Nu är det slut på vinproveriet ett tag. Jag bilar ned till Languedoc och tar in på slottet Rouvignac hos familjen Saint Victor. En mil från havet och lika långt från den ganska stora staden Beziérs.Vi är några stycken och får en hel flygel för oss själva. Jättestora rum, fönster från golv till tak.Som salongsdörrar, med blekt gråmålade fönsterluckor. Garderober stora som ettor på Gärdet. Här har bott folk sedan romartiden. En del av slottet är från 1600-talet. I början av 1800-talet byggdes det nuvarande slottet men bara för sommar boende.Guy Saint Victors far, kavalleristen, hittade ett jättelikt alldeles helt lerkrus i åkern just utanför slottet. Kruset, med en hel del kiselstenar i den brända röda leran, står uppställd alldeles intill där vi äter frukost. Den varma vinden drar i de utslagna kastanjernas kronor och i den jättelika almen där kajorna bråkar i gryningen. Och där det sitter en fågel som gapar nästan hela natten och som jag aldrig hört i Sverige.Vi har en vin och fågelman i sällskapet.
" Varför sjunger fågeln natten igenom? Det hör man aldrig i Sverige.
" En del uppvaktar sina damer på dan, andra på natten"
Hur många rum finns i slottet frågar jag Guy.
Jag vet inte riktigt ,runt femtio kanske.
Som alltid i Europa söder om Malmö finns en problematisk historia. Vem gjorde vad under andra världskriget. Och med vem. Languedoc var en del av det icke ockuperade Frankrike. Det som leddes av marsalken Petain. Men tyskarna kom hit ändå med tiden. Vem tillhörde man? Vad gjorde man? Vad tvingades man till? Ingen tysk använde sig dock av Rouvignac, säger Guy, le Proprietaire.Är han baron, greve, eller vad? Nobilära titlar talar man inte om i Frankrike Men det betyder fortfarande något. Som i Tyskland och i någon skånsk anakronistisk enklav.Guy har en kusin som är markis, visar det sig vid en senare lunch. Markis? För en svensk tonåring är väl det något man skymmer fönstret med.
På Rouvignac är vattnet från egen brunn.Mosaikgolvet i en av matsalarna har i stråk bjärtare färger. Slottet har ingen källare utan står direkt på marken. En vattenkälla fuktar matsalsgolvet och håller mosaikens färger vid liv.
Här i Languedoc är det vingårdar överallt. En del ligger i Garrigueområden där mynta, timjan och andra vilda kryddväxter inte bara ger doft kring våra strövtåg utan också, kanske, kan ge smak åt vinerna här.Biologen,fågelmannen är också Garrigueexpert. Han tror att salvia och annat kan tränga genom druvornas skal och ge smak. Andra tvivlar.
Husen i samhällena som vi färdas igenom har alla samma beiga färg.Där finns minst ett bageri, en vinaffär men inte alltid en mataffär. Carrefour eller någon annan stor livsmedelkedja lurar och drar med jämna geografiska mellanrum.
En förmiddag skall vi besöka svenska vänner i en by en halvtimme bort.På vägen dit stannar vi till för att besöka söndagens marknad i Chinnion. Biologen är sedan länge beroende av ostron. I den tidiga förmiddagen får han i sig sex färska Belon från kusten nedanför. Jag är mindre beroende (av ostron) och nöjer mig med un ballon vin blanc de pays. Kraftiga vindbyar drar genom platantädens kronor och fäller frömjöl i drivor ned över ostronen och i vinglasen. Cést la vie.
De svenska vännerna har förverkligat den svenska drömmen: tänk om vi kunde skaffa oss ett litet hus i Provence eller Languedoc.De hittade en by, ett förfallet hus med en vingård. De köpte, renoverade, anla pool och bättrade på sin skolfranska. Så när snödrivan är kvar i Sverige tar de Ryan air för 500 kronor till Beziers, hyr en bil och andas ut i den sydfranska våren. Eller bilar ned från Falsterbo i den sena milda hösten.Vi sitter i trädgården efter lunch och mycket vin från trakten.Languedocs landskap rullar upp sig, några vingårdar, pinjeskogar, fält av låga växter, en plötslig olivlund. Begynnade låga berg i fonden. En dröm för frusna, längtande svenskar bortom Farsta och Falsterbo.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar