Jag äter lunch på Sällskapet i Stockholm med en av WHO´s mer framstående representanter. Den rätt murriga men originella matsalen är nästan full med herrar i övre medelåldern. Ja de flesta mer än så. Vid ett bord till vänster just när man kommer in matsalen sitter som vanligt på måndagar ett tiotal pensionerade svenska diplomater med den tidigare kabinettsekreteraren Leif Leifland i spetsen. Han var en uppskattad ordförande ett antal år i Utrikespolitiska Institutets styrelse. En sann liberal tror jag. Inga kvinnor till lunch på Sällskapet. Mer än de som serverar. En anakronism i Stockholm 2011.
Vår lunchgäst är läkare,utbildad i Bulgarien, somalier och chef för WHO i Pakistan, tidigare i Iran. Vi talar förstås om den snabba och verkligen dramatiska utvecklingen i Nordafrika, särskilt i Libyen.
Vi är överens om att det troligaste scenariot för Egypten och Tunisien är turkisk till sin karaktär. Militären som bålverk mot anarki och islamism.Öppnar för ett civilt samhälle på väg mot en slags arabisk demokrati.
I monarkierna Marocko och Jordanien är kanske de unga kungarna kloka nog att beträda samma väg. Utan dock att som i Sverige och Norge berövas allt.
Och vad säger vår lunchgäst om Libyen? Khadaffi kommer inte att dra sig för omfattande våld för att slå ned
demonstranterna. Jag tror att han har rätt. Dagens utveckling i Libyen ger syn för sägen. Vad vår sagesman också påpekar och som är mindre känt i Europa är klanernas betydelse i nästan hela arabvärlden.
En klan kan ha uppemot en miljon medlemmar som gynnar varandra. Den klan som landets ledarskikt tillhör
blir synnerligen gynnad. Andra missgynnande. I Benghazi, Libyens andra stad, där revolterna i landet bröt ut, har under hela Khadaffis 42 åriga styre, de flesta känt sig förfördelade.
Under lunchen blir vi överens om ytterligare ett par saker: hatet och motståndet mot Israel har inte alls förekommit hos de arabiska demonstranterna. Och de så kallade islamistiska terroristgrupperna som Osama bin Ladens Al Quaida finns inte alls med i bilden..
Men det vikitgaste av allt: vilken typ av demokratiskt samhälle, på arabvärlden egna villkor, kan bli följden av den brand av protester som vi nu ser?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar