I arabvärlden - allt svårare läge

Vad kan man säga mer om det som händer i arabvärlden än det som redan sagts.Jo att ingen egentligen kan säga vad som kommer hända om säg några veckor. Någonstans.Man kan tro och spekulera. En del med hjälp av tidigare utrikespolitiska erfarenheter. Som tex de östeuropeiska staternas frigörelse från sovjetkommunismen 1989 eller den helt otroliga upplösningen av Sovjetunionen därefter och de baltiska staternas plötsliga självständighet.Men de flesta av dessa länder hade tidigare, om än korta, erfarenheter av demokrati och de kunde ganska snabbt mobilisera krafter att ta över styret. I de länder som saknade den historiska bakgrunden har det gått sämst. Albanien, Rumänien och merparten av de asiatiska tidigare sovjetiska republikerna.
I arabvärlden finns inte mycket erfarenhet av demokrati och civil society. " Egypten kan gå till fria val för första gången på 7.000 år" skrev Carl Bildt häromdagen på sin blogg " Alla dessa dagar ". Som till skillnad mot denna blogg har bortåt 30.000 läsare. Däribland folket på UD där CB inte syns så ofta.
I Tunisien och Egypten börjar människor åter bli oroliga och otåliga efter den tidigare oerhörda euforin. Ben Alis och Mubaraks folk sitter fortfarande kvar. Och även om de säkert är opportunister har de inte blivit folkpartister över en natt. De har många intressen inte minst ekonomiska att hålla fast vid. Med förfäran ser de säkert hur Alis och Mubaraks påstått väldiga tillgångar i Schweiz och annorstädes beslagtas. USA och EU tvekar fortfarande om hur de skall ställa sig till de poltiska alternativ som ännu inte kan skönjas. Islamister bidar sin tid.
I Libyen är situationen ännu mer osäker och för många skräckinjagande.Till skillnad mot i Tunisien och Egypten finns inga av den nuvarande regimens män som skulle kunna eller tillåtas ta över efter Khadaffi den äldre. Hans sex söner har gjort bort sig rejält och verkar snart lika förvirrade för att inte säga tokiga som fadern. Klanerna i landet som inte kunnat göra mycket väsen av sig under Khadaffis mer än 40-åriga styre börjar nu visa sig och ställa krav. Under tiden skjuter oljepriserna i höjden i takt med den ökade osäkerheten
kring Libyens produktion. Libyens grannländer liksom södra EU ( och snart säkert även norra ) förbereder
sig nervöst för en flyktingvåg, större än vi sett sedan balkankrigets dagar.