När nu en del av oppositionen i Egypten har bjudits in för att diskutera reformer med regimen måste man fråga sig vilka egyptier dessa inbjudna representerar. Några partier i västlig mening förutom regimens eget har ju aldrig tillåtits fungera i det autokratiska Egypten. Vare sig före eller efter självständigheten i början av 1950-talet. I Väst och inte minst i Sverige har man utgått från att de som demonstrerat i fjorton dagar på det stora torget i Kairo dels är eniga om hur ett nytt politiskt Egypten skall ta form sedan president Mubarak avgått, men dels också att de 80 miljoner egyptier som inte varit på torget i Kairo delar deras åsikter. Det är inte säkert att det förhåller sig på det viset.
Mubaraks föregångare Nasser och Sadat ansågs inte av majoriteten av egyptier som några slags monstruösa sydamerikanska diktatorer eller östkommunistiska partichefer. Sprungna ur den folkligt rekryterade militären representerade de ett nytt självsäkert Egypten som kastat av sig utländska ok och hade en utbredd popularitet bland befolkningen. När Sadat mördades övertog också Mubarak den rollen.Jag vill påstå att trots korruption,fattigdom och utbredd nepotism Mubarak och militären, som arvtagare till nationens stora 1900 talsgestalter, har betydande stöd bland befolkningen .Om Mubarak tvingas avgå finns militären kvar som tung maktfaktor som på andra håll från Marocko till Turkiet. En militär som dessutom i många år i många av länderna ekonomiskt har stötts av USA.
Här finns dock en paradox.Skulle fria allmänna val utlysas till hösten skulle med stor säkerhet det muslimska brödraskapet bli det i särklass största partiet även om bara fyrtio procent av befolkningen röstade. Enligt en stor undersökning av Pew institutet tycker 95 procent av egyptierna att det är bra att Islam spelar " en stor roll" i politiken medan 2 procent säger att det är dåligt. En god gissning är att demonstranterna i Kairo och Alexandria till rätt stor del kommer från de två procenten.
Skulle fria val utlysas är det rätt säkert att islamistiska kandidater skulle få majoritet. Även när det gäller presidentposten. Att Hans Blix gamle vice chef i FN s atomenergiprogram, ateisten ElBaradei skulle kunna vinna ett sådant val är en befängd tanke.
USA som förstås har ett viktigt inflytande på den kommande utvecklingen står som så ofta inför ett verkligt dilemma: att följa USAs demokratiska universella principer eller slå vakt om sina strategiska och ekonomiska intressen i Mellanöstern. Att regimen i Iran ställt sig bakom protesterna i Egypten kan ge en fingervisning om hur kartan i Mellanöstern snart kan komma att ritas om.
Detta är förstås ett klassiskt problem med demokratin: att när den väl införts kan den avskaffa sig själv. Helt demokratiskt.
Tänkvärt
SvaraRadera