Mubarak avgår. Och vad nu?

Mubarak stands tall, skrev jag igår kväll efter presidentens tal. Det varade bara ett dygn. Vid femtiden idag eftermiddag meddelade alltså hans ganska nyutnämnde vicepresiden Suleiman att presidenten avgått och att han dessförinnan lämnat över alla befogenheter till landets militära ledning. Överväldigade av lycka ropar nu de ständigt allt fler demonstranterna på Kairos stora torg allt högre. Man kan säga att gatans parlament besegrat en diktator och jagat honom på flykten. Precis det som skedde i Tunisien tidigare.Fast i Egypten under de arton dagarna så mycket mer storartat. Detta borde ge råg i ryggen åt oppositionella krafter i Marocko, Algeriet, Libyen men knappast i Saudiarabien eller i gulfstaterna där de ekonmiska villkoren för invånarna ( om inte för gästarbetarna ) är mycket bättre.
Men i denna eufori är det lätt att vara slaven på triumfvagen. Egypten leds sedan en timme tillbaka av ett militärråd vars ordförande är försvarsministern. Vicepresidenten Suleiman är själv general och har länge varit chef för den stenhårda egyptiska säkerhetstjänsten. Är Egypten på väg ut ur askan in i elden? Det är sällan folkmassor i historien jublat över att makten i landet tagits över av militären.
Visserligen borde det nya militärstyret nu vara inställt på att ge stöd åt en demokratiprocess som leder fram till en ny grundlag och val av president och till parlament sernare i höst.För detta kommer de att ha ett brett internationellt stöd och sannolikt också av majoriteten av Egyptens befolkning.Men efter den revolutionära euforin kommer frågan om vilket Egypten befolkningen vill ha.Och vilket Egypten vill militären eller den hittills härskande klassen eller det muslimska brödraskapet ha. När väl enigheten, skapad av att få bort Mubarak efter trettio år vid makten försvinner, kommer vi säkert att se en rad allvarliga mostättningar träda fram.Oerhört mycket står på spel inrikes- och utrikespolitiskt. Och Egypten saknar nästan all erfarenhet av att kanalisiera de här olika kraven och målsättningarna i en demokratisk process.Och vad militärer tycker sämst om av allt är  osäkerhet om hur läget ser ut och om vilket målet verkligen är. Vare sig det är i Kairo eller på ett regemente i Skövde.