Att vara utrikeskommentator

Expressen ringde igår kväll." Vad händer nu i Egypten?" Det var alltså tidningens nätupplaga. Det betyder att min kommentar ligger ute på nätet en knapp timma senare. 2,5 miljoner unika träffar i veckan.
Jag svarade att visserligen har Mubarak avgått men hela det gamla militära gänget kring honom sitter kvar vid makten. Och något alternativ är inte i sikte.Jag tar gärna på mig rollen som slaven på triumfvagnen. När applåderade man sist en militärdiktatur? Och en en vicepresident Suleiman som i tjugo år stått vid den nu flyktade Mubaraks sida, som chef för den egyptiska säkerhetstjänsten? Nå idag säger militären att de skall leda övergången till demokrati. Vad annat skulle de säga. Men varför sa de inget om detta under de senaste 30 åren? Eller för den delen någon gång sedan 1952 då militären första gången steg in.
Detta sade jag även  i en intervjuv för Rapport idag. Den har sänts klockan 1800 och sannolikt också klockan 1930. Kommentaren här i hellnerview läses av kanske 20 personer.( Ännu så länge). Rapport har 1,3 miljoner tittare särskilt idag då sändningen ligger just före den anskrämliga Melodifestivalen som har 3,5 miljoner.
Jag kommer ihåg första gången jag gjorde en live kommentar i rapport på 1980 - talet. Jag trodde jag skulle  svimma i direktsändning. Jag såg alla tittarna framför mig. Nu 30 år och 500 kameramöten senare gör jag som den legendariske programledaren Bengt Öste i Rapport:  talar till sin 94 åriga mor därhemma .Alltså man talar till en enda person inte till 1,3 miljoner.
Många som intervjuvas i TV föredrar att gör det direkt live.Dagens intervjuv varade 20 minuter. Drygt en minuter var med i sändning- Man har ingen som helst kontroll över vad som tas med. I redigeringen kan man få den intervjuvade att säga ungefär vad som helst. Det är Uppdragl gransknings specialitet. Man får lita på journalisten. Han hade valt bland annat mina ord om att jag var " Slaven på triumfvagnen denna rosiga glädjens dag.Men det är ju faktiskt Mubaraks egna miklitärkumpaner som tagit makten".
Sen ringer Aftonbladet ( papperstidningen ) när jag sover middag. Reportern skall sammanställa en artikel med frågor och svar. Mina svar skall hon sammanfatta på några rader.
Vad händer nu?När blir det val?Vad vill USA? Vad vill de religiösa? osv. Den typen av frågor tycker inte forskare om. Har man skrivit fyra böcker om ämnet och dessförinnan doktorerat blir dom tokiga i såna lägen.
Men jag som när Berlinmuren föll gjorde Europas fyrtioåriga efterkrigshistoria i Rapports kvällssändning halvåtta ( som på den tiden var dagens enda ) på 1 minut och 25 sekunder, jag tvekar inte . Varje situation har sin tidsrymd.Och Olle Stenholm, min företrädare som utrikeschef på Rapport,sa en gång: TV är ett konstnärligt medium. det gäller att hitta en eller två ting i det som händer och som representerar helheten". Problemet är bara att det är så få journalister som är konstnärer.