Vad har det egentligen blivit av revolutionen i Nordafrika och Mellanöstern? Det är snart fyra månader sedan den unge mannen Mohamed Bouazizi i Tunisien brände sig själv till döds i protest mot ofriheten och de usla framtidsutsikterna i sitt hemland.Protesterna vällde sedan snabbt fram oförutsedda och fantastiska.Och på det hela taget oförhindrade.Tunisiens president sedan ett kvartssekel Ben Ali flydde med familj och tonvis med guld. Revolten spred sig till det stora folkrika Egypten. Och efter kort tid avsattes president Mubarak men inte som Ali för att fly utomlands utan till husarrest i badorten Sharm El Scheik. Kommentatorerna " the pundits " fylkades i medierna och förutsåg en snar repris på det som hände i östeuropa före mer än tjugo år sedan. Domnino teorins fulländning. Kommunistregimerna föll den ena efter den andra först utanför Sovjet, sedan inne i Sovjet och sedan själva Sovjet. Jaha så blir det väl något liknande i " The wider Middle East ". Det blev en del demonstrationer i en rad länder. Det blev en FN resolution om rätt att skapa ett flygförbud över Libyen.Och det blev ett inbördeskrig i landet som blir alltmer oöverskådligt. Och förfärligt. Men vad är det som egentligen har hänt eller förändrats i arabvärlden? Sedan årsskiftet.
Tunisien har en 78-årig president och en 84-årig premiärminister, båda liksom nästan alla andra i ledande befattningar " leftovers" från den landsflyktige Ben Alis regim. I Egypten sitter de gamla makthavarna i orubbat bo. Den gamle Mubarak blev ett bondeoffer.Många lättnander när det gäller yttrandefrihet och annat har införts. Förvisso. Val sägs skall hållas. Men i övrigt?
I Libyen, det enda land i området där en västerländsk intervention gjorts, kämpar Kheddafi , tidigare av alla nationer i världen erkänd som landets ledare, för att behålla makten. Trots massivt flygingripande har oppositionen, rebellerna, små möjligheter att vinna slutgiltig framgång. I Bahrein verkar allt ha återtgått till det normala. I Jemen kämpar presidenten Saleh på. Och där liksom på många andra håll, vet alla att alternativet till diktaturen är stamfejder, inbördeskrig och kanske stärkta positioner för terrororganisationer som Al Quaida. I Jemen liksom i flera andra länder i Mellanöstern finns ingen beredskap i förvaltningen, inom militären eller på annat håll att träda in och plocka upp bitarna och administera en övertgång till ett annat styre. Somalia är redan " a failed state. Går Jemen samma väg öppnar sig mycket osäkra villkor inte minst för befolkningen i området. Det är ju inte i första hand en skandinavisk demokrati som står på dagordningen hos de protesterande.I Syrien backar regimen Assad. Men hur kan oppositionen förvandlas till ett alternativt styre?
I Östeuropa på sin tid fanns alternativ till de kommunistiska diktaturerna. De politiska alternativen i den muslimska världen är synnerligen otydliga, Vad står egentligen oppositionen, rebellerna,demonstranterna för.Vilket samhälle vill de ha. Vilka är de? Och hur förhåller de sig till västvärlden? Till USA? och till Israel.Och vem får makten över en stor del av västvärldens ( och den asiatiska världens) energiförsörjning?
Jag har en känsla av att det är denna osäkerhet om " alternativet", som gör att protesterna och reformerna avstannar halvvägs. Och som gör att de gamla regimernas folk, blir kvar. Att reformerna blir kosmetik och liptalk. Europa och USA tvekar. Vilka hästar skall man egentligen satsa på. De gamla beprövade. Eller de nya okända. Och de gamla regimerna med Saudiarabien i spetsen gnuggar händerna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar