splittrad motståndare. Särskilt för de israeler som egentligen inte vill ha en överenskommelse.De två rörelser som nu säger sig vilja försonas är mycket olika. Al Fatah som har makten på västbanken har inga religiösa inslag och erkänner Israel som stat. Hamas som styr i det överbefolkade Gaza är islamistiskt orienterat och vill i princip att Israel skall försvinna. Israel i sin tur under sin högerradikala premiärminister Nethanjau får naturligtvis en ursäkt till att inte sätta sig i förhandlingar med en part som till en del består av en vad Isarel betecknar som en terroristorganisation.
Vad har då föranlett denna plötsliga försoningsiver? Jag tror att händelserna i övriga Mellanöstern har drivit bort fokus från Israel-Palestinakonflikten och därmed försämrat det internationella stödet för Palestina. Med Mubarak borta från Egypten har PLO på Västbanken förlorat ett viktigt stöd. För Hamas del ser de med oro på hur bundförvanten Assad i Syrien ser sin ställning hotad. Bättre alltså att försöka bilda en enad palestinsk front i den osäkerhet som idag utgöra Nordafrika och Mellanöstern.
I övrigt:
Libyen: Uteblivna framgångar för EU-NATO-USA insater i Libyen ser ut att ge en majoritet i Sveriges riksdag för att avbryta de svenska flyginsaterna där. Frågan är om minoritetsregeringen Reinfeldt inte borde utlysa nyval framöver. Libyenflyget blir bara ännu ett nederlag sedan valet i september.
I Libyen håller Ghedaffi ställningarna och utan markstöd har "rebellerna" inte så stora chanser att störta landets långvariga styre.I synnerhet som USA s intresse för det hela svalnar alltmer.
Syrien:Inte oväntat har regimen Assad satt hårt mot hårt mot de olika upproren runtom i landet.Det är inte första gången. Under Assads far dödades mer än 20.000 upproriska syrier. Vad som dock gör det svårt för regimen är att upproren inte har något definierat ledarskap. Och så var det ju inte heller i Tunisien, Egypten eller för den delen i Libyen. Hade det funnits en organisation för motståndet i Syrien, med kända ledargestalter, hade den varit oskadliggjord för länge sedan. Detta är både en styrka och en svaghet för oppositionen runt om i arabvärlden. Styrkan i detta är att det för regimerna blir svårare att identifiera och att slå ned upproret. Svagheten är att alternativet till de förtryckande regimerna blir svaga och otydliga. Vilket också gär det svårt att skaffa effektivt stöd utifrån. Organiserad opposition i Sverige eller på andra håll verkar överhuvudtaget inte finnas.Och i övrigt sitter mer eller mindra samma regimer kvar i orubbat bo runtom i arabavärlden. Även om en del lättnader ( kanske bara tillfälligt) har införts här och där. Alltmedan omvärldens intresse bleknar.
Vad har då föranlett denna plötsliga försoningsiver? Jag tror att händelserna i övriga Mellanöstern har drivit bort fokus från Israel-Palestinakonflikten och därmed försämrat det internationella stödet för Palestina. Med Mubarak borta från Egypten har PLO på Västbanken förlorat ett viktigt stöd. För Hamas del ser de med oro på hur bundförvanten Assad i Syrien ser sin ställning hotad. Bättre alltså att försöka bilda en enad palestinsk front i den osäkerhet som idag utgöra Nordafrika och Mellanöstern.
I övrigt:
Libyen: Uteblivna framgångar för EU-NATO-USA insater i Libyen ser ut att ge en majoritet i Sveriges riksdag för att avbryta de svenska flyginsaterna där. Frågan är om minoritetsregeringen Reinfeldt inte borde utlysa nyval framöver. Libyenflyget blir bara ännu ett nederlag sedan valet i september.
I Libyen håller Ghedaffi ställningarna och utan markstöd har "rebellerna" inte så stora chanser att störta landets långvariga styre.I synnerhet som USA s intresse för det hela svalnar alltmer.
Syrien:Inte oväntat har regimen Assad satt hårt mot hårt mot de olika upproren runtom i landet.Det är inte första gången. Under Assads far dödades mer än 20.000 upproriska syrier. Vad som dock gör det svårt för regimen är att upproren inte har något definierat ledarskap. Och så var det ju inte heller i Tunisien, Egypten eller för den delen i Libyen. Hade det funnits en organisation för motståndet i Syrien, med kända ledargestalter, hade den varit oskadliggjord för länge sedan. Detta är både en styrka och en svaghet för oppositionen runt om i arabvärlden. Styrkan i detta är att det för regimerna blir svårare att identifiera och att slå ned upproret. Svagheten är att alternativet till de förtryckande regimerna blir svaga och otydliga. Vilket också gär det svårt att skaffa effektivt stöd utifrån. Organiserad opposition i Sverige eller på andra håll verkar överhuvudtaget inte finnas.Och i övrigt sitter mer eller mindra samma regimer kvar i orubbat bo runtom i arabavärlden. Även om en del lättnader ( kanske bara tillfälligt) har införts här och där. Alltmedan omvärldens intresse bleknar.
måndag 25 april 2011
Från Torekov till Rungsted - ännu en gång
Sist jag var i Torekov, i mars, stod en man och sågade upp tjugo centimeter tjock is i hamnen. Kring badbryggorna låg drivisen tillsammans med mindre roade svanar.Nu under påskens under har folk badat ( om än i tio gradigt vatten) och det tidigare fiskeläget har invaderats för en kort tid av utsocknes inte helt utblottade villaägare som har förtränat inför sommarens oavbrutna trädgårdskalas. The chattering classes har gjort en rivstart.
Snabbt har trädens blad slagit ut.Vitsipporna i backarna upp mot Hallandsåsen är i år så ymniga att man kan tro att snön ligger kvar.Krogen G Swensson, som i min ungdom var en korvkiosk, tar 89 kronor glaset för husets vin. Och för maträtterna som vore man vid Stureplan. En amper dam sätter sig att äta frukost iklädd en vit badrock på Hotell Torekov. Men blir avvisad. Och detta i Torekov som blivit nationellt berömt för att folk efter morgonbadet helt ogenerat spatserar omkring i sina badrockar, helst slitna, till frampå eftermiddagen. Har det dyra gentila etablissemanget inte förstått vad som gäller i byn? Damen sätter sig på parkeringsplatsen utanför. Och avslutar sin frukost. I badrock.Är Torekov verkligen värt en omväg?
En dag drar jag till Danmark.Så nära till ett annat land. Till kontinenten, som det hette förr innan inträdet i EU gjorde oss till tveksamma och osäkra kontinentaler.
Färjan från Helsingborg till Helsingör är ingen lustresa. Men den ger en underlighet med komisk effekt. Under åtta minuter får man köpa alkohol i butiken ombord. Då säger en röst i högtalare på tre språk: nu är det stängt för spritköp och nu öppnar vi för köp av tobak". Det hela är absurbt och obegripligt eftersom ju både Danmark och Sverige är med i EU och ingen skattefrihet alltså råder. Jag frågar många. Men ingen kan förklara. Varför vill folk inte ta reda på saker, undrar jag när Hamlets Kronborgs slott välkomnar mig till det underbara Danmark.Landet för min moders conception.
Jag far längs den stillsamma kustvägen. Öresund till vänster, ståtliga sekelskiftesvillor till höger. Så nära Sverige. Men ändå så långt borta.
Vid Rungstedlund hoppar jag över Karen Blixens museeum och går istället sakta igenom hennes bostad som är lika intakt bevarad som grevinnan Pipers bostad på Axel von Fersens Lövsta utanför Norrköping.
Ena delen vätter ut mot den stora Dyrehaven och den andra mot Öresund och Sverige. På båda sidor arbetsrum där Karen Blixen efter åren på den afrikanska farmen och äktenskapet med Bror Blixen skrev de böcker som gjorde henne världsberömd:Sju fantastiska berättelser, Babbetes gästabud osv.Inredningen i rummen är vacker,sober men mycket konventionell högborgerlig 1880 tal. Typ. Men så bodde Karen också i sitt föräldrahem. En märklighet som jag aldrig sett tidigare är att de vita spröda gardinerna nedtill vilar halvmetersvis ut på golvet.
"Efter mönster från svenska herrgårdar, men nu är de så slitna att de inte kan tvättas mer", säger en proper värdinna.
Sedan blir det lunch på Rungsted Kro helt bredvid. Ett sådant nöje att sätta sig på en Kro som serverat sedan 1800 - talets början och som sedan dess inte ändrat inredning. I förstugan vid baren röker serveringsdamerna ihop med öldrickande herrar från trakten. Danskar böjer sig inte lika lätt för förbud som den präktige grannen där borta över sundet.
Jag har med mig dagstidnigen Politiken som till skillnad mot de svenska morgontidningarna behållit sitt stora format. Och därmed innehåller mycket mer.Vid läsandet slås man av hur lite man vet om tillståndet i Danmark. Politiskt, kulturellt och socialt. De exellenta tv serierna Borgen och Matador ger förstås en del inblickar. Men på det hela taget: ett främmande land.
Jämfört med Politien och Berlingske Tidende liknar Svenskan och DN alltmer Metro och City. Och dom betalar man ju inte för.
Ett smörrebröd förstås! Konstigt att det conceptet inte exporterats internationellt. Som pizza, kebab, hamburgers. Och ändå så gott, så enkelt och rätt så billigt.
Rungsted Kro bjuder smörrebröd på " gammel ost på fedt med sky,eller tatar med aegggeblomme, Röget ål röraeg " eller varför inte Dyrlaegerns natmad- bröd med leverpastej,skinka och inlagd gurk".
Snabbt har trädens blad slagit ut.Vitsipporna i backarna upp mot Hallandsåsen är i år så ymniga att man kan tro att snön ligger kvar.Krogen G Swensson, som i min ungdom var en korvkiosk, tar 89 kronor glaset för husets vin. Och för maträtterna som vore man vid Stureplan. En amper dam sätter sig att äta frukost iklädd en vit badrock på Hotell Torekov. Men blir avvisad. Och detta i Torekov som blivit nationellt berömt för att folk efter morgonbadet helt ogenerat spatserar omkring i sina badrockar, helst slitna, till frampå eftermiddagen. Har det dyra gentila etablissemanget inte förstått vad som gäller i byn? Damen sätter sig på parkeringsplatsen utanför. Och avslutar sin frukost. I badrock.Är Torekov verkligen värt en omväg?
En dag drar jag till Danmark.Så nära till ett annat land. Till kontinenten, som det hette förr innan inträdet i EU gjorde oss till tveksamma och osäkra kontinentaler.
Färjan från Helsingborg till Helsingör är ingen lustresa. Men den ger en underlighet med komisk effekt. Under åtta minuter får man köpa alkohol i butiken ombord. Då säger en röst i högtalare på tre språk: nu är det stängt för spritköp och nu öppnar vi för köp av tobak". Det hela är absurbt och obegripligt eftersom ju både Danmark och Sverige är med i EU och ingen skattefrihet alltså råder. Jag frågar många. Men ingen kan förklara. Varför vill folk inte ta reda på saker, undrar jag när Hamlets Kronborgs slott välkomnar mig till det underbara Danmark.Landet för min moders conception.
Jag far längs den stillsamma kustvägen. Öresund till vänster, ståtliga sekelskiftesvillor till höger. Så nära Sverige. Men ändå så långt borta.
Vid Rungstedlund hoppar jag över Karen Blixens museeum och går istället sakta igenom hennes bostad som är lika intakt bevarad som grevinnan Pipers bostad på Axel von Fersens Lövsta utanför Norrköping.
Ena delen vätter ut mot den stora Dyrehaven och den andra mot Öresund och Sverige. På båda sidor arbetsrum där Karen Blixen efter åren på den afrikanska farmen och äktenskapet med Bror Blixen skrev de böcker som gjorde henne världsberömd:Sju fantastiska berättelser, Babbetes gästabud osv.Inredningen i rummen är vacker,sober men mycket konventionell högborgerlig 1880 tal. Typ. Men så bodde Karen också i sitt föräldrahem. En märklighet som jag aldrig sett tidigare är att de vita spröda gardinerna nedtill vilar halvmetersvis ut på golvet.
"Efter mönster från svenska herrgårdar, men nu är de så slitna att de inte kan tvättas mer", säger en proper värdinna.
Sedan blir det lunch på Rungsted Kro helt bredvid. Ett sådant nöje att sätta sig på en Kro som serverat sedan 1800 - talets början och som sedan dess inte ändrat inredning. I förstugan vid baren röker serveringsdamerna ihop med öldrickande herrar från trakten. Danskar böjer sig inte lika lätt för förbud som den präktige grannen där borta över sundet.
Jag har med mig dagstidnigen Politiken som till skillnad mot de svenska morgontidningarna behållit sitt stora format. Och därmed innehåller mycket mer.Vid läsandet slås man av hur lite man vet om tillståndet i Danmark. Politiskt, kulturellt och socialt. De exellenta tv serierna Borgen och Matador ger förstås en del inblickar. Men på det hela taget: ett främmande land.
Jämfört med Politien och Berlingske Tidende liknar Svenskan och DN alltmer Metro och City. Och dom betalar man ju inte för.
Ett smörrebröd förstås! Konstigt att det conceptet inte exporterats internationellt. Som pizza, kebab, hamburgers. Och ändå så gott, så enkelt och rätt så billigt.
Rungsted Kro bjuder smörrebröd på " gammel ost på fedt med sky,eller tatar med aegggeblomme, Röget ål röraeg " eller varför inte Dyrlaegerns natmad- bröd med leverpastej,skinka och inlagd gurk".
torsdag 21 april 2011
Fyra månaders revolt i arabvärlden. Men vad har egentligen hänt?
Vad har det egentligen blivit av revolutionen i Nordafrika och Mellanöstern? Det är snart fyra månader sedan den unge mannen Mohamed Bouazizi i Tunisien brände sig själv till döds i protest mot ofriheten och de usla framtidsutsikterna i sitt hemland.Protesterna vällde sedan snabbt fram oförutsedda och fantastiska.Och på det hela taget oförhindrade.Tunisiens president sedan ett kvartssekel Ben Ali flydde med familj och tonvis med guld. Revolten spred sig till det stora folkrika Egypten. Och efter kort tid avsattes president Mubarak men inte som Ali för att fly utomlands utan till husarrest i badorten Sharm El Scheik. Kommentatorerna " the pundits " fylkades i medierna och förutsåg en snar repris på det som hände i östeuropa före mer än tjugo år sedan. Domnino teorins fulländning. Kommunistregimerna föll den ena efter den andra först utanför Sovjet, sedan inne i Sovjet och sedan själva Sovjet. Jaha så blir det väl något liknande i " The wider Middle East ". Det blev en del demonstrationer i en rad länder. Det blev en FN resolution om rätt att skapa ett flygförbud över Libyen.Och det blev ett inbördeskrig i landet som blir alltmer oöverskådligt. Och förfärligt. Men vad är det som egentligen har hänt eller förändrats i arabvärlden? Sedan årsskiftet.
Tunisien har en 78-årig president och en 84-årig premiärminister, båda liksom nästan alla andra i ledande befattningar " leftovers" från den landsflyktige Ben Alis regim. I Egypten sitter de gamla makthavarna i orubbat bo. Den gamle Mubarak blev ett bondeoffer.Många lättnander när det gäller yttrandefrihet och annat har införts. Förvisso. Val sägs skall hållas. Men i övrigt?
I Libyen, det enda land i området där en västerländsk intervention gjorts, kämpar Kheddafi , tidigare av alla nationer i världen erkänd som landets ledare, för att behålla makten. Trots massivt flygingripande har oppositionen, rebellerna, små möjligheter att vinna slutgiltig framgång. I Bahrein verkar allt ha återtgått till det normala. I Jemen kämpar presidenten Saleh på. Och där liksom på många andra håll, vet alla att alternativet till diktaturen är stamfejder, inbördeskrig och kanske stärkta positioner för terrororganisationer som Al Quaida. I Jemen liksom i flera andra länder i Mellanöstern finns ingen beredskap i förvaltningen, inom militären eller på annat håll att träda in och plocka upp bitarna och administera en övertgång till ett annat styre. Somalia är redan " a failed state. Går Jemen samma väg öppnar sig mycket osäkra villkor inte minst för befolkningen i området. Det är ju inte i första hand en skandinavisk demokrati som står på dagordningen hos de protesterande.I Syrien backar regimen Assad. Men hur kan oppositionen förvandlas till ett alternativt styre?
I Östeuropa på sin tid fanns alternativ till de kommunistiska diktaturerna. De politiska alternativen i den muslimska världen är synnerligen otydliga, Vad står egentligen oppositionen, rebellerna,demonstranterna för.Vilket samhälle vill de ha. Vilka är de? Och hur förhåller de sig till västvärlden? Till USA? och till Israel.Och vem får makten över en stor del av västvärldens ( och den asiatiska världens) energiförsörjning?
Jag har en känsla av att det är denna osäkerhet om " alternativet", som gör att protesterna och reformerna avstannar halvvägs. Och som gör att de gamla regimernas folk, blir kvar. Att reformerna blir kosmetik och liptalk. Europa och USA tvekar. Vilka hästar skall man egentligen satsa på. De gamla beprövade. Eller de nya okända. Och de gamla regimerna med Saudiarabien i spetsen gnuggar händerna.
Tunisien har en 78-årig president och en 84-årig premiärminister, båda liksom nästan alla andra i ledande befattningar " leftovers" från den landsflyktige Ben Alis regim. I Egypten sitter de gamla makthavarna i orubbat bo. Den gamle Mubarak blev ett bondeoffer.Många lättnander när det gäller yttrandefrihet och annat har införts. Förvisso. Val sägs skall hållas. Men i övrigt?
I Libyen, det enda land i området där en västerländsk intervention gjorts, kämpar Kheddafi , tidigare av alla nationer i världen erkänd som landets ledare, för att behålla makten. Trots massivt flygingripande har oppositionen, rebellerna, små möjligheter att vinna slutgiltig framgång. I Bahrein verkar allt ha återtgått till det normala. I Jemen kämpar presidenten Saleh på. Och där liksom på många andra håll, vet alla att alternativet till diktaturen är stamfejder, inbördeskrig och kanske stärkta positioner för terrororganisationer som Al Quaida. I Jemen liksom i flera andra länder i Mellanöstern finns ingen beredskap i förvaltningen, inom militären eller på annat håll att träda in och plocka upp bitarna och administera en övertgång till ett annat styre. Somalia är redan " a failed state. Går Jemen samma väg öppnar sig mycket osäkra villkor inte minst för befolkningen i området. Det är ju inte i första hand en skandinavisk demokrati som står på dagordningen hos de protesterande.I Syrien backar regimen Assad. Men hur kan oppositionen förvandlas till ett alternativt styre?
I Östeuropa på sin tid fanns alternativ till de kommunistiska diktaturerna. De politiska alternativen i den muslimska världen är synnerligen otydliga, Vad står egentligen oppositionen, rebellerna,demonstranterna för.Vilket samhälle vill de ha. Vilka är de? Och hur förhåller de sig till västvärlden? Till USA? och till Israel.Och vem får makten över en stor del av västvärldens ( och den asiatiska världens) energiförsörjning?
Jag har en känsla av att det är denna osäkerhet om " alternativet", som gör att protesterna och reformerna avstannar halvvägs. Och som gör att de gamla regimernas folk, blir kvar. Att reformerna blir kosmetik och liptalk. Europa och USA tvekar. Vilka hästar skall man egentligen satsa på. De gamla beprövade. Eller de nya okända. Och de gamla regimerna med Saudiarabien i spetsen gnuggar händerna.
söndag 17 april 2011
USA - stipendiater som briljanta förebilder
Häromdagen var jag inbjuden att hålla ett kort anförande vid Sverige - Amerika stiftelsens årsmöte. Anledningen var att jag en gång i tiden via stiftelsen fått ett Brittingham Viking stipendium på ett år för studier vid det utmärkta Wisconsin universitetet i Madison. Jag är alltså en alumnus. Men vid årsmötet hade jag också uppdraget att på sammanlagt sex minuter intervjuva de sexton unga kvinnor och män som blivit årets stipendiater. Vanan att fatta mig kort fick jag under min tid på Rapport i TV. Och särskilt den dagen då Berlinmuren föll hösten 1989 och jag i sändningen 19.30 ( den enda som då fanns) fick uppdraget att göra Europas historia från andra världskriget till just den dagen. På 1 minut och 25 sekunder.
Årets stipendiater hade alla den mest suveräna akademiska bakgrund. Och får man förmoda, framtid.
Ämnena handlar om bla digital innovation, screening av prostatacancer, plasticitet till nanometer skalor eller imaterialrätt.Åtskilliga kommer att läsa vid Harvard, Columbia eller i Berkeley. Ämnen och lärosäten något skilda från min och andra vikingars erfarenhet, som på undergraduate vis var mer av det sociala, men däremed inte mindre betydelsefulla slaget.För att förstå USA.
Men de här stipendiaterna som jag intervjuvade kan på många sätt vara Sveriges framtid. Och de emotsäger till en del jättegnölet på den svenska skolan, brilljant framfört senast av Maciej Zaremba i ett antal monumentala artiklar i Dagens Nyheter. Men uppenbarligen kan dagens hårt kritiserade skola frambringa exellens. Chalmers, KTH och Handelshögskolan liksom Karolinska fylls ju varje år med studenter från de vanliga skolorna. Zarembas kritik får applåder av Peter Wolodarski idag i DN.Peter liksom jag har varit redaktör för den liberala vänstertidskriften Liberal Debatt. Men och, i sin artikel idag i DN slår han ett slag för den gamla lärdomsskolan och fördömer dagens " flummerier" där läraren mist sin auktoriritet. Ja förlorat sitt yrke.
Jag gick i Djursholms Samskola, där många lärare hade professorskompetens. Jag märkte aldrig något intresse från lärarnas sida att försöka förstå de enskilda elevernas olika särart och förmågor. De körde efter en mall.Passade man inte in var det kört. Jag har många vänner som var urusla i den gamla skolan. De fick underkänt för att de missat ett s i tredje person pluralis på ett engelskprov. Många fick inte gå kvar utan fick börja i Beskow, Whitlock, dåtidens Enskilda eller avgrunders avgrund, Solbacka läroverk. Men jag, Jan Guillou, Göran Zachrisson och en mängd andra klarade oss ganska bra med tiden. Utan den gamla lärdomsskolan.Stora A studenterna försvann obemärkta bort i livet.
Tillsammans med Sverige Amerika stiftelsens utmärkta direktör Anna Rosvall Stuart försökte vi intressera DN och Svenskans vetenskapsreportrar att skriva om några av årets stipendiater. Det kunde ju göras minst lika intressant som en story om någon som deltagit i Let´s Dance, Melodifestivalen, blivit modell i Milano, vunnit en kocktävling eller blivit proffs i Milan AC. Inget intresse från DN eller svenskan. Och likväl kan ju dessa unga vetenskapliga personer kunna vara lika bra förebilder för de som går i dagens kritiserade skola som en programledare i Kanal TV 5. Ingen föds ju med förebilder. Medierna skapar dem.
Årets stipendiater hade alla den mest suveräna akademiska bakgrund. Och får man förmoda, framtid.
Ämnena handlar om bla digital innovation, screening av prostatacancer, plasticitet till nanometer skalor eller imaterialrätt.Åtskilliga kommer att läsa vid Harvard, Columbia eller i Berkeley. Ämnen och lärosäten något skilda från min och andra vikingars erfarenhet, som på undergraduate vis var mer av det sociala, men däremed inte mindre betydelsefulla slaget.För att förstå USA.
Men de här stipendiaterna som jag intervjuvade kan på många sätt vara Sveriges framtid. Och de emotsäger till en del jättegnölet på den svenska skolan, brilljant framfört senast av Maciej Zaremba i ett antal monumentala artiklar i Dagens Nyheter. Men uppenbarligen kan dagens hårt kritiserade skola frambringa exellens. Chalmers, KTH och Handelshögskolan liksom Karolinska fylls ju varje år med studenter från de vanliga skolorna. Zarembas kritik får applåder av Peter Wolodarski idag i DN.Peter liksom jag har varit redaktör för den liberala vänstertidskriften Liberal Debatt. Men och, i sin artikel idag i DN slår han ett slag för den gamla lärdomsskolan och fördömer dagens " flummerier" där läraren mist sin auktoriritet. Ja förlorat sitt yrke.
Jag gick i Djursholms Samskola, där många lärare hade professorskompetens. Jag märkte aldrig något intresse från lärarnas sida att försöka förstå de enskilda elevernas olika särart och förmågor. De körde efter en mall.Passade man inte in var det kört. Jag har många vänner som var urusla i den gamla skolan. De fick underkänt för att de missat ett s i tredje person pluralis på ett engelskprov. Många fick inte gå kvar utan fick börja i Beskow, Whitlock, dåtidens Enskilda eller avgrunders avgrund, Solbacka läroverk. Men jag, Jan Guillou, Göran Zachrisson och en mängd andra klarade oss ganska bra med tiden. Utan den gamla lärdomsskolan.Stora A studenterna försvann obemärkta bort i livet.
Tillsammans med Sverige Amerika stiftelsens utmärkta direktör Anna Rosvall Stuart försökte vi intressera DN och Svenskans vetenskapsreportrar att skriva om några av årets stipendiater. Det kunde ju göras minst lika intressant som en story om någon som deltagit i Let´s Dance, Melodifestivalen, blivit modell i Milano, vunnit en kocktävling eller blivit proffs i Milan AC. Inget intresse från DN eller svenskan. Och likväl kan ju dessa unga vetenskapliga personer kunna vara lika bra förebilder för de som går i dagens kritiserade skola som en programledare i Kanal TV 5. Ingen föds ju med förebilder. Medierna skapar dem.
fredag 15 april 2011
Frankrike och det beslöjade ansiktet
Sedan den 13 april är det ett brott i Frankrike att dölja sitt ansikte offentligt. Och att uppmuntra någon att göra det. Eller som landets premiärminister skrev i ett cirkulär till cheferna för Frankrikes 22 regioner: den franska republiken lever inte med ett dolt ansikte." Den här debatten har vi också i Sverige och i många andra europeiska länder. Men i Frankrike kostar det nu alltså 150 Euro, 1.500 kronor , att dölja sitt ansikte. Och uppmanar man någon att göra det kan man få ett års fängelse och 30.000 euro i böter. Är den man uppmanar under 18 år kan det bli dubbelt straff. En kvinna har redan bötfällts. Inte så mycket kanske med tanke på att Frankrike idag har omkring fem miljoner muslimer, nästan alla födda i eller hästammande från muslimska länder.Varav merparten är tidigare franska kolonier, eller delar av Frankrike, som Algeriet, Marocko,Tunisien, Syrien eller från det, som man kallar Svarta Afrika. Förbudet ekar principerna i det republikanska revolutionära Frankrike: att dölja sitt ansikte är ett tecken på underlägsenhet och är oförenligt med principerna om frihet, jämlikhet och mänsklig värdighet.
I Paris ser jag under ett antal dagar innan förbudet trädde i kraft inte en enda människa med dolt ansikte. Man kan ju också fråga sig om det inte är en rättighet att skyla även sitt ansikte liksom alla andra delar av kroppen. Och vad med de allt större solglasögon som särskilt unga kvinnor utrustar sig med?
En annan sak. När jag nu vistats i Paris, Bordeaux och i Languedoc kring staden Beziérs märker jag just ingen skillnad i levnadsstandard mot den man har i Sverige. I la douce France är mat och vin bättre och billigare på resturangerna. Kaffelivet underbart, klimatet varmare. Tågen går som spjut, är bekväma och går i tid. Men jag har inte varit utanför allfartsvägarna denna gång. Inte i de 750 förstadsgetton runt om i landet där sex miljoner människor lever på bidrag. Jag har sett några av de åtta miljoner som lever under fattigdomströskeln.En hel del i bylten på trottoarerna kring Luxembourgträdgården i Paris. Jag har inte talat med en enda av de tre miljoner som är arbetslösa. Däremot har jag tagit reda på vad fransmännen tycker är viktigt i det politiska livet inför valen av ny president och nytt parlament nästa år.I Frankrike liksom i Sverige är det arbetslösheten som 97 procent tycker är viktigast, tillväxten i ekonomin kommer sedan. Utbildning 93 procent. Däremot kommer invandrarfrågor först på tioende plats av det som fransmännen bryr sig mest om. Och frågan om Europa, EU och allt det där? Ja det kommer ändå längre ned på listan. Och precis som i Sverige ser jag nästan inga EU- flaggor eller andra Europasymboler vart jag vänder mig. Ja det skulle väl vara själva valutan då. Som dock uttalas med en akut accent på o-et.
I Paris ser jag under ett antal dagar innan förbudet trädde i kraft inte en enda människa med dolt ansikte. Man kan ju också fråga sig om det inte är en rättighet att skyla även sitt ansikte liksom alla andra delar av kroppen. Och vad med de allt större solglasögon som särskilt unga kvinnor utrustar sig med?
En annan sak. När jag nu vistats i Paris, Bordeaux och i Languedoc kring staden Beziérs märker jag just ingen skillnad i levnadsstandard mot den man har i Sverige. I la douce France är mat och vin bättre och billigare på resturangerna. Kaffelivet underbart, klimatet varmare. Tågen går som spjut, är bekväma och går i tid. Men jag har inte varit utanför allfartsvägarna denna gång. Inte i de 750 förstadsgetton runt om i landet där sex miljoner människor lever på bidrag. Jag har sett några av de åtta miljoner som lever under fattigdomströskeln.En hel del i bylten på trottoarerna kring Luxembourgträdgården i Paris. Jag har inte talat med en enda av de tre miljoner som är arbetslösa. Däremot har jag tagit reda på vad fransmännen tycker är viktigt i det politiska livet inför valen av ny president och nytt parlament nästa år.I Frankrike liksom i Sverige är det arbetslösheten som 97 procent tycker är viktigast, tillväxten i ekonomin kommer sedan. Utbildning 93 procent. Däremot kommer invandrarfrågor först på tioende plats av det som fransmännen bryr sig mest om. Och frågan om Europa, EU och allt det där? Ja det kommer ändå längre ned på listan. Och precis som i Sverige ser jag nästan inga EU- flaggor eller andra Europasymboler vart jag vänder mig. Ja det skulle väl vara själva valutan då. Som dock uttalas med en akut accent på o-et.
måndag 11 april 2011
Ett glas svalt halmgult vin i Roquebrun
Det är underligt hur man i Frankrike och Italien bevarar sina mindre städer och byar.Medan man i Sverige rev rubbet och byggde nytt. Vi bilar runt en dag i Languedoc mellan havet och de Svarta bergen. Samhälle efter samhälle Clermont, Castries, Cauzol de Bezier och allt vad de heter. Intakta stadscentra överallt, med en kyrka ofta från 1200 talet på topp, ett torg med hotell de la Ville. Och så går det nedför i vindlande gränder, med bagerier, boucherier och andra småaffärer. Man fattar inte vad folk får sin utkomst ifrån. Inga fabriker så långt ögat når.Men visst. Vinfälten sträcker ut sig åt alla håll mellan samhällena. Men vin och därtill billigt vin?. Är det framtiden? I Frankrike varnas i alla annonser för vin och sprit hur vanskligt det kan vara att dricka lite för mycket. Gränsen är 0,5 promille som Sverige hade tidigare. Kontrollerna bli allt fler. Och till skillnad mot i Sverige är det heller inte tillåtet att tala i mobiltelefon i bilen eller SMs a.
Vi bilar upp mot de Svarta bergen upp till staden Roquebrun. Måndagförmiddag och vi har följt floden Orb som åt andra hållet rinner ut i medelhavet alldeles vid Beziérs där Ryan air numera landar. Roquebrun blickar ned på floden och skyddas mot de nordliga tramontanavindarna av ett bergsmassiv. Det är varmt och stilla och det är Bon Jour och bon journée överallt. Den orala kontakten som ger en slags trygghet åt människor i mindre samhällen.Garriguemannen är förtjust trots at han ännu inte fått några ostron för dagen.
- Så här skall det vara, säger han. Inget tillgjort som på Rivieran i Grasse och Mougins. Där allt är restaurerat och tillrättalagt och puttenuttigt.Engelska,svenska, tyska överallt.
Han tillhör dom som vill vara ensam om att vara turist på en plats. En gammal svensk dröm som charterturismen slog sönder en gång. Och förresten. Vem vill vara ensam på stranden i Rimini?
Nä så är det. I den här lilla staden under de Svarta bergen är säkert flera av husen tusen år gamla. De är bebodda men bara nödtorftigt underhållna. Någon fattigdom är det förstås numera inte tal om. Ur de små vackra gamla portarna av trä kommer jeansklädda mödrar eller fäder med barn i samma barnvagnar som överallt annars.
Dock vinet i de små glasen på caféet vid infarten till stan just vid broändan är halmgult och suberbt.Vi går sedan mot Auberge Hubert för lunch. Just ovanför floden Orb. Som just nu forsar ordenligt efter snösmältningen uppe i bergen.
Vi bilar upp mot de Svarta bergen upp till staden Roquebrun. Måndagförmiddag och vi har följt floden Orb som åt andra hållet rinner ut i medelhavet alldeles vid Beziérs där Ryan air numera landar. Roquebrun blickar ned på floden och skyddas mot de nordliga tramontanavindarna av ett bergsmassiv. Det är varmt och stilla och det är Bon Jour och bon journée överallt. Den orala kontakten som ger en slags trygghet åt människor i mindre samhällen.Garriguemannen är förtjust trots at han ännu inte fått några ostron för dagen.
- Så här skall det vara, säger han. Inget tillgjort som på Rivieran i Grasse och Mougins. Där allt är restaurerat och tillrättalagt och puttenuttigt.Engelska,svenska, tyska överallt.
Han tillhör dom som vill vara ensam om att vara turist på en plats. En gammal svensk dröm som charterturismen slog sönder en gång. Och förresten. Vem vill vara ensam på stranden i Rimini?
Nä så är det. I den här lilla staden under de Svarta bergen är säkert flera av husen tusen år gamla. De är bebodda men bara nödtorftigt underhållna. Någon fattigdom är det förstås numera inte tal om. Ur de små vackra gamla portarna av trä kommer jeansklädda mödrar eller fäder med barn i samma barnvagnar som överallt annars.
Dock vinet i de små glasen på caféet vid infarten till stan just vid broändan är halmgult och suberbt.Vi går sedan mot Auberge Hubert för lunch. Just ovanför floden Orb. Som just nu forsar ordenligt efter snösmältningen uppe i bergen.
söndag 10 april 2011
Lunch i Languedoc - bortom Farsta och Falsterbo
Nu är det slut på vinproveriet ett tag. Jag bilar ned till Languedoc och tar in på slottet Rouvignac hos familjen Saint Victor. En mil från havet och lika långt från den ganska stora staden Beziérs.Vi är några stycken och får en hel flygel för oss själva. Jättestora rum, fönster från golv till tak.Som salongsdörrar, med blekt gråmålade fönsterluckor. Garderober stora som ettor på Gärdet. Här har bott folk sedan romartiden. En del av slottet är från 1600-talet. I början av 1800-talet byggdes det nuvarande slottet men bara för sommar boende.Guy Saint Victors far, kavalleristen, hittade ett jättelikt alldeles helt lerkrus i åkern just utanför slottet. Kruset, med en hel del kiselstenar i den brända röda leran, står uppställd alldeles intill där vi äter frukost. Den varma vinden drar i de utslagna kastanjernas kronor och i den jättelika almen där kajorna bråkar i gryningen. Och där det sitter en fågel som gapar nästan hela natten och som jag aldrig hört i Sverige.Vi har en vin och fågelman i sällskapet.
" Varför sjunger fågeln natten igenom? Det hör man aldrig i Sverige.
" En del uppvaktar sina damer på dan, andra på natten"
Hur många rum finns i slottet frågar jag Guy.
Jag vet inte riktigt ,runt femtio kanske.
Som alltid i Europa söder om Malmö finns en problematisk historia. Vem gjorde vad under andra världskriget. Och med vem. Languedoc var en del av det icke ockuperade Frankrike. Det som leddes av marsalken Petain. Men tyskarna kom hit ändå med tiden. Vem tillhörde man? Vad gjorde man? Vad tvingades man till? Ingen tysk använde sig dock av Rouvignac, säger Guy, le Proprietaire.Är han baron, greve, eller vad? Nobilära titlar talar man inte om i Frankrike Men det betyder fortfarande något. Som i Tyskland och i någon skånsk anakronistisk enklav.Guy har en kusin som är markis, visar det sig vid en senare lunch. Markis? För en svensk tonåring är väl det något man skymmer fönstret med.
På Rouvignac är vattnet från egen brunn.Mosaikgolvet i en av matsalarna har i stråk bjärtare färger. Slottet har ingen källare utan står direkt på marken. En vattenkälla fuktar matsalsgolvet och håller mosaikens färger vid liv.
Här i Languedoc är det vingårdar överallt. En del ligger i Garrigueområden där mynta, timjan och andra vilda kryddväxter inte bara ger doft kring våra strövtåg utan också, kanske, kan ge smak åt vinerna här.Biologen,fågelmannen är också Garrigueexpert. Han tror att salvia och annat kan tränga genom druvornas skal och ge smak. Andra tvivlar.
Husen i samhällena som vi färdas igenom har alla samma beiga färg.Där finns minst ett bageri, en vinaffär men inte alltid en mataffär. Carrefour eller någon annan stor livsmedelkedja lurar och drar med jämna geografiska mellanrum.
En förmiddag skall vi besöka svenska vänner i en by en halvtimme bort.På vägen dit stannar vi till för att besöka söndagens marknad i Chinnion. Biologen är sedan länge beroende av ostron. I den tidiga förmiddagen får han i sig sex färska Belon från kusten nedanför. Jag är mindre beroende (av ostron) och nöjer mig med un ballon vin blanc de pays. Kraftiga vindbyar drar genom platantädens kronor och fäller frömjöl i drivor ned över ostronen och i vinglasen. Cést la vie.
De svenska vännerna har förverkligat den svenska drömmen: tänk om vi kunde skaffa oss ett litet hus i Provence eller Languedoc.De hittade en by, ett förfallet hus med en vingård. De köpte, renoverade, anla pool och bättrade på sin skolfranska. Så när snödrivan är kvar i Sverige tar de Ryan air för 500 kronor till Beziers, hyr en bil och andas ut i den sydfranska våren. Eller bilar ned från Falsterbo i den sena milda hösten.Vi sitter i trädgården efter lunch och mycket vin från trakten.Languedocs landskap rullar upp sig, några vingårdar, pinjeskogar, fält av låga växter, en plötslig olivlund. Begynnade låga berg i fonden. En dröm för frusna, längtande svenskar bortom Farsta och Falsterbo.
" Varför sjunger fågeln natten igenom? Det hör man aldrig i Sverige.
" En del uppvaktar sina damer på dan, andra på natten"
Hur många rum finns i slottet frågar jag Guy.
Jag vet inte riktigt ,runt femtio kanske.
Som alltid i Europa söder om Malmö finns en problematisk historia. Vem gjorde vad under andra världskriget. Och med vem. Languedoc var en del av det icke ockuperade Frankrike. Det som leddes av marsalken Petain. Men tyskarna kom hit ändå med tiden. Vem tillhörde man? Vad gjorde man? Vad tvingades man till? Ingen tysk använde sig dock av Rouvignac, säger Guy, le Proprietaire.Är han baron, greve, eller vad? Nobilära titlar talar man inte om i Frankrike Men det betyder fortfarande något. Som i Tyskland och i någon skånsk anakronistisk enklav.Guy har en kusin som är markis, visar det sig vid en senare lunch. Markis? För en svensk tonåring är väl det något man skymmer fönstret med.
På Rouvignac är vattnet från egen brunn.Mosaikgolvet i en av matsalarna har i stråk bjärtare färger. Slottet har ingen källare utan står direkt på marken. En vattenkälla fuktar matsalsgolvet och håller mosaikens färger vid liv.
Här i Languedoc är det vingårdar överallt. En del ligger i Garrigueområden där mynta, timjan och andra vilda kryddväxter inte bara ger doft kring våra strövtåg utan också, kanske, kan ge smak åt vinerna här.Biologen,fågelmannen är också Garrigueexpert. Han tror att salvia och annat kan tränga genom druvornas skal och ge smak. Andra tvivlar.
Husen i samhällena som vi färdas igenom har alla samma beiga färg.Där finns minst ett bageri, en vinaffär men inte alltid en mataffär. Carrefour eller någon annan stor livsmedelkedja lurar och drar med jämna geografiska mellanrum.
En förmiddag skall vi besöka svenska vänner i en by en halvtimme bort.På vägen dit stannar vi till för att besöka söndagens marknad i Chinnion. Biologen är sedan länge beroende av ostron. I den tidiga förmiddagen får han i sig sex färska Belon från kusten nedanför. Jag är mindre beroende (av ostron) och nöjer mig med un ballon vin blanc de pays. Kraftiga vindbyar drar genom platantädens kronor och fäller frömjöl i drivor ned över ostronen och i vinglasen. Cést la vie.
De svenska vännerna har förverkligat den svenska drömmen: tänk om vi kunde skaffa oss ett litet hus i Provence eller Languedoc.De hittade en by, ett förfallet hus med en vingård. De köpte, renoverade, anla pool och bättrade på sin skolfranska. Så när snödrivan är kvar i Sverige tar de Ryan air för 500 kronor till Beziers, hyr en bil och andas ut i den sydfranska våren. Eller bilar ned från Falsterbo i den sena milda hösten.Vi sitter i trädgården efter lunch och mycket vin från trakten.Languedocs landskap rullar upp sig, några vingårdar, pinjeskogar, fält av låga växter, en plötslig olivlund. Begynnade låga berg i fonden. En dröm för frusna, längtande svenskar bortom Farsta och Falsterbo.
lördag 9 april 2011
I Pomerol hos greven med den korta halsen
Det är trettio grader varmt när vi lämnar St Emillion för att åka in i grannkommunen Pomerol.Syrenerna, les lilas, blommar,maskrosorna, dandylions på engelska, är utblommade. Naturen här runt Bordå är ovanligt lite spektakulär för att vara i Frankrike. Det är platt som söder om landsvägen i Skåne.Men det odlas intressantare saker än potatis på fälten. Nämligen guld. Det står Ch Petrus på en skylt. 25.000 kronor flaskan. Man tackar och reser vidare. Det är karga jordar här på det som en gång var havsbotten. Mycket kalk,mycket avlagringar som vinplantorna gräver sig ned igenom för att söka näring och vatten . Femton ,tjugo meter ibland.
Chateau kan betyda lite vad som helst. Men oftast är det välhållna, välritade ganska låga byggnader i brun- eller vitgrå kalksten från 17- eller 1600 tal. En välkrattad gårdsplan, lite gräsmattor, visthus med trätunnor och ståltankar. Allt skinande ren och välordnat. Med toppviner slarvas ingenting.
Pomerol är ett litet distrikt. Jag kunde vara i trakten av Eslöv bortsett från att det är 29 grader i skuggan i början av april. Och att det som sagt är vinrankor på åkrarna. Provningen i Pomerol är på slottet La Pointe. I ett partytält serveras en buffet lunch med , kallskuret, olika pateér, några delikata ostar. Samt husets eget vin från 2005, ett kanonår, som ingen spottar. Istället står vi i skuggan på gräsmattan vid små bord. Äter och dricker. Innan det är dags att börja arbeta. Aux travail! som fältropet dessa dagar i Bordå med omnejd lyder.
Pomerol är litet. Bara tolv slott är med och visar upp sig inne i en av La Pointes salar. Franska slottsägare ( i alla fall de i vindistrikten kring Bordå) verkar göra en grej av att klä sig kalssiskt brittiskt.M Christophe Bailliencourt dit Courcol är inget undantag. Sval och elegant ( som det hette i romaner förr i världen) står han bakom sitt lilla bord och skvätter i sitt slott Ch Gazin i de ständiga Riedelglasen. Tillnamnet Courcol fick familjen 1214 av av den franske kungen Phillipe Auguste. Och faktiskt har den elegante mannen med flaskan i högsta hugg en ganska kort hals.Vinet har en härlig doft och är fullt med frukt och tanniner, ämnet i druvans skal som bidrar till att det håller länge och blir allt bättre med åren. Jag frågar honom om han tycker att det stämmer att inget vin i världen skall behöva kosta mer än 500 kronor.
- Inte ens det , säger han- 400 eller mindre även för de största. Resten är vinsten. Vinerna här i Bordå, de stora alltså, har blivit lyxartiklar. Som klockor, väskor och parfymer. ( Eller vissa föredragshållare skulle jag kunna tillägga på klingande franska biensur.)
Jag frågar baronen de Bailliencourt ( eller är han greve, kanske markis) varför inte andra områden i världen utanför Bordå, Bourgogne och några få plättar i Californien kan göra samma resa i berömmelse och rikedom. Är Ditt vin Ch Gazin så mycket bättre än andra runt om i världen?
- Det är inte fråga om att vara bättre eller sämre, säger han charmant. Man skall inte jämföra så där. Vinerna i Bordeaux är unika, därför att jorden, le terroir , bara finns här.Människor har alltid tyckt om våra viner. Nu mer än förr. Voilá.
Chateau kan betyda lite vad som helst. Men oftast är det välhållna, välritade ganska låga byggnader i brun- eller vitgrå kalksten från 17- eller 1600 tal. En välkrattad gårdsplan, lite gräsmattor, visthus med trätunnor och ståltankar. Allt skinande ren och välordnat. Med toppviner slarvas ingenting.
Pomerol är ett litet distrikt. Jag kunde vara i trakten av Eslöv bortsett från att det är 29 grader i skuggan i början av april. Och att det som sagt är vinrankor på åkrarna. Provningen i Pomerol är på slottet La Pointe. I ett partytält serveras en buffet lunch med , kallskuret, olika pateér, några delikata ostar. Samt husets eget vin från 2005, ett kanonår, som ingen spottar. Istället står vi i skuggan på gräsmattan vid små bord. Äter och dricker. Innan det är dags att börja arbeta. Aux travail! som fältropet dessa dagar i Bordå med omnejd lyder.
Pomerol är litet. Bara tolv slott är med och visar upp sig inne i en av La Pointes salar. Franska slottsägare ( i alla fall de i vindistrikten kring Bordå) verkar göra en grej av att klä sig kalssiskt brittiskt.M Christophe Bailliencourt dit Courcol är inget undantag. Sval och elegant ( som det hette i romaner förr i världen) står han bakom sitt lilla bord och skvätter i sitt slott Ch Gazin i de ständiga Riedelglasen. Tillnamnet Courcol fick familjen 1214 av av den franske kungen Phillipe Auguste. Och faktiskt har den elegante mannen med flaskan i högsta hugg en ganska kort hals.Vinet har en härlig doft och är fullt med frukt och tanniner, ämnet i druvans skal som bidrar till att det håller länge och blir allt bättre med åren. Jag frågar honom om han tycker att det stämmer att inget vin i världen skall behöva kosta mer än 500 kronor.
- Inte ens det , säger han- 400 eller mindre även för de största. Resten är vinsten. Vinerna här i Bordå, de stora alltså, har blivit lyxartiklar. Som klockor, väskor och parfymer. ( Eller vissa föredragshållare skulle jag kunna tillägga på klingande franska biensur.)
Jag frågar baronen de Bailliencourt ( eller är han greve, kanske markis) varför inte andra områden i världen utanför Bordå, Bourgogne och några få plättar i Californien kan göra samma resa i berömmelse och rikedom. Är Ditt vin Ch Gazin så mycket bättre än andra runt om i världen?
- Det är inte fråga om att vara bättre eller sämre, säger han charmant. Man skall inte jämföra så där. Vinerna i Bordeaux är unika, därför att jorden, le terroir , bara finns här.Människor har alltid tyckt om våra viner. Nu mer än förr. Voilá.
fredag 8 april 2011
I St Emillion med ett leende
Idag kör vi över Garonne som delar Bordå itu och styr mot den högra strandens läckerheter i St Emillion och Pomerol. Två av vinvärldens mest sägenomspunna områden med slott som Cheval Blanc, Ausone, Figeac, Petrus och Conseillante. Vi åker igenom den lilla staden St Emillion, belägen på ett berg av den kalksten som ger vinet här sin särskilda och underbara kvalitet. Stan är medeltida till sin kärna och runt omkring ända in i stan sträcker sig vingårdarna, där plantorna just har fått sina första gröna blad. Slotten radar upp sig vid varje kilometer: Angelus, Figeac, Trottvieille. Alla de namn jag sett under åren på de allt dyrare och allt mer oåtkomliga flaskorna.Värdslottet i St Emillion detta år ärt Ch La Couspade. Samma procedur som igår på den vänstra stranden i Medoc: charmanta slottsägare eller deras vinmästare chef de chai bakom de små borden med de stora vinerna. St Emillion har lyckats särskilt bra 2010. Den dominerande druvan här Merlot utvecklades optimalt. Ch Couspade eller Ch Dominique är alldels mörkrött, packat med frukt, stor doft redan av omisskänlig bordå, blyertspenna och lite rutten tång en stilla morgon i Torekov med sydlig vind.
Bakom ett bord står en blek, välklädd, 40-årig man och pyttsar i sitt slotts vin i den strida strömmen av rödkindade riedelglasförsedda journalister och vinhandlare från hela världen.
Jag noterar att det är samma namn på buteljens etikett som mannens namnskylt på den gråa kostymens bröstficka: Thierry Capdemourlin.
" Jag är den sextondegenerationen Capdemourlin, säger han medan han pyttsar upp en skvätt av slottets vin, en Grand cru classé. Vi började 1582 här säger han sedan. Vi har också slottet Balestard La Tonnelle, lite längre bort där vår vinchef står. Och förresten här är min pappa". Den femtonde generationen alltså.
Ägare och andra som står bakom borden ser verkligen nöjda ut. Det brukar ju inte bönder göra. Alltid verkar det vara något som inte är bra. Men i Bordå på de stora slotten är det bara leenden dessa tider. Underbara vinår, köpare på kö, vinkritikern Robert Parker jackar upp sina poäng. Och de som köpt på spekulation har med rekord slagit alla världens akltiebörser eller det flesta andra investeringar när det ghäller värdestegring på investerade pengar.
Då och då kommer en rundnäte herre , med grönt förkläde, röda kinder och svart basker in i den eleganta slottsalen på Ch Couspade,. Hans uppgift är att tömma de midjehöga breda och eleganta kärl där alla världens vinkunniga sprutar ut de ortoligt dyra dropparna från 2010 års skörd i St Emillion., Men han gör det med bravur. Och med ett leende.
Bakom ett bord står en blek, välklädd, 40-årig man och pyttsar i sitt slotts vin i den strida strömmen av rödkindade riedelglasförsedda journalister och vinhandlare från hela världen.
Jag noterar att det är samma namn på buteljens etikett som mannens namnskylt på den gråa kostymens bröstficka: Thierry Capdemourlin.
" Jag är den sextondegenerationen Capdemourlin, säger han medan han pyttsar upp en skvätt av slottets vin, en Grand cru classé. Vi började 1582 här säger han sedan. Vi har också slottet Balestard La Tonnelle, lite längre bort där vår vinchef står. Och förresten här är min pappa". Den femtonde generationen alltså.
Ägare och andra som står bakom borden ser verkligen nöjda ut. Det brukar ju inte bönder göra. Alltid verkar det vara något som inte är bra. Men i Bordå på de stora slotten är det bara leenden dessa tider. Underbara vinår, köpare på kö, vinkritikern Robert Parker jackar upp sina poäng. Och de som köpt på spekulation har med rekord slagit alla världens akltiebörser eller det flesta andra investeringar när det ghäller värdestegring på investerade pengar.
Då och då kommer en rundnäte herre , med grönt förkläde, röda kinder och svart basker in i den eleganta slottsalen på Ch Couspade,. Hans uppgift är att tömma de midjehöga breda och eleganta kärl där alla världens vinkunniga sprutar ut de ortoligt dyra dropparna från 2010 års skörd i St Emillion., Men han gör det med bravur. Och med ett leende.
I Bordeaux för att spotta stora viner
Det är 29 grader varmt i Bordeaux. Gatorna är lika renspolade som i Paris. Myndigheterna kämpar med att hålla undan den vanmäktiga trafiken som terroriserar den vackra staden. Dag och natt. Det är lätt att hitta i Bordeaux. Den breda floden Garonne som delar stan mittitu är riktmärket. Till skillnad mot Tibern och Seine som snirklar sig genom och förvillar är Garonne bred och rak och brun.
Jag är på väg till den årliga presentationen av av de stora nya bordeauxvinerna.2010 har just släppts ut ur sina ekfat eller ståltankar. Det är en stor händelse med handelsmän och skribenter från hela världen. Inte minst från Kina och andra delar av Asien som blir allt större kunder av de allt dyrare vinerna. Och medan ekonomierna sackar i Europa och USA finns det allt mer pengar och förmögna därborta.
I varje distrikt är ett av slotten värd för de andra. I St Julien är det Branaire Ducru. I ett av slottets flyglar presenterar 30 slott sitt alldeles färska vin från 2010. Mestadels herrar mestadels med god färg i kinderna vandrar från bord till bord, får sig en skvätt hälld i Riedelglasen, snurrar, doftar, fyller munnen, rullar vinet och vänder sig sedan mot en av de stora ganska eleganta spottkopparna och sprutar ut. Så till nästa bord efter en kort anteckning i vinboken. Detta är seriösa saker. Man sväljer mycket lite vin. Efter dessa trettio viner kör man vidare till chateau Citran för att pröva 30 till. På en dag kan det bli över hundra slott. Det gäller att ha gommen och huvudet klara.
Precis som 2009 ser 2010 ut att bli ett kanonår i Bordeaux. Hösten var fin, druvorna blev fylliga och söta. Man plockade druvorna Merlot och Cabernet Sauvignon ända in i november på flera slott särskilt på den andra stranden av Garonne, den högra, där områdena St Emillion och Pomerol ligger. Dit åker jag i morgon.
Det här handlar om big business.De vinerna vi spottar kommer när de kommer ut på marknaden om några år att kosta mellan 400 och 5,000 kronor. De allra största Latour,Lafite,Mouton osv över 10.000 kr flaskan. De är inte med här nu. Skall man pröva dom får man göra upp om privatbesök.
Det är vi som nu går runt och spottar som till slut bestämmer slutpriset. Skribenter och handelsmän. Och allra mest den store skribentgurun Robert Parker i Maryland USA med sitt ganska geniala poängssytem. Den verkliga skickligheten är att från den rätt råa saft vi smakar idag kunna bedöma hur vinet kommer att bli om tio eller tjugo år. Det fordras träning och erfarenhet för detta. Och för mig är det bara tredje året jag är med. Dock känner vi alla att dessa viner från 2010 kommer att bli något sensationellt bra.Och därmed driva priserna ännu mer i höjden.
Jag är på väg till den årliga presentationen av av de stora nya bordeauxvinerna.2010 har just släppts ut ur sina ekfat eller ståltankar. Det är en stor händelse med handelsmän och skribenter från hela världen. Inte minst från Kina och andra delar av Asien som blir allt större kunder av de allt dyrare vinerna. Och medan ekonomierna sackar i Europa och USA finns det allt mer pengar och förmögna därborta.
I varje distrikt är ett av slotten värd för de andra. I St Julien är det Branaire Ducru. I ett av slottets flyglar presenterar 30 slott sitt alldeles färska vin från 2010. Mestadels herrar mestadels med god färg i kinderna vandrar från bord till bord, får sig en skvätt hälld i Riedelglasen, snurrar, doftar, fyller munnen, rullar vinet och vänder sig sedan mot en av de stora ganska eleganta spottkopparna och sprutar ut. Så till nästa bord efter en kort anteckning i vinboken. Detta är seriösa saker. Man sväljer mycket lite vin. Efter dessa trettio viner kör man vidare till chateau Citran för att pröva 30 till. På en dag kan det bli över hundra slott. Det gäller att ha gommen och huvudet klara.
Precis som 2009 ser 2010 ut att bli ett kanonår i Bordeaux. Hösten var fin, druvorna blev fylliga och söta. Man plockade druvorna Merlot och Cabernet Sauvignon ända in i november på flera slott särskilt på den andra stranden av Garonne, den högra, där områdena St Emillion och Pomerol ligger. Dit åker jag i morgon.
Det här handlar om big business.De vinerna vi spottar kommer när de kommer ut på marknaden om några år att kosta mellan 400 och 5,000 kronor. De allra största Latour,Lafite,Mouton osv över 10.000 kr flaskan. De är inte med här nu. Skall man pröva dom får man göra upp om privatbesök.
Det är vi som nu går runt och spottar som till slut bestämmer slutpriset. Skribenter och handelsmän. Och allra mest den store skribentgurun Robert Parker i Maryland USA med sitt ganska geniala poängssytem. Den verkliga skickligheten är att från den rätt råa saft vi smakar idag kunna bedöma hur vinet kommer att bli om tio eller tjugo år. Det fordras träning och erfarenhet för detta. Och för mig är det bara tredje året jag är med. Dock känner vi alla att dessa viner från 2010 kommer att bli något sensationellt bra.Och därmed driva priserna ännu mer i höjden.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)