fredag 18 februari 2011

Mellanöstern: Att veta eller känna på sig?

Varje dag ringer tidningar, radio och TV. Vad kommer att hända nu? Sprider sig upproret i Egypten och Tunisien? Och till vilka länder? Vilka regimer kommer att falla? Det går ju egentligen inte att förutsäga. Vem förutsade Sovjetunionens sammanbrott och upplösning? Problemet är att man använder sig av gamla måttstockar, av redan kända storheter.Det nya har ju inte inträffat och dess rational  är inte känd. Man kan visserligen känna på sig. Och man kan försöka frammana intuition. Min intuition säger mig att Bahreins sunnitiska kungahus kommer att falla och ersättas av landets shiitiska majoritet. Min intuition kan säga att Khaddafi i Libyen har suttit till makten över fyrtio år och att det nu är dags. Men bara för några dagar sedan sade jag i flera stora medier att regimerna runt Egypten och Tunisien blivit varnade av Mubaraks och Ben Alis fall. Att de inte kommer att tillåta en sådan utveckling hemmavid. Men vad säger man idag med vilda upplopp i Benghazi och Manama? Man behöver kanske inte säga något alls. "Inga kommentarer". Så lämpliga ord för en utrikeskommentator.
Att vara styrande i USA dessa dagar är inte avundsvärt.Bahrein är gammal allierad till USA som har HK för sin femte flotta där. Med sin shiitiska majoritet gränsar det till shiamullornas Iran. Jag skulle vilja sitta med när Nationella säkerhetsrådet under Obamas ledning träffas på morgnarna i Vita Huset. The buck stops here.
På Utrikespolitiska Institutet ( UI ) var det stor nostalgisk övning igår när Carl Bildt frankt förklarade att Sverige spelade den viktigaste rollen när de baltiska staterna slet sig ur Sovjetunionen. Diplomaterna Berner, Fredén, Ahlander nickade instämmande. Två herrar som jag intervjuvat för TV spelade viktiga roller vid mötet utan att vara närvarande. Boris Jeltsin uppgraderades till statsman under krisen, Gorbatjov fick betydligt mindre beröm.

1 kommentar: